Cheyenne Autumn (1964)

Detta blev John Fords sista western (och näst sista film över huvud taget). Det känns som att han ville ställa saker tillrätta med hur indianderna hade beskrivits i ameriansk westerns rent generellt och hans egna westerns specifikt.

Det är en absurt lång film, ytterligare en mastodonfilm med Overture ett intermission med "Entr' Acte" i mitten. Denna och How the West Was Won är som de största dinousarierna precis före astroiden slog ner.

Jag måste ge Ford cred för att han fötrsöker ställa saker till sin rätta. Tyvärr är detta en av de sämre filmerna jag sett under detta John Ford-projekt. Den är lite "all over the place" med tonaliteten. Första tredjedelem är mycket tragisk och slutet likaså. Inklämt i mitten, precis före pausen får vi den pajjig och fåniga komedin i "The Dodge City"-sekvensen. Sekvensen kan närmast liknas vid en Mel Brooks-film om den vilda västern. Detta spektakel förtar allvaret i filmens inledning och framför allt slutet.

Filmen beskriver "the Northern Cheyenne Exodus" vilket är ännu ett fruktansvärt kapitel i historien hur de vita behandlade urbefolkningen i USA men filmen tar sig så stora konstnärliga friheter att den inte fungerar som historiskt dokument. Trots Fords vilja att visa hur det egentligen var verkar han ha piffat till historien så att filmen får ett lyckligt slut. Så det hela slutar lite i en axelryckning kan jag tycka.

Filmen blev en flopp på bio trots att man ibland visade den med Dodge City-sekvensen borttagen får att få ner speltiden om 154 minuter och också fixa till en konsekvent tonalitet. Men tyvärr hjälper det inte så mycket då filmen istället blir så cynisk och pessimistisk att den slår slint på det viset istället. Dessutom skulle jag velat se mycket mer om cheyennerna, deras modiga och beundransvärda march norväst från öknen i Oklahoma till deras hemland nära Yellowstone.

Tyvärr en smolk i bägaren, men också en påminnelse om hur bra Fords filmer oftast var, han hade sannerligen en hög nivå på sina filmer rent generellt sett. Det är ett fint försök att visa upp indianerna på ett mer ärligt sätt men tyvärr blir det varken hackat eller malet med det historiska innehållet, och tonaliteten är pajjig i mittendelen, och allt för mörk bister för övrigt. Snyggt filmad dock, som vanligt.

Betyg: 2/5

How the West Was Won (1962)

How the West Was Won är en nästan tre timmar lång mastodontfilm från det gamla studiosystemet i Hollywood. Det är en episodfilm som följer familjen Prescott och deras barn och barnbarn från 1830-talet upp till 1889. Filmen har en overture som sig bör och i mitten en Intermission och en Entr' Acte.

Den kända tv-serien Macahans, med originalnamnet How the West Was Won, är en spin-off från denna film.

Jag brukar inte gilla episodefilmer så värst mycket men här funkar det ganska bra då man i ett bra flow får följa familjens medlemmar och samtidigt får sig en genomgång av hur vilda västern erövrades.

Filmen är regisserad av tre regissörer; Henry Hathaway (3 segment), George Marshall och John Ford (The Civil War-segmentet). 

Filmformatet verkar ha varit något fantastiskt: "Originally filmed in true three-lens Cinerama with the according three-panel panorama projected onto an enormous curved screen."

Första segmentet: The Rivers (1839)

Zebulon och Rebecca Prescott med två döttrarna Eve och Lilith färdas västerut på Erie Canal där de stöter på pälsjägaren Linus Rawlings. Senare blir de attackerade av flodpirater och våld bryter ut, folk dör.

Eve och Linus stannar på platsen och bygger ett liv.

Notabla skådespelare: James Stewart (Linus Rawlings), Carroll Baker (Eve Prescott), Debbie Reynolds (Lilith Prescott), Karl Malden (Zebulon Prescott) och Lee Van Cleef (gang member).

