Visar inlägg med etikett John Goodman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett John Goodman. Visa alla inlägg

tisdag 20 juni 2023

O Brother, Where Art Thou? (2000)



Jag var allt ganska nyfiken på hur jag skulle uppskatta denna komedi från bröderna Coen nu när jag såg om den för podden skulle. Tyvärr visade det sig att alternativet att dess humor inte funkade speciellt väl blev fallet. Jag gillar inte denna typ av komedi som bygger på att en eller flera huvudpersoner ska vara så korkade som möjligt och att "seriösa" skådespelare ska spela över mer eller mindre för att sälja in sina fåniga miner in absurdum. Om det görs som ren slap stick komedi likt Dum och dummare kan det vara ok, men denna mix av Coens smartness, kända skådisar och stenkorkade karaktärer tär på mina nerver.

Musiken är bra, jag gillar både Emmylou Harris och Gillian Welch framför allt, men denna typ av country är av den bonniga stilen. Jag gillar när countryn är mer "outlaw" och därmed mer personlig.

Men trots allt ovan är filmen bra gjord och dess look and feel är det inget fel på. Bröderna med sina medarbetare har säkert fått fram precis det de ville ha, men det var helt enkelt inte min kopp av te. 

Lite oklart om jag ens gillade filmen för 20 år sedan när jag såg den för första gången. Jag kan tänka mig att det var en film man bara var tvungen att gilla "back then"... Nu är jag mer stabil i min åsikt och jag ger den...

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden då jag och Carl snackar om filmens förträfflighet. Finns där poddar finns, eller direkt här.




torsdag 11 maj 2023

The Big Lebowski (1998)

 

Om mitt problematiska förhållande till bröderna Coens The Big Lebowski

Det är alltid lite frustrerande med en film som typ "alla" älskar men du själv bara tycker är "ganska bra". Detta är en sådan film för mig. Vet inte om det är filmens undflyende handling, mina svårigheter för film noir eller om det är brödernas ibland vrickade humor som jag inte riktigt greppar. 

I vilket fall så kan jag aldrig komma ihåg vad den handlar om trots att jag numera sett den minst tre gånger, antagligen fler. Men jag antar att handlingen är sekundär och det är känslan i filmen som är poängen med den.

Känslan jag får är splittrad. Jag gillar Walter (John Goodman) men han är jobbig som fan också. The Dude (Jeff Bridges) är tyvärr ganska ointressant i mina ögon, jag finner mig inte bli speciellt överraskad av honom då han är allt för mycket "one note".

Istället är det kanske bikaraktärerna jag ska ty mig till? Det var en positiv överraskning att Philip Seymour Hoffman har en så stor liten roll ändå. Det hade jag helt glömt. Sen tycker jag nog att Julianne Moore är rejält festlig som den totalt utflippade dottern till the Big Lebowski. John Tuturro spelar Jesus. Bra. Och till sist är Sam Elliot lika cool som vanligt.

The Big Lebowski har en identitet, det är klart i vilket fall. Den känns tidlös för mig även om den tydligen ska utspelas i samtiden dvs slutet av nittiotalet. 

Jag gillar den en hel del, den är ganska bra.

Betyg: 3/5

För övrigt är det mysigt att höra när en som älskar filmen pratar om den och det kan man göra via Shinypodden där Carl pratar kärleksfullt om filmen. Lyssna på Shinypodden säsong 13, eller här.

fredag 5 mars 2021

Monsters University (2013)

Detta var en Pixar-film jag skippade när den kom ut då jag uppfattade att den inte fått så bra kritik. Nu är den sedd och den vita fläcken på Pixar-kartan är utsuddad. Men ack, tyvärr stämde min initiala bild av filmen. Denna är klart sämre än sin föregångare, "Monsters, Inc.". 

Det var först lite svårt att sätta fingret på vad som saknas filmen. Min allmänna känsla var att filmen var lite tråkig och inte speciellt enagerande. Dels tror jag att nyhetens behag med världsbygget har falnat, dels saknas de sköna relationerna mellan Mike och Sulley respektive Sulley och Boo.

