Another Simple Favor (2025)

Precis som med förra veckans The Accountant 2 är Another Simple Favor en uppföljare till en filmer som jag blev positivt överraskad av och som jag gillade mycket. Även denna gång misslyckades uppföljaren att mäta sig med originalfilmen. Men denna film är lång från lika usel som The Accountant 2 i alla fall.

Filmen antar två skepnader. Under första halvan försöker de återskapa charmen med Anna Kendricks vloggande och bakande ensammamma Stephanie Smothers. Nu har hon blivit författarinna men det går trögt med hennes business. Allt ändras när Emily i Blake Livelys skepnad dyker upp på en boksignering. Hon är ute ur fängelset! Vad händer nu?

I ivern att återskapa magin mellan Kendrick och Lively från första filmen skruvar de upp allt "Spinal Tap"-style till elva. "One louder…" Resultatet blir inte mer kul eller en schysstare tonalitet, istället blir allt mer eller mindre hatiskt. Dialogen är inte vass och fyndig, den är krass och avtändande. Filmen är miserabel.

Miljöerna får däremot högsta betyg då filmen utspelas på Capri i Medelhavet. Och på ett mycket oväntat sätt lyckas filmen krångla sig igenom sin hatiska fas och blir ett kul litet mysterium under andra halvan. Även den första filmen var ett mysterium men som jag kommer ihåg den filmen så hölls de elementen i bakgrunden. I denna film lyfts de fram och dominerar filmen. Nu är det inte ett mysterium i världsklass men det är lite, lite vajb av klassiker i genren som Agatha Christie, eller modernare alster som Gone Girl eller Knives Out.  

Om Kendrick dominerade första filmen kliver Lively fram desto mer i denna och hon gör det bra. Det är fascinerande att se Blake skådespela när man som jag följer henne och maken Ryan Reynolds på sociala medier. Det blir nästan svårt att skilja på privatpersonen och skådespelerskan. Jag kan iallafall rekommendera denna film för alla ni Blake Lively-fans därute.

Filmen blir till slut lite sådär i den stora massan av "helt ok"-filmer. Den var kul att se, till slut, men den kommer snart falla i glömska.

Betyg: 2/5

Happy Christmas (2014)

Den andra julfilmen jag tog mig an i julas var denna lilla amerikanska indy-film. Jag valde den utan att veta något om filmen förutom att favoriten Anna Kendrick var med. 

Det visade sig snart att detta är en lågbudgetfilm från Joe Swanberg, och en film i sub-genren "mumblecore". Joe har tidigare gjort mumlande filmer som Hannah takes the stairs med Greta Gerwig.

I Happy Christmas spelar Anna Kendrick en typisk manlig roll som familjens svarta får. Det yngsta barnet som räds ansvar och som begår misstag efter misstag som påverkar hela familjen. Hennes Jenny flyttar hem till storebrodern och hans fru spelade av regissören själv Joe Swanberg och den gravt underskattade Melanie Lyndskey. Jenny har också en gammal kompis i staden som spelas av Lena Dunham.

Efter ett antal ångestframkallande scener under filmens första hälft blir jag positivt överraskad över var historien landar under andra halvan. Detta är ju en renodlad indy-film där komedi, drama, hjärta och svärta blandas hej vilt. Man utmanas och överraskas mer än i en normal Hollywood-film enligt formulär 1A.

Jag gillade flera saker i denna film. Kul att se Kendrick i en lite annorlunda roll, med en hel del mer mörker än vad vi ofta får från henne. Dynamiken mellan syskonen (Anna Kendrick och Joe Swanberg) var mycket fin. Kanske den bästa sedan The skeleton twins? Men jag gillade också tjejtrion (Anna Kendrick, Melanie Lyndskey och Lena Dunham) och deras scener där dialogen i sann mumblecore-stil är improviserad. 

Inte så mycket av en klassisk julfilm, men en mycket trevlig American Independentfilm.

Betyg: 3/5

Re-watch: Scott Pilgrim vs. the World (2010)

Under sommarens ljusaste dagar på resa från Hunnebostrand till Skövde svängde jag förbi Patrik nere i Göteborg. Efter en stämningsförstärkande promenad på den gigantiska Östra Kyrkogården var det dags för någon upplyftande film. Vi skulle se om en kul film och efter lite letande i Patriks filmhylla föll valet på Scott Pilgrim. Jag har sett den tidigare och skrivit om den på bloggen, här.