Andra segmentet: The Plains (1951)

Lilith Prescott hankar sig fram som sångerska på sjaskiga Music Halls. Hon slår följe med den äldre damen Agathaa på ett "wagon train" västerut och träffar spel och dobbel-mannen Cleve van Valen. 

Vagntåget blir överfallet av Cheyenner, våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Debbie Reynolds (Lilith Prescott), Gregory Peck (Cleve van Valen), Thelma Ritter (Agatha Clegg) och Robert Preston (Roger Morgan, wagon master).

Tredje segmentet: The Civil War (1861-1865)

Linus och Eves son Zeb följer efter sin far ut i kriget för ära och berömmelse, men finner där endast blod och död. Folk dör i tusentals i gyttjan. Linus dödas. 

Narrator: "After Shiloh, the South never smiled."

Zeb återvänder hem efter kriget och finner att Eve dött under kriget, hon fick aldrig återse sin son. Zeb beger sig västerut.

Notabla skådespelare: Carroll Baker (Eve Prescott Rawlings), George Peppard (Zeb Rawlings), John Wayne (Gen. William Tecumseh Sherman) och Harry Morgan (Gen. Ulysses S. Grant).

Fjärde segmentet: The Railroad (1868)

Zeb har tagit värvning i kavalleriet vars uppgift är att uppräthålla freden mellan rälsbyggarna och indiarnerna. Till sin hjälp har han Jethro Stuart, en gammal vän till Linus.

Tågföretagmannen Mike King bryter mot alla avtal med indiarnerna och skapar mer konflikt. Våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Henry Fonda (Jethro Stuart), Richard Widmark (Mike King) och George Peppard (Zeb Rawlings).

Femte segmentet: The Outlaws (1889)

San Fransisco. Cleve Van Valen har gjort sig en förmögenhet på järnvägen men har nu gått ur tiden och Lilith auktionerar bort alla sina ägodelar. Hon ska pensionera sig på en gård i Arizona och har bjudit in sin systerson Zeb med familj att komma och bo med henne.  Zeb är nu en marshall. Banditen Charlie Gant och Zeb är i luven på varandra. När Zeb luskar ut att Charlie och hans gäng tänker råna det lokala tåget gillrar han en fälla. Våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Debbie Reynolds (Lilith Prescott van Valen), George Peppard (Zeb Rawlings), Eli Wallace (Charlie Gant), Harry Dean Stanton (gang member)

Ja, men detta var ganska trevligt. Trots filmens längd flöt det på mycket bra och varje segment hade sin egen fokus och inneboende spänning. Alla segment må vara lite hårda med förluster men fyra av dem känns ändå hoppfulla på något sätt. Endast Fords segment om inbördeskriget känns mörkt rakt igenom.

Filmens största behållning var Carrie Fishers mamma Debbie Reynolds som Lilith. Harry Morgan, som vi älskade som  Col. Sherman T. Potter i tv-serien MASH, dyker upp som General Grant och det var mycket trivsamt. James Stewart och Henry Fonda som beniga pälsjägare var ytterligare höjdpunkter.

Filmen kan rekommenderas till alla som älskar westerns!

Betyg 3/5

Two Rode Together (1961)

Jag skulle vilja hävda att Two Rode Together skulle kunna ses som en tematisk sequel till The Searchers. Och ifall den fem år äldre filmen är otrydlig om var John ford står i frågan om rasismen mot indianernerna och andra frågot borde kunna anses uträtade med denna film.

Detta är en otroligt cynisk och dyster film, "bleak" på engelska. Färgerna är urvattnade och bildspråket påminner mig mer om Altmans McCabe and Mrs. Miller än om Fords tidigare färgfilmer.

De två spelas av James Stewart vars karaktär för övrigt heter McCabe och Richard Widmark. De rider in i Comanchernas rike och ska förhandla om frigivning av nära och kära som indianerna rövat bort.

