Wake Up Dead Man (2025)

Rian Johnsons tredje i Knives Out-serien heter Wake Up Dead Man. Detta är en mysig mysteriefilm och en inlaga i serien som står på helt egna ben. Efter den så positivt överraskande första filmen, Knives Out, var uppföljaren en besvikelse, mest på grund av dess struktur. Denna film är ett steg upp.

Filmen utspelas i en liten by där en karismatisk religiös sektledare med en hängiven skara följare härjar. Filmen navigerar alla religiösa referenser och blinkningar på ett pompöst sätt. Men mysteriet är egentligen ett klassiskt "locked room mystery" och det är det jag tar med mig mest.

Som med många av Johnsons filmer är det mycket referenser och meta av alla slag. Kyrkans läslista innehåller böcker av Edgar Alla Poe, John Dickson Carr och både The Murder of Roger Akroyd och Murder at the Vicarage av allas vår älskade Agatha. Dessa böcker beskriver hur ett mord av detta slag kan och bör utföras.

Problemet med Rian Johnsons filmer är att de är gjorda av en själlös regissör. Filmerna känns ofta lika kliniskt fria från själ och hjärta som de är kompetent gjorda. Han öser på med popkulturella referenser och jag gissar att han då putar ut med bröstet som om han gjort något fantastiskt. Visst, jag ser dem och letar efter dem jag med, som alla fånar som följer hans lilla dans. Men betyder det något verkligt egentligen? 

Detta är en av två "murder mystery"-filmer jag sett från året. Den andra är kolossen Netflixs direkt till streaming* The Thursday Murder Club. Och lika mycket som Wake Up Dead Man är den "större" filmen med bättre production design och sådant är The Thursday Murder Club filmen med mer hjärta och själ. Jag vet vilken film jag skulle välja.

Jag ids inte diskutera hans avklippta LotR-skämt eller hans malplacerade lilla stick emot Star Wars-fansen vilket mest visar honom som en dålig förlorare. Istället förtjusas jag av en antagligen helt omedveten blinkning till The Wheel of Time då Glenn Closes karaktär Martha i slutet gör en Verin. 

Filmen rekommenderas till fans av Johnson och de som gillar genren men som inte bryr sig om själ eller hjärta.

Betyg: 2/5

Notes:

• Jeremy Renners första film efter den stora olyckan, himla skönt att se honom agera igen ju
• Jag gillar Mila Kunis men här var hon gravt fel-castad

*) Mer eller mindre

Hillbilly Elegy (2020)

 

Hillbilly elegy är något av en klagosång över en förlorad arbetarklass i dagens Amerika. Filmen bygger på J. D. Vances memoarer "Hillbilly Elegy: A Memoir of a Family and Culture in Crisis". 

Här har vi alltså ytterligare en film om en hårt arbetande familj, men denna känns inte lika gedigen som förra veckans film med vissa tematiska beröringspunkter - Minari.

Vår huvudkaraktär J. D. växte upp i en familj där vanvård av barnen, drogmissbruk och psykisk och fysisk våld gått i arv i generationer. Han slet sig loss ur den miljön genom att ta värvning i armén och sedan fortsätta med universitetsstudier. Bra för honom!

Filmen avslutas med att J. D. förklarar att han fått sin styrka från sin familj och vi får se klipp från familjens hemmafilmer på lyckliga stunder i livet. Fina bilder...

Men också överraskande bilder då teamet bakom filmen valt att nästan uteslutande visa på familjens allra värsta ögonblick livet igenom. Mamma, mormor, morfar och andra visas nästan uteslutande från deras sämsta sidor. Jag fann filmen uttröttande ensidig i sin beskrivning av familjen och jag har svårt att tro att en familjs hela liv kan vara så banalt enformig. De flesta människor har flera sidor, både bra och dåliga. Vi har alla stunder då vi är usla och stunder då vi är fantastiska...

Samtidigt har filmen uppenbarligen sina fans och de måste funnit betydelse i historien som jag missat. Detta beror säkert på hur man är inställd till genren generellt sett, och förväntningar på filmen specifikt. 

