The Thursday Murder Club (2025)

Tänk vad lockande det kan vara med en mysig "murder mystery"-film. Här har vi "pensionärerna" Helen Mirren, Pierce Brosnan, Ben Kingsley och Celia Imrie som löser både "cold cases" och som det visar sig även dagsaktuella diton.

Gruppen kallar sig The Thursday Murder Club som är en kärleksfull blinkning till Agatha Christies The Tuesday Club Murders. Det var den samling av noveller med Miss Marple som i UK heter The Thirteen Problems.

Filmen bygger på böcker av brittiske TV-mannen Richard Osman, den roliga domaren i Pointless. Han är lite som en fattigmans Stephen Fry. Filmen regisseras av Chris Columbus så vi allt som behövs för en supermysig film. 

Helen Mirren som den knivskarpa och envisa tanten med ett mystigt förflutet är såklart jättebra, det var givet. Sedan har vi numera silverryggen Pierce Brosnan som gammal fackpamp som gillar West Ham och vars son var en framgångsrik boxare före skadan. Han spelar på gränsen över men det funkar i denna miljö. Ben Kingsley spelar den bokälskande och intellektuelle Ibrahim med bravur. Min favorit var dock Celia Imrie som klubbens nya medlem Joyce, hon som bakar goda tårtor. Intressant karaktär.

Policerna de Freitas (Naomi Acki) och DCI Hudson (Daniel Mays) stod för mycket av filmens humor. Uppskattar blandingen mellan mysterie, lite allvar och en stor portion humor, à la Only Murder in the Building. David Tennant var också njutbar som en av filmens villains Ian Ventham.

Filmen är välproducerad, Chris Columbus gör vad Chris Columbus gör. Men samtidigt är det en Netflix-produktion och den känns ibland som en tv-film eller varför inte ett pilotavsnitt för en tv-serie. Detta är antagligen också vad Netflix tänker på, en serie, då denna film bygger på Osmans debutbok i serien och det faktum att det finns fem böcker än så länge om de käcka pensionärerna.

För mig var detta perfekt, som handen i handsken. Brittiskt, snällt, okomplicerat och mysigt helt enkelt. Kommer långt med det.

Betyg: 3/5 

Slow Horses - Season 4 (2024)

Den fjärde säsongen av Slow Horses var fantastiskt bra. Både spännande och underhållande och den utmanar den första säsongen rejält och är kanske till och med den bästa säsongen hittills. Ofta brukar ju tv-serier nuförtiden starta starkt för att sedan bli lite, lite sämre varje ny säsong som släpps...

En femte säsong verkar redan vara inspelad med tanke på den trailer av femman som visades efter sista avsnittet var slut. Peppen är stor.

River Cartwright och hans morfar David Cartwright är i fokus under säsongen. TV-serien bygger på böcker av författaren Mick Herron. Säsong fyra bygger på den femte boken Spook Street från 2017.

Strukturen är den vanliga. Vi får följa MI5-teamet i Slough House parallellt med de övriga MI5 i högkvarteret vid Regent's Park.

Seriens två standouts är Jacksom Lamb i Gary Oldmans fantastiska skepnad samt Kristin Scott-Thomas i rollen som Diana Tavener, Second Desk. Lambs team är alla outliers, cast offs, med sina respektive quirks, psykologiska problem eller psykopati men de har alla sina specialiteter och som team blir de alltid överraskande effektiva.

Världen som målas upp är som tagen från John le Carrés Smiley-värld. Jag har inte läst någon av dessa böcker än så jag kan inte kommentera hur de står sig mot le Carré. Men som tv-serie känns det bra. Gamle och halv om halvt senile David Cartwright frågar till och med om Karla är ute efter honom. Är inte Karla endast huvudmotståndaren till George Smiley? Eller finns den figuren i verkligheten? Jag tolkar det som att serien använde "Karla" som en hommage till George Smiley och därmed le Carré.