En klart tilltalande sak med filmen är att favoriten James Stewart spelar mot sin vanliga karaltär. Här är han en cynisk sheriff som fullständigt skiter i de olyckliga familjerna som förlorat nära och kära. Han snor dem på alla pengar han har trots att han vet att chansen att få tillbaka dem är minimal.

Widmarks Lt. Gary står för etik och moral i filmen. Stewarts McCabe är trots sin cynism mer en realist som dessutom verkar vara mindre rasistisk mot indianerna än många andra. McCabes inställning vilar på många års erfarenheter.

McCabe och Lt. Gary lyckas fria två av de vita som rövats bort. Utfallet av detta blir en mixad bag. Filmen lägger inte fingrarna emellan. Tonåringen Running Wolf sätter kniven i kvinnan som tror att han är hennes son vid först chansen han får. Nybyggarna hänger honom i närmaste träd medan Miss Purcell (Shirley Jones) maktlöst tittar på samtidigt som hon förstår att det är hennes lillebror. Misären.

Den fritagna kvinnan Elena (Linda Cristal) blir inte speciellt väl mottagen när hon återvänt till "civilastionen". De vita kvinnorna får moralpanik när de tvingas möta en kvinna som levt flera år som fru till en indianhövding. McCabe hatar nybyggarnas reaktion lika mycket som vi åskådare. Ford visar var han står i frågan.

Som vanligt återser vi skådespelare från andra Ford-filmer; Andy Devine är Sgt. Posey, filmens comic relief precis som han var som kusken i Stagecoah, Henry Brandon som var Scar i The Searchers spelar här Chief Quanah Parker och Woody Strode oförglömlig som Sergeant Rutledge spelar Stone Calf, filmens villain.

Betyg: 3/5 

Vertigo (1958)

 

Detta var nog andra gången jag såg filmen, men det kan ha varit tredje gången gillt också. Nu föll i alla fall polletten ner fullständigt. Vilken fantastiskt spännande film. De psykologiska förvecklingar som James Stewarts karaktär Scottie och Kim Novaks karaktärer snärjs in i är mycket tilltalande. 

Filmen är både obekväm som attans och mysig på ett sätt. Det obekväma är den blåsning Scottie råkar ut för, hur han och Judy faller för varandra utan möjlighet till lyckligt slut. Konsekvenserna av hennes medhjälp till mord är inte det lättaste att skaka av sig. Filmen är inte ens en moralkaka, men denna typ av brott tendera komma upp till ytan... Samtidigt har filmen en skön stämning och under första halvan är den drömsk till en grad som får mig att nästan tro att den har element av magisk realism.

Filmen lovordas med rätta av både recensenter och branschfolk och vi pratar oss också varma om filmens förträfflighet i veckans avsnitt av Shinypodden. Vi sjunger med i hyllningskören trots att vi faktiskt lyckas ha en hel del olika tolkningar av vad som händer i filmen, mestadels på det psykologiska planet. Det handlar om Scottie, Madeleine/Judy och Midge, samt relationerna dem emellan. Lyssna på avsnittet för bövelen.

Efter första titten var jag avvaktande positiv men inte blown away, men denna gång uppskattade jag den fullt ut och jag kund med glädje möta mina poddbröder i det högsta betyget.

Betyg: 5/5

The Man Who Knew Too Much (1956)

Ja, men det är ju alltid kul att se Jimmy Stewart. Så är det. Kalla mig gammalmodig eller enkelspårig, men jag gillar honom. Scenen när han och frun sätter sig i sofforna på restaurangen i Marrakesh var helfestlig. Stewarts ben, knän och fötter var alldeles får långa för att han skulle kunna sitta avslappnat och benen fick inte ens plats under bordet. Simpel men befriande humor i en film som saknade den lättsamma humor som Hitchcock ändå ibland bjuder på. Något han strösslade med i den första, brittiska versionen av samma film från 1934. 

