Argylle (2024)

Jag hade en liten aning om att Argylle inte skulle vara så värst bra, men jag kunde aldrig tänka mig detta. Matthew Vaughns nya actionkomedi är något av det vansinnigaste jag någonsin sett. Filmens tonalitet är "all over the place". Filmen är fullt ös medvetslös som min gamle far uttryckte sig. Den är som Brasses kaka då han blandar in falukorv i smeten för att "korv är ju gott"...

Det är svårt att tro att filmen blev i närheten av vad de tänkte sig inledningsvis. Det känns som att den fått ett eget liv och utvecklats i oplanerade riktningar. Kanske likt det som hände med spänningsförfattaren Robert Ludlum? I en av hans böcker skriver han ett förord där han beskriver hur han tänkte skriva ytterligare en spänningsbok men att karaktärerna i boken nästan fick ett eget liv och helt plötsligt hade han skrivit en komedi. Jag minns att jag blev snopen och kände mig blåst men att jag tyckte att boken var fantastiskt underhållande när jag väl läste den.

Tyvärr kan jag inte säga samma sak om denna film. Det börjar dock bra med Henry Cavill och John Cena som författaren Elly Conways imaginära agenthjältar för att sedan handla om hennes eget liv, där hon snubblar in i agenternas värld. Bryce Dallas Howard och Sam Rockwell i huvudrollerna borde sörja för en bra film men detta är som sagt helt bonkers.

Filmen är fläckvis underhållande på det hysteriska viset, medan andra passager är helt uruselt. Är det så dåligt att det blir bra kanske? Jag vet inte, kanske.

Hur tusan fick Vaughn rättigheterna till den nya Beatles-låten och hur tusan tyckte han att det var passande att spela den om och om igen i filmen?

Jag fattar varken vad de ville göra, eller vad de gjort med filmen. Den är något av ett unikum, och vem vet, den kommer kanske bli en klassiker i en helt nyskapad kategori...

Några citat från kommentarerna på Letterboxd:

"Guy sitting next to me leaned over and told me this was the best movie he has ever seen. Say a prayer for him tonight."

"found a really really good parking spot at amc burbank 16"

"Scientists Create First Film With No Redeeming Qualities"

"That motherfucker is not real" (om katten?)

"this is certainly one of the movies of all time. of all the movies ever released and made, this is one of them."

"??? ... but for 139 minutes."

"thank god it’s over"

Ett så magnifikt spektakulärt misslyckande måste givetvis få minst en tvåa!

Betyg: 2/5

See How They Run (2022)

 

"See how they run" är en supermysig pusseldeckare i Agatha Christies anda. Det är en mordhistoria, en fiktiv berättelse, runt teatersällskapet som satte upp Christies pjäs "The Mousetrap" i London under tidigt 50-tal. Den kända författarinnan dyker till och med upp i en liten roll lite senare i filmen. Filmen leker en hel del med oss åskådare på en metanivå, för som vi alla vet har Christies "The Mousetrap" spelats och spelas fortfarande i London. Denna film utspelas 1953 då teaterfolket ska fira att pjäsen visats i ofattbara 100 visningar. Hehe, de kunde inte ana hur länge den skulle vara uppe på repertoaren. Endast en pandemi kunde tillfälligt stoppa den!

Nåväl. Det sker ett mord. Såklart! Detta är ändå en Agatha Christie pastisch. Erfaren och trött polis tillsammans med ung och naiv dito startar sin utredning. Huvudpersonerna är sablans kul, mästerligt spelade av Sam Rockwell och Saoirse Ronan. Rockwell har varit en av mina favoriter ända sedan jag såg honom i Duncan Jones "Moon". Ronan har jag aldrig gillat men här är hon mycket underhållande. Jag har nog aldrig sett henne i en humoristisk roll förut. Hon kan verkligen detta med komedi och jag tror inte att det är en förhastad slutsats att utnämna henne till filmens stjärna.

Filmen har en massa kul birollsinnehavare men jag känner inte igen så många. Gissar att de består av brittiska skådespelare från teatern. En biroll, och viktig sådan, är dock den sliskige amerikanske filmregissören Leo Köpernick som spelas av Adrien Brody. Han är alltid intressant och också vass på humor vilket vi fått bevisat i flertalet Wes Anderson-filmer.