Main villain i säsongen spelas av vår gamle vän Elrond/Agent Smith, ingen mindre än Hugo Weaving. Här är han äldre men han påminner mig mycket om Agent Smith på grund av hur han drar ut på vissa ord i sin släpiga blandning av accent. Han spelar en rogue CIA agent här till bra utfall. Som skurk är han delikat.

En ny figur som dykt upp och skapar oreda är den nya "First desk", dvs den nya chefen för MI5 Claude Whelan. Han är svag och oerfaren av fältoperationer. Han har fått jobbet för att han vill modernisera MI5 med mer transparens och öppnare attityd mot allmänheten. Detta går givetvis stick i stäv med hur hemliga agenter arbetar, de kallas inte för spooks för intet. Allmän kaos. Tyvärr fick vi inte se Tavener klämma till honom ordentligt. Det kanske kommer i säsong 5, vem vet.

Mycket bra säsong, till och med över förväntan som ändå var satt rejält högt. En av de bättre serierna som pågår just nu.

Betyg: 4/5 

Slow Horses - Series 3 (2023)

Jag såg mycket fram emot den tredje säsongen av den brittiska spionserien Slow Horses, tv-serien som bygger på Mick Herrons böcker. Jag har inte läst böckerna så jag kan inte svara på hur de står upp emot maestron John Le Carré. Jag tycker dock att tv-serien har lite samma känsla som Le Carré som behandlar en hård och synisk värld. Den unge huvudpersonen River Cartwrights (Jack Lowden) farfar David Cartwright (Jonathan Pryce) är en ren kopia av Le Carrés George Smiley, låt oss kalla det en homage.

Säsongen heter Real Tigers och den är mycket stark under de fyra första av sex avsnitt. Den håller en hög klass, typ 4/5, men tyvärr tappar den lite i de två avslutande avsnitten då serien går från en intellektuell kamp mellan Jackson Lamb (Gary Oldman) och de två hondrakarna i toppen på MI5. 

Det blir nästan som att serien lånar från Jack Bauer och tv-serien "24" och det är om något slow Horses inte är. Tyvärr blev den actionorienterade avslutningen helt orealistisk om än spännande i stunden. 

Dessutom tappade shown bollen när vi inte fick se Ingrid Tearneys (Sophie Okonedo) "fall from grace". Det kan vara coolt någon enstaka gång där syniska serier eller filmer skippar att visa hur de arroganta och elaka tappar fotfästet och faller från sina höga hästar men Slow Horses har ännu inte nått den nivån där detta är ett bra grepp. Istället känner man sig lite blåst på konfekten när man inte får se slutet efter att showen hela säsongen pendlat mellan Lamb och hans guys och kampen om makten mellan Tearney och Diana Tavener (Kristin Scott Thomas). Att inte visa hela kampen dem emellan till det bittra slutet kändes futtigt och var i detta fall helt klart ett felaktigt beslut.

Casten är överlag mycket bra men också jämn. Jag har inte någon speciell favorit förutom giganten Gary Oldman i rollen Som Jackson Lamb. Det är den bästa karaktären och solklart den bästa skådespelarinsatsen dessutom.

Överlag ändå hög nivå och helt klart en av de bästa serierna som går just nu.

Betyg: 3/5

Ronin (1998)

Hörde Ronin nämnas på någon podcast och blev sugen på att se denna gamla spionactionthriller med Jean Reno och Robert DeNiro. Hade aldrig kommit mig för att se den.

Trots att den hyllades i Filmspotting var detta knappast mer än en stabil film. DeNiro spelar en gammal avdankad CIA-agent som behöver nytt jobb. Han blir indragen i en snårig härva där "irländarna" (IRA?) och "ryssarna" båda vill ha en portfölj med något viktigt. Här har vi en klassisk McGuffin. 

Ett gäng av hårdingar och en vekling sätt ihop av uppdragsgivaren Deidre (Natascha McElhone). Vi ser bland andra DeNiro, Reno, Sean Bean samt Stellan Skarsgård som någon slags övervintrad Stasi-man. Den sliskige Jonathan Pryce lurar också i skuggorna.