Filmer som beskriver fattigdom och sociala problem är som ett svart hål ute i rymden. Filmmakare verkar ha mycket svårt att inte ramla in i hålen och fiska efter oscarsnomineringar med ett överflöd av misär. Här är det Amy Adams som har gjorts ful och vidrig. Matriarken spelas av Glenn Close men hon framställs sannerligen inte i god dager hon heller.

Jag tror att alla personer i denna film var komplexa personer med både mörka och ljusa sidor. Jag hade antagligen känt mer för dem alla och tyckt att filmen var bättre om det eländiga hade blandats med vackra scener. Det är i den kontrasten det hade känts i hjärtat. Som filmen nu är gjord känns det bara spekulativt och gallrat för att få "the most elände for the buck". 

Egentligen är inte J. D. filmens protagonist, utan det är Amy Adams karaktär som gör en resa genom filmen och det är hennes karaktär som mest kämpar mot sina inre demoner. Trots det lämnar vi filmen utan att fått ett vettigt avslut på hennes resa.

Jag känner mig tveksam över vad Ron Howard och teamet egentligen ville med sin film. Om de ville problematisera varför vissa människor eller hela familjer hamnar på glid, och ställa det egna ansvaret att bli bättre mot samhällets förfall och hur detta påverkar de svagaste i systemet lyckades den inte (för mig i alla fall). Jag har en känsla av att boken handlar mycket mer om dessa intressanta frågor.

Nej, denna film var mest frustrerande för mig. Min hjärna kan förstå dess innehåll, men jag känner det varken i magen eller i hjärtat. Jag förstår att det måste finns en mening med filmen, och att den säkert har ett fint budskap, men jag känner inte att dessa saker förmedlas speciellt ärligt. Jag upplever filmen obalanserad och spekulativ och därmed faller den platt på sitt eget grepp. 

Om jag finge välja skulle jag hellre rekommendera en trio filmer som rör sig i liknande miljöer (vilka några redan nämnts i min revy av Minari); In America från 2002, The Florida project från 2017 eller varför inte thrillern Winter's bone som kom ut samma år som bloggen föddes, 2010.

Betyg: 1/5

The Wife (2017)

Glenn Close spelar hustru till känd författare som ska få nobelpriset i litteratur. Äkta maken är narcissistisk och grotesk och spelas därmed av Jonathan Pryce. Filmen böljar mellan bilder från parets resa till Stockholm med alla festligheterna runt prisceremonin och flash backs till deras gemensamma historia.

Skådespeleriet är vasst i denna film. Sympati för hustrun och parets barn blir stor och äcklet för mannen likaså. Men det är svårt att beskriva problemet med filmen utan att gå in på handlingen så nu spoilervarnar jag alla som vill se denna film ospoilade.

SPOILER BEWARE!!

Filmen bygger på boken med samma namn, The wife, skriven av Meg Wolitzer. Det känns som att hon sökt en historia där kvinnan i relationen tvingats underkasta sig mannens ambitioner och karriär. Tyvärr känns hela historien tämligen konstruerad.

Filmen utspelas på tidigt nittiotal med återblickar till sextiotalet för att den idag så uppenbart inte skulle vara relevant. Men även på den tiden, och tidigare, fanns det framgångsrika kvinnliga författare. I filmen verkar det som att de två främsta skälen till att Joan Castleman inte satsar på en egen karriär som författare var dels Elaines (Elizabeth McGovern) varningar om att kvinnliga författare inte får samma chans som manliga, dels att Joe Castleman skulle ha hindrat henne. Varför Elaines utbrott skulle blivit så avgörande för Joan Castlemans val för resten av livet förklaras inte. Inte heller vad Joe Castleman gör för att hindra Joan Castleman från att "go for it".

Samtidigt framställs Joan Castleman som extremt begåvad, intelligent och inte minst den enda med stake i familjen. Filmen lyfter henne hela tiden och det råder ingen tvekan om vem som är mest dominerande i familjen. Tyvärr motsäger den bilden filmens story. Istället halkar filmen omkring i gränslandet till en offermentalitet som är farlig och destruktiv, inte minst för unga kvinnliga begåvningar med författarambitioner.

Det finns säkert oräkneliga kvinnliga författare som aldrig fått chansen, eller inte vågat ta chansen, på grund av något av alla hinder som kan ha kommit i vägen, likaväl som det finns oräkneliga manliga författare som inte heller fick eller tog chansen på grund av hinder.