Filmen är kul och underhållande. Den har en skön stämning som påminner mig om gammeldags film-film. Den påminner också i hög grad om Christies filmatiseringar förstås, men mycket mer lättsam än vad hennes alster brukar vara. Moderna filmer som skulle kunna användas som jämförelse kan vara Rian Johnsons "Knives out" och Greg Mottolas "Confess, Fletch". Jag anar, eller snarare hoppas på, en ny trend av mysiga filmer som inte bara fokuserar på mörker, elände och äckligheter. Omväxling förnöjer och nu är det hög tid för mysiga filmer! Jag kan starkt rekommendera denna film då detta är en redigt bra film och jag lovar att jag denna gång inte kommit till en förhastad slutsats!

Betyg: 4/5

Woman Walks Ahead (2017)

"Woman walks ahead" är namnet på filmen men också namnet Lakotastammen (del av Siouxerna) gav den vita kvinnan Caroline Weldon. Som nybliven änka resten hon utan specifik inbjudan till Dakota-distriktet för att söka rätt på Sitting Bull och måla hans porträtt. Detta var 1890, dvs 14 år efter slaget vid Little Bighorn (1876), under en tid då siouxerna försökte leva i fred med de vita inkräktarna. Den amerikanska militären såg inte med blida ögon på mrs Weldon.

Ja, detta är alltså en biografisk film som verkar följa de stora dragen runt Sitting Bulls död ganska nära. Filmen är en vemodig och somber resa in i det oundvikliga. Sitting Bull tillsamman med Crazy Horse hade ju vunnit det berömda slaget och där dödat general Custer och en stor del av hans män. Den amerikanska militären var fortfarande ute efter hämnd. Och hämnd de fick.

Jessica Chastain spelar kvinnan som gick före, Michael Greyeyes spelar Sitting Bull och Sam Rockwell, Ciarán Hinds och Michael Nouri spelar biroller. Skådespeleriet är genomgående tajt.

Tyvärr går det inte att komma ifrån att filmer om denna del av den amerikanska historien ofta är så sorgliga att det är svårt att sätta betyg på filmerna. Javisst, den kan vara "viktig", men det lämnar inte åskådaren med en mindre klump i magen för det. 

Jag tycker nog att filmen var mer intressant än magnifik. På en road trip i USA sommaren 2018 stannade vi vid museet och minnesplatsen vid Little Bighorn i södra Montana. I slaget slogs en koalition av Sioux, Dakota, Cheyenne och Arapaho på den defensiva sidan och General Custer och hans 7:e kavalleriregementet med Crow och Arikara scouter som anfallare. Custer skulle egentligen ha inväntat två arméer till för att kunna genomföra en kniptångsmanöver, men han anföll innan de andra kommit fram. Han var väl arrogant och trodde nog att hans vanliga vidriga taktik skulle funka, men Sitting Bull hade lärt sig läxan och var förberedd.

Vi lyssnade på föreläsning av en ranger som jobbade på museet som var informativt, dvs den officiella historien. Men än intressantare var den guidade touren med ättlingar till ursprungsbefolkning, Cheyenne och Crow. Guiderna var ättlingar till krigare som hade deltagit i slaget, intressant nog på olika sidor. Det var otroligt intressant att höra deras beskrivning om vad som hände den dagen, inte minst eftersom beskrivningarna skilde sig en del i detaljerna...

Allra mest intressant var när vi beträdde slagfältet och fick se topografin med egna ögon. Dagarna efter slaget kom andra armégrupper fram och dokumenterade alla döda och deras exakta position på fältet. Det står en vit sten för varje död yankee. Många i en klump runt där Custer föll, men också många utspridda över slagfältet. Kavalleristerna stred två och två med sina ryggar mot varandra när deras ammunition tagit slut... Det var gripande att blicka ut över ett vackert och böljande landskap med dessa makabra minnesmärken.

Vi såg inte många röda gravstenar på fältet, det var en ensidig fajt som jag förstått det. Siouxerna, Cheyenner och de andra stammarna slaktades istället under diverse "incidenter" efter slaget... 

Filmen rekommenderar jag till er med intresse för denna del av historien. Jag ger den en trea.

Betyg: 3/5

Besöket vid Little Bighorn ger jag 5/5.

