The Hudsucker Proxy (1994)

Lika underbart som det det när bröderna Coens använder sitt fantastiska filmskapande till att göra bra filmer, lika frustrerande är det när de gör usla filmer på ett bra sätt. Jag menar, varför kasta bort bra foto, score, klippning och allt annat på smörja? The Hudsucker proxy är en bisarr komedi som bara gör mig mer vaksam mot brödernas tendenser till att vara elitistiska och pretto. Är det så illa att de hånar publiken? "Titta så smarta vi är. Ni fattar inget!" Låt oss hoppas att det inte är den känsla de söker med sin film, men det är ändock känslan jag får.

De har slagit på stort och som det verkar inte kompromissat på en endaste liten detalj - förutom manus då. Allt är som vanlig tipp topp med det filmtekniska men vad är det vi får se? Filmen misslyckas katastrofalt med att få mig engagerad eller känna sympati för någon av karaktärerna eller något som händer i filmen. Och i slutändan är en komedi som inte är rolig alltid ett misslyckande.



Jag och Carl försöker bena ut vad filmen innehåller i veckans avsnitt av Shinypodden. Den är som en mix av genrer, som om bröderna kommit ut från filmskolan och velat trycka in alla referenser de kände till i en och samma film. Enligt uppgift i podden skrevs detta manus före de gjorde sin första film (Blood simple).

Ibland känns filmen som en fars, ibland som en film noir, ibland som en screw ball comedy, ibland som en satir, ibland som en mörk tragedi. Inget i storyn är unikt eller speciellt roligt, allt är som hoprafsat på måfå. Karaktärerna är alla med ett undantag usla. Det gäller Tim Robbins byfåne till huvudperson vilken var långt från "the original jerk" (Steve Martin). Paul Newmans elake affärsman var chockerande blek och hade inget av Gordon Gekkos karisma. Jennifer Jason Leigh må ha övat på högklackat och att skjuta av snabba repliker men hon är ingen Hildy Johnson. Den enda karaktär som var roligt spelad och som gav mig en kittling av intresse var Mr Hudsucker själv, förträffligt spelad av Charles Durning. Hans flygfärd från översta våningen till gatunivån var en höjdpunkt. Tyvärr var han med mindre än fem minuter i hela filmen om jag skulle våga gissa.

Nej, alla kära lyssnare och läsare som gillar denna film. Tyvärr jag ser det inte.

Jag ger The Hudsucker Proxy en katastrof av fem möjliga.

Betyg: 1/5 

Lyssna eller ladda ner poddavsnittet här. Denna och andra säsonger av podden finner ni på shinypodden.se

Barton Fink (1991)

Ny poddsäsong igång! Shinypodden säsong 3 med mig och Carl handlar om Coens filmer, eller i alla fall hälften av deras filmbiografi.  Självklart kommer jag skriva några rader om varje film också, men lyssna gärna på podden för mer utförlig diskussion om filmen. Vi tar oss an några frågorna under podden. What's in the box? Är Barton en älskvärd karaktär? Och vad betyder kvinnan på stranden?

Första gången jag såg Barton Fink förstod jag inte mycket av filmen. Den är rik på symbolik och dolda undermeningar. Nu har jag sett om den och jag förstår fortfarande inte vad filmen egentligen handlar om!



Jag och Carl pratar om filmen och försöker bena ut vad den handlar om. Även om vi inte till fullo förstår bröderna Coens budskap med filmen kommer vi en bra bit på väg med vår analys. Och även om vi inte fattar all symbolik är vi i alla fall helt överens om att filmen är bra gjord. Coenbröderna är mästerliga på att få till en säregen stil för sina filmer. Men de gör det som vi ibland slarvigt kallar ”film-filmer”.

Skådespeleriet och rollbesättningen är kanske filmens största styrka. Huvudpersonen Barton spelas av John Turturro och han äger verkligen sin karaktär. Turturro är så bra som Barton att det känns svårt att se någon annan spela rollen. Men det är ändå i birollerna filmen lever upp och det är från dem mycket av humorn levereras. Det är inte renodlad komedi utan svart satir och humorn kommer ofta från skådisarnas leverans.



Bartons granne Charlie spelas av den väldige John Goodman. Han är uppenbarligen en av brödernas favoritskådis. Goodman är som alltid bra, men ändå inte filmens bästa. Istället blir den för mig okända Michael Lerner i rollen som filmbolagschefen Jack Lipnick filmens stora positiva överraskning. Han spelar över men på det bra sättet. Lipnick är en karaktär som ska spelas ”over the top”.

Det finns fler bra biroller som vi berör på podden.