Detta känns som en typisk 80- eller 90-talsfilm. Den är inte lika glassig som actionfilmer som Dödligt Vapen utan mer skitig och hård. Filmen påminner mig om Harrison Fords thriller Frantic till "look and feel". Båda filmerna är ganska fult filmade och mörka i ljussättningen. Och att båda filmerna utspelas i Frankrike hjälper ju också i att koppla ihop dem.

Filmen ä gedigen. Bra för stunden men den sticker inte ut. Handlingen är onödigt rörig och det tog ett bra tag för filmen att sätta sig. Det känns som att manus eller regi inte riktigt lyckas fokusera på kärnan i filmen inledningsvis. De etablerar inte filmens huvudperson speciellt väl. Ibland behöver man inte mycket startsträcka i en film men detta var kanske ett fall där det hade behövts mer? 

Filmen jämfördes i Filmspotting med Bourne-filmerna som kom ut några få år senare. I The Bourne Identity sätts världen, karaktärerna och "problemet" upp mycket bättre som jämförelse. Ronin känns som trögstartad.

DeNiro är som alltid stabil. Jag tycker mig se några scener där han förkroppsligar Neil McCauley från Heat, och det känns som att Sam i denna film är besläktad med föregångaren. Men roligast att följa är helt klart Stellan som Gregor, en Stasi/Nazi-arier med begränsad social förmåga. Till och med asocial, njutningsfullt så. Sen gillade jag också, som vanligt, Michael Lonsdale. Ni vet Drax från Moonraker. Här spelar han en spionveteran som hjälper våra hjältar på vägen.

Gedigen film, kanske liten besvikelse, men ändå bra underhållning för stunden. Det får bli en stark tvåa.

Betyg: 2+/5 

Slow Horses - Series 2 (2022)

Låt oss ta oss an en spionserie som levererar istället!

Slow Horses första säsong som går på Apple TV+ var en mycket positiv överraskning. Och nu mindre än ett år senare kom andra säsongen ut. Serien bygger på Mick Herrons bokserie vilket skapar goda förutsättningar att kvaliteten kan hållas uppe. Säsong 2 är också i samma nivå som den första säsongen. Det är positivt och glädjande. Säsong tre och fyra har redan blivit beställda!

Under denna säsong får vi följa Jackson Lamb (Gary Oldman) när han går upp emot sin gamla nemesis från den ryska underrättelsetjänsten. Stämning, teman och miljöer skriker John Le Carré och det är bara positivt i mina ögon. 

Mick Jagger har fortfarande skrivit en härlig signaturmelodi till serien, River Cartwright (Jack Lowden) misslyckas fortfarande med sina uppdrag men får på något sätt till det ändå till slut och farfar Cartwright i Jonathan Pryces skepnad ser fortfarande ut som George Smiley (och har samma roll!).

Detta är ännu en brittiska serie som är otroligt mysig. Det är en intelligent karaktärsdriven serie, inte en dum actionserie. Det hjälper att ha giganten Gary Oldman som motor, men alla skådespelare är mycket bra och hela produktionen känns gedigen.

Jag kommer hänga på låset när tredje säsongen har premiär. Tack Josqen för tipset!

Betyg: 4/5

Slow Horses - Series 1 (2022)

 

Fick tipset om denna långsamma och pratiga spionserie av min gode vän Johan S under seglingen i somras. Jag tackar inte nej till en brittisk spionserie om den verkar bra. Den är inte skriven av mästaren John Le Carré men den osar av hans typ av verk. Det känns som att "Slow horses" mycket väl skulle kunnat utspelats i samma universum där George Smiley levde.

Serien bygger på en bokserie vilket ofta är grunden för en solid story. Bokserien är skriven av Mick Herron. Giganten Gary Oldman leder en cast av brittiska karaktärsskådespelare. Oldman har rollen som Jackson Lamb, chef för Slough House. Han är likt Smiley något av en huvudperson som rör sig i bakgrunden. Istället framträder River Cartwright som vår protagonist. Han spelas av Jack Lowden. Dessutom syns Kristin Scott Thomas som the second chair och senare Sophie Okonedo som first chair.

