The Thursday Murder Club (2025)

Tänk vad lockande det kan vara med en mysig "murder mystery"-film. Här har vi "pensionärerna" Helen Mirren, Pierce Brosnan, Ben Kingsley och Celia Imrie som löser både "cold cases" och som det visar sig även dagsaktuella diton.

Gruppen kallar sig The Thursday Murder Club som är en kärleksfull blinkning till Agatha Christies The Tuesday Club Murders. Det var den samling av noveller med Miss Marple som i UK heter The Thirteen Problems.

Filmen bygger på böcker av brittiske TV-mannen Richard Osman, den roliga domaren i Pointless. Han är lite som en fattigmans Stephen Fry. Filmen regisseras av Chris Columbus så vi allt som behövs för en supermysig film. 

Helen Mirren som den knivskarpa och envisa tanten med ett mystigt förflutet är såklart jättebra, det var givet. Sedan har vi numera silverryggen Pierce Brosnan som gammal fackpamp som gillar West Ham och vars son var en framgångsrik boxare före skadan. Han spelar på gränsen över men det funkar i denna miljö. Ben Kingsley spelar den bokälskande och intellektuelle Ibrahim med bravur. Min favorit var dock Celia Imrie som klubbens nya medlem Joyce, hon som bakar goda tårtor. Intressant karaktär.

Policerna de Freitas (Naomi Acki) och DCI Hudson (Daniel Mays) stod för mycket av filmens humor. Uppskattar blandingen mellan mysterie, lite allvar och en stor portion humor, à la Only Murder in the Building. David Tennant var också njutbar som en av filmens villains Ian Ventham.

Filmen är välproducerad, Chris Columbus gör vad Chris Columbus gör. Men samtidigt är det en Netflix-produktion och den känns ibland som en tv-film eller varför inte ett pilotavsnitt för en tv-serie. Detta är antagligen också vad Netflix tänker på, en serie, då denna film bygger på Osmans debutbok i serien och det faktum att det finns fem böcker än så länge om de käcka pensionärerna.

För mig var detta perfekt, som handen i handsken. Brittiskt, snällt, okomplicerat och mysigt helt enkelt. Kommer långt med det.

Betyg: 3/5 

How to Train Your Dragon (2010)

Podcasten /Filmcast firade nyligen sitt 500:e avsnitt. I det långa och mycket trevliga avsnittet listade alla fyra deltagarna sina topp-5 bästa filmer sedan podcasten startade, dvs de senaste tio åren ungefär. Listorna blev mycket personliga där upplevelser under diverse filmvisningar eller andra personliga aspekter fick väga tungt. Trots detta hade jag sett alla filmer utom en som nämndes på de fyra listorna. Filmen jag inte sett? How to train your dragon som David Chen av någon anledning är så otroligt fäst vid. De har bland annat samplat delar av filmens theme song i poddens signaturmelodi.

Jag blev sugen på att se filmen för att få reda på "what's the fuzz is all about"...

How to train your dragon är en gullig liten barnfilm. Den har hjärtat på rätt ställe, "the moral of the story is a positive one", men som vuxen åskådare ger den mig inga insikter eller fördjupade känslor som de bästa animerade filmerna från Pixar eller Studio Ghibli kan göra. Den är inte heller överdrivet gullig som vissa Pixar kan vara. Jag har ingen som helst förståelse för vad David Chen ser i denna film. Han säger att den får tittaren att uppleva hur det är att flyga. Det gällde när filmen sågs i 3D, vilket jag inte sett filmen i. Jag måste efterforska lite mer om vad det var som gjorde att han känner så starkt för filmen.

Jag roades lite av filmen men ser den inte som den superfilm David vill hävda att den är.

Jag ger den två små vikingar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

För den som är nyfiken listar jag nedan Peters, Jeffs, Devindras och Davids topp 5-listor från den 28:e maj 2008 till nu.