General Custers sten i mitten (med en svart minnestext)

En av få röda stenar

1869... sju år före slaget vid Little Bighorn

Jojo Rabbit (2019)

Jojo rabbit är en sorts komedi av Taika Waititi som tidigare gjort genrefilmer med humoristiska inslag som Eagle vs. Shark, What we do in the shadows och Thor: Ragnarok. Vad filmen är för genre visade sig ha en stor betydelse. Denna film har nämligen två. Det är en film med två ansikten. Det kräver mod att försöka sig på det Taika gör här, byta genre mitt i, men jag tror ta mig tusan att han lyckades!

Filmen inleds som en satir i en förstärkt verklighet som påminner om en Wes Anderson-film där Moonrise Kingdom ligger närmast till hands. Filmens Jojo är en ung liten nazist i Tyskland i slutet av andra världskriget. Han har en osynlig vän, Adolf Hitler. Filmen är en satir och komedi där man skämtar med olika karikatyrer, som entusiastiska hitlerjudends, nitiska gestapomän, hysteriska SS-soldater och andra figurer som hyllar faderslandet. Låtsasvännen Hitler spelas av Taika själv med ett mycket komiskt resultat. Han är suverän.

Efter ungefär halva filmen ändrar den dock tonalitet tvärt, som en chock iklädd ett par vackra dansskor.

Filmen uppvisar ett patos och stor humanism. Den minskar obemärkt på de satiriska inslagen och blir mer och mer allvarlig och "på riktigt". Det finns med rätta många filmer som beskriver hemskheterna nazisterna gjorde, och många av dem är stentunga dramer. Men det är uppenbart att en komedi kan funka lika bra, om inte ännu bättre, med att få fram det fasansfulla. Detta är en förbaskat roligt film som också är förbaskat hemsk och sorglig.

Filmen är en juvel. Det finns så mycket att älska med denna film... Scarlett Johanssons varma och mänskliga porträtt av Jojos mamma Rosie, Taikas underbara satir av Jojos låtsasvän Adolf, Sam Rockwells skådespeleri som aldrig upphör att förvåna mig samt Archie Yates porträtt av Jojos kamrat Yorki som trots sin klockrena brittiska dialekt är en av hitlerjugend fick mig att förundrat skratta... Bland mycket annat som jag inte kommer ihåg just nu. Filmen ska helt klart se om flera gånger. Det finns så mycket att upptäcka i den.

Filmen är kanske jobbig att se för vissa åskådare, men den är väl värd en titt. Jag blev berörd, uppspelt och nedstämd. Ibland lyckas filmmakare anpassa en poplåt till sina filmer perfekt. Detta är ett sådant fall... När sista scenen inleddes med de kända tonerna från en av världshistoriens bästa låtar fylldes mina ögon till bredden. Detta var var den klart bästa filmen på filmfestivalen 2019.

Betyg: 4+/5

Flera av vännerna var på samma visning; Vanessa, Jojje, Jojjes bror och Christian. Hoppa över och läs mer tankar om filmen:
Johan
Christian

 

Blaze (2018)

Ett svårt val: antingen får du veta exakt när du kommer dö, eller så får du veta exakt hur du kommer dö. Vilket väljer du? Ett ångestfyllt val, men det känns för mig givet att jag skulle välja alternativ två. Det första alternativet skulle påverka livet den sista tiden allt för negativt, även om man skulle kunna göra en finansiell budget för sitt liv med yttersta precision. I filmen om countrymusikern Blaze Foley erbjuds vi dock det andra alternativet. Vi får i inledningen veta hur han kommer dö. Resten av filmen är en vemodig och ofta sorglig men mycket engagerande film om en bortglömd "legend". Filmen när min dödsångest och biter sig fast i mitt innersta.

Blaze nämner i filmen att han vill bli en legend. Han säger något om att en stjärna brinner för sin egen skull, bländad av sin egen framgång, men en legend lever vidare efter sin död. Blaze är väl inte en legend trots allt, men han borde kanske vara en? Favoriten Ethan Hawke har regisserat filmen och jag känner att han har haft med sig sina karaktärer Tucker, Jesse och Mason Sr. i skapandet av filmen. Han visar på stort mod i att låta filmen vara så långsam och eftertänksam som den är. Jag gissar att många åskådare kommer vantrivas med tempot. Men för mig var det en magisk film, mycket på grund av den var så extremt långsam och introvert närmast.

