Tightrope (1984)

Tightrope är en polisprocedurthriller där Clintan spelar en polis som är allt annat än Dirty Harry. Han spelar en frånskild, ensamstående far till två döttrar i New Orleans. Om dagarna löser han mord och om kvällarna kallar han in barnvakten och går ut på nattliga äventyr bland prostituerade och andra nattsuddare. Han känner miljön väl då han är en av de mest pålitliga kunderna hos nattfjärilarna. Filmen tar vid när en seriemördare har mördat ännu en ung tjej från den miljö Clintans Wes Block så väl känner.

Jag trodde detta skulle bli första gången jag såg filmen men så började jag känna igen dialog och insåg att jag måste sett denna i mitten av åttiotalet tillsammans med Olof och kompisarna i Skövde. Men jag kom inte ihåg speciellt mycket av filmen förutom vissa "klassiska" citat som "Go bowling"...

Filmen är mörk och dyster både till känsla och bildligt då mycket av filmen utaspelas om natten. Den är ganska bra men i slutändan känns den splittrad som om teamet hade en tre-fyra idéer i huvudet och inte riktigt kunde välja vilket spår de skulle välja. Detta är filmens stora "issue". Filmens manusförfattare och tillika regissör på pappret Richard Tuggle lyckades inte.

Filmen antyder flera varianter av det klassiska mordmysteriumet. Först tror man att det handlar om en polis som mördare, kanske en av Blocks kollegor? Senare förstår man att Block på något sätt har en koppling till mördaren och det blir personligt. Vilken koppling kan det vara, någon från Blocks privatliv, eller någon skurk han haffat i sitt polisvärv? Till sist har flera av mordoffren en koppling till Blocks nattliga eskapader i New Orleans glädjekvarter... Kan Block själv vara den man han jagar? Som sagt en massa idéer som var och en för sig kunde funkat. Jag tänker speciellt att den sista av idéerna kunde varit mycket spännande att testa. Att Clintan inte bara är hjälten utan också skurken. Quelle spectaculaire!

Men nej, handlingen var inte speciellt spännande om jag får säga det. Dessutom är filmens klimax med en av få actionscener rejält dåligt klippt. Mycket av det spännande händer "off screen" vilket känns lite snålt.

En av filmens mest intressanta saker är att Clintans dotter Alison spelar Blocks dotter Amanda. På en metanivå var det lite sorgligt att Alison fick spela en dotter på film som hade en mer närvarande far än vad hon hade i verkliga livet. Clintan är väl känd för att alltid vara iväg på jobb...

Överlag kul att återbesöka filmen och den har sina poänger men i det stora hela var den endast "helt ok". Det blir en tvåa i min bok.

Betyg: 2/5

Lyssna på Clintanpodden för vårt samtal om filmen.

Blood Simple. (1984)

Andra filmen i Shinypodden säsong 3 är bröderna Coens debutfilm Blood simple. Jag och Carl försöker bena ut vad som händer i filmen som ändå är rakt berättad. Fokus flyttas från karaktär till karaktär allt efter filmens gång. Vi ställs inför fler viktiga frågor. Hur snabbt snurrar fläkten? Hur många kulor är det i pistolen? Vem är skyldig? Är någon oskyldig? Vem är mest svettig? Hur definieras film noir?

Efter första titten 2011 var jag vagt positiv och gav den betyget 3/5. I denna omtitt blommade filmens stämning ut. Vilket tajt driv i handlingen den har! Det är fortfarande så att jag har lite svårt att känna för karaktärerna. Jag tycker helt enkelt att de är lite för korkade för att jag ska helt kunna hänge mig åt dem.

Men bröderna Coens handlag är det inget fel på. Filmen håller oss tittare i ett fast grepp hela filmen igenom. Filmen är kanske dock mer intressant än spännande. Jag är hela tiden nyfiken på vad som komma skall för jag hade förstås glömt det mesta av vad som skulle hända sedan jag såg den senast. Denna gång la jag också märke till filmmusiken på ett positivt sätt.



Filmen kan kanske kallas en neo-noir. Den tar film noir genren och gör en egen twist på genrens grepp och troper. Är Abby en femme fatale, kvinnan som snärjer den olycklige och drar ner honom i fördärvet? Eller är hon helt enkelt filmens huvudkaraktär? Är skurkarna så farliga och dödliga som de omtalas som? Eller är de bara vanliga ganska misslyckade bonnläppar? Nästlar sig huvudpersonerna in i ett nät av lögner och förvecklingar de inte kan ta sig ur? Eller är de bara usla på att kommunicera?

Som debutfilm är detta tämligen imponerande. Bröderna visar redan här att de kan sina saker. Denna typ av mörk crime-film kommer de förädla i filmer som Fargo och No country for old men. Det var också riktigt kul att se en unga Frances McDormand i hennes debutroll. Det är som alltid kul att se en skådespelare som man lärt känna som vuxen i en yngre upplaga.



Jag och Carl diskuterar detta och mycket mer i Shinypodden. Ladda ner, prenumerera och kommentera på shinypodden.se.

Jag ger Blood simple en stark trea eller en svag fyra. Äh, känner mig generös då filmen etsat sig fast efter denna titt. Den får fyra borttappade tändare av fem möjliga. Vilket betyg tror ni Carl gav den?