Men som helhet kände jag mig uttråkad och oengagerad i paret McKennas problem och äventyr. Och om filmen inte tilltalar en med sin grundpremiss, sin genre eller karaktärerna hjälper det inte att filmen är bra gjord. Trots ett tvärsäkert hantverk från Hitch, Stewarts persona och en vilt kämpande Doris Day blir det helt enkelt tråkigt med vardagsbänk à la 1950-talet. 

Filmen föll platt för mig, men "even-Steven" gällde och Joel föll hårt för den istället. Han blev till och med blown away! Och Frans? Han hade sett filmen så många gånger att han nästan inte kunde förhålla sig till den. 

Lyssna på vårt samtal om filmen i Shinypodden, avsnittet hittar ni här. Där reder vi ut allt man behöver veta om Rotten Tomatoes också.

Jag såg filmens tekniska finess men den tilltalade mig icke och jag ger den en enkel tvåa. Jag längtar tillbaka till den vermontska naturen istället... Vem kunde ha trott det?

Betyg: 2/5

Rear Window (1954)

Tredje gången gillt och denna gång kände jag mycket varmt för filmen. Den klarast lysande stjärnan var Grace Kelly och hennes porträtt av Lisa Carol Fremont. Som den andra filmen i den tredje och sista säsongen med Hitchcock inom Shinypodden gick jag in till filmtitten med modesta förhoppningar. Tidigare hade jag funnit filmen småputtrig men den hade inte riktigt fallit på plats som en höjdarfilm.

James Stewart spelar huvudrollen Jeffries. Han är alltid bra men här spelar han en egocentrisk och ganska vedervärdig person som verkar sakna självinsikt, men som delvis redeemas mot slutet. Grace Kelly är däremot helt bedårande och jag faller pladask.

Filmen är ytterligare en favorit bland Hitchcock-filmer som utspelas på en begränsad yta, som Lifeboat, Rope och Dial M for murder. Denna är helt kart den bästa av de fyra. Filmen handlar likt Robert Altmans magnifika Shor Cuts om människor vars öden till synes slumpvis påverkar varandra utan inbördes relation. I denna film är det såklart alla de boende i lägenheterna runt innegården. Jeff är vår ställföreträdare som en "Peeping Tom". Via honom studerar vi de små dockhusen med Miss Torso, Miss Lonelyhearts, den olycklige pianisten, det nygifta paret, konstnärinnan, det äldre paret med hunden och så klart mördaren Mr Lars Thorwald.

Filmen är så sablans mysig och det var en fröjd att återbesöka den nu för andra gången. En riktig snuttefilt i apokalypsens tidevarv.

I andra avsnittet av säsong nio av Shinypodden snackar jag, Frans och Joel om filmen. Klicka på spelaren på sidan eller ladda ner poddavsnittet och lyssna för en mer djupgående analys samt en jämförelse med S05E19 The life of others av tv-serien Castle.

Betyg: 4/5

Sofia, en av våra mest aktiva lyssnare av podden, skriver också om filmen idag. Hoppa över och kolla in vad hon har fått med sig från filmen.

Rope (1948)

Rope är ett fascinerande filmiskt experiment av Hitchcock som jag tycker föll väl ut även om hans "failure of the nerves" hindrade filmen för att bli ännu bättre.

Filmen är i princip i realtid och utspelas endast inne i en lägenhet. Ett praktfullt kammarspel. Kameran är dock mycket aktiv och rörlig vilket Hitch gjorde möjligt genom att ha rörliga väggar och alla möbler på hjul. Sedan fick skådespelare, väggar och möbler flyttas omkring efter hur kameran skulle åka. Filmen har inga klipp förutom cirka var tionde minut eftersom det var maxlängden för en "film reel" på den tiden. Fascinerande film helt enkelt.

Lyckligtvis är manus och skådespeleri tipp topp också. James Stewart är kanske inte perfekt castad men det är ändå Jimmy Stewart så att säga. Annars gillade jag Joan Chandler som Janet, John Dall som mästermördaren Brandon, Constance Collier som Mrs. Atwater och Sir Cedric Hardwicke som Mr. Kentley mest.