Filmen sprudlar av kreativitet och berättarglädje. Det är en perfekt film om man bara är ute efter att bli lite glad, och det är ju inte så lite om man tänker efter. Ett skratt förlänger livet heter det ju. Det är otroligt skönt att se om filmer ibland. Man kan bara flyta med och behöver inte koncentrera sig så mycket. Filmen kan bli som en snuttefilt eller ett god vän som inte ställer en massa krav på en. Man kan låta filmen skölja över sig och bara plocka ut russinen ur kakan, bara det bästa; Anna Kendrick bara för att, Mary Elizabeth Winstead som Ramona Flowers, Ellen Wong som Knives, Young Neil, Stephen Stills, Jason Schwartzman som Gideon, ja det finns så många härliga karaktärer. Självklart är rumskompisarna Scott och Wallace också sköna typer. Kieran Culkin i rollen som Wallace är helt hysterisk.

Jag la märke till hur mycket den liknar Eternal shunshine of the spotless mind. Har någon annan sett det? Edgar Wrights lek med stilen gör att den också påminner om en serietidning, en stark krydda i anrättningen. Det var en av de sakerna som var starkast för mig vid första titten. Filmen håller bra än idag. Den var i alla fall nästan det perfekta valet för kvällen i fråga. Tack till Patrik för sällskap, filmval och husrum för natten.

Betyg: 4/5

A Simple Favor (2018)

A simple favor är en thrillerkomedi med Anna Kednrick. Anna Kenedrick? Ok, då vill jag se filmen.

Regissören Paul Feig är mest känd för komedier och huvudrollsinnehavaren Kedrick likaså. Här har de tillsammans skapat en mycket rolig pastisch som för tankarna till Hitchcocks gamla klassiker The man who knew too much eller nyare alster som Grosse point blank och Get shorty.

Anna Kendrick är närmast perfekt som den lite småtrista ensamstående mamman Stephanie som har en videoblogg för hemmafruar. Hennes liv skakas om när hon blir kompis med Emily, en av de andra mammorna i sonens klass. En vacker dag försvinner så Emily och Stephanie börjar söka efter sin "bästis"...



Emily spelas av den magnifika Blake Lively. De två kvinnorna Kendrick och Lively fungerar perfekt ihop, de har en mycket bra personkemi, vilken filmen lever gott på. Kendricks ansiktsuttryck och små kroppsrörelser är briljanta och Livelys "farlighet" går rakt genom duken. Dessutom har Lively fantastiska kreationer på sig mest hela tiden. Hon är den näst bäst klädda från alla filmer som sågs nere på Malmö Filmdagar. Den bäst klädda, favoriten, får vi prata om vid senare tillfälle!

Alla fans av Kendrick bör se denna. Ni lär inte bli besvikna. Blake Lively är också jättebra, henne kan man se filmen för. Sen kan alla som gillar kluriga mysteriefilmer välja filmen. Jag kan utlova en twist eller två. Till sist kan jag rekommendera filmen för er som gillar film från nittiotalet, ni kommer kanske känna igen er lika mycket som jag gjorde.

A simple favor är lättsam och extremt underhållande. Den är inte tung och mörk likt renodlade thrillers som Prisoners eller Gone girl, men heller inte en renodlad komedi som Horrible bosses eller Fletch.

Jag ger A simple favor fyra starka Dry Martinis av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, var det någon som spanade "Peter Quinn" i casten på denna film?? :-D

Filmen har premiär på bio idag 28/9. Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och länkar nedan till fler texter om filmen då de kommit upp:
Jojjenito
Har du inte sett den? - Carl
Rörliga Bilder Oct tryckta ord
Fiffi’s Filmtajm

Table 19 (2017)

Detta är en mycket intressant film, och mycket väl värd att ses. Jag rankar den bland top 20 över filmer från 2017 till och med. Däremot går det inte att skriva om filmen utan att spoila genre och min upplevelse, så de av er som vill se filmen ska kanske sluta läsa här och återkomma hit när ni sett den.