Hawke har skrivit manus till filmen med Blazes exfru Sybil Rosen och det är därmed i stort genom hennes ögon vi får se Blaze. De må vara förmildrande av tidens förlåtande funktion, men jag tycker att de ändå fått fram en komplex bild av en man som antagligen var mycket svårt att leva med. Speciellt i ett modernt samhälle som ställer krav på alla att prestera och lyckas. Så länge de levde i sin "trädkoja" ute i skogen i Georgia hade de ett starkt förhållande som det verkar.



Jag älskar den typ av nedskalad country som spelas i filmen och fann musiken mycket vital, helt underbar i vissa partier. Och detta trots att Blaze inte körde någon Neil Young-cover! Jag kan förstå att vissa av låtarna skulle kunna nå någon form av förhöjd status, oklart om de borde bli legendariska dock.

Skådespelarna är väldigt bra. De äger sina karaktärer på ett självklart sätt. Det var annorlunda för mig att se Ben Dickey i rollen som Blaze då han är extremt lik en före detta kollega till mig som också är musiker. Det kändes hela tiden som att jag såg D på duken, han lämnade aldrig medvetandet under hela visningen. Som att gå på bio med en kär vän fast han fanns i mitt huvud hela tiden. Det var alldeles för länge sedan jag träffade D senast.

Jag gillade också Alia Shawkat i rollen som Sybil. Sybil själv spelade sin mamma i filmen, och Ethan Hawke spelade radio DJ som intervjuade Townes Van Zandt. Sen kunde jag inte missa den roliga cameon av Sam Rockwell, regissören Richard Linklater och Steve Zahn. Däremot kände jag inte igen Kris Kristofferson i rollen som Edwin Fuller, Blazes far. Det var en mycket stark scen.

Jag  vet inte hur denna film kommer utvecklas i mitt huvud under de närmaste månaderna men under visningen var det en av årets starkaste filmer.

Jag ger Blaze fyra paradis av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmen sågs under Filmspanardagen tillsammans med likasinnade bloggare. Hoppa in och läs deras tankar om filmen. Jag har svårt att tro att någon gillade filmen lika mycket som jag dock...

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir

Jojjenito

Fiffis Filmtajm

The Nerd Bird

Har du inte sett den?

filmfrommen

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

Three Billboards outside Ebbing, Missouri är så bra att jag valde att se om den nu när den dök upp på filmfestivalen. Jag hade redan sett den i en av de första visningarna i världen när den visade på Malmö filmdagar i september. Sedan dess hade filmen legat i huvudet och jäst till sig. Jag var mycket nyfiken på hur jag skulle gilla den efter en andra titt. Jag kan med glädje och viss lättnad konstatera att denna visning bara cementerade min åsikt om filmen. Den tar sig med god marginal upp på högsta betyget! En av årets filmer som säkert kommer låter höra av sig i oscarsracet samt på min egna subjektiva årslistan framåt våren.

Jag bör nog varna för spoiler så de av er som vill se den helt ospoilad bör göra det först och återkomma till denna text senare.



Filmen är melankolisk och sorglig, ett renodlat drama med en hel del roliga situationer och agerande. Lyckligtvis ligger humorn i karaktärerna och situationer långt från det oseriösa och antiallvarliga i renodlade komedier. Filmen är skriven och regisserad av Martin McDonagh som tidigare gjort In bruges och Seven Psychopaths, två bra men mycket mer lättsamma filmer. De båda tidigare filmerna har en tydligare mix av drama, action och komedi. McDonagh har helt klart med denna film tagit ett steg mot mer seriösa filmer. Om jag ska likna filmen med andra verk skulle jag säga att den är som en blandning mellan förra årets stora överraskning Manchester by the Sea ,på grund av hur tung av sorg filmerna är, och någon av bröderna Coens bättre filmer, på grund av stämning, karaktärsflora och dialog.

Filmens styrka är lite svårt att sätta fingret på. Jag la märke till hur stor del av filmen har perfekt tempo, scenerna kommer i rätt takt och var inte för långa eller korta. Klippningen är supertajt. Nu är detta inte en actionfylld film, den är klippt så som ett drama ska klippas för att fånga åskådarens uppmärksamhet och hålla kvar den i ett järngrepp.