Carl har intressanta funderingar om kopplingarna till bibeln. Jag deltar intresserad i samtalet men jag bidrar nog tyvärr inte så mycket i just den frågan. Däremot närmar jag mig en teori om huruvida Charlie existerar eller ej. Kanske sker det mesta i Bartons huvud bara? Spectaculaire!



För vad har vi här egentligen? Filmen förefaller länge vara en svart dramakomedi för att mot slutet kliva över gränsen till surrealism. Dessutom förefaller vissa scener vara verkliga och vissa scener är mer drömska. Kan det vara så att vi får se både vad Barton råkar ut för i Los Angeles (möten med Lipnick och Mayhew) och vad han upplever i sitt huvud (allt om grannen Charlie och kvinnan på stranden) kanske?

Samtidigt som jag gillar filmen med sin tunga stämning och skumma handling blir jag aldrig helt engagerad i filmen. Jag tror till och med att jag nickade till en kortis mitt i filmen. Ett problem kan vara att Barton själv är så osympatisk. Det finns ingen i filmen att känna starkt för. Det skumma inslagen är också allt för diffusa. Den kan kanske jämföras med Lynch´s filmer i detta avseende men jag finner hans skumma filmer mer intressanta då de går, och är roliga, att analysera.



Besök gärna Shinypodden.se och ladda ner, lyssna eller kommentera avsnittet.

Jag ger Barton Fink tre drömkvinnor på stranden av fem möjliga. Men vilket betyg tror ni Carl gav filmen? Allt avslöjas i podden.

Betyg: 3/5

Filmerna i ordning som vi ska prata om under denna poddsäsong:
23/7: Barton Fink
30/7: Blood simple.
6/8: True grit
13/8: The ladykillers
20/8: Inside Llewyn Davis
27/8: Miller's crossing
3/9: The hudsucker proxy
10/9: Hail, Caesar!

Barton Fink (1991)

"Barton Fink" blir min "Bröderna Coen"-tabberas. Nu har jag sett alla deras sexton långfilmer! Japp, yes sir. Deras filmskörd har en fin bredd och en ovanligt hög nivå men den innehåller långt från bara mästerverk. Skönt att kunna stänga boken på dem för ett tag i alla fall.

"Barton Fink" är deras fjärde film. John Turturro spelar den svettige huvudpersonen Barton Fink. Som firad teatermanusförfattare på Broadway flygs han över till Los Angeles och drömfabriken för att skriva manus "for the movies". Väl där får han dock skrivkramp. Barton tar in på ett sunkigt hotell med svettiga tapeter. Som granne har han den burduse och svettige Charlie Meadows spelad av den väldige John Goodman.

Med denna film får vi mycket av det som bröderna Coen gör bäst. Det är en tät stämning hela filmen igenom. Bröderna är bra på det. Andra filmer som lever på sin stämning är "Fargo", "Millers Crossing" och "A serious man". Vi får också typiska Coenianska karaktärer. De två huvudkaraktärerna är ena riktiga dårar, framför allt en skrikande John Goodman. Men som vanligt finns där en massa sköna bifigurer där den excentriske filmbolagschefen tar priset tätt följd av hans hunsade medhjälpare.

Men vad betyder allt det här? Når filmen in i mig, in i mitt innersta. Nej det gör den inte. Detta är en film som jag betraktar på avstånd mer än engagerar mig personligen i. Jag roas av de lustiga karaktärerna, den slemmiga miljön (svettiga tapeter!) och jag förfäras lite över mordmysteriet. Men att säga att jag "är med" är att ta i. Samtidigt har filmen så mycket detaljer och göttigt att suga i sig av att den inte kan klassas som dålig. Jag tror till exempel att den skulle vara mycket njutbar att se om. Den har en mylla som man med fördel kan sticka ner sina händer i. När man drar upp händerna kan det ju hända att man får upp en massa daggmaskar men det är ju alltid något.

Jag känner mig lite, lite kluven och tror att denna film hamnar högt upp på undre halvan bland brödernas filmlista (om jag skulle skriva en sådan..). Nu ger jag "Barton Fink" tre brinnande korridorer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Äsch, va tusan, jag slänger ihop en lista över Coens filmer. Bara magkänsla, har inte sett om de flesta av dem, än mindre skrivit revyer på dem. Skjuter från höften här!

