"Lord Edgware Dies" by Agatha Christie

Tom Adams cover cirka 1978

Publicerad 1933
Agatha Christies mysteriebok #13
Poirot #7

Bokens dedikation: "To Dr. and Mrs. Campbell Thompson"

Location: Londons innerstad

Innehåll: Ett, två och tre mord i den lyxiga miljön där teater- och filmstjärnor beblandas med den engelska adeln

Revy

Det finns mycket att gilla med denna bok. Agathas språk, miljöbeskrivningar och dialoger skördar som vanligt triumfer. Handlingen utspelas nästan uteslutande inom en snäv radie i Londons inre och finare kvarter. Det är mycket njutbart att läsa om ett nästan hundra år gammalt London. Hon skrev boken redan 1931 under besöket hos sin Max nere på utgrävning vid den historiska staden Nineveh, men hon har såklart järnkoll på sitt London alldeles oavsett.

Hon utvecklar sig också när det gäller känsloregistren i boken. Jag upplever att Poirot för första gången känner sorg över ett av mordoffren (Carlotta) och i slutet av boken när han konfronterar mördaren är han arg på en nivå jag inte sett tidigare. Det är som att han i de tidigare böckerna har spelat spelet och vunnit. I denna bok är det mycket mer personligt för Poirot och Agatha får mig att känna likadant. Jag kände hjärtesorg över Carlottas öde, och även om jag personligen inte kände mig förorättad av mördaren sympatiserar jag starkt med Poirots vrede.

Agatha utforskar och testar ny modeller för sina "who dunnit". Även om detta mordmysterium inte är unikt i perspektiv med hennes tidigare böcker uppever jag att hon ändå adderat något nytt. Jag fann boken intressant och den gav mig nya upplevelser.

På den negativa sidan är att jag inte direkt fick några favoritkaraktärer. De var alla mer intressanta än fylliga, fullt utvecklade karaktärer med "kött och blod". Den enda som jag fattade extra intresse och tycke för var den ovan omnämnda Carlotta. Jag vet inte riktigt vad i porträttet av henne som gjorde mig så intresserad. Till skillnad från tidigare böcker var de flesta, förutom Hastings och Poirot, endast brickor i spelet. Jag saknade kära huvudpersoner såsom Tuppence och Anne. Jag gissar att Agatha i första hand fokuserade på mordmysterium i denna bok (också).

Trots avsaknade av favoritkaraktär har boken en mycket intressant mördare, en person som på ytan verkar vara charmerande om än lite spånig. Personen är omtyckt och framgångsrik. Men mördaren är också en psykopat, en egocentrisk galning som är allt annat än dum i huvudet då det kommer till att planera ett mord som till och med ska lura Poirot att delta som vittne på mördarens sida. Jag tror att Agatha lade ner stor fokus på att beskriva mördaren på exakt rätt nivå, för att göra morden svåra men inte omöjliga att lista ut för läsaren.  

Jag ser mycket emot den framtida böcker då jag gissar att Agatha mer och mer kommer gå in i huvudet på sina huvudpersoner. Att böckerna kommer bli mer psykologiska och karaktärsdrivna, inte begränsas till pusseldeckare med fokus på mekanismen runt mordgåtan.

Original UK cover 1933

Sorry, Baby (2025)

På jakten efter listvärdiga filmer från 2025 stötte jag på denna amerikanska indy-film som gick på Filmfestivalen i höstas. Filmen vann också Filmspottings Golden Brick 2025. 

Med en genrebeskrivning "Comedy, Drama" hade jag kanske väntat mig en roligare film. Detta var helt klart mer drama än komedi och mindre quirky am-indy än en seriös diskbänksrealism.

Filmen beskriver vänskapen mellan huvudpersonen och hennes bästis på ett mycket fint sätt. Den behandlar ett tungt ämne med övergrepp och trauma i fokus. Det är såklart en viktig fråga och filmen kunde kanske ha varit en känslomässig berg- och dalbana. Kunde man hoppats.

Tyvärr var filmen ganska tråkig. Huvudpersonen blir avstängd pga sin upplevelse och lever livet mer eller mindre utan att själv delta i sitt eget liv. På samma sätt blir filmen frustrerande platt, det finns något i manus och idéerna men genomförande är avvaktande och passivt.

Filmen hade i princip endast en enda riktigt bra scen, den med John Carroll Lynch och en smörgås. 

Filmen är helt klart uppskattad av många så det kan hända att du skulle gilla den bättre än jag på en bra dag. Den är helt ok, blir alltså en tvåa.

Betyg: 2/5

A House of Dynamite (2025)

A House of Dymanite är Kathryn Bigelows senaste säkerhetspolitiska drama. Vi får följa flera aktörer i den amerikanska militära och politiska ledningen under ett anfall mot USA med kärnvapenbestyckad missil. 

Hon tog mig med storm med sin Zero Dark Thirty om sökandet efter Osama Bin Laden. Jessica Chastain är helt otrolig som Maya och filmen som sådan är ett modernt mästerverk. Därför var det givet att se denna film som rör sig i liknande vatten.

Tyvärr kommer filmen inte alls i närheten av Zero Dark Thirty. A House of Dynamite bygger på Rashomon-tekniken. Vi får se exakt samma händelse tre gånger i rad ur olika perspektiv. Det höjer spänningen i vissa avseenden. Till exempel får vi inte se POTUS i bild förrän den tredje och sista delen. Innan dess har han bara hörts på telefon med en svart skärm där videosamtal skulle kunnats visas. Jag fann detta mycket spännande.