En annan sak jag funderade på under titten var hur annorlunda karaktärerna betedde sig jämfört vad man är van vid i en historia av detta slag. Det var otroligt fräscht att se hela människor, komplexa karaktärer med många lager. Alla hade bättre och sämre sidor. Nästan ingen var helt ond och absolut ingen var helt perfekt. I filmer som denna, om mordfall och med teman sorg och hämnd är det allt för lätt att förenkla och generalisera karaktärerna.

Manus är lysande. Jag känner ingen disharmoni i dialogen och jag kan lätt tro på att det är karaktärerna som säger vad de säger och att de säger det på det sätt de gör. Intressant nog var den karaktär jag kände var lite lite svagare än hur jag mindes den filmens huvudperson Mildred. Karaktären är verkligen fantastisk och vi får se en bred "range" av känslor från henne där sorgen, bitterheten och hatet givetvis tar mest plats. Tyvärr var vissa scener när hon var som mest "bad ass" lite för mycket. Detta är en petitess men en gradskillnad nedtoning hade varit ännu bättre.



Vid andra titten satt jag mest hela tiden och gapade åt hur bra Sam Rockwell är i rollen som officer Dixon. Han är otroligt bra och brottsligt underskattad. Detta kan mycket väl vara hans bästa insats i karriären. Att förvalta en karaktär som Dixon och baxa honom genom den resa karaktären gör under filmen är mästerligt. Det är små detaljer i hans agerande, som ömhet mot hans förjävliga morsa eller hur han månar om sin sköldpadda, som hjälper till att förklara förändringen han genomgår. Hans fadersgestalt Willoughby var katalysatorn men grunden fanns inom honom hel tiden.



Även Woody Harrelson är briljant. Chief Willoughby och hans familj och deras öde var ytterligare en potentiell fallgrop som McDonagh hanterade mästerligt. Även där hade vi ett intressant grepp hur karaktären introduceras för att utvecklas under filmens gång. De första känslor vi som åskådare får rörande polisen är ilska för att de inte utreder mordet bättre. Vi ser det ur Mildreds ögon. Men allt eftersom filmen utvecklas lär vi oss att det är ett "cold case" denna film handlar om. Mordet skedde för mer än ett år sedan och det finns inga vittnen, ingen teknisk bevisning och inga DNA-matchningar har gett resultat. det är svårt att rent objektivt säga att polisen gör helt fel även om det ut Mildreds ögon är oförlåtligt att de inte haft kontakt med henne under de senaste sju månaderna. det är oväntade saker som denna insikt som gör att jag gillar filmen så mycket. Människor är komplexa och om de dessutom kastas in i komplexa situationer blir det ibland lätt att inte se alla sidor av saker och ting.

För jag älskar denna film. Den är suverän. Jag ger Thre billboards outside Ebbing, Missouri fem utmanande slut av fem möjliga.

Betyg: 5/5

PS, Lucas Hedges är i smöret. Manchester by the sea förra året, Three billboards outside Ebbing. Missouri i år. Bra jobbat hans agent.

Filmen har redan visats tre gånger på Stockholms filmfestival. Jag såg den både på Malmö Fiilmdagar i september och på filmfesten. Den får svensk premiär den 16:e februari 2018.

För fler revyer av denna film, se:
Movies-Noir
Jojenito
Fiffis Filmtajm

Seven Psychopaths (2012)

Såg Seven psychoåpaths när jag låg hemma i sjuksängen på grund av en manförkylning. Ni vet den värsta sorten. Filmen är ju helt utflippad, rolig och blodig i lika delar. Det är som en lekfull tidig Tarantino. Regissören Martin McDonagh har tidigare gjort In Bruges och mer nyligen Three billboards outside Ebbing, Missouri. Den första var helt ok men jag var nog inte lika impad som de flesta verkar ha varit. Jag har svårt att ta Colin Farrell på riktigt allvar vilket drar ner både In Bruges och dagens film Seven psychopaths. McDonaghs senaste film är dock ett mästerverk. Otroligt bra film. Colin är inte med i den.



