True Detective - Season 4 (2024)

Första säsongen var så otroligt bra... Nu känner jag mig som ett fån än en gång när jag säsong efter säsong hoppas på att de ska klämma ur sig något som ens kommer i närheten av den nivån.

Denna säsong utspelas uppe i norra Alaska och mestadels under den ständiga natten som infinner sig ovanför polcirkeln om vintrarna. En ganska härlig miljö för thrillers tänkte jag först men det visade sig ganska snart bli lika långtråkigt och dystert som det vore att bo i den miljön. Jag föredrar den heta och fuktiga södern ändå.

Säsongen inleddes starkt och det stod snart klart att de tänkte satsa på att efterlikna första säsongens tonalitet så mycket som möjligt. Vi fick mysticism, folksägner, ett nytt fall som kopplas till ett gammalt så kallat "cold case" och framför allt två huvudpersoner som ska bära säsongen på sina axlar. Och det är här säsongen till slut fallerar som mest. Jodie Foster må ha ett känt namn men hon klarade inte av att dra hela lasten själv. Hon är dessutom inte speciellt bra som den vrånga och asociala polischefen i Ennis, Alaska. Hennes partner spelas av Kalli Reis som var direkt dålig. Hon är en känd MMA fighter som växlat över till skådespeleriet. Någon borde berätta för henne att det inte räcker med ett enda ansiktsuttryck för att fånga en persons innersta. 

Allt i denna säsong är en, två och tre nivåer sämre än S1 och då blir slutresultatet oändligt långt ifrån målet. 

Här blandas polisutredningen med en massa personliga problem vilket både drar ner tempot och gör hela säsongen seg och rent ut sagt tråkig. De två världarna överlappar lite mot slutet men inte tillräckligt mycket för att säsongen skulle få det lyft som jag gissar att show runner Issa López hade tänkt sig. Dessutom har de gått all in med spökfilm med en massa döingar som hemsöker huvudpersonerna. Det blir "jump scares" galore vilket inte direkt skapar en förtätat känsla av mystik utan det blir bara fånerier, om än skrämmande sådana.

Ljusglimtarna bestod av Finn Bennet som unge polisen Prior och Fiona Shaw (Harry Potters moster!) som luttrad forskare.

Stark inledning men ett svagt manus, svagt skrivna huvudpersoner och svaga skådespelarinsatser gör denna säsong till sex timmar bortkastad tid. Dålig stämning.

Betyg: 2-/5

The Silence of the Lambs (1991)

Det går inte långt in i filmen förrän jag känner mig helt trygg i regissören Jonathan Demmes händer. Det är en två minuter kort om två timmar lång tajt thriller, inget mer, inget mindre. Filmen är effektivt berättad och saknar i princip helt och hållet scener som känns som utfyllnad.

Inledningen är speciellt noterbar. Den sätter alla element direkt och klockrent. De första bilderna visar en ung kvinna träna i en hinderbana ute i en blöt kall skog. Thrillerns tonalitet sätt omedelbart. Huvudpersonen, Clarice Starling sätts lika tydligt, en ung kvinnlig FBI-agent. Hon är beslutsam, ambitiös, en kvinna i en övervägande manlig miljö och under utbildning. Därefter sätts "problemet" upp med seriemördaren Buffalo Bill. Till slut sätts det upp hur FBI ska fånga mördaren, via Dr. Lecter, via Clarice. 

Detta är en briljant "film-film". Jag älskar enkelheten och att den är ren, och då menar jag inte simpel utan fri från filmiskt "dödkött". 

Carl berättade i Shinypodden att filmen som en av få i filmhistorien vann de fem största priserna på Oscarsgalan; bästa film, regi, manus och manlig samt kvinnliga huvudroller. Alla är väl värda vinster. 

Jodie Foster är nervig och modig i sin tolkning av unga Clarice. Hon var sannerligen inte en nykomling men jag hade inte sett henne i någon vuxen roll när jag såg filmen förra gången, på bio 1991, så för mig passade hon in perfekt i rollen.

Men filmen ikoniska rollprestation görs helt klart av Sir Anthony Hopkins i rollen som Hannibal the Cannibal. Jag tänker att han lika gärna kunde tävlat som bästa biroll då han inte är med så mycket i filmen. Men hans figur överskuggar givetvis hela filmen så det är fine.

Allt i filmen är utfört med en mästares precision och så även birollerna. Min favorit är den sadistiske doktorn på dårhuset Dr. Chilton som spelas av Anthony Heald. 

Detta var en klassiker som med råge stod upp till mina förväntningar. Det var mycket trevligt.

Betyg: 5/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Panic Room (2002)

Panic room var en av två filmer från Fincher som jag inte sett, och den av de två jag var lite sugen på att se.