Det stora felet med filmen är att Hitchcock inte följde manusförfattaren Arthur Laurents förslag att inte visa mordet i inledningen av filmen. Som det är nu vet vi med säkerhet vad som hänt och vad som döljer sig i kistan under hela filmen. Jag tror, som Laurents, att spänningen blivit större och mer mångbottnad om vi inte varit helt säkra på vad som egentligen hänt i lägenheten före bjudningen startade. Synd på en sådan bra chans att göra något ännu bättre.

Ett tips till alla som gillar filmen är att inte missa trailern som faktiskt innehåller en prequel-scen till filmen.

Lyssna på Shinypodden där jag och den store Frans pratar om filmen och dess förtjänster och svagheter, hittas här.

Betyg: 3+/5

The Shootist (1976)

John Wayne har 179 "credits" som skådespelare på imdb. De första filmerna han var med i kom ut 1926. Det var i filmhistoriens absoluta barndom. Hans allra sista film kom ut ett halvt sekel senare 1976 - The shootist. John Wayne gick ur tiden endast tre år senare vid en ålder av 72 år gammal.

The shootist är speciell med tanke på ovanstående faktum. Filmen utspelas 1901 i Carson City under fasen då den gamla western höll på att dö ut. I denna tid av omvandling får vi följa de sista dagarna i livet för JB Books, den sista revolvermannen med nationell stjärnstatus. Books är så känd att varje överförfriskad slusk man kan tänka sig skulle kunna få för sig att göra sig känd genom att döda honom. Att få sina 15 minuter av berömmelse. På samma sätt som att en era i den amerikanska historien går i graven går Books i graven. Men också The Duke själv. Detta är meta och lager på lager. Jag ser sista filmen med en synligt gammal John Wayne och snart kan jag inte längre skilja på honom och karaktären JB Books.

Människans bräcklighet är aldrig tydligare än när åldern och den hemska krypande dödande sjukdomen får fäste. Vad kan man göra för att få dö med sin värdighet i behåll? Ensam med sina tankar. Filmen är märkvärdigt påtaglig i mitt huvud. Den är inte överdrivet sentimental, snarare tvärtom precis som The Duke och hans filmkaraktärer ofta var, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte blev väldigt dammigt i rummet i några scener mot slutet.

John Wayne i all ära, han är alltid bra, men filmen har än mer "true star quality". Vi ser här den alldeles underbare James Stewart i en av hans sista filmer som den vänlige Doc Hostetler samt en värdig och gåtfull Lauren Bacall som Bond Rogers. Jag är inte kompis med Lauren Bacall sedan tidigare, men hon är jättebra i denna film. Hennes mrs. Rogers balanserar upp JB Books vresiga karaktär med ett stoiskt lugn och en stilla medmänsklighet. Hon är lite drottninglik i sin uppenbarelse.

The shootist dök upp av en slump på min lista av filmer för 1976. Den är inte ofta nämnd när man söker efter de bästa westernfilmerna på "the internets". Jag är glad för att jag gav den chansen för detta är en film under radarn som verkligen levererade. Det är ett drama om en av de mest mänskliga sakerna som vi inte känner till... döden.

Jag ger The shootist fyra finkuddar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Man Who Shot Liberty Valance (1962)

Detta är en sådan där gammal riktig film-film som man bara kan älska. Jag hade inte sett den förut, men den gick säkert på tv om och om igen när vi var små? Det är en dramabetonad western om moral och etik som amerikanarna gärna visar upp i denna typ av rättskaffens filmer. Jag påminns både en och två gånger om filmer som Mr. Smith goes to Washington, To kill a mockingbird, Anatomy of a murder och till och med 12 angry men. The man who shot Liberty Valance är en klassiker som lätt kan samsas med alla de filmerna.