Men efter lite vidare funderande har jag börjat bena ut vad det är som inte funkar i filmen. Jag tycker att manus är klart svagare och då främst själva grundidén, inte dialogen. Idén kanske skulle räckt för en kortfilm egentligen, men en hel film? Allt för mycket tid och fokus läggs på tävlingen vilket drar ner på samma sätt som det ivriga tävlandet drar ner den fjärde Harry Potter-filmen, för övrigt. 

Filmen saknar också en tydlig "villain". Jag antar att Johnny, ledaren för den coola studentföreningen, skulle vara den onde. Det är i och för sig förtjusande att höra Nathan Fillions välbekanta stämma i filmen. Den bästa Reynolds kan man aldrig för för mycket av. Men som main villain var karaktären blek. I första filmen var Randy en perfekt antagonist. Och den filmen hade höga insatser... High stakes! Och det är nog där vi har det. Vad denna film saknar är stakes! 

Vi vet ju redan var Mike, Sullivan och Randy till slut kommer att hamna, och vi vet hur deras relationer kommer se ut senare. Därför blir det tämligen tråkigt att följa deras irrfärder hur de kommer dit, speciellt då manus inte erbjuder några andra stakes i filmen. 

Med tanke på hur glimrande Pixars manus ibland är, ställer jag omedvetet höga krav. Jag tycker att de helt missat chansen att berätta en överraskande historia som leker med det faktum att vi vet var karaktärerna kommer hamna i framtiden, både karaktärerna själva och deras inbördes relationer. Denna historia är nästan fri från lek med åskådarnas förväntningar. Vi erbjuds en liten scen inledningsvis då det visar sig att Randy var en trevlig prick från början. Kul! Men annars väldigt lite av den varan. Jag tycker till och med att filmen gör ett dåligt jobb med att motivera varför Randy hatade Sulley så mycket senare i livet. En missad chans och ett stort "fail" på manus totalt sett.

Med det sagt var filmen ändå lite smårolig här och där. Att Mike alltid kommer på sniskan när det fotas var en välkomnad blinkning till den första filmen till exempel. Nathan Fillion och Helen Mirren var bra nytillskott och Billy Crystal och John Goodman var kul igen. Men totalt sett "minor Pixar".

Betyg: 2-/5

Den gode filmkonnässören Jojjenito var "the main villain" i verkligheten då hans projekt "tvingade" mig att se denna film... Hoppas bara nu att han hade mer nöje av filmen! ;-)

Nathan Fillion

Helen Mirren

Billy Crystal

fredag 26 februari 2021

Re-Watch: Monsters, Inc. (2001)

 

Det var mycket länge sedan jag såg "Monsters, Inc." och jag har inte skrivit om den på bloggen tidigare. Nu såg jag om den för att nästa vecka se uppföljaren "Monsters Univeristy".

Jag gillade filmen mycket vid första titten men jag kom bara ihåg två scener när jag nu satt mig ner igen, dels den när Boo sitter på ryggen på Sulley och allmän panik uppstår, dels den när Sulley, Mike och Boo åker "berg och dalbana" med dörrarna när de försöker ta sig till Boos dörr.

Ok, men nu kommer jag ihåg mycket mer. Ja, jag såg ju filmen igår kväll så lite konstigt vore det annars. Detta är en supercharmig film. Inte lika djup som de bästa "Toy Story"-filmerna kanske men klart sevärd. Det är tydligt att Pixars filmer varierar ganska friskt i vilka grupper de vänder sig till. Alla filmerna funkar för en ung publik, men endast vissa funkar bra för en vuxnare publik. "Monsters, Inc." är en helgjuten familjefilm uti tåspetsarna. 

Filmens största styrka är castingen av Billy Crystal som den nervöse och fåfänga Mike och John Goodman som den mjuka stora björnen Sulley. Jag gillar också Steve Buscemi som den elake Randall och den underbara Jennifer Tilly som den giftiga månghövdade och giftaslystna Celia. Animerade filmer växer ofta när man känner igen skådespelaren som ger rösten och när det är som bäst blandas den animerade karaktärens personlighet med den från röstskådespelaren. Detta funkar helt suveränt med Billy Crystals Mike.