Detta är en tämligen rättfram thriller om mor och dotter som tar skydd i ett så kallat "panic room" när deras hem blir invaderat av tre inbrottstjuvar. Personligen ryggar jag ofta bakåt av "home invasion"-filmer, då de kan vara riktigt läskiga. Denna film inleds också med en tung och hotfull stämning och det visar sig att hela filmen är mörk, både handlingen och bildspråket. Filmen är mycket lovande inledningsvis, men den ändrar form efter ett tag och blir mer actioninriktad. Det är lite synd kan jag tycka men det är svårt att se hur Fincher skulle kunnat gjort annorlunda.

Däremot borde han kunnat sätta tonen bättre. I nuläget är filmen tämligen snäll och flera troliga händelser som jag såg komma rann helt enkelt ut i sanden på ett lite vekt sätt. Jodie Foster spelar björnmamman som skyddar sin unge, men trots upplagt läge för en våldsam slutakt lämnas vi med en trumpen min.

Visst, det händer en hel del våld under andra halvan av filmen, men det sker mestadels skurkarna emellan. Mamman får inga belastande handlingar på sitt samvete, hon lyckas komma undan med att endast ha svingat en slägga mot det värsta svinet av inkräktarna, men han blir knappt skadad av hennes tilltag. Fincher lägger också en hel del fokus på dotterns fipplande med insulinsprutorna men det rinner också ut i sanden av någon anledning.

Dottern spelas av Kristen Stewart vid den späda åldern av elva år. Hon är bra som barnskådespelare även om hon har lite mindre att göra i rollen än vad jag hade väntat mig. Då jag känner till hennes lyckade karriär efter denna film trodde jag på något sätt att hon skulle haft en större roll. Orimligt kan tyckas nu i efterhand.

En av skurkarna spelas av Forest Whitaker som alltid tar med sig en stor portion mänsklighet till sina karaktärer. Han är allt som oftast genomsympatisk, så här också. Jared Leto spelar den svage och ointelligente. Han gör en ok jobb, inte så att man stör sig på honom, men han gör inte filmen bättre heller. Den mest intressante av skurkarna spelas lustigt nog av musikern Dwight Yoakam som spelar en synnerligen otrevlig typ. Mycket spännande val av Fincher. När jag nu tittar på Yoakams imdb-sida ser jag att han har varit med i en uppsjö av filmer. Jag har till och med sett honom i en och annan film förut (tre stycken).

Min fokus på våldet ovan må vara malplacerad, men jag fann att filmen inte bjöd på speciellt mycket annat än spänning och den ofrånkomliga våldsamma upplösningen. Inga större tvistar, hart när noll karaktärsutveckling förutom att mor och dotter tydligen valde att flytta från den stora lägenheten efter filmen. De valde en lägenhet med dörrvakt istället.

Rent tekniskt är detta en bra film. Fincher är duktig. Som spänningsfilm funkar Panic room bra men den lämnade mig inte med speciellt mycket att fundera på efter titten. Filmen känns därmed som "minor Fincher". Han har gjort bättre filmer, både före och efter denna.

Finchers Topp 5 kommer inom kort här på bloggen.

Betyg: 3/5

  

Un long dimanche de fiançailles (2004)

Alternativa titlar: En långvarig förlovning, A very long engagement

Dagens gemensamma Decennier-film är den där filmen som Audrey Tautou gjorde efter Amelie. Först trodde jag att det var den första filmen efter hennes stora genombrott men interwebben kan berätta att hon gjorde en hel massa filmer mellan 2001 och 2004. Ok, men detta var i alla fall den första filmen med henne som jag kändes vid efter Amelie. Jag älskade Amelie-filmen så mycket att jag inte ens ville se denna när den kom ut. Inget skulle kunna matcha storheten i den förra.

Nu föreslogs filmen av min Decennier-broder och tiden var uppenbarligen inne för att ge den en chans. Intressant nog är filmen regisserad av samme regissör som stod bakom Amelie, Jean-Pierre Jeunet. Han kommer jag för alltid har ett problem med efter att han slaktat sista akten i Alien 4.

Ok, detta är ett episkt och smäktande historiskt romantiskt drama som utspelas under tiden runt första världskriget. Usch, bara där har filmen mer eller mindre tappat mig. Det är väl inte en BOATS men det kunde fasen lika gärna adderats också. Jag var misstänksam från ruta ett.

