Visar inlägg med etikett Denis Lavant. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Denis Lavant. Visa alla inlägg

onsdag 28 december 2016

Midnattssol - Season 1 (2016)


Midnattssol borde vinna priser för bästa "production coordination". Perfekt koordinerad produktion. En svenskfransk kriminalthriller som utspelas uppe i Kiruna med omnejd. Mord, konflikter mellan svenskar och samer, kulturkrockar, konspirationer och smutsiga företag som gör skumma saker.

Jag gillar serien och jag såg den under tre intensiva kvällar. Dess styrka var att den var spännande och engagerande ända in i mål. Den hade ett antal innovativa mord som var grövre än vad jag hade väntat mig, och även om man inte gottar ner sig i gore fick vi se en hel del otäckheter. Speciellt mordet med helikoptern var quelle spectaculaire.


Serien utspelas norröver och man kan knappast skriva en revy utan att notera de fina bilderna över fjällen och naturen där uppe. Men som alltid är det centrala i en serie som denna dess karaktärer och där får vi lite blandad kompott. Fler superintressanta karaktärer som vi får spendera för lite tid med och flera utfyllnadsfigurer som likt gökungar tog allt för mycket plats i "boet".

Seriens inledning är dess starkaste. De två första avsnitten var spännande, ruggiga, mystiska och obehagliga. Jag älskade mysticismen som spelades upp och hade hellre sett att serien fortsatt i den riktningen. Istället blev det en mer ordinär "polis utreder mord"-serie. Manus innehåller en uppsjö av bihandlingar och flera av dem skulle kanske funka bättre på egna ben men här i serien tenderade flera av dem dra ner både tempo och mitt intresse.


Fransyskan Laila Bekhti spelar Kahina och hon är mycket intressant. Tyvärr blir hennes historia hämmad när hennes son dyker upp i Kiruna. Då tar serien fel väg och viker av till vardagsbänken lite för mycket. Det var bättre så länge hennes son var som en demon i hennes huvud. Jag gillade scenerna med hennes flash backs från när hon var ung och hennes hallucinationer eller om det var av sömnbrist inducerade dagdrömmar. Sonen hade gärna fått stanna i hennes huvud som hennes livs stora sorg och svek.

Jag hade helt enkelt önskat att showen "dödat några av sina älsklingar" och bestämt sig vilken historia den ville fokusera på... Samerna och konflikten med storsvensken, mysticismen, franska bolagets illdåd, de 22, algerier i Frankrike, bögar i Norrland, kulturkrockar, mamma-son-relationen, fru från Thailand, pappa-dotter-relationen, samer mot kväner, bror galen av sorg... Jag har säkert glömt några trådar nu också.


Harnesk spelas utomordentligt av Gustav Hammarsten. Han balanserar sin starke och svage åklagare på ett bra sätt. Vid sidan av mordutredningarna spenderas en hel del tid med samer och deras kultur och utan att vara beläst på området får jag hoppas och anta att dessa saker är korrekt framställda. Jag gillade The Nåjd, Kristoffer Hanki och Evelina Geatki och hade gärna sett mer av dem och deras liv. Sen var Kimmo och Jenny-Ann också två favoriter i serien. Plus polisen Thorndahl såklart!

Midnattsssol innehöll material för minst två säsonger, om inte tre till och med. Om de skalat ner innehållet och fokuserat på de starkaste trådarna hade jag nog kunnat uppskatta serien än mer.

Betyg: 3/5


fredag 15 maj 2015

Un long dimanche de fiançailles (2004)


Alternativa titlar: En långvarig förlovning, A very long engagement


Dagens gemensamma Decennier-film är den där filmen som Audrey Tautou gjorde efter Amelie. Först trodde jag att det var den första filmen efter hennes stora genombrott men interwebben kan berätta att hon gjorde en hel massa filmer mellan 2001 och 2004. Ok, men detta var i alla fall den första filmen med henne som jag kändes vid efter Amelie. Jag älskade Amelie-filmen så mycket att jag inte ens ville se denna när den kom ut. Inget skulle kunna matcha storheten i den förra.

Nu föreslogs filmen av min Decennier-broder och tiden var uppenbarligen inne för att ge den en chans. Intressant nog är filmen regisserad av samme regissör som stod bakom Amelie, Jean-Pierre Jeunet. Han kommer jag för alltid har ett problem med efter att han slaktat sista akten i Alien 4.


Ok, detta är ett episkt och smäktande historiskt romantiskt drama som utspelas under tiden runt första världskriget. Usch, bara där har filmen mer eller mindre tappat mig. Det är väl inte en BOATS men det kunde fasen lika gärna adderats också. Jag var misstänksam från ruta ett.

Filmiskt påminner den lite om Amelie-filmen i färger och feeling. Däremot är denna inte "quirky" utan episk som sagt. Inga applåder från mig. Handling är inte det viktigaste brukar jag tycka. Här är däremot handlingen allt. Det är en superinvecklad mysteriefilm visar det sig. Den var så rörig att jag inte hängde med bland alla franska bönder, bagare, snickare och allt vad de var. Swosh. Vem gjorde vad flög över huvudet på mig. Jag tror att storyn kanske såg bättre ut på papper än hur det blev på filmduken. Jeunet gjorde det inte direkt lättare med den ryckiga berättartekniken. Hoppade de inte fram och tillbaka i tiden en himla massa också?


Krigsscener. Damn, jag gillar inte första världskriget på film. Är inte supersvag för WWII heller. Jag ser hellre mer moderna krig eller konflikter på film. Ok,det var vidrigt i skyttegravarna. Seså, finns det några andra öppna dörrar att slå in? Den "djupa" insikten att krig är hemskt är lika utmanande som att kasta pil på en laduvägg från fem meters håll, om ni förstår min liknelse?


Men bitterljuv romantik då? Det brukar ju Henke-gubben gilla? Jovisst, men uppenbarligen inte i alla tappningar. Men vänta ni till senare i Decennier... Nåväl, jag satt i alla fall lydigt kvar och såg hela filmen. Den är ju bra gjord rent tekniskt så jag hade inte en supertråkig stund. Men desto närmare slutet jag kom desto mer såg jag fram emot slutscenen och den blev till syvende och sist en stor besvikelse. Som en pyspunka. Var det inte mer?


Skådespeleriet då? Audrey Tautou av adekvat men långt från hennes paradroll i Amelie. En udda fågel i sammanhanget var Jodie Foster. Vad gjorde hon där mitt i en superfransk film? Istället vaknade jag till lite när Marion Cotillard dök upp i en liten roll. Hon var vederkvickande och filmens behållning.

Jag ger En långvarig förlovning två återseenden av fem möjliga.

Betyg: 2/5

När det handlar om gemensamma filmer har ni som vanligt tre perspektiv av filmen att njuta av. Vad tyckte Christian och vice-sheriffen Jojje? Var förlovningen för lång?
Christian
Jojje