En annan uppenbart viktig komponent i Pixar-filmerna är vem av gänget som är huvudansvarig regissör. Här är det Pete Docter vilken mycket väl kan vara min favorit från Pixar. Han har gjort denna, "Up", "Inside out" och "Soul". De två jag sett hittills, denna och "Inside out" är bland det bästa från Pixar och de övriga två har fått bra kritik och de ska ses under detta bloggprojekt.

Pete nämnde en intressant detalj där hans avgörande beslut hade potentiellt stor betydelse. I en "round table discussion" med flera av filmskaparna pratade Pete om allra sista scenen när Sulley tittar in i Boos sovrum och hon säger "Kitty?". En majoritet ur testpubliken ansåg att man skulle få se Sulley återförenas med Boo i den scenen, men Pete kände i hjärtat att det aldrig skulle kunna leva upp till de "bilder" publiken hade i sina huvuden. Han beslutade att avsluta som det nu är och jag hyllar det valet. Jag tycker slutet är helt fantastiskt.

En annan intressant synpunkt som kom upp i diskussionen var det faktum att filmen kom ut mindre än två månader efter terrorattackerna den elfte september (9/11). De var lite undrande över hur en film om monster och mardrömmar skulle tas emot men det visade sig att detta var en helt rätt film i tiden. Familjer kunde ta med sina barn på bio och se denna varma och mysiga film, trots att den handlade om moster. En annan typ av monster än de som finns i den verkliga världen dock...

Betyg: 4/5

Pixar-bloggprojektgeneralen Jojjenito har sett filmen för första gången. Kan detta ha varit för sentimentalt för hans tyckande tro?



måndag 20 augusti 2018

Inside Llewyn Davis (2013)


Tredje säsongen av Shinypodden tuffar på. Jag och Carl tittar på bröderna Coens filmer och nu har turen kommit till Inside Llewyn Davis. Detta ver an film jag ville se om då jag kände på mig att jag undervärderade den när jag såg den på bio våren 2014. Då fick den betyget 3/5. Skulle kanske en ny titt få mig att omvärdera denna film som jag gjort med Blood simple och The ladykillers?

Det står snart klart att jag fortfarande har lite svårt för denna film. Och det beror mest på att jag inte känner speciellt mycket för filmens huvudperson, den egocentriske och osympatiske Llewyn Davis. Han är en otrevlig jäkel som inte uppvisar en enda förlåtande sida under hela filmens gång. Man skulle kunnat vänta sig att huvudpersonen skulle lärt sig något under filmen och att han kommit ut som lite mer insiktsfull om sig själv och sina svagheter, men icke. Bröderna Coen påvisar snarare att Llewyn inte lärt sig ett smack med att visa samma scen som första och sista scen i filmen.

Nu kan jag tillägga att Carl har en helt annan syn på både film och huvudkaraktär, något som diskuteras i poddavsnittet.



Som slice-of-life film är denna helt ok och den lever på sina birollskaraktärer. En mycket bättre film om en persons liv under en vecka är Jim Jarmusch's Paterson som också omnämns i podden.

Det bästa med filmen är Justin Timberlake, Carey Mulligan, Adam driver och Stark Sands som den unge soldaten. Den väldige John Goodman har en liten roll som en än mer cynisk och eländig musiker som Llewyn stöter på under en av sina resor. John Goodman spelar över så kraftigt att man undrar om han har blivit en parodi på sig själv.

I podden svamlar jag om den klassiska romanen Odysseus av James Joyce. Jag bad Carl klippa bort partiet på grund av grav skamsenhet över minne minnesförlust. Får se om så skedde. :)

Vi pratar om den gula katten en hel del. Gaslight Café. Bob Dylan. Please Mr Kennedy. Johnny Five.

Men nej, denna nya titt gjorde inte att jag upptäckte andra sidor av filmen, sidor som gått mig förbi vid första titten. Jag ger den fortfarande en trea och det är mest för det allmänna bra handlaget inom alla filmtekniska grenar samt en hel del kul bifigurer som fladdrar förbi.

Slutresultat: ingen förbättring.