Filmiskt påminner den lite om Amelie-filmen i färger och feeling. Däremot är denna inte "quirky" utan episk som sagt. Inga applåder från mig. Handling är inte det viktigaste brukar jag tycka. Här är däremot handlingen allt. Det är en superinvecklad mysteriefilm visar det sig. Den var så rörig att jag inte hängde med bland alla franska bönder, bagare, snickare och allt vad de var. Swosh. Vem gjorde vad flög över huvudet på mig. Jag tror att storyn kanske såg bättre ut på papper än hur det blev på filmduken. Jeunet gjorde det inte direkt lättare med den ryckiga berättartekniken. Hoppade de inte fram och tillbaka i tiden en himla massa också?

Krigsscener. Damn, jag gillar inte första världskriget på film. Är inte supersvag för WWII heller. Jag ser hellre mer moderna krig eller konflikter på film. Ok,det var vidrigt i skyttegravarna. Seså, finns det några andra öppna dörrar att slå in? Den "djupa" insikten att krig är hemskt är lika utmanande som att kasta pil på en laduvägg från fem meters håll, om ni förstår min liknelse?

Men bitterljuv romantik då? Det brukar ju Henke-gubben gilla? Jovisst, men uppenbarligen inte i alla tappningar. Men vänta ni till senare i Decennier... Nåväl, jag satt i alla fall lydigt kvar och såg hela filmen. Den är ju bra gjord rent tekniskt så jag hade inte en supertråkig stund. Men desto närmare slutet jag kom desto mer såg jag fram emot slutscenen och den blev till syvende och sist en stor besvikelse. Som en pyspunka. Var det inte mer?

Skådespeleriet då? Audrey Tautou av adekvat men långt från hennes paradroll i Amelie. En udda fågel i sammanhanget var Jodie Foster. Vad gjorde hon där mitt i en superfransk film? Istället vaknade jag till lite när Marion Cotillard dök upp i en liten roll. Hon var vederkvickande och filmens behållning.

Jag ger En långvarig förlovning två återseenden av fem möjliga.

Betyg: 2/5

När det handlar om gemensamma filmer har ni som vanligt tre perspektiv av filmen att njuta av. Vad tyckte Christian och vice-sheriffen Jojje? Var förlovningen för lång?
Christian
Jojje

Elysium (2013)

He can save us all.

Jag hade fått den stora äran att välja månadens filmspanarfilm. Det är ett ärofyllt men också betungande uppdrag. Man vill ju att det ska vara en bra film som man lockar med de andra på. Vissa av mina filmbloggande vänner ser det mesta som går på bio verkar det som, men jag, och säkert fler, ser inte så mycket film ute på stan (ser mest film hemma). Redan på förra träffen visste jag att den nya sci-fi-filmen med Matt Damon Elysium skulle ha premiär i augusti och filmen valdes utan en sekunds tvekan.

Matt Damon är en skådespelare som jag gillar och litar på. Dels är han bra men än viktigare så verkar han välja bra projekt och han är också tillräckligt stor för att antagligen ha en hel del att säga till om i produktionerna. Resultatet har blivit att han är en av få skådespelare som jag kan välja film på grund av skådis mer än regissör, ämne eller annat.

Filmens regissör är den intressante sydafrikanen Neill Blomkamp, ni vet han som gjorde långfilmsdebut med District 9 häromåret. Jag var ganska kluven då det gäller den filmen. Cool idé, snyggt gjord, men inte riktigt min kopp av te. Jag skulle nog givit den en 3/5 på min betygsskala.

Elysium är en sci-fi som utspelas på jorden, i en nära framtid. Utseende och tema gör att den nästan känns som en fortsättning på District 9. Men han har bytt ut Johannesburg med Los Angeles. Han fortsätter dock att behandla filosofiska frågor om rättvisa och de utstöttas kamp mot de privilegierade. Blomkamp har uppenbarligen en större budget denna gång och filmen är klart snyggare än den förra filmen. Om District 9 var en hemmagjord sci-fi är detta bombastiskt à la Hollywood.

Blomkamp vill uppenbarligen använda sci-fi-filmens format för att i en allegori prata om verkliga orättvisor på jorden. Men jag tycker inte att han träffat rätt i balansen mellan verkligt och påhittat, mellan fantastisk och realistiskt. Filmen var för lite sc-fi för att man skulle kunna kasta allt vad realism heter och bara åka med på "the ride", men samtidigt var den orealistisk på flera plan, och enligt mig tyvärr orealistisk på fel sätt. Konflikten mellan de rika på Elysium och de fattiga på jorden etablerades aldrig på ett bra sätt. De låg uppenbarligen inte i krig med varandra, eftersom de inte hade något effektiv skydd på Elysium mot invasion, men ändå fick man en känsla av uppror. Mycket i filmen känns otydligt när man har tänkt på den ett tag eller sovit på saken som jag så ofta behöver göra innan jag vet hur en film "landar" hos mig.