Frågan som jag har kvar i mig efter filmen är hur det hänger ihop, bilden av Joan Castleman å ena sidan (stark, kapabel) och bilden av en kvinna som lever en livslögn fylld av eländig livslång orättvisa. Men är Joan orättvist behandlad av världen? Var går gränsen för eget ansvar för sitt liv? Otroligt intressant frågeställning som filmen snuddar vid men som den inte är intresserad av att hantera. Kanske en för komplex fråga för filmmakarna, det är ju mycket enklare att ta den ytliga och banala utvägen... Att följa minsta motståndets lag, som Joan Castleman verkar ha gjort i sitt liv.



Historien om Joan Castleman som jag uppfattade från filmen hade kunnat vara så mycket starkare om det vore en historia som passade in på filmens karaktärer bättre. Trots bra skådespeleri kändes det inte äkta. Glenn Close spelar sin Joan Castleman behärskat men ändå kraftfullt. Det är också en typ av roll som brukar vara populär i tävlingssammanhang. Oscarsbait?

Sen får jag anta att Jonathan Pryce också spelar bra då jag instinktivt ogillar honom från första scenen. Just att regissör Björn Runge fått honom att äta äckligt på olika saker filmen igenom är en för mig otroligt tydlig markör att det är ett svin vi har att göra med. Han äter nästan lika äckligt som Denethor gör i Sagan om ringen-filmerna, ni kommer väl ihåg Boromir och Faramirs fader, han som äter grillad kyckling och tomater på "intressant" sätt...?

The wife är bra gjord och det är kul att se så många scener från Stockholm, hoppas nu bara att de är inspelade i Stockholm så att det inte bara är fejk och jag en åsna. Men tyvärr tyckte jag ändå inte att filmen gav så mycket. Det är en film om en kvinna som gör ett antal dåliga livsval och som i andra ändan av sitt liv ångrar sig. Om det nu är det hon gör, detta lämnas öppet. Men Joan Castleman kanske älskade sin man, hon kanske såg sidor hos honom som filmen valde att dölja? Hon kanske levde det liv hon ville?

För om hon nu var så briljant som hon framställs, skulle hon kanske inte givit sig till en mycket äldre narcissist looser? Jag kände sympatier för henne som person, men såg hennes livssituation som hennes ansvar i högsta grad. Det måste ha varit hennes val att spela med i charaden och agera som spökskrivare åt sin make, annars hade hon lätt kunnat slippa "jobbet" genom att bara sluta skriva eller skriva medvetet dåligt. Därmed blev hela filmens konflikt desarmerad och filmen som sådan som en tunn soppa med allt för lite innehåll. Att vara gift med ett svin är väldigt trist men att det skulle vara en del av en konspiration mot kvinnliga författare - tillåt mig tvivla.

Jag ger The wife två dåligt valda livspartners av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fler tankar om filmen, mer positiva sådana:

Fiffis Filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

The Girl with All the Gifts (2016)

Bad ass. Damn, jag gillar denna brittiska zombiefilm! Jag gillar den skarpt, men det var inte givet innan titten... Detta är ju en genre där det kan vara svårt för filmmakarna att hitta nya vinklar. Jag kan tänka mig att vissa i publiken inte kan frigöra sig från att den liknar andra zombiefilmer, såsom 28 days later..., MEN, den bär på tillräckligt mycket nya idéer för att jag ska stormtrivas. The girl with all the gifts är en bra film helt klart.

Den inleds med en av de bästa scenerna i hela filmen. Vi kastas in i trånga betongrum och intensiv spänning, för att senare ta klivet ut i världen där de flesta redan blivit smittade till zombies. Jag tänkte direkt på Aliens när gruppen vi följer reduceras från många till bara ett fåtal. Andra halvan av filmen är lite av en road movie då våra hjältar försöker ta sig från en plats till en annan säkrare (?) plats i södra England. Vi får se ett post-apokalyptiskt London där naturen börjat ta över. Vi får flera tropes från zombie-filmer, ett exempel är när våra hjältar smyger sig igenom hordar av "sovande" zombisar.