Jonathan Pryce har en liten roll som pensionerad agent. Lustigt nog är han klädd och ser ut som en åldrad Alec Guinness och han ser ut som Guinness version av George Smiley...

Slow horses är det nedsättande smeknamnet på den MI5-personal som arbetar i Slough House. Ett ställe, och en avdelning, där de som blivit degraderade hamnar. meningen är kanske att det ska vara så trista arbetsuppgifter att de säger upp sig av ren leda. Men som så ofta i agenternas värld är kanske inte allt som det verkar vid första ögonkastet.

Jag gillade att hänga med folket i Slough House. Det är mysigt att följa denna brokiga skara av en del vassa och några fler slöa knivar i lådan. Det ger upphov till både spänning och en del munterhet. Gillade speciellt samspelet mellan Louisa (Rosalind Eleazar) och Min (Dustin Demri-Burns). Min är allt annat än lämpad för spionarbete, men underhållande blir det.

Alla gör bra jobb i serien, men det är ändå Gary Oldman som ger serien den där extra knuffen. Han är väldigt bra men på gränsen att spela över ibland. Han är dock också en spion av högsta rang så hans mer överdrivna manér kan lika gärna vara en fasad. Jag gillade honom och fascinerades av hans ledarstil. Något för 2022 minsann! Men lojal som få, vilket alltid går hem hos mig.

Mycket bra första säsong och jag längtar redan efter andra säsongen som enligt the internets ska komma.

Betyg: 4/5

Dogs

Slow horses

The Wife (2017)

Glenn Close spelar hustru till känd författare som ska få nobelpriset i litteratur. Äkta maken är narcissistisk och grotesk och spelas därmed av Jonathan Pryce. Filmen böljar mellan bilder från parets resa till Stockholm med alla festligheterna runt prisceremonin och flash backs till deras gemensamma historia.

Skådespeleriet är vasst i denna film. Sympati för hustrun och parets barn blir stor och äcklet för mannen likaså. Men det är svårt att beskriva problemet med filmen utan att gå in på handlingen så nu spoilervarnar jag alla som vill se denna film ospoilade.

SPOILER BEWARE!!

Filmen bygger på boken med samma namn, The wife, skriven av Meg Wolitzer. Det känns som att hon sökt en historia där kvinnan i relationen tvingats underkasta sig mannens ambitioner och karriär. Tyvärr känns hela historien tämligen konstruerad.

Filmen utspelas på tidigt nittiotal med återblickar till sextiotalet för att den idag så uppenbart inte skulle vara relevant. Men även på den tiden, och tidigare, fanns det framgångsrika kvinnliga författare. I filmen verkar det som att de två främsta skälen till att Joan Castleman inte satsar på en egen karriär som författare var dels Elaines (Elizabeth McGovern) varningar om att kvinnliga författare inte får samma chans som manliga, dels att Joe Castleman skulle ha hindrat henne. Varför Elaines utbrott skulle blivit så avgörande för Joan Castlemans val för resten av livet förklaras inte. Inte heller vad Joe Castleman gör för att hindra Joan Castleman från att "go for it".

Samtidigt framställs Joan Castleman som extremt begåvad, intelligent och inte minst den enda med stake i familjen. Filmen lyfter henne hela tiden och det råder ingen tvekan om vem som är mest dominerande i familjen. Tyvärr motsäger den bilden filmens story. Istället halkar filmen omkring i gränslandet till en offermentalitet som är farlig och destruktiv, inte minst för unga kvinnliga begåvningar med författarambitioner.

Det finns säkert oräkneliga kvinnliga författare som aldrig fått chansen, eller inte vågat ta chansen, på grund av något av alla hinder som kan ha kommit i vägen, likaväl som det finns oräkneliga manliga författare som inte heller fick eller tog chansen på grund av hinder.