John Ford med klassiska westerns som Stagecoach och The Searchers i bagaget har här samlat ihop båda superstjärnorna John Wayne och James Stewart. Quelle spectaculaire! När James Stewart först äntrar scenen som en åldrar senator anar jag att något är lurt. Han har sminkats gammal. Och mycket riktigt är större delen av filmen en flash back och Stewart och de övriga är inte så gamla längre. Filmen utspelas under den korta, korta tiden mellan det vilda och laglösa vilda västern och då Amerika börjar byggas upp med lagar, städer och befolkningsmigration västerut. Den nya eran är den nyare västern som till exempel beskrivs i Laura Ingalls böcker om det lilla huset på prärien.

James Stewart spelar Rance, en idealistisk, lärd och kanske naiv advokat som hamnar en stad för långt västerut där hyrda revolvermän fortfarande styr vem som har rätt i en dispyt. John Wayne är type castad och spelar den ärrade våldsmannen Tom som skjuter först och frågar senare. Båda skådespelarna gör sina roller bra. Detta är dock Stewarts film. Han är magnetisk på något sätt och hans milda figur med sina goa ideal är svår att motstå.

Som krydda i anrättningen har vi också Hallie spelad av Vera Miles. Hon var en ny bekantskap för mig och hon gör det bra. Rollen spelas helt allvarligt och hon blir den katalysator som för handlingen och spänningen mellan Rance och Tom framåt. Filmen skurk och tillika titelrollen som Liberty Valance spelas av hårdingen Lee Marvin och som hans högra hand ser vi en relativt ung Lee Van Cleef.

I övrigt finns det många fina birollskaraktärer där den konstant berusade men ändå vältalige tidningsmannen Dutton Peabody samt det svenska paret Nora och Peter Ericson sticker ut. Scenen när Peter Ericson stolt tog med sig intyget på att han var amerikansk medborgare när skulle rösta för första gången var oväntat rörande. Scenen när Hallie erkänner att hon inte kan läsa tog också hårt.

The man who shot Liberty Valance är som legenderna själva... Fakta må vara suddiga, men känslan för tidseran är klockren. Detta är en film att njuta av. Ospoilad som jag var bjöds jag till och med på en twist av stora mått som jag borde sett på långt håll men jag hade slagit av analyserandet och låtit mig bara flyta med i historien som en kanot i Coloradofloden.

Däremot kan jag inte hålla mig från att analysera den sorgsna känslan jag hade när filmen var slut. Och hur ska man egentligen tolka den mycket grumliga sista scenen på tåget? Många, jag själv inklusive, hyllar sista scenen i The graduate för att vara komplex, och den sista scenen i denna film är minst lika komplex. Skulden som Rance känner på grund av sin livslögn är uppenbar. Känner inte Hallie till sanningen? Är Hallie djupt olycklig, "dreamed of returning..."? Hur gick det till när Hallie valde Rance? Gjorde hon det själv eller tvingade Tom hennes hand? Älskade Hallie Rance, eller älskade hon Tom? Det faktum att hon placerade en kaktusros på kistan verkade betyda något för Rance. Vad ska den scenen säga oss? Damn, är filmen så sorglig som det verkar...? Really?

Jag ger The man who shot Liberty Valance fyra tidseror som för alltid har försvunnit av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Anatomy Of A Murder (1959)

Parnell Emmett McCarthy: Gin!... I knew there was something wrong with that guy. I never met a gin drinker yet that you could trust.

Jag sa i något tidigare blogginlägg att filmerna i projekt decennier bara är sådana filmer som jag "alltid" velat se. Well, well, nu är det inte helt sant. Efter att jag sett och blivit förtjust i filmen Laura från förra decenniet ville jag ta med en Otto Preminger-film till i projektet. Först tänkte jag ta filmen Where the sidewalks ends med samma skådespelare som i Laura, men så dök Anatomy of a murder upp i "kanske-listan". Det är en känd Preminger-film med favoriten James Stewart i huvudrollen. Via lite twittrande på det internationella kommunikationssystemet Twitter rådfrågade jag Fredrik, och rekommendationen blev Anatomy of a murder. Så fick det bli. Tack för hjälpen i valet, Fredrik. Jag vet att du egentligen först svarade att jag skulle se båda och så kan det mycket väl bli till slut.