Betyg: 4/5 

 

Topp 100: Mulholland Dr. (2001)

Topp 100
Placering: 19
Genre: Drama, mystery, thriller

Cowboy: Hey, pretty girl, time to wake up.


Cinemateket visade David Lynchs Mulholland Dr. på stor duk och jag, Johan, Linnea och Carl tog chansen att se den i sitt rätta format. Första gången jag såg den, för över 10 år sedan, var det hemma hos Johan S på hans lilla tv. Trots de långt från idealiska förutsättningarna den gången blev jag ändå helt blown away av mystiken i filmen och det mysterium filmen var. Jag spenderade en säkerligen ohälsosam lång stund på att fundera på hur allt hängde ihop. När den funderingen var till ända hade filmen cementerat sig som en av mina absoluta favoriter. Den fick placering 19 på min topplista. Skulle den behålla en så hög placering efter denna omtitt?

Miljön och stämningen runt visningen var perfekt. Den visade på filmhusets stora salong, Bio Victor. Jag och Carl tog en fika före visningen och när vi kom in var snart hela salongen fylld av förväntansfulla. Många av besökarna var tonåringar som kanske skulle se filmen för första gången. En och annan Buffypoddengäst syntes i vimlet. Förväntan var närmast elektrisk och kändes i luften.

Filmen är fantastiskt stämningsfull. Den är nästan två och en halv timme men jag upplever ingen seghet under visningen alls, om något flög tiden fram. Den stora skillnaden mot första titten är att mysteriet inte känns lika starkt denna gång. Däremot fascineras jag åter igen över skådespeleriet, framför allt från Naomi Watts.

Filmen är som ett jättepussel där vi har tilldelats för många pusselbitar. Alla bitar får helt enkelt inte plats i pusslet och tillhör därmed inte lösningen. Man kan säkert tolka denna film lite som hur man vill, men jag är ganska säker på att lösningen innehåller en fantasidröm som upplevs i de sista ögonblicken före ett självmord och sedan en återblick på vad som ledde till sagda självmord. Men det finns uppenbarligen flera tolkningar.



Detta är i vilket fall en film som är en fröjd för alla filmnördar. Den är komplex, mångfacetterad och svårförstådd och samtidigt är den på ett konstigt sätt ändå lättillgänglig och underhållande i all sin absurdism. Den kan nog passa till även lite simplare sinnen, och de som inte vill se sitt filmtittande som en hemläxa i symbolism. Detta är nämligen inte trots filmen beskrivning "på pappret" en av de svåra Lynchfilmerna, inte grotesk som Eraserhead eller tung och sorglig som The elephant man. Nej, detta är en skön film, även om man inte förstår den!

Filmens styrkor
Mysteriet
Stämningen
Skådespeleriet

Filmen har kanske tappat en aningens aning av sin stjärnglans, men den är och förblir en personlig favorit och den ska absolut behålla en plats på topp 50 i alla fall.

Betyg: 4+/5

Blood Simple (1984)

I ain't done nothing funny.

Joel och Ethan Coen's första film "Blood simple" har kallats en modern film noir. Min kompis Frans har redan konstaterat att det är en film-genre som antagligen inte passar mig så bra. Men eftersom detta länge varit ett gigantiskt hål i min filmutbildning ville jag gärna se den omtalade debuten från bröderna.

Filmen är ett drama mellan fyra huvudkaraktärer. Marty (Dan Hedaya) är en dryg manschauvinistisk barägare i Texas. Hans fru Abby (Frances McDormand) och bartendern Ray (John Getz) har en affär. Ray är en enkel och hyvens kille. Abby är på glid, det är oklart hur många affärer på sidan hon haft. Till sist har vi den sliskige privatdetektiven Loren (M. Emmet Walsh). Marty anlitar Loren för att skugga sin fru och få fram bevis för hennes otrohet. När han sedan få det börjar förvecklingarna veckla ut sig. Marty vill ha hämnd på Ray och Abby, Loren har en egen plan och Ray försöker rädda Abby. Svettiga män i lustiga hattar som bråkar om en femme fatale. Här har vi en film noir, eller i detta fall en neo noir.

Bröderna Coen har fått till en riktigt spännande och bitvis underhållande thriller. Mycket av miljöerna, tempot och vissa scener påminner om "No country for old men" som de gav oss 2007. I denna film använder de sig dock av musik. De har en svart och lågmäld humor i sina filmer. I "Blood simple" är det framför allt absurd och grotesk humor. Vissa scener vet man inte om man ska skratta eller gråta åt.

Det finns filmer som inte behöver en avancerad handling, filmen lever istället på dialogen, karaktärerna eller bara en skön stämning. Film noir definieras och identifieras dock av sin typiska handling. Jag kan väl tycka att handlingen i "Blood simple" är lite väl... simpel. Frances McDormand's Abby är den enda karaktären jag kände något för. Skådespelarna gjorde sitt jobb väl, men de tre manliga karaktärerna var antingen direkt motbjudande eller bara menlösa.

Jag är glad att jag såg filmen, den är lätt att se, men jag tycker nog att dess rykte var något missvisande. Det är en helt ok film men inget mästerverk enligt mig. Jag ger "Blood simple" tre zippo-tändare av fem möjliga.

Betyg: 3/5