Under hela titten på Seven psychopaths kändes det som att den var så bra att den var värd en fyra i betyg, men när det nu gått några dagar sedan jag såg filmen har den fallit undan tämligen snabbt i mitt huvud. Inte ett superbra tecken. Filmen kanske känns lite tunn med tanke på att den inte har någon speciellt djup eller tankeväckande handling. Den består av ett antal mycket löst sammanhängande scener. Filmen är befolkad av ett galleri av lustiga figurer, hämnaren, maffiabossen, den kärlekskranke psykopaten och så vidare. Men är det någon av dem jag egentligen bryr mig om? Jo, lite i alla fall.

Filmens bästa insatser får vi av Sam Rockwell och Woody Harrelson. Rockwell är otroligt bra som alltid. Hans Billy påminner mig lite om den vilda brodern Tanner i Hell or high water. Harrelson är en enigmatisk skådespelare som kanske påminner mer och mer om Nic Cage. Tom Waits var kul att se. Harry Dean Stanton likaså. Christopher Walken då? Jag gissar att många gillade hans insats här och den var ok. Det brände till i scenerna där på sjukhuset, helt klart. La ni märke till att Hans (Walken) fru Myra (Linda Bright Clay) provocerade mafioson Charlie (Harrelson) så att han sköt henne innan Hans kom fram till sjuksalen hon var i. Jag förstod först inte vad som hände, men hon gjorde det för att rädda livet på sin man. Mycket stark scen...



Colin Farrell gav mig inte mycket. Det finns många liknande skådisar som är klart bättre, inte minst en bunt Chris:ar.

Tack syster för ett bra filmtips! Det var sannerligen en galen film.

Under titten en solklar fyra men nu i efterhand en stark trea. Vad ska det bli? Jag ger Seven psychopaths tre starka och lojala fruar av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

MCU rewatch: Iron Man 2 (2010)

 

Efter de två första MCU-filmerna tog det ett år och elva månader innan nästa kom ut och överraskande nog var det ännu en Iron Man-film. Samtidigt som det visar hur viktig Tony är för filmserien kan det tyckas lite konstigt att de inte valde att introducera Thor eller Cap här. Man kan stilla undra vad Iron Man 2 tillför serien.

Jag såg denna film 2010 och skrev en kort liten text om filmen som inte ger mig mycket kött på benen om vad jag egentligen tyckte om den. Jag påminns i alla fall om att min gode vän Plymschen var med och såg filmen. Jag gav den det menlösa betyget a.k.a. "helt ok"-betyget 2/5.

Nåväl, vid denna omtitt gillade jag filmen mycket mer. Tony Stark är döende och han reagerar inte helt perfekt. Hans arroganta och dryga sida visar sitt fula tryne i massor. Han vill egentligen ut ur rampljuset men så länge han är kvar där beter han sig som den rikemansson som alltid fått det han pekat på som han är. Men egentligen vill han nog bara ner i sin källare och bygga vidare på sina tekniska innovationer. Samtidigt fortsätter hans sin ibland bortkomna, ibland oförskämda, uppvaktning av Pepper Potts.



Denna uppföljare förtjänar sin plats då den tar Tony från dödens avgrund till att han återfår livet och lyfter blicken från den ljumna whiskypinnen till större och viktigare frågor. Nick Fury, denna mästare på "övertalning" hjälper Tony med upptäckten av ett nytt ämne som kan både driva hans manick i hjärtat och dräkten. Som Fury säkert räknat med kommer den eviga individualisten och extremt anti-auktoritära Tony att bli lättare att övertalas att bli en del av The Avengers efter den lilla hjälpen som i Tonys ögon måste se som "livets gåva".

Vi pratar ingående om filmen i Shinypoddens andra avsnitt. Jag måste hålla med i Carls kritik att både manus och personregi har mycket övrigt att önska, men jag tycker ändå att detta är en överraskande bra MCU-film. Den kommer aldrig hamna på övre halvan av filmerna men den är inte så dålig som jag kom ihåg den. Det gör att jag gillar den en hel del. Javisst, det finns något grabbigt och juvenilt över Favreaus filmer, men det är inte bara av ondo. Detta är ändå filmatiseringar av serietidningar. Superhjältar som flyger omkring och är bad asses. Det känns inte helt malplacerat med en grabbig ton. Samtidigt är det väldigt skönt att de olika MCU-filmerna har olika tonalitet. Cap America-filmerna lite mer allvarliga, Thor mer humoristiska, Avengers-filmerna större på alla plan och så vidare.