SPOILER ALRET. BEWARE FOR THE SPOILERS:

Jag hade inte lagt märke till filmens manusförfattare när jag satt mig ner för att se filmen. Istället gick jag helt på att favoriten Anna Kendrick spelade huvudrollen. Dessutom antog jag att det var en komedi. Jag visste inte att jag skulle bli helt blown away av filmen. Det är inte twisten i handlingen jag tänker på utan twisten gällande filmens natur, vilken typ av film det är. Låt mig utveckla.

Under filmens första akt upplever jag den som en frustrerande galen och orealistisk komedi. Jag var inte speciellt imponerad. Anna spelar en ung kvinna som är bjuden på sin bästa väninnas bröllop. Enda problemet är att hon just blivit dumpad av brudens bror och att han nu är tillsammans med en annan kvinna i kompisgänget. Awkward så det räcker.

Hon blir dessutom placerad vid bord 19, bordet längst från honnörsbordet bland andra random gäster som inte passar in någon annanstans. I inledningen av filmen beskrivs alla sex som placerats vid bord 19 som kufar, utstötningar och allmänna weirdos.



Om jag bara hade vetat att bröderna Duplass skrivit manus hade jag kanske kunna ana ugglor i mossen. De ligger bakom eller har deltagit i filmer som The one I love, Cyrus, Jeff who lives at home med flera. En bit in i filmen ändras min uppfattning, och förståelse, om var och en runt bordet. Filmen har ett häftigt manus. Det man säger om första intrycket stämmer inte alls i denna film, allt är ställt på huvudet här.

En film som fuckar med mitt huvud som denna kan jag bara älska. Filmen visar sig vara så mycket mer än en ”crazykomedi”. Den är mer en dramakomedi som vi ofta ser i American Independents där det finns lika mycket allvar och mörker som humor. Jag kan bara stilla undra hur många gånger jag själv suttit vid ett bord och dömt mina bordsfränder som allmänna weirdos? Filmen vill antagligen att vi ska sälla oss den frågan och tvingas besvara den hur naket och kylslaget svaret än är.

Filmen har flera bra om än inte spektakulära skådespelarinsatser från Anna Kendrick, Lisa Kudrow, Craig Robinson, Stephen Merchant, June Squibb och Tony Revolori.

Jag ger Table 19 fyra oväntade karaktärsfördjupningar av fem möjliga. Anna Kendrick är för härlig.

Betyg 4/5

Filmen platsade på min top 20 filmer från 2017, se här.

The Accountant (2016)

The Accountant är en riktigt najs actionthriller med Ben Affleck och den suveräna Anna Kendrick i huvudrollerna. Att bara jämföra The Accountant med senare tiders kapabla actionthrillers som Jack Reacher eller John Wick är att undersälja filmen tycker jag. Jag får 90-talsvibbar av den istället. Det är som en gammal schysste Renny Harlin-film letat sin in i 10-talet. En annan relevanta jämförelse skulle kunna vara att blanda lika delar Dexter, Grosse pointe blank och Up in the air och krydda med en liten strimma Heat.

Ben Affleck spelar en överbegåvad matematiker med stora sociala utmaningar. Han har någon sorts diagnos, typ Aspergers. I vilket fall är han högpresterande, noggrann, ihärdig och extremt duktig på vapen och slagsmål. Hans militärfarsa tyckte att det var bäst att han fick lära sig att slåss då han alltid blev retad som liten. Anna Kendrick spelar kvinnan på ekonomiavdelningen på ett stort företag som upptäcker att någon stulit pengar från firman under många år. Men så blir det rörigt...

Handlingen är komplex men inte för mycket. Det är en story som håller mig intresserad hela filmen igenom. Filmens styrkor är stämningen och skådespeleriet. Jag gillar personkemin mellan Affleck och Kendrick, men vilken skådespelare har inte bra kemi med henne? Ben Affleck verkar ofta få kritik för sitt skådespeleri men här är han klart bra. Han spelar sin socialt vrånga geni på ett underhållande sätt.

Filmen är också en rackarns actionrökare i partier. Jag gillar allt som oftast när man får se filmkaraktärer som är extremt duktiga på vad de gör. Tänk Matt Damons figur i Bourne-filmerna, eller De Niros figur i Heat.