Betyg: 3/5

Besök shinypodden.se för fler avsnitt från denna säsong eller tidigare säsonger. Hör gärna av er med kommentarer om filmerna eller om vårt sanck.





måndag 23 juli 2018

Barton Fink (1991)


Ny poddsäsong igång! Shinypodden säsong 3 med mig och Carl handlar om Coens filmer, eller i alla fall hälften av deras filmbiografi.  Självklart kommer jag skriva några rader om varje film också, men lyssna gärna på podden för mer utförlig diskussion om filmen. Vi tar oss an några frågorna under podden. What's in the box? Är Barton en älskvärd karaktär? Och vad betyder kvinnan på stranden?

Första gången jag såg Barton Fink förstod jag inte mycket av filmen. Den är rik på symbolik och dolda undermeningar. Nu har jag sett om den och jag förstår fortfarande inte vad filmen egentligen handlar om!



Jag och Carl pratar om filmen och försöker bena ut vad den handlar om. Även om vi inte till fullo förstår bröderna Coens budskap med filmen kommer vi en bra bit på väg med vår analys. Och även om vi inte fattar all symbolik är vi i alla fall helt överens om att filmen är bra gjord. Coenbröderna är mästerliga på att få till en säregen stil för sina filmer. Men de gör det som vi ibland slarvigt kallar ”film-filmer”.

Skådespeleriet och rollbesättningen är kanske filmens största styrka. Huvudpersonen Barton spelas av John Turturro och han äger verkligen sin karaktär. Turturro är så bra som Barton att det känns svårt att se någon annan spela rollen. Men det är ändå i birollerna filmen lever upp och det är från dem mycket av humorn levereras. Det är inte renodlad komedi utan svart satir och humorn kommer ofta från skådisarnas leverans.



Bartons granne Charlie spelas av den väldige John Goodman. Han är uppenbarligen en av brödernas favoritskådis. Goodman är som alltid bra, men ändå inte filmens bästa. Istället blir den för mig okända Michael Lerner i rollen som filmbolagschefen Jack Lipnick filmens stora positiva överraskning. Han spelar över men på det bra sättet. Lipnick är en karaktär som ska spelas ”over the top”.

Det finns fler bra biroller som vi berör på podden.

Carl har intressanta funderingar om kopplingarna till bibeln. Jag deltar intresserad i samtalet men jag bidrar nog tyvärr inte så mycket i just den frågan. Däremot närmar jag mig en teori om huruvida Charlie existerar eller ej. Kanske sker det mesta i Bartons huvud bara? Spectaculaire!



För vad har vi här egentligen? Filmen förefaller länge vara en svart dramakomedi för att mot slutet kliva över gränsen till surrealism. Dessutom förefaller vissa scener vara verkliga och vissa scener är mer drömska. Kan det vara så att vi får se både vad Barton råkar ut för i Los Angeles (möten med Lipnick och Mayhew) och vad han upplever i sitt huvud (allt om grannen Charlie och kvinnan på stranden) kanske?

Samtidigt som jag gillar filmen med sin tunga stämning och skumma handling blir jag aldrig helt engagerad i filmen. Jag tror till och med att jag nickade till en kortis mitt i filmen. Ett problem kan vara att Barton själv är så osympatisk. Det finns ingen i filmen att känna starkt för. Det skumma inslagen är också allt för diffusa. Den kan kanske jämföras med Lynch´s filmer i detta avseende men jag finner hans skumma filmer mer intressanta då de går, och är roliga, att analysera.



Besök gärna Shinypodden.se och ladda ner, lyssna eller kommentera avsnittet.

Jag ger Barton Fink tre drömkvinnor på stranden av fem möjliga. Men vilket betyg tror ni Carl gav filmen? Allt avslöjas i podden.

Betyg: 3/5

Filmerna i ordning som vi ska prata om under denna poddsäsong:
23/7: Barton Fink
30/7: Blood simple.
6/8: True grit
13/8: The ladykillers
20/8: Inside Llewyn Davis
27/8: Miller's crossing
3/9: The hudsucker proxy
10/9: Hail, Caesar!












måndag 7 augusti 2017

Atomic Blonde (2017)


Atomic blonde är en spionthriller, en actionrökare och en film med en kvinnlig bad ass som huvudperson. Det är en fartfylld film som är kul underhållning för stunden. Men den kunde varit så mycket bättre...