Filmens Big Bads är Ivan och Hammer. Mickey Rourke är ganska bra i rollen som den vendettasökande kränkta ryssen. Sam Rockwell som normalt sett är en bra skådis passar dock inte jättebra som konkurrenten inom vapenindustrin och tillika kränkt vit man. Hammer ska vara lite sämre än Stark på allt från karisma till teknisk briljans och Rockwell kommer en bit på vägen men hans karaktär blir aldrig speciellt intressant. Manus och regi ligger honom kanske i fatet?

Relationen mellan Tony och Pepper Potts tuggar på. Tyvärr framställs Potts inte i filmen som jag har en känsla av att hennes karaktär ska vara. Hon är svagare och mer pajjig i denna film. Hon ska ju vara åtrådd av Tony, värdig att få ansvaret över hans företag och hans livs kärlek. Detta kommer inte fram alls, hon är en blek karaktär som aldrig får visa sig stark eller ha ett "hero moment". Hons spelas istället som ett klassiskt offer. Även detta pratar vi om i podden.



Däremot får Black Widow aka Natasha Romanova vara en bad ass. Jag hade glömt att hon dyker upp som under cover agent för SHIELD och infiltrerar Stark Industries. Mycket lustigt och det är kul att se hur mycket bättre, starkare, Scarlett Johansson är jämför med Gwyneth Paltrows Pepper Potts. Som Carl påpekar är det synd och konstigt att Black Widow inte har fått en egen film (än).

Som helhet var detta bra. Den taktar in precis under första Iron Man. Denna har en mer intressant "dark Tony" medan den är svagare i handling och humor.

Jag ger Iron Man 2 tre misslyckade födelsedagsfester av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Confessions Of A Dangerous Mind (2002)

Denna filmen kom med i Decennier för att jag gillar George Clooney. Han är en riktigt skön gubbe. Dessutom älskar jag hans andra film som regissör, Good night, and good luck. Den är krispig i både det svartvita fotot och den tajta regin. Den är som en mix av Hollywoods storhetstid och den moderna filmens vassa berättande. Confessions of a dangerous mind var Clooneys regidebut och den har dessutom favoriten Sam Rockwell i huvudrollen. Klart jag ville se filmen.

Men, ack, detta var ganska tydligt en film av en skådespelares första försök som regissör. Han vill pröva allt han sett under sin karriär och resultatet blir att filmen är "all over the place". Clooney blandar och ger med olika stilar. Jag kommer inte riktigt underfund med vad han vill med sin film. Favoritsegmenten är de mellan Rockwell och Julia Roberts i Västberlin. De har en noirig känsla och en bluesig jazzmusik sätter stämningen.

Rockwell är mycket bra på att porträttera en ganska avskyvärd individ. Han och Drew Barrymore har en bra personkemi. Clooneys mustasch var inte ok. Julia bara är. Men vad vill Clooney? Manus är skrivet av Charlie Kaufman och han har ju alltid ett kort eller två i skjortärmen. Scenen med tjejen i poolen är kanske filmens snyggaste. Usch vad nedtagen han blir där. Eller är det denna scen mellan Chuck och hans handler som är snyggaste scenen? Kolla in blodet i poolen!

Men filmen har en stor portion svart humor. Träningslägret för lönnmördare är "hi-larious". Deras kostymer! Alla ser identiska ut!. LOL. Bachelor number 1 and number 2 är vännerna från Oceans eleven... The newly weds och tortyr på genitalier.

Sen är det noirigt igen med en berättarröst och Los Angeles i orangea färger. Slutet blir det mer spänning och scenen mellan Rockwell och Roberts i slutet är som taget ur en spionfilm. Men what the heck? Byttes inte kaffekoppen två gånger? Nej, just det han lurade henne med sitt move.

Ok, detta var en salig blandning av stilar, känslolägen och stämningar. Det var ganska underhållande så länge det varade men det räcker inte ända hem.

Jag ger Confessions of a dangerous mind tre kyssar på bion av fem möjliga.

Betyg: 3/5