1. No country for old men (2007)
2. A serious man (2009)
3. Fargo (1996)
4. Miller's Crossing (1990)
5. The Big Lebowski (1998)
6. Burn after reading (2008)
7. The man who wasn't there (2001)
8. Inside Llewyn Davis (2013)
9. O brother, where art thou? (2000)
10. True grit (2010)
11. Barton Fink (1991)
12. Intolerable cruelty (2003)
13. Raising Arizona (1987)
14. Blood simple (1984)
15. The Hudsucker proxy (1994)
16. The ladykillers (2004)

Betrayed (1988)

Betrayed eller Förrådd på svenska dök upp på Fiffis topplista från superåret 1988. Jag hade inte sett den och gav den en chans på flyget hem från Grekland.

Debra Winger brukar vara ljuvlig att se på film. Det är inte var dag man får se henne. Här spelar hon Cathy Weaver, en FBI-agent som går under cover för att spana på en grupp högerextrema red necks i amerikanska södern. Fiffis ögonsten Tom Berenger spelar den karismatiske ledaren av gänget, Gary. Eller är han det? Karismatisk? Jag fann honom ganska enerverande om jag ska vara helt ärlig. Jag hade hellre sett att han var lite mindre osympatisk för att filmens slut skulle bli riktigt spännande eller brännande.

Tom B är väl egentligen helt ok i rollen, istället finner jag manus vara den stora skurken som gjorde att jag inte blev engagerad i filmen. Red neck-tjommarnas aktiviteter föreföll mig tämligen absurda, på gränsen till orealistiska. Skulle en ledarfigur likt Gary ta med sig en tjej han dejtar på den "nattliga jakten"? Knappast. Filmen har en intressant grundidé, men ologiska saker som detta drar ner filmen. Den blir inte speciellt spännande tyvärr.

Jag har svårt att finna filmens bra saker. Men de som finns kommer från Debra Winger. I vissa scener är hon vinglig i sitt skådespeleri, men oftast är hon mycket bra och genuin. Jag känner hennes rädsla och nervighet. Det är bra. Nu kom jag att tänka på hela filmens bästa del och det är inledningssekvensen med radioprataren Sam Kraus (Richard Libertini). Det är en underbar sekvens som gav mig höga förhoppningar om filmen, förhoppningar som glömdes bort när vi lämnade Chicago och anlände den amerikanska södern.

För det finns tyvärr desto fler svagheter än styrkor i denna film. Barnskådespelarna är för risiga, speciellt den för handlingen så viktiga lilla dottern är under all kritik. Det blev också den enda filmen den skådespelerskan har gjort.

Filmens största strukturproblem är att FBI framställs som idioter. Det förtar spänningen och reducerar filmens trovärdighet. Allt blir mer fånigt än spännande. Det är mycket intressantare att se en thriller där båda sidor är kompetenta inom sina områden. Jag kräver inte något utöver rimliga nivåer. I filmer som Seven, När lammen tystnar eller Heat får man en känsla av att poliserna har en liten aning om vad de gör i alla fall. Kan man gissa att teamet bakom filmen med regissören Costa-Gavras i spetsen hatade FBI?

Slutet på filmen är pretto och onödigt högtravande. Orealistiskt och falskt. Trist.

Eftersom jag vet hur mycket Fiffi älskar denna film hoppas jag nu innerligt att hon inte känner sig allt för förrådd av min slakt av filmen. Vi lär bli varse i kommentarsfältet nedan inom kort...

Jag ger Betrayed två förstörda liv av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Iron Giant (1999)



I am not a gun.

 

Hjälp! Mitt hjärta är en sten. Jag älskade inte denna älskade film!

 

Inför Filmspanarnas tema barndom ville jag se några filmer som jag visste skulle kunna passa in i listan. Brad Bird's The iron giant var en av dem. Men ack jag fångades inte alls av denna gulliga historia. Brad Bird är ju känd som en i Pixar-gänget och jag hoppades kanske på en Pixar-film?

 

Detta är dock inte en film med de kvaliteter som oftast Pixar's filmer har, dvs både humor för barnen och de vuxna. Istället är detta en renodlad fin och gullig saga för barn i alla åldrar som mer får mig att tänka på gamla sedelärande filmer från Disney.

 



 

The iron giant handlar om lille Hogarth som hittar en gigantisk robot från yttre rymden som landat i skogen utanför hans hem. Först blir pojken rädd för jätten, men snart visare det sig att metalliska androiden är en fin personlighet. Samtidigt börjar en elak och otäck man från de onda myndigheterna leta efter "monstret". Det hela blir ungefär som i E. T.

 

Sens morale är att även om man ser lite annorlunda ut så kan man vara en fin typ. Eller nåt sånt.

 

Ok, jag blev inte ivägblåst. Den är säkert jättebra för rätt publik, med rätt inställning till filmen. Men jag blev närmast uttråkad av den.

 

Jag ger ändå The iron giant två självförsvarsmekanismer av fem möjliga.

 

Betyg: 2/5