I huvudrollerna ser vi Glenn Close (en tuffing i denna film), Paddy Considine, Gemma Arterton och det nya stjärnskottet Sennia Nanua som Melanie. Filmen är mycket bra gjord, regissören Colm McCarthy är en ny bekantskap för mig men jag ser att han regisserat både avsnitt i Dr Who och Sherlock så han har varit med i svängen i alla fall. Regin är tajt och nästan känslofri. Det är helt klart en actionorienterad zombie fiction detta, men vissa sekvenser hade nästan en dokumentär känsla över sig. Jag gillar fotot av Simon Dennis. En annan del av filmens förträfflighet beror på manus som bygger på boken med samma namn. Mike Carey som har skrivit romanen har också också skrivit filmmanuset så jag får anta att filmen representerar boken hyfsat väl. Jag har dock inte läst boken. Än.

Zombie-filmer skulle inte vara lika intressanta om de bara handlar om monster. Det är klart bättre när zombiesarna representerar något i vårt riktiga liv, ofta något vi fruktar. Det jag tolkar in i denna historia är en pinad moder Jord som tar ut sin hämnd på oss människor. Den sjukdom hon dragit på sig bekämpas med smitta. Right back at you, damn humans! Det är en vacker tanke att människan besegras av Jorden till slut. Vissa scener i slutet är otroligt tydliga men jag vill inte spoila dig här.

För detta är en film som jag starkt kan rekommendera till alla er som gillar genren eller åtminstone kan acceptera att se en film där allt inte är super-duper verkligt. Inom den värld som målas upp är filmen faktiskt väldigt realistisk, den begår inga irriterande logiska kullerbyttor alls såvitt jag kan bedöma, men man måste kunna acceptera själva premissen (zombies).

Nedan följer några spoilers-funderingar.

Varning spoilers nedan!

Fripp funderar:
- Var Sgt. Parks Melanies pappa? Fick en känsla av det och det skulle kunna förklara hans ilska mot henne i början av filmen... Det kanske står mer om det i boken?
- Kopplingen till Flugornas herre... Alla de där galna barnen... Kanske filmens svagaste element.
- Filmen inleds med Melanie i en bur, avslutas med någon annan i en bur. Symboliskt.
- Påminner inte Melanie lite om Ava i Ex machina då det gäller karaktärens roll i dramat?

Jag ger The girl with all the gifts fyra masker av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Jojjenito
Fiffi
Sofia

Guardians Of The Galaxy (2014)

Marvel har verkligen lyckats med det flesta av sina filmer den senaste tiden. The Guardians of the Galaxy var dock något annorlunda. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig. Var det en komedi? Var den bra eller dålig? Oklara signaler från internet. Nåväl jag har till slut sett filmen och... My gosh vilken kul film! Detta var en störtskön äventyrskomedi från en galax långt långt bort.

Fem konstiga typer bildar det skönaste gänget busar sedan besättningen på Serenity senast syntes på duken. Ett träd! Groot. En gnagare eller var det en apa? Till det en utomjording som såg ut som en av det kvinnliga könet, en muskelknutte och en spellevink till ledare.

Detta låter som en soppa och det var det kanske. Jag kan till exempel inte för mitt liv dra mig till minnet vad det var för dyrgrip de jagade under hela filmen. Någon form av energikälla tror jag det var.

Nej, det är inte allvaret eller ens "realism" (inom filmens egen logik) som gäller här. Detta är "pure fun". Jag kan bara hylla filmen som något som liknar en "minor" Joss Whedon. Det visade sig också att filmens regissör är en privat vän till Joss. Han heter James Gunn och han har gett namn åt en av karaktärerna i Whedon's tv-serie Angel. Joss har nog hjälpt sin vän lite med manuset, säkerligen delar av dialogen i alla fall. Var där inte till och med en scen i filmen som påminde ganska mycket om scenen i Serenity då Mal håller tal till besättningen och avslutar med "So no more runnin'. I aim to misbehave."?

Ok, vad blir det för något betyg till en film som denna då? Underhållningsvärdet pekar på en fyra men jag har nästan glömt hela filmen trots att det bara var cirka två veckor sedan jag såg den. Inte så bra. Jag ger den en stark trea men med en "bullet" så att den kan jackas upp när jag ser om den nästa gång.

Betyg: 3/5