The Accountant var en positiv överraskning och jag ger den fyra sönderskjutna meloner av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Rapture-Palooza (2013)

Anti-Christ: Marry me, Lindsey. Marry me and become the mother of my evil offspring.

Hahahahaha. Vilka dårar! Här har vi en superskön komedi om tiden efter "the Rapture". Vad är då "the Rapture" undrar mina obelästa läsare? Jo det är då alla rättrogna får åka upp till himlen och vi övriga lämnas kvar på Jorden och evig pina. Hälften av alla bowlare flyger alltså upp i luften och lämnar efter sig kläder som faller i slow motion ner på golvet.

Craig Robinson spelar The Beast som egentligen är Antikrist och som dessutom kommer återfödas som Djävulen om han dödas. Vilken villain! Vilken hjälte! Sällan har en så kåt och lustfylld Antikrist skådats. Han är verkligen en man, en helt okontrollerad och ocensurerad MAN. Han är ett "djur" eller vad var det nu vi kallades för i debatten för några år sedan... The Beast är också en mästare på "one liners" med perverst innehåll. Det är mycket snack om "shaved pussy", anal glädje och dödande av de goda och bombning av Chicago. Hahaha, inte helt politiskt korrekt vare sig man är på ett väckelsemöte med FI eller kyrkan.

Vår hjältinna Lindsey Lewis spelas av en fantastisk Anna Kednrick. Hon står också för den mycket torra berättarrösten som lite trött berättar om allt elände som händer henne och hennes familj efter "the Rapture". Hennes pojkvän Ben House spelas av den för mig helt okände John Frabcis Daley, och det med rätta, han var trist. Bens pappa Mr. House är däremot en av filmens bästa karaktärer. Pappa House har sålt sin själ till djävulen så att säga och ser mycket pragmatiskt på sin situation (It pays the bills...). Den extremt lustige Mr. House spelas av Rob Corddry, en underskattad humorist som syns lite då och då i filmvärlden. Thomas Lennon spelar Lindsey's granne zombien Mr Murphy med det stora suget efter... att klippa gräset. Till sist har vi en rolig prestation av Ana Gasteyer (från SNL) som Lindsey's mamma som först fick åka upp till himlen för att sedan bli nedkastad igen. Why? Why? Why? Whyyyyyyy?

Rapture-palooza är kort, ganska ojämn men i sina bästa stunder asgarvsbra liten komedi. Sådana har vi för få av. Det är också en film som antagligen kan ses hur många gånger som helst. Galenskapen, känslan av att "så där får man väl inte göra på film" samt dess småskaliga budget påminner mig faktiskt om en gammal film jag såg för länge, länge sedan... En film där Gudarna kastar ner en coca cola-flaska i öknen...

Jag såg filmen med Fiffi och vi skrattade högt och gott många gånger om. Ändå fick jag en känsla att hon kanske inte gillade filmen riktigt lika mycket som jag... Vem vet...

Jag kan i alla fall varmt rekommendera denna till alla som har samma humor som jag! Visst älskar vi hejdlös dialog! Är det sexism om Antikrist säger skämten? LOL.

Jag ger Rapture-palooza fyra sexistiska skämt av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Mr. House: There's no good reason to blow up Chicago. Except for the food, the weather and the people.

Fiffis revy kommer ikväll och du hittar den här.

Drinking Buddies (2013)

Drinking buddies var en komplex film. Jag fann det svårt att komma på vad jag vill säga om denna film. Slutet är öppet och det tolkades olika mellan mig och Fiffi som jag såg den med. När jag sedan träffade på Johan Sq någon dag senare hade han också sett den och han hade en tredje tolkning av filmens centrala budskap. Vad hände egentligen? Hur gick det för dem? Ska man se filmen "face value" dvs exakt det man ser sker, eller ska man söka sanningen under ytan, i det som inte sker eller inte uttalas? För mig slutade inte händelseutvecklingen där filmen slutade utan vi lämnade karaktärerna några steg före de rett ut sina relationer. Jag såg kanske något som inte fanns där. Såg jag något som Joe Swanberg (manus och regi) inte tänkt sig? Hoppas och tror inte det, filmen verkar tillräckligt genomarbetad för att innehålla lite mer tuggmotstånd.