Peter Sciretta
1. The Dark Knight
2. Star Wars: The Force Awakens
3. Exit through the gift shop
4. Boyhood
5. Gravity

Jeff Cannata
1. Mad Max: Fury Road
2. Her
3. Arrival
4. Captain Fantastic
5. The Avengers

Devindra Hardawar
1. Mad Max: Fury Road
2. Star Wars: The Last Jedi
3. Blade Runner 2049
4. Logan
5. Scott Pilgrim vs The world

David Chen
1. Mad Max: Fury Road
2. Gravity
3. Whiplash
4. How to train your dragon
5. Inception

Doctor Who - The End Of Time (Christmas and New Years Specials 2009)

Mellan säsong 4 (2008) och säsong 5 (2010) sändes fem "Specials" vilka blev de sista avsnitten med Russel T Davis som "show runner". De sista två avsnitten med Davis vid rodret blev dubbelavsnittet The End of Time (part 1 and 2). De sändes på juldagen och nyårsdagen vintern 2009-2010. Detta dubbelavsnitt har en blandning av humor, fåniga skurkar, mäktiga scener och hjärtesorg. Visst, de kan inte mäta sig mot dramat i The Waters of Mars som spelas nästan helt utan humor, men det känns väldigt passande att Russell T Davis avslutande avsnitt till fullo representerar hela serien som han skött, inklusive humorn och de fåniga monstren. Det känns riktigt bra till och med.

Avsnitten har verkligen allt som serien har erbjudit under de fyra första säsongerna. "The stakes" är superhöga på pappret, själva tiden riskerar att stanna, men det känns inte speciellt allvarligt. Det är sällan det stora hoten i avsnitten känns hotfulla. Skurken The Master (John Simm) är töntig och alldeles för vek för att han ska kännas farlig eller galen. Jämför man med The Master i Buffy är den i Doctor Who en mes. Han påminner mig lite om den något taffliga och svage Dr. Moriarty i Sherlock (Andrew Scott) för övrigt.

Däremot var de riktiga banditerna i avsnittet Doktorns gamla fränder, the Time Lords med en salivfräsande Timothy Dalton i spetsen. Kul att se den gamle Bondgentlemannen här. Han fungerar bra som galen maktmissbrukare och potentiell förgörare av Universum!

Precis som i The Waters of Mars har Doktorn inte någon riktig companion. Istället blir vi dragandes med Wilfred (Bernard Cribbins), den gapiga donnans morfar. Han är inte en favorit, långt därifrån, men han är trots allt med i några av de mest känslosamma scener vi får se med den tionde Doktorn. Tänker på scenen på fiket samt scenen efter Doktorn räddat Wilfred från det radioaktiva båset.

Vem var kvinnan de zoomade in på bland Time Lorderna? Doktorns mamma?
Det var intressant att se att the Oods hade en större betydelse än vad jag kunde gissat efter tredje avsnittet (i säsong 4), Planet of the Ood.
I sista scenen när Doktorn återföds går ju hela TARDIS sönder ser det ut som. Det såg inget bra ut alls. Vi får hoppas att den nye Doktorn kan laga den.

The End of Time blir bara bättre och bättre ju närmare slutet vi kommer. Första avsnittet är ordinär "campy fun". Det andra blir mer och med vemodigt och de sista tjugo minuterna är otroligt känslosamma. Trots mina svala känslor för säsong 4 och donnan från helvetet och hela hennes familj så gillar jag ju trots allt den tionde Doktorn skarpt.

David Tennant är helt perfekt in i det sista och tårarna strömmade ner för mina kinder när han åkte runt för att ta farväl till alla de som betytt så mycket för honom under tre säsonger; Donna och Wilfred, Captain Jack, Martha och så en otroligt fin sista scen med Rose. Jag gillade inte riktigt hur de hanterade Rose i slutet av säsong 4, som om hon var någon slags Sarah Connor, men här i denna sista scen för alla bitar på plats. Och showen drog i alla känslotrådar som fanns.

När sedan Doktorn levererar sin sista replik fylld av känsla men ändock ljuvligt "understated"... "I don't want to go." Jag lämnas helt förtvivlad. Denna serie lyckas på något lustigt sätt elda på min dödsångest var och varannan dag som det verkar...

Inför säsong 5 tog Steven Moffat över som "show runner". Det är han som kör Sherlock också. Jag är otroligt nyfiken på hur serien ska bli under Moffat. Han har skrivit för Doctor Who under alla de fyra första säsongerna och hans avsnitt har alltid varit bland de bästa eller mest intressanta.

I sista scenen av avsnittet dog Doktorn för att återfödas i en ny kropp, reinkarnation. Och trots att man knappt hann se den nye Doktorn måste jag säga att jag direkt fick positiva vibbar. Jag hoppas så att jag kommer gilla den nye Doktorn. Håller tummarna. Men vem kommer bli companion till honom? Donnan från helvetet gick och gifte sig i The End of Time och enligt Doktorn skulle hon brinna upp om hon någonsin fick tillbaka sina minnen om honom. Kan detta betyda att vi får en ny companion samtidigt med en ny Doktor? Encroyable! Källan sa också något som antydde detta så jag börjar få upp mina förhoppningar!