Här har vi Charlize Theron i en roll som kan jämföras med Keanu i John Wick, Matt i Bourne eller Tom i Mission Impossible. Det är kul och bra att det nu verkar komma fler filmer med kvinnliga bad asses. Bra för att jag vill att unga tjejer ska ha förebilder av alla slag på bio. Inte bara sådana som fastslår traditionella roller. Därför är det bra att filmer som Wonder Woman, Hannah och Atomic blonde finns. Men bara det faktum att det är en kvinnlig bad ass gör inte filmen perfekt per automatik. Denna film försöker men når inte ända fram.


Som actionfilm är den tämligen ojämn. Visst det finns många våldsamma scener, men det är mestadels för mig ointressant action. Dessutom kändes filmen klippt som en jäklans musikvideo. Man borde låtit den andas lite mer och etablerat både karaktärerna och handlingen mer grundligt. För att action är som bäst när det finns en kontext, när man känner karaktärerna och är engagerad i dem. Denna film är mer lik John Wick: Chapter 2 än Bourne Identity så att säga. Trots att Bourne identity har bra mycket färre och kortare actionscener känns de mycket mer på riktigt. Jag ser att filmens regissör David Leitch är mest känd för sina jobb som stuntman och stuntkoreograf. Det är då lättare att förstå att actionscenerna inte är där för att understödja handlingen utan snarare tvärt om.


Atomic blondes viktigaste ingrediens är ändock dess spionthrillerelement. Det är en sådan typ av film där vi åskådare får mer och mer information om mysteriet under filmens gång. Tyvärr är inte filmen som spionthriller bra, den är närmast undermålig. Detta är som en fattigmans John le Carré. Efter att ha läst eller sett en le Carré kan jag gå i dagar och fundera över handlingen. Förundras över att den var så komplex och invecklad och att jag blev blown away över twistarna. Men twistarna i hans verk är alltid motiverade och grundlagda i historien. Atomic blonde har flera twistar för mycket. De sista två-tre var extremt överflödiga och helt oannonserade. Det är ingen bra eller cool twist om den kastas in från sidan enkom för att överraska publiken. Det kan vilken usel manusförfattare som helst klara av. Jag tror att filmen hade vunnit på om den tagit slut med den sista scenen mellan Theron och McAvoy. Då hade slutet varit lite tvetydigt och spännande. Vem av dessa två professionella lögnare talade sanning och vem ljög?


Nu låter det kanske som att allt var kasst men så var verkligen inte fallet. Filmen har flera starka saker. Först och främst älskar jag musiken i filmen. Blue Monday, Behind the wheel och framför allt Bowies bästa version av Cat People (Putting out fire). De har integrerat en massa bra låtar från åttiotalet i soundtracket. Jag älskade denna bit. 99 luftballons, Der Kommissar. Tidskänslan i filmen är stark, något som kommer av både musiken och hela produktionen med gamla östeuropeiska bilar och galna kläder. Den har en bra miljöskildringen från Berlin precis före murens fall. Så kändes det i alla fall.

Jag tyckte de flesta skådespelarinsatserna var bra. Charlize var inte i nivå vare sig med Gal Gadots Wonder Woman eller sin egen Furiosa men hon funkade bra. Jag fick dock aldrig någon tydlig känsla av hennes karaktär. James McAvoy spelade över men han var bra och lite överraskande var en av filmens härligaste svenske Bill Skarsgård. Jag ville se mer av honom mest hela tiden. Han och Charlize skulle haft fler scener. 

Bästa actionscenen var den när Lorraine attackerade lönnmördarna under demonstrationen, den i en lägenhet och senare i trappuppgången. Jag vet inte om det är mina egna fantasier som spökar men jag tyckte mig se en homage till True romance när Lorraine dödade en av de onda medelst en gammal klassisk korkskruv. Alabama for ever!

Jag ger Atomic blonde tre starka kvinnliga bad asses av fem möjlig.