Drinking buddies handlar om folk som dricker öl. Och jag som inte ens gillar öl speciellt mycket. Vad värre är att jag inte heller gillade de två huvudkaraktärerna Kate och Luke, kollegor på ett microbryggeri. De är mer än kollegor, de är bästisar på jobbet med en lite flörtig jargong pågående. Jag vet inte om de tänkt att vi i publiken genast ska gilla Kate och Luke, men jag fann dem båda ganska avskyvärda. Extremt jobbiga helt enkelt. Luke är bullrig, fysiskt närgången, oseriös och ganska äcklig i sitt skvättande med öl hit och dit. Kate är inte mycket bättre hon, en pojktjej i en manlig miljö som försöker passa in genom att vara mer vulgär och dricka mer än någon av grabbarna.

Kate och Chris

Filmen utvecklas till ett relationsdrama med Kate och Luke i centrum och där Kates pojkvän Chris och Lukes sambo Jill spelar avgörande roller. Chris och Kate bjuder med Luke och Jill på en weekend till Chris sommarstuga i Michigan. Där ute vid sjön sätts relationer, personligheter och känslor på spel.

Komplex film. Jag tycker att den var mycket intressant men jag har inte tagit den till mitt hjärta så mycket som jag kanske trott att jag skulle göra. Kate och Luke spelas av Olivia Wilde och Jake Johnson och allt eftersom under filmen börjar jag mjukna mer och mer inför deras karaktärer och skådespelarinsatser. Luke visar upp sidor som var helt klart trevliga. Den karaktär som jag gillade minst under hela filmen var Kate, och hon är något av en huvudperson så det blev lite knasigt.

Luke och Jill

De två birollerna Jill och Chris spelas av två favoriter i Anna Kendrick (Up in the air) och Ron Livingston (Office space) och jag tyckte att de var underbara båda två, både som karaktärer och i sitt återhållna skådespeleri. Filmens roligaste scen var när Jill och Chris var ute på hajk och de skulle äta lunch. Jill hade en arsenal av bra saker att ha på picknick i sin rygga. Hysterisk scen. Tyvärr missade jag vad som sades i slutet av den scenen och jag missade en viktig sekvens. Damn, dåliga ljudmixar på film!

Picnic med ostplattan

Olivia Wilde har helt klart fått den "stora" rollen i denna film och hon kliver på i stora steg och målar med den största penseln hon hittat i verktygslådan. Jag finner ibland dessa "showiga" prestationer lite falska och tröttsamma.

Drinking buddies var en av de filmer som man kan fundera mest på från årets festival och det är i min bok alltid ett bra betyg, men det funkade inte fullt ut för mig. Jag kan ändå rekommendera den och ge den ett riktigt högt betyg, men det är fanimej på håret att den fick ett snäpp lägre....

Jag ger Drinking buddies fyra arga bilförare av fem möjliga (visste du att den arga bilföraren är filmens regissör?)

Betyg: 4/5

Visningen gick ok. Filmen visades utan textning och speciellt under filmens första halva utspelades många scener i pubmiljöer eller liknande och då var det ibland svårt att höra vad de sa. Trist för en del av den viktiga dialogen gick då förlorad. Vi såg filmen på Park, aj det gör ont i rumpan bara jag tänker på det. Salongen var långt från full och jag trodde att jag skulle få fri sikt. Precis innan filmen kom igång dök de upp ett par och satt sig snett framför mig. Utan att bli allt för störd såg jag tydligt hur killen om och om igen skulle luta sig in och säga något till tjejen. Detta pågick under hela filmen. Det såg inte ut som att de var ihop, så jag kom fram till att han antagligen hårdraggade på henne. Lite synd om hon var sugen på att se filmen för han var både närgången och ivrig.

Kolla nu in Fiffi's revy. Drack hon upp sin öl eller lämnade hon halva kvar?

Alkoholister?

Pitch Perfect (2012)

Even though some of you are pretty thin, you all have fat hearts, and that's what matters.

Låt oss börja med att tacka sponsorn. Jag testar nämligen något nytt och skriver denna revy i samarbete med Canal Digital, www.canaldigital.se. När jag blev tillfrågad om samarbetet gick jag in och kollade vilka nyheter de hade på Canal Digital Go och fann Pitch perfect, en film som jag inte haft en tanke på att se, men som hyllats av flera bloggare så jag valde den.