The End of Time inleddes högst ordinärt men avslutades med några av de bästa scener jag sett i hela serien, nästan lika starka som avslutningen av säsong 2. Den tionde Doktorn och Rose hör ihop, bundna i en tidsloop.

Betyg: 4/5 (första avsnittet 3/5, andra avsnittet 5/5)

Time loop

Doctor Who - The Waters Of Mars (Autumn Special 2009)

Wow, detta var ett riktigt bra tv-serieavsnitt. The Waters of Mars är ett drama med starka känslor, nästan helt befriat från humor som annars brukar vara en så viktig del i Doctor Who. Det står nu helt klart att den tionde doktorns dagar är räknade och man kan enkelt lista ut att de två återstående specialavsnitten från jul och nyår 2009 kommer bli väldigt emotionella. I förra avsnittet, Planet of the Dead, omnämndes att någon skulle knacka fyra gånger i anslutning till doktorns död. Detta refereras det till i detta avsnitt också, men monstret knackade bara tre gånger. Jag försöker minnas om någon knackade två gånger i förra avsnittet... Och var det kanske så att någon knackade en gång i det första specialavsnittet efter S4, julspecialen The Next Doctor?

Jag gillar David Tennant skarpt och i detta känslosamma avsnitt opererar han utan companion och det är underbart. Ingen hojtande donna som förstör här inte. Doktorns egen kodex rörande hur mycket han får ingripa och rädda människor i centrala historiska händelser utmanas här. Det vore kanske lite tråkigt att se Doktorn utan companion under en hel säsong men för ett specialavsnitt på en timme gick det mycket bra. Captain Adelaide Brooke blir en ställis som companion men egentligen är hon och hennes besättning de grupp människor Doktorn försöker hjälpa.

Miljön med den torra röda planeten, rymdbasen med namn från vår älskade David och monstren inklusive deras make-up är väldigt bra. För en gång skull är inte monstren rent löjeväckande. Men avsnittets styrka ligger i dramat och dilemmat Doktorn får i och med att han som rest i framtiden vet att alla på basen kommer dö exakt den dagen han anlänt till basen. Han vet till och med hur de kommer dö. Så på tal om svåra val, i detta fall vet Doktorn både när och hur de ska dö. Doktorns misstanke om att vissa händelser i historien är fixa är mycket intressant och rimlig.

Scenerna mot slutet, speciellt när Doktorn är på väg att lämna de få återstående människorna är otroligt starka. Jag fick faktiskt rysningar längs armarna och det var det länge sedan jag fått av denna serie. Var det kanske säsongsavslutningen av S2 det hände senast? Det är otroligt bra att Doktorn är tveksam och att det är konfliktsfyllt för honom att lämna eller rädda Adelaide och hennes folk. Det är en påhittad situation men dramat ger oss äkta känslor. Sen får vi ett slut värdig klassisk science-fiction då Adelaide insåg vidden av vad Doktorn gjort och sedan tog saken i egna händer så att säga. Känslosamt!

Fasen vad skönt att få se ett avsnitt som återställer min syn på Doctor Who. Det är ojämnt, det har sina toppar och dalar. Men topparna kan inte skönjas om vi inte har dalarna. Styrkan i detta avsnitt ligger till stor del i att vi känner Doktorn och hans värld och historiken är central för dramat, vi både får flash backs och hör dialog från tidigare avsnitt. Det är en investering att se säsongerna och specialavsnitten för att kunna få avkastning i form av karaktärsögonblick som detta eller skörda från de långa röda trådarna.

Så just nu förefaller det säkert att Doktorn snart kommer dö och ingen ny companion i sikte så jag fruktar att det blir donnan från helvetet vi blir dragandes med igen.

Betyg: 4+/5

 

Doctor Who - Planet of the Dead (Easter Special 2009)

Series 5 av Doctor Who kom inte ut våren 2009, ett år efter Series 4. Istället sändes en Easter Special med namnet Planet of the Dead. Samtidigt höll showen på att lämnas över från Russell T David till Steven Moffat som show runner. Jag ser fram emot fler avsnitt skrivna av Moffat, mannen som också varit show-runner för tv-serien Sherlock sedan 2010.

Ok, så byte av show-runner kan vara en bra sak inför kommande series. Men hur blir det med Doktorn? Det är nu helt klart att vi snart ska tvingas lära känna en ny Doktor. Det antyds hejdlöst att den tionde Doktorns tid snart har runnit ut. Dessutom spoilas detta på Wikipedia i texten om specialavsnitten 2008-2010. Argh. Det är synd att de måste bytas ut hela tiden, jag har börjat gilla Tennant mer och mer. Källan har rätt i att han är en bra doktor.