Frågan som jag har kvar i mig efter filmen är hur det hänger ihop, bilden av Joan Castleman å ena sidan (stark, kapabel) och bilden av en kvinna som lever en livslögn fylld av eländig livslång orättvisa. Men är Joan orättvist behandlad av världen? Var går gränsen för eget ansvar för sitt liv? Otroligt intressant frågeställning som filmen snuddar vid men som den inte är intresserad av att hantera. Kanske en för komplex fråga för filmmakarna, det är ju mycket enklare att ta den ytliga och banala utvägen... Att följa minsta motståndets lag, som Joan Castleman verkar ha gjort i sitt liv.



Historien om Joan Castleman som jag uppfattade från filmen hade kunnat vara så mycket starkare om det vore en historia som passade in på filmens karaktärer bättre. Trots bra skådespeleri kändes det inte äkta. Glenn Close spelar sin Joan Castleman behärskat men ändå kraftfullt. Det är också en typ av roll som brukar vara populär i tävlingssammanhang. Oscarsbait?

Sen får jag anta att Jonathan Pryce också spelar bra då jag instinktivt ogillar honom från första scenen. Just att regissör Björn Runge fått honom att äta äckligt på olika saker filmen igenom är en för mig otroligt tydlig markör att det är ett svin vi har att göra med. Han äter nästan lika äckligt som Denethor gör i Sagan om ringen-filmerna, ni kommer väl ihåg Boromir och Faramirs fader, han som äter grillad kyckling och tomater på "intressant" sätt...?

The wife är bra gjord och det är kul att se så många scener från Stockholm, hoppas nu bara att de är inspelade i Stockholm så att det inte bara är fejk och jag en åsna. Men tyvärr tyckte jag ändå inte att filmen gav så mycket. Det är en film om en kvinna som gör ett antal dåliga livsval och som i andra ändan av sitt liv ångrar sig. Om det nu är det hon gör, detta lämnas öppet. Men Joan Castleman kanske älskade sin man, hon kanske såg sidor hos honom som filmen valde att dölja? Hon kanske levde det liv hon ville?

För om hon nu var så briljant som hon framställs, skulle hon kanske inte givit sig till en mycket äldre narcissist looser? Jag kände sympatier för henne som person, men såg hennes livssituation som hennes ansvar i högsta grad. Det måste ha varit hennes val att spela med i charaden och agera som spökskrivare åt sin make, annars hade hon lätt kunnat slippa "jobbet" genom att bara sluta skriva eller skriva medvetet dåligt. Därmed blev hela filmens konflikt desarmerad och filmen som sådan som en tunn soppa med allt för lite innehåll. Att vara gift med ett svin är väldigt trist men att det skulle vara en del av en konspiration mot kvinnliga författare - tillåt mig tvivla.

Jag ger The wife två dåligt valda livspartners av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fler tankar om filmen, mer positiva sådana:

Fiffis Filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

The Salvation (2014)

The Salvation är något så udda som en dansk westernfilm. Den visades som avslutningsfilm på Malmö Filmdagar. Självklart såg vi filmen då det inte gick några andra filmer samtidigt. Jag hade nog valt den ändå om den hade visats på en tid då flera filmer visades samtidigt. Filmen handlar om en dansk nybyggare ute i gränslandet mellan vildmark och civilisation i Amerika på 1800-talet. Han är en före detta soldat som utvandrat efter att Danmark förlorat ett krig mot tysken. Med sig har han sin bror.

Mad Mikkelsen spelar huvudrollen Jon och vår egen Mikael Persbrandt brodern Peter. Filmen startar då Jons fru och son anländer med tåget. Jon har rest före för att bygga upp hus och liv. Han har inte sett sin familj på sju år. Sedan spelas en mycket klassisk western upp i bästa Clintan-stil med oförrätter, onda män som vill åt nybyggarnas mark, svek och en massa våld. Jag måste säga att jag verkligen gillade denna film. Den kommer inte konkurrera om en plats på årsbästalistan, men den är helt klart sevärd.