Till att börja med vill jag direkt göra klart att jag inte kollar på Så ska det låta och andra "sjunga-med" tv-program som finns. Jag finner dem tråkiga, poserande och meningslösa. Pitch perfect är en komedi om konkurrerande a capella band i collegevärlden. En film som fått grönt ljus i svallvågorna efter den populära tv-serien Glee får man anta. Men jag gav den en chans som sagt. Om inte annat var jag sugen på att se Anna Kendrick i huvudrollen. Hon är en av de unga spännande skådespelerskorna som jag listade i min "unga skådespelerskor som är på väg upp" för halvåret sedan.

Och herregudars vilken skön film detta var. Vad tusan, jag missade denna när den gick på bion. En film som väver in en av mina favoritfilmer alla kategorier The Breakfast Club så tungt i handlingen kan inte vara dålig! Men framför allt har filmen en skön humor. Anna Kendrick spelar Beca som blir medlem i en tjejgrupp som tävlar i a capella. Filmen gör en djupdykning i en subkultur jag inte känner specifik men som jag kan förstå och relatera till då alla nördiga subkulturer fungerar på liknande sätt.

Tjejgänget i fokus en salig blandning av stereotypiska karaktärer. Men även om de är stöpta i fördomar är de så tillskruvade och "over the top" att mycket av komedin ligger i en lek med åskådarens förväntningar av dessa karaktärer. Vi har den tjocka men burdusa Fat Amy, suveränt spelad av Rebel Wilson. Hon är filmens klarast lysande stjärna. Vi har den blonda dominerande bitchen, den storbystade sexglada slampan, den lesbiska med "konstig" frisyr, en "close talking" koreanska som åt sin tvilling i mammas mage och så har vi förstås Anna Kendrick's Beca, rebellen som vill bli musikproducent. På pappret formulär 1A för en college-komedi. Men som med all komedi handlar det mer om genomförande än om filmidén på pappret.

Pitch perfect påminner mig om Scott Pilgrim vs. The world i känsla. Den har samma skruvade humor. Christopher Mintz-Plasse, du vet Red Mist från Kick-Ass, gör en liten cameo. Rebel Wilson's Fat Amy får de flesta bra replikerna i denna film som har ett överflöd av bra repliker. Min andra favorit är den tysta Lilly, koreanskan. Jag gillar också Anna Kendrick. Hon är filmens huvudperson och hon gör det med bravur. Dessutom har hon den härligaste sångrösten. Jag undrade ett tag om skådespelerskorna verkligen sjunger själva eller om det var pålagt efter men internet säger mig att de sjunger själva och det visar sig att Anna är en sångerska också.

Filmen innehåller några scener från diverse tävlingar inom a capella, och dessa är kul att se men lyckligtvis begränsade vilket är bra då det kan bli tradigt med för långa sådana scener. Jag skrattade gott åt kommentatorsparet Gail och John. De gör uppenbarligen parodi på klämkäcka och fasansfullt fördomsfulla färgkommentatorer på denna typ av talangtävlingar. Mycket kul att se Elizabeth Banks i ännu en galen roll. Det var ju hon som var den lokala tävlingsledaren Effie i The Hunger games.

Det kan också nämnas att vi fick höra några svenska låtar. Där var The sign och It must have been love. Och när finalen inleddes med The final countdown rös jag till lite. Den låten är ju fantastisk bra! Det slås jag av varje gång jag hör den. Och när Beca, Fat Amy och deras band gled in i Don't you (forget about me) då var jag i sjunde himlen. Slutet är bäst! Och början är också bra!

Jag kan bara finna ett enda stort fel med Pitch perfect. Jag trodde hela tiden när jag såg filmen att den var från 2013, och att detta skulle bli första filmen från i år som får en fyra, men sedan upptäckte jag till min bestörtning av filmen är från 2012. Suck. Får tydligen vänta lite till!

Jag får ännu en gång tacka min sponsor www.canaldigital.se. Gå gärna in på deras sajt och surfa runt lite!

Bekännelse: jag satt och sjöng med i några av låtarna i denna film. Det var SÅ det skulle låta! Jag ger Pitch perfect fyra högpresterande roddlag av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Anna Kendrick eller Julia Louis-Dreyfus?

