To Catch a Thief (1955)

 

Detta var den tredje Hitchcock-filmen i rad med Grace Kelly i den kvinnliga huvudrollen. To catch a thief är en lättsam romantisk komedi vilket inte hört till det vanligaste från Hitch. Jag tycker att detta var den näst bästa av de tre och att Kellys insats var näst bäst också.

Motspelaren i denna film är ingen mindre än Cary Grant, dåtidens George Clooney som man så vill. De har samma aura tycker jag i alla fall. Han är äldre än motspelerksan och det brukar ju kunna kännas tokigt men i denna film passar det in i handling och hur relationen spelas upp. Ibland övervinner icke rationella känslor vad som på pappret är "rätt".

Filmen har flera styrkor där miljöerna från den franska Rivieran är top notch. Dessutom är dialogen mycket lustig under delar av filmen, tänker mest på scenerna mellan Grant och John Williams, som den äldre gentlemannen som representerar försäkringsbolaget, samt dem mellan Grant och Jessie Royce Landis som spelar Grace Kellys mamma. Framför allt gillar jag den långa scenen i mitten av filmen då Grace tar med Cary Grant på en biltur och picnic. Hon går på offensiven och utmanar honom om att han är den aktive juveltjuven som filmen snurrar runt. Hon är så frejdig att jag satt upp med rak rygg och hejade på henne och jag hoppades att hon skulle förbli den dominante i parets relation. Men ack detta föll tillbaka något mot slutet. Till sist gillade jag avslutningen under den stora maskeradbalen.

Samtidigt är filmen en lättviktare, "bara" en skön matinéfilm. Svårrankad film i relation till de mer seriösa filmerna Hitch gjort. Gissar att denna  film kan växa med tiden. Just nu ger jag den en riktigt stark trea.

Betyg: 3+/5

Lyssna på när den store Frans, The Burmeister och jag analyserar våra känslor om filmen i Shinypodden.

Rear Window (1954)

Tredje gången gillt och denna gång kände jag mycket varmt för filmen. Den klarast lysande stjärnan var Grace Kelly och hennes porträtt av Lisa Carol Fremont. Som den andra filmen i den tredje och sista säsongen med Hitchcock inom Shinypodden gick jag in till filmtitten med modesta förhoppningar. Tidigare hade jag funnit filmen småputtrig men den hade inte riktigt fallit på plats som en höjdarfilm.

James Stewart spelar huvudrollen Jeffries. Han är alltid bra men här spelar han en egocentrisk och ganska vedervärdig person som verkar sakna självinsikt, men som delvis redeemas mot slutet. Grace Kelly är däremot helt bedårande och jag faller pladask.

Filmen är ytterligare en favorit bland Hitchcock-filmer som utspelas på en begränsad yta, som Lifeboat, Rope och Dial M for murder. Denna är helt kart den bästa av de fyra. Filmen handlar likt Robert Altmans magnifika Shor Cuts om människor vars öden till synes slumpvis påverkar varandra utan inbördes relation. I denna film är det såklart alla de boende i lägenheterna runt innegården. Jeff är vår ställföreträdare som en "Peeping Tom". Via honom studerar vi de små dockhusen med Miss Torso, Miss Lonelyhearts, den olycklige pianisten, det nygifta paret, konstnärinnan, det äldre paret med hunden och så klart mördaren Mr Lars Thorwald.

Filmen är så sablans mysig och det var en fröjd att återbesöka den nu för andra gången. En riktig snuttefilt i apokalypsens tidevarv.

I andra avsnittet av säsong nio av Shinypodden snackar jag, Frans och Joel om filmen. Klicka på spelaren på sidan eller ladda ner poddavsnittet och lyssna för en mer djupgående analys samt en jämförelse med S05E19 The life of others av tv-serien Castle.

Betyg: 4/5

Sofia, en av våra mest aktiva lyssnare av podden, skriver också om filmen idag. Hoppa över och kolla in vad hon har fått med sig från filmen.

Dial M for Murder (1954)

 

Så startar vi den tredje omgången av bloggande och poddande om Hitchcocks filmer. Shinypodden säsong 9 är också tredje av tre säsonger om Hitch. 

Först ut är "Dial M for Murder" från 1954. Detta är en thriller med Grace Kelly, Ray Milland och Robert Cummings. Detta är en av många filmer av de återstående femton filmerna som jag inte sett tidigare. Jag har sett sex filmer förr (Rear window, The trouble with Harry, The man who knew too much, Vertigo, North by Nortwest samt Frenzy).

Ja men jag blev ganska positivt överraskad ändå. Filmen utspelas nästan uteslutande i ett rum i en liten lägenhet. Och precis som med "Lifeboat" och "Rope", tidigare filmer med liknande koncept, tyckte jag att den var bra.