Jaha, vad har vi då på Anatomy of a murder? Först och främst var den extremt lång. Jag fick beta av filmen i två sittningar. Den löper på hela två timmar och fyrtio minuter. Jimmy Stewart spelar Paul Biegler en brottmålsadvokat i en liten håla i Amerika. Han är också en före detta åklagare, en erfarenhet han kommer få nytta av då fajten mot åklagarna i målet blir hård och nyckfull. Biegler tar ett uppdrag där han ska försvara en ung soldat som skjutit ihjäl en barägare i kallt blod då det hävdas att barägaren våldtagit soldatens fru.

Detta är ett långt men väldigt spännande och intressant rättegångsdrama. Jag gillar filmer i den miljön, man tänker direkt på kusinen Vinny, You can't handle the truth, 12 jättearga män och så vidare. Men det som står ut mest med denna film är den briljanta regin av Preminger. Jag känner mig redan efter två filmer helt trygg i hans dirigerande händer. Otto Preminger är en fantastisk filmmakare som jag tills för nyligen egentligen inte alls hade på min radar. Oroväckande tanke, eller hur? Men kul att hittat honom till slut i alla fall.

Historien är tillräckligt skum och diffus för att fungera som motor för filmen. Jag fann den underbart underhållande ända in i kaklet. Och som grädde på moset har filmen en hel drös med suveräna skådespelarinsatser. Detta är nog min favoritprestation från James Stewart. Den enda film jag kan komma på just nu som kan konkurrerar är The Philadelphia story. Stewart bär i princip hela filmen på sina axlar och han är så härlig.

Men filmens styrka är att den inte bara har Stewart. Där finns flera bra och roliga biroller också. Först måste Lee Remick i rollen som Laura Manion nämnas. Hon spelar rollen helt perfekt. Ok, i början undrade jag vad tusan hon var för någon. Trodde att hon var rent ut sagt dålig. Betänk här att jag i början av denna film ännu inte insett att jag helt kan lita på Premingers känsla och hand vid rodret! Laura Manion är ju hela nyckeln till att filmen funkar. Så fel jag hade i inledningen! Lee Remick, bra som attans i denna film.

Pauls motståndare i rättssalen är hans efterträdare på åklagarposten plus en stenhård och erfaren åklagare som flugits in från storstan. Denna tuffing spelas lysande av George C. Scott. Ja just det, generalen! Asst. State Attorney Claude Dance är sliskig, lömsk och obarmhärtig och George C. Scott passar perfekt i rollen.

En annan mycket uppfriskande karaktär är Maida Ruthledge, Pauls rättframma sekreterare som spelas av Eve Arden. Fasen vilken härlig ensamble filmen erbjuder, ty man kan dessutom lägga till Judge Weaver, den åtalade Lt. Frederick Manion och Pauls kollega  Parnell Emmett McCarthy och ytterligare några bifigurer. Persongalleriet!

Vid sidan av Premingers fantastiska regi och det suveräna persongalleriet har filmen också en score, en filmmusik. Det är en sak som jag oftast bara märker när den är extra dålig. Tyvärr är detta ett sådant tillfälle. Självaste Duke of Ellington har komponerat och frenetiskt dirigerat musiken som är allt för påträngande i vissa delar, klämkäck i andra. Helt fel feeling tycker jag. Kan Preminger fått "lyxen" att jobba med Ellington men sedan inte haft vett nog att regissera hans musikskapande till fördel för filmen? Musiken drar ner aningens och det känns trist.

Anatomy of a murder är underhållande, den är rolig, spännande, klurig, mysig och en sjudjäklans bra film från decenniet 50-talet!

Jag ger Anatomy of a murder fyra starka argument av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Det ska bli intressant att läsa vad Movies-Noir tyckte om barnskådespelarnas insatser i WWII-dramat Jeux interdits, se här.