Ett annat problem var om hur långt hade framtidens medicinkunskaper egentligen kommit? Först dödas Kruger som det verkar, men sedan så räcker det att han ligger i en maskin några sekunder så har han fått ett helt nytt ansikte? Lite väl slappt manusskrivande, väl? Matt Damon åt sina piller och gick från dödssjuk till helt oberörd osv. I slutet verkar det som att människans gemensamma resurser trots allt räckte till åt alla behövande? Var det hela filmens budskap? Fred på jorden? Eller skulle det bli som Fredrik spekulerade om, att slutet på filmen var början till misär för ALLA, även för dem på Elysium?

Nej, det är fel typ av frågor som snurrar runt i mitt huvud. Och då har jag inte ens nämnt de smöriga avslutningsscenerna med smutsiga barn som springer i slow motion genom vattenpölarna mot ambulanserna... Eller de religiösa övertonerna med nunnan och frälsaren...

Men där fanns en hel del bra också! Mat Damon - bra såklart. Miljöskildringen över Los Angeles efter domedagen - suverän. Skurken Kruger - lustig (om än fylld av ologiska handlingar). Elysium där uppe i skyn - snygg. Samt några ok biroller som spelades av Jodie Foster och William Fichtner (ja just den gubben, Jojje!)

Detta var en intressant film, den tål att tänkas på och den får absolut ett godkänt betyg. Den var bättre och framför allt mer underhållande än District 9. Men jag hade hoppats på att kunna bjuda på en ännu bättre film nu när jag fick välja film för träffen.

Jag ger Elysium tre flodhästar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Tag nu en rymdsäkrad skyttel och åk över till de övriga filmspanarna och kolla vad de tycker om filmen: Jojjenito, Sofia, Fiffi, Fredrik, Jessica, Har du inte sett den?, Movies-Noir, Filmparadiset.

Inside Man (2006)

Pay strict attention to what I say because I choose my words carefully and I never repeat myself.

Lördagen den 18:e augusti var jag inbjuden som gäst på en podcast som Markus, Johan och Erik från Filmspanarna äger. Deras podcast heter Har du inte sett den? och temat för det avsnitt jag deltog i var heistfilmer. Länk till denna podcast finner du längst ner i detta inlägg.

Huvudfilmen för avsnittet var Paul Newman och Robert Redford's klassiska The Sting, men den orkade jag inte se om inför denna inspelning. Istället såg jag tre andra heistfilmer som alla diskuteras i podcasten.

Markus filmval var Inside man, en film jag sett men gärna såg om för att fräscha upp mitt minne om den. Vad kan man då säga om Inside man? Det är en klassisk heistfilm i och med att det är en komplicerad och smart heist som utförs. Clive Owen spelar mästerskurken och Denzel Washington spelar polisens gisslanförhandlare. Jag tycker att Clive Owen är klart bäst i denna film. Han är stenhård och cool och hans performance ringer inte falskt en enda gång i filmen.

Denzel Washington är som han ofta är - bra. Han spelar dock nästan alltid samma roll, om och om igen, precis som Harrison Ford för övrigt. Dessa två skådespelare är i mina ögon habila men smala skådespelare då de sällan bjuder på annorlunda eller nya karaktärer.

Så Denzel är sitt vanliga jag. Eller är han det? I några scener i filmen känner jag oharmoni. Det är som att karaktären inte är trogen sig själv. Till exempel i en scen då Denzel och hans poliskollega förhör en gammal dam och de båda helt obefogat brister ut i gapflabb så rycks jag ut ur filmen. Är det regissören Spike Lee's fel, manuset eller försöker Denzel göra karaktären mer intressant? Oklart.

Filmens tredje storstjärna är Jodie Foster som trippar omkring i höga klackar och designerdressar. Hon ska spela en vass och stenhård förhandlare som fixar saker, ganska lik karaktären som Rene Russo spelar i The Thomas Crown Affair för övrigt. Mer om den filmen i en kommande revy. Miss Foster har inte en skuggan av en chans mot Russo vilket får mig att sakna något i denna film. Jag hade gärna sett Jodie Foster göra något smart först, då hade jag kunna tro på hennes karaktär. I denna film säger bara alla att hon är så tuff. Den gamla filmregeln gäller här.... visa istället för att berätta med dialog.

Men detta är Owens film. Den börjar grymt bra och ända fram till slutet vet man inte hur de lyckas med sin smarta heist. Filmen är spännande, mänsklig och rolig. Jag kan varmt rekommendera den till de som inte sett den.

Jag ger Inside man fyra smutsiga diamanter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Har du inte sett den? Heistfilmer.