Filmen består av tre delar. Första delen är när Tony (Ray Milland) planerar och beställer mordet på sin fru. Lustigt att "Professor Dent" från "Dr. No" dök upp som den skumme Charles Swann (Anthony Dawson). Jag fattade direkt att han var skurkaktig!

Den andra delen är överfallet på Margot (Grace Kelly) och allt som händer fram till rättegången. Tony snärjer sin fru i ett lömskt nät så att hon ska åka dit och fällas för mord. Med hjälp av myndigheterna och det faktum att mördare dömdes till döden skulle fixa hans ekonomiska problem.

Den tredje delen är när älskaren Mark (Robert Cummings) och den farbroderliga polismannen Chief Inspector Hubbard (John Williams) löser mysteriet.

Filmen tuffade länge på i en ganska maklig takt. Inte att det var segt, men jag fann den inte superintressant. Däremot kunde Hitchcocks fäbless för kameravinklar och inramning av vad som är viktigt i scenerna lätt kännas igen. 

Filmen tar fart när Margot i några snabba klipp ställs inför rätt och döms till döden för mordet. Jag var ganska förvånad, inte minst med tanke på att jag trodde mig känna till storyn hyfsat väl. Den sista tredjedelen var mycket underhållande. Jag fann storyn intressant och engagerande. Jag visste inte riktigt hur de skulle avslöja den falska komplotten mot den olyckliga Margot. Den sliskige Tony måste bli avslöjad! Spänningen var olidlig! Men till slut gick det bra, det är ändå en Hitchcock-film.

Skådespeleriet var helt ok, men jag måste erkänna att jag inte blev överdrivet förälskad i någon av karaktärerna eller skådespelarna. Hitchcocks regi var däremot tajt. Han verkar vara lockad av konceptet med den begränsade ytan pjäsen utspelas på och han vet hur han vill hantera kameran. Hans personregi var nog ok, men ingen av skådespelarna gjorde ett superstort intryck.

Ok så filmen var nöjsam. 

Jag blev fascinerad av hur lik Ray Milland var favoriten James Stewart i vissa vinklar. Milland var kanske lite rundare runt kinderna men överlag en slående likhet. Någon annan som ser det?

Filmen fick en tämligen känd re-make från 1998 med Michael Douglas, Gwyneth Paltrow och Viggo Mortensen med namnet "A perfect murder". Jag har sett den filmen och den var tämligen spännande. Man kan nu konstatera att filmen från 1998 avviker rejält från handlingen i denna film. Det är så stora skillnader att jag till och med inte riktigt håller med om att det är en re-make. En "loosely based on" skulle passa bättre. En annan tanke är att "A perfect murder" skulle varit ännu bättre om de behållit det ursprungliga slutet, vilket man kan se som extramaterial på DVD och BR-utgåvor. Och då hade till och med filmens titel makat mer sense...

Betyg: 3/5

Lyssna gärna på Shinypodden där jag, Frans och Joel diskuterar filmen. Nästa film i podden är "Rear window". Najs!

Rear window (1954)

Stella: When two people love each other, they come together - WHAM - like two taxis on Broadway.

Rear window är Hitchcock's klassiker med James Stewart i huvudrollen som krigsfotografen Jeff som sitter hemma med ett brutet ben. I tristessen över sin inaktivitet sitter han och studerar sina grannar runt innegården. En natt ser han mycket mystiska händelser i en lägenhet och han börjar misstänka att mannen i lägenheten har mördat sin fru!

Detta är en sån där supermysig film som man antagligen kan se om hur många gånger som helst. James Stewart har en superhög lägstanivå och han är med i bokstavligen alla scener i hela filmen så om man gillar Stewart, som jag gör, är detta en film man vill kolla upp. I rollen som Jeffs fästmö Lisa syns den ljuvliga Grace Kelly. Hon var 25 år när filmen spelades in och det var bara en 2-3 år innan hon gifte sig med prins Rainer från Monaco och efter det gjorde hon inga fler filmer.

Hitchcock's säkra hand syns i fler sekvenser i filmen. Jag gillar speciellt när kameran går 180 grader från höger till vänster och vi ser Jeffs alla gårdsgrannar. Denna lilla kameraåkning kör Hitch om och om igen som för att påminna oss om de brokiga grannarna och hålla oss investerade i mysteriet. Vid sidan av mannen med den eventuellt mördade frun har vi miss Lonely hearts - som äter sin middag med imaginära gäster på ett hjärtskärande vis, den frustrerade jazzmusikern som komponerar vacker klassisk musik om kvällen, Miss Torso - den mycket viga balettdansösen som roar både Jeff, mig och Hitch med övningar i vardagsrummet, det nygifta paret som utför egna gymnastiska övningar bakom persiennen, det gamla paret med hunden som får åka korg upp och ner från deras balkong samt den nyfikna skulptrisen på bottenplan.