50/50 (2011)

I look like Voldemort.


Ibland stöter man på filmer som är helt perfekta. Det händer inte så ofta, men belöningen är så grandios att det är värt all möda att fortsätta leta. Den årliga Filmfesten är ett bra ställe att leta på. Nu har ett av dessa guldkorn dykt upp.

"50/50" är en dramakomedi som handlar om Adam, en 27-åring som får cancer på ryggmärgen. Detta förändrar livet för honom och de närmaste runt honom. Det är allt.

Skådespeleriet är superbt i denna film. De som står ut mest är Joseph Gordon-Levitt (Adam), Anna Kendrick (terapeut), Seth Rogen (kompis), Angelica Huston (mamma) och Bryce Dallas Howard (flickvän). Jag blir varm och go av en film som denna, med en ensemble där alla levererar perfekta rolltolkningar. Varenda scen i filmen är helt underbar.

Nu ska vi inte glömma manuset. Det är lika briljant som skådespeleriet. Jag skrattade och fällde tårar om vartannat. Det som imponerade så var att ingen av dessa starka scener var manipulation av oss i publiken, det kändes väldigt äkta. Jag har inte läst så mycket om filmen än, men jag skulle inte blir förvånad om manusförfattaren beskriver egna erfarenheter.

Uppdatering: Filmens manusförfattare, Will Reiser, skriver mycket riktigt om sina egna upplevelser. Hans bästa kompis, i filmen spelad av Seth Rogen, är Seth Rogen! Inte undra på att det känns äkta!

Jag tycker att de fångar relationen mellan Adam och hans föräldrar på ett mycket bra sätt. Den där känslan man har som ung vuxen att jag klarar mig själv, jag behöver ingen hjälp och jag vill helst vara ifred. Sedan när det verkligen gäller, då man verkligen behöver hjälp, det är då det visar sig om blod är tjockare än vatten. En av filmens bästa scener är mellan Adam och hans mor, precis innan han rullas in för operation. Panik, förtvivlan, ömsinthet under en bråkdels sekund. Otroligt bra.

Vi var ett stort gäng som såg filmen tillsammans och alla hade breda, nästan fåniga, leenden i ansiktena när vi gick ut. Gruppen var väldiga nöjd. Jag vill inte prata sönder denna film. Gå och se den, den är underbar, men glöm för all del inte näsdukarna!

Jag ger "50/50" fem stjärnor av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Scott Pilgrim vs. The World (2010)

You're pretentious, this club sucks, I have beef. Let's fight.

Fantastiskt bra film! Detta är en av årets två-tre bästa filmer än så länge. Jag har inte skrattat så mycket sen... jag vet inte! "Scott Pilgrim vs the world" är som en blandning av "Kick-Ass", "The Warriors" och något lämpligt avsnitt från "Buffy the Vampire Slayer".

Dialogen var underbart underfundig och underhållande.

"Bread makes you fat!?"

Stephen Stills, "he's the talent", and Young Neil. Vilda blinkningar till verklighetens Neil Young och hans kompis Stephen Stills (som tycker att han var talangen i Buffalo Springfield).

Hela filmen har ett överdåd av popkulturella vinkningar. Jag gillade de romantiska scenerna ute i snön när de gick i parken och till lekplatsen. Påminde inte den scenen lite om en scen ur "Eternal sunshine on the spotless mind"?

Michael Cera i huvudrollen är stabil, men speciellt Ramona Flowers, wow, vilken häftig tjej! Utstrålning. Vem spelade henne? Aldrig sett henne tidigare, Mary Elizabeth Winstead.

Jag gillade att filmen hoppade mellan scenerna som om man snubblade sig genom en serietidning. Däremot tycker jag att filmen tappar i tempo i tredje akten. Jason Schwartzman är i och för sig väldigt passande i rollen som ledaren av "the league of the evil exes", Gideon Graves, men det blev lite tradigt i slutet. Filmen skulle kanske kunnat vara lite tajtare. Petitesser.

"Scott Pilgrim vs. the world" - en av årets filmer och kanske den största överraskningen hittills. It gets four super evil ex-boyfriends, no exes, out of five.

Betyg: 4/5