Här i Planet of the Dead får vi ännu ett härligt avsnitt med en hel del humor, en massa nostalgi från tidigare säsonger och en ny fantastiskt intressant kompanjon i Lady Christina de Souza spelad av brunetten Michelle Ryan. Hon står upp mot Doktorn på ett sätt som jag inte sett tidigare. Hon är hans jämlike i många avseenden och det är kul och inte så lite intressant. Tyvärr får jag isande känslor längs armarna när jag inser att hon antagligen bara är en gäst-kompanjon. Hennes avsked i slutet av avsnittet antyder att hon INTE kommer bli den nya kompanjonen. Damn, jag börjar frukta allt mer att vi ska få tillbaka donnan från helvetet. Why? Why!

Det var också kul att se en ung skådis som sedan 2009 blivit en kändis. Här är det huvudpersonen från förra årets snackis Get Out Daniel Kaluuya som har en liten roll. En hel del kända ansikten dyker upp i serien lite hör och där. Ni kommer säkert ihåg att Carey Mulligan hade en stor roll i series 3, avsnitt 10 "Blink".

Planet of the Dead hade stor fokus på Doktorn och det känns naturligt och mysigt. Humorn är glimrande karaktärsdriven. Nu kan de leka med hans persona till fullo. Christina är den perfekta motpolen OCH partnern till honom. Mycket av humorn gavs av den helt underbare vetenskapsmannen Malcolm Taylor spelad av Lee Evans. Ni vet, han som var så förtjust i Doktorn. Det tog ett tag för mig att komma på var jag sett honom tidigare. Det är ju han som spelar uppvaktaren till Cameron Diaz i There's something about Mary. Ni vet han som fejkar skada och går med kryckor.

Jag lämnas med två känslor efter avsnittet är klart. Dels den medelålders damen Carmens ödesdigra ord om att Doktorns tid är ute, dels förvåningen att showen inte behandlade det faktum att Captain Erisa Magambo helt kallt ville döda Doktorn. Antar att manus var skrivet så för att höja "the stakes", men showen missar helt att följa upp hennes dåraktiga beslut (?) och då faller hela saken platt.

Betyg: 3/5

Doctor Who - The Next Doctor (Christmas Special 2008)

Julspecialen 2008 heter The Next Doctor vilket får mig att undra om hur länge David Tennant ska spela Doktorn. Lite onödigt att spoila ett byte av Doktor via namnet på avsnittet tyckte jag nog allt. Nu visade det sig att det var en stor twist i detta specialavsnitt. Skönt. Jag börjar ju bli mer och mer fäst vid David Tennant som Doktorn nu... Jag vet ärligt talat inte när han stiger av tåget. Jag försöker hålla mig så ospoilad det nu går.

The Next Doctor har mycket av det som är bra med Doctor Who; humor, värme, ett frejdigt äventyr och det stora vemodet. Men framför allt slipper vi den gapiga och menlösa Donna i detta avsnitt. Jäklans vad skönt! Istället får vi i princip två companions i Jackson och Rosita. Det är en superskön trio med härlig personkemi, David Tennant, David Morrissey och Velile Tshabalala gjorde alla bra jobb. Tennant känns riktigt rejält inarbetad som Doktorn och Morrissey fick mig att känna känslor snabbt och med små medel.

Avsnittet saknar det tunga idédrivna science fiction-innehållet som några av de bästa avsnitten har. Istället kompenseras vi med en gemytlig miljö från 1850-talets London i kombination med en riktigt tydlig julstämning. Det passade bra att se detta avsnitt nu när vi närmar oss julen i år. Visst var det otroligt fint att Doktorn accepterade inbjudan till julmiddagen. Nästan lite dammigt i rummet i sista scenen!

Avsnittets motståndare var Cybermen vilka inte är de bästa "big bads", men det är bara att inse att denna serie inte kommer bjuda på några bra "big bads". I alla fall om man ska döma efter drygt fyra säsonger. Det kan ibland bränna till (som i Blink) men de stora återkommande motståndarna verkar vara av de mer fåniga sorterna...

Detta var dock ett stort steg framåt och en balsam för själen efter känslorna om säsong 4. Jag vet fortfarande inte hur länge Tennant kommer vara med eller vem den nya kompanjonen blir, om det nu ens blir en ny en. Tänk om Donna på något sätt kommer tillbaka? Den isande skräcken...

Betyg: 3/5