Alla grannar är intressanta och spännande att följa. Till detta har vi två bifigurerna som besöker Jeff, hans fysiologiterapeut Stella var lite smålustig medan poliskompisen Doyle var ganska tråkig och stiff.

Filmen spelades in på 50-talet och en del av dialogen hade inte passerat idag. I en ganska intressant scen mellan Jeff och Lisa diskuterar de sin gemensamma framtid och huruvida Jeff kan tänka sig att stanna hemma med henne istället för att åka omkring till oroshärdar och fota elände. Lisa erbjuder sig att följa honom på resorna men det är otänkbart enligt Jeff. I denna scen och någon annan är han väldigt elak mot henne eftersom han inte vill gifta sig, bli låst i äktenskap. Jag fann den delen av filmen lite osympatisk. Han behandlade inte Lisa med respekt. Scenen får passera okommenterad och det är svårt att avgöra om det är en kritik till hans manschauvinistiska inställning eller om det bara ansågs som en normal diskussion under den tidseran.

Nej, det är inte filmens dialog som är dess styrka. Den får nog ändå anses som ett kriminaldrama med en liten touch av hitchcockian thriller. Jag antar att en del skulle kunna säga att det blir lite spännande mot slutet, men det är klart att det inte blir lika nervpirrande som i moderna filmer. Jag ska kanske då nämna att jag såg Rear window samma dag som jag såg den mycket nerviga Prisoners...

Jag kan kanske ha sett delar av Rear window i min ungdom men jag hade inga klara minnen i frågan. Därför kändes det viktigt att ta chansen under Decennier att se denna klassiker ordentligt.. Nu har jag sett den ordentligt i alla fall och för det är jag mycket glad. En riktigt skön rulle.

Några känslor jag har om filmen:
- filmen är himla mysig och en kandidat för flera tittomer, framför allt på grund av Hitchcock's regi
- filmen har två extra bra skådespelarinsatser, dels det givna från Jimmy Stewart, dels en ljuvlig uppenbarelse av Grace Kelly
- taggad som thriller eller mystery, jag fann inte denna film ens en gnutta spännande en enda gång

Jag ger Rear window tre vigselringar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Movies-Noir körde en (bättre) James Stewart-film igår, idag satsar han på en plats där solen syns.

High Noon (1952)

People gotta talk themselves into law and order before they do anything about it. Maybe because down deep they don't care. They just don't care.

"High Noon", ahh. En av de där gamla western-filmerna man kommer ihåg från när man var liten. Det var spännande att återse den som vuxen. I huvudrollen som Marshall Will Kane ser vi Gary Cooper. Detta är en mycket intressant film. Manuset är häftigt då filmen utspelas i realtid från lite för kl 11 på morgonen till lite efter kl 12, mitt på dagen, high noon. Det börjar med att sheriffen gifter sig och ska precis ge sig av med sin nyblivna hustru när han får reda på att stadens före detta "bad guy" Frank Miller kommer med tåget som anländer kl 12. Hans kumpaner är redan på stationen och väntar på sin ledare. Frank Miller har blivit släppt ur fängelset och nu ska han ta ut hämnd på den man som satte honom där - Will Kane.

Så, nu kan sheriffen välja mellan att lämna staden åt sitt öde eller stanna och ta hand om problemet. Han "måste" stanna. Problemet som det visar sig är att ingen i staden ställer upp på sheriffens sida när han söker efter frivilliga vice-sheriffer. I princip hela filmen går "hjälten" runt och försöker övertala folket i staden att hjälpa honom. Filmen är OLIDLIGT spännande då 12-slaget närmar sig minut för minut och Will känner sig mer och mer ensam. Den nyblivna frun är pacifist och hon står inte bakom beslutet att stanna i staden och möta skurken.

Amy: Don't try to be a hero! You don't have to be a hero, not for me!

Filmen kom ut under tidigt 50-tal då hjältarna på film var omnipotenta och inte behövde be om hjälp. När Will går runt för att samla ihop hjälp före mötet med skurken ansågs det som ett svaghetstecken. Det var inte "the american way" utan såg i vissa kretsar som "left wing". Tydligen kan filmen också ses som en allegori för Hollywoods feghet att inte enade stå upp emot McCarthy och hans jakt på kommunister i USA mellan 1950 och 1953.

Gary Cooper är ok som Will Kane. Enligt trivian på imdb är hans plågade uttryck inte bara bra skådespeleri, han led tydligen av ett blödande magsår under inspelningen av filmen. Amy Kane spelas av Grace Kelly som är otroligt vacker. Filmen är intressant men räcker inte ända fram för mig. Men den får helt klart godkänt och tre vice-sheriffer av fem.

Will: I've got to, that's the whole thing.

Betyg 3/5