Handling och dramaturgi är sjuttiotalsaktig (det kommer faktiskt en film i Decennier som denna film påminner en hel del om, håll utkik på bloggen ungefär den 23:e september). Det som skiljer The Salvation från de äldre filmerna är ett modernare foto. Filmen är inspelad i grälla färger som nästan får den att kännas som en filmad serietidning.

Mikkelsen och Persbrandt är riktigt sköna som de två bröderna. Eva Green som storskurkens "flickvän" är inte så talför men ganska intensiv i de få scener hon fått huvudrollen i. Jag förstår inte riktigt varför folk har så svårt med henne. Hon är ju ganska bra. Jag gillar också att filmen inte ryggar tillbaka för det otäcka, den hade till och med kunnat vara ännu brutalare. Inte nödvändigtvis i bild men i handling. Det där med hämnd funkar än bättre om den onde är svinans ond.

Det kommer inte allt för många dugliga westerns nu för tiden, jovisst det kommer kanske en eller två varje år, men de står ju inte som spön i backen i alla fall. Därför var det välkomnat att denna dansk-brittiska samproduktion var så lyckad. Om du gillar western, och speciellt Clintans sådana från sjuttiotalet bör du kanske ge The Salvation en chans. Om inte kommer jag skicka Eric Cantona efter dig!

Jag ger The Salvation tre revolvermän av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Läs gärna vad mina filmspanarkompisar tyckte om filmen. Är de cowbojsare eller indianer?
Jojjenito
Fiffi
Sofia

G. I. Joe: The Rise Of Cobra (2009)

Scarlett: He doesn't speak.
Ripcord: Why?
Scarlett: He doesn't say.

Om Sommarklubben är till för korkade actionfilmer träffade jag helt rätt med G. I. Joe: The rise of Cobra! Detta var inte bara dumt, vilket kan förlåtas och vara riktigt underhållande, se bara på Men in black eller Armageddon, men det var tråkigt också vilket inte är lika lättförlåtet.

Filmen är ändå gjord av Stephen Sommers som gjort de två extremt underhållande filmerna The Mummy och The Mummy returns. Där har han i och för sig en vettig om än enkel handling att jobba med, samt sköna skådespelare som Brendan Frazer, Rachel Weisz och John Hannah. I denna film har han en story som bygger på plastleksaker. Närmaste genren borde vara Comic Movie, men här finns delar av Sci-fi och Action också. Filmen har en namnkunnig men chanslös cast bestående av Channing Tatum, Sienna Miller och Joseph Gordon-Levitt. Arnold Vosloo, ni vet mumien i The Mummy-filmerna, är en av skurkarna och han stjäl de flesta scener han är med i.

Jag undrade länge vem som spelade Ana, jag kände igen henne men ändå inte. Det visade sig vara Sienna Miller som jag sett i filmen Interview med Steve Buscemi. Hade inte riktigt väntat mig henne i en actionfilm som denna.

Trots att jag satte på filmen fullt medveten om att detta skulle bli en urbota dum film hoppades jag ändå på en film med bra action, samt om jag hade tur lite kul dialog och gärna en riktigt bra skurk. Men tyvärr detta var dödligt tråkigt. Jag tyckte inte att Duke och Ripcord's gnabbande var speciellt upplyftande och bland skurkarna var Zartan med alldeles för lite, JGL var lite vek för den rollen och Sienna Miller var mest - vem är den där tjejen? Actioninnehållet var tyvärr inte heller så bra att det kunde höja filmen. Scenerna från Paris med två snubbar springandes i metalldräkter var verkligen inte bra och skurkarnas nya fantastiska vapen var mest skrattretande. Slutets attack på undervattensstaden med miniubåtar fick mig att nostalgiskt drömma mig tillbaka till Bondfilmerna.

Denna film konkurrerar på samma arena som filmer som Transformers och X-Men, men den är klart sämre än de två serierna. Transformers har maffigare och snyggare actionscener, X-Men bättre grundstory och karaktärer. Uppföljaren är kanske bättre? Sommarklubben lever vidare, men denna film får gärna bli glömd.

Jag ger G. I. Joe: The rise of Cobra en "nära" framtid av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Det är ju Sienna Miller!