Betyg: 3+/5

Filmen sågs på en trevlig visning mitt i veckan på en av Råsundas mysiga salonger. Jag hade sällskap av Carl, läs hans tankar om filmen här:








fredag 31 mars 2017

Patriots Day (2016)


Det jag gillade mest med Patriots day var de brutala scenerna från bombdådet. Hela filmen är filmad på ett sätt som får den att kännas lite mer "dokumentärt", och speciellt scenerna från dådet var otroligt nervpirrande. Damn! Det kändes som att man som åskådare befann sig mitt bland poliserna och publiken som förtvivlat försökte få klarhet i vad som hänt. Om man hade studerat mig där i biomörkret hade man kunnat se mitt chockade ansiktsuttryck över brutaliteten i scenerna, sett mig med handen över munnen slitandes i skägget och kanske med ett pappersduk torkandes tårar.

Patriots Day återberättar händelserna runt bombningen av Boston maraton den 15:e april 2013 och den efterföljande jakten på terroristerna. Filmen inkluderar en hel del autentiska scener från tv-nyheter, polisens presskonferenser och ett tal av Obama. Blandningen av inspelade filmscener och det övriga materialet sker sömlöst. Generellt sett känns filmen mycket realistisk i de partier som jag är mest intresserad av, själva händelsen. Jag följde handlingen i realtid via massmedier och internet och såvitt jag kan bedöma återvisar filmen förloppet mycket bra.


Självklart finns det en hel del scener och dialoger som sker mellan de olika aktörerna, poliser, politikers, offer och anhöriga, som jag inte har en aning om hur autentiska de är. Filmen är gjord av Peter Berg som bland annat har gjort den fantastiska tv-serien Friday Night Lights. Styrkan med serien är beskrivningen av samhället och folket däri, Det "lilla" livet som pågår i bakgrunden. Mr Berg är alltså mycket bra på att beskriva det amerikanska samhället men han är också ganska sentimental och i slutet av Patriots Day får vi de förväntade och välkomnade raj-raj-scenerna där mer eller mindre alla huvudpersoner intygar att friheten att leva sitt eget liv inte får inskränkas av terrorism och att Boston som stad är starkt. Jag kan tänka mig att vissa åskådar som inte gillar sådana amerikanska uttryck skulle kunna störa sig på slutet men jag gillar det. I princip alla huvudkaraktärers riktiga personer dyker upp i slutet i korta intervjubitar. Detta sker före eftertexterna så det är mer än en liten extradetalj (som tex scenerna från draften är under eftertexterna till The blind side).


Huvudrollerna spelas av Mark Wahlberg, John Goodman, Michelle Monaghan, Kevin Bacon och J. K. Simmons. Alla funkar i sina roller men den klart bästa är Kevin Bacon. Han är fasen alltid riktigt bra. Underskattad! Filmens lilla fynd och den lustigaste karaktären är dock Dun Meng spelad av Jimmy O. Yang från tv-serien Silicon Valley.

Vissa av huvudpersonerna kan säkert, som så ofta är i denna typ av film som bygger på en stor och komplex händelse, vara en komposit av flera karaktärer. Jag har inte orkat ta reda på hur det ligger med den biten. Jag är inte så intresserad i om Mark Wahlbergs hjälte är hundra procent riktigt återberättad. För mig är hans karaktär (Tommy Saunders) ändå en sammanslagning av poliser på gatan. Jag är intresserad i vad som hände på en liten mer generell nivå.

Som historisk beskrivning av en notabel händelse funkar nog filmen bra. Och jag hoppas att den funkar som upprättelse och hjälp till läkning för alla dem som befann sig mitt i helvetet efter splitterbomberna smällt av. De som hatar amerikansk sentimentalitet bör kanske hålla sig borta, ni får gå hem och fylla på era tryckkokkärl med rakblad, kullager och skruvar istället.

Jag ger Patriots Day fyra amputerade ben av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Post scriptum: kollar "user reviews" på imdb och det finns en hel drös med betyg 1/10 där de flesta som hävdar att bombningen är en "hoax" skapad av "myndigheterna". Hahaha. Att de aldrig ger sig...