Men det stora problemet med denna filmstruktur är att filmens karaktärer försvinner. Den fokuserar på det moraliska, politiska och militära dilemma som filmen vill lyfta. Gott så i och för sig, men då alla karaktärer tappas bort, tappar jag som tittare intresset lite. 

Vi får möta soldater i Alaska en stund, sedan glöms de bort. Vi börjar bli emotionellt investerade i Rebecca Fergusons Captain Walker, men sedan glöms hon bort. Och så blir det mest hela tiden. Den och den och den karaktären, hur gick det för dem?

Filmens budskap handlar om alla brickor i spelet och de få spelarna av spelet. Och i detta spel finns det inte några karaktärer bakom titlarna. De är endast där en kort stund och nästa dag, månad eller år är det andra individer som håller de posterna. Jag förstår det. Men detta gör att filmen inte blir så bra helt enkelt. Med den synen skulle kanske Bigelow gjort ett TED Talk istället? Eller en resonerande dokumentär.

Filmens budskap och struktur fäller krokben på densamma. Knappt en enda historia om någon av karaktärerna får sin upplösning. Kanske undantaget Försvarsminister Baker (Jared Harris) och till viss del POTUS (Idris Elba).

Filmens budskap är bistert. Kärnvapen som avskräckning räcker inte i alla situationer. I just denna situation vet man inte vem som skickat missilen och tiden för ett politiskt eller militärt svar är otroligt kort.

Filmen duckar skickligt att specifikt hänga ut nuvarande POTUS men det går inte att ungå att dra den uppenbara jämförelsen med honom. Man kan få stora darren för mindre.

Samtidigt är filmen såklart otroligt bra gjord. Bigelow är en mästare på denna typ av "prata i situation rooms och klippa till militärer som gör något". En mästare av rang.

Rekommenderas till fans av Bigelow och intresserade av säkerhetspolitik.

Betyg: 3/5

Shinypodden - Castlepodden ep 7: Klockan är nio en lördagkväll

Sjunde avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Klockan är nio en lördagkväll.

Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 3.10
• Temaavsnitt: 5.14, 8.14
• Firefly Corner: 2.21
• Prologer: 6.3, 6.5, 6.6, 6.8, 6.14

Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 3.20
• Temaavsnitt: 7.7, 7.16
• Firefly Corner: 3.16, 3.22
• Prologer: 6.15, 6.16, 7.11, 7.16, 7.19

Podden hittas där poddar finns.

Train Dreams (2025)

Train Dreams är som en blandning av Terrence Maliks drömska och otroligt vackra Days of Heaven från 1978 och Kenneth Lonergans fantastiska drama Manschester by the Sea från 2016. Kasta in lite kryddning med sekelskiftets nybyggarromantik och Idahos majestätiska skogar så får ni kanske Train Dreams. 

Filmen är en adaption av Denis Johnsons hyllade "novella", kortroman, med samma namn från 2011. Längre än en novell men kortare än en regulär roman. Train Dreams var en av finalisterna till 2012 års Pulitzer Price  för fiktion. Boken verkar vara om möjligt än mer drabbande än filmen. 

Regissören Clint Bentley har här med sin endast andra långfilm gjort en poetisk film om en mans hela liv från åren före sekelskiftet till långt in i den moderna eran. Detta är en dramafilm av bästa mått. Långsam, välspelad, otroligt fint fotad och med en mästerlig regi. En riktig film-film. 

Javisst, den är otroligt sorglig också, men den känns så verklig att jag istället tar med mig att den känns som livet självt. Jag har inte varit med om mycket av det som händer i filmen, men den känns ändå självupplevd på något sätt. Ibland kryper en film in under huden och in i medvetandet på en och stannar där för alltid. 

Joel Edgerton gör sitt livs roll som Robert Grainier. Att han inte nominerades i kategorin bästa manliga huvudroll är trist. Filmen nominerades för Bästa film, Bästa manus (adapted), Bästa foto samt Bästa original song (en fin sång av Nick Cave).

Felicity Jones är också otrolig i rollen som Gladys, Roberts fru. Hon lyckas få en liten roll att dominera en hel film. Hon kan inte ha varit i bild speciellt många minuter av filmens 102 men hon genomsyrar hela livet och mer. Istället för det förväntade att fruns roll skulle vara underutvecklad och endast stå vid spisen och föda barn lyckas Jones fylla Gladys med kött och blod och leva upp till fullo. De har ett så fint förhållande. Det smärtar. 

Andra starka biroller jag kände igen spelas av William H. Macy, John Diehl och Kerry Condon. 

En fantastisk film, helt klart.

Betyg: 5/5

Wake Up Dead Man (2025)

Rian Johnsons tredje i Knives Out-serien heter Wake Up Dead Man. Detta är en mysig mysteriefilm och en inlaga i serien som står på helt egna ben. Efter den så positivt överraskande första filmen, Knives Out, var uppföljaren en besvikelse, mest på grund av dess struktur. Denna film är ett steg upp.

Filmen utspelas i en liten by där en karismatisk religiös sektledare med en hängiven skara följare härjar. Filmen navigerar alla religiösa referenser och blinkningar på ett pompöst sätt. Men mysteriet är egentligen ett klassiskt "locked room mystery" och det är det jag tar med mig mest.

Som med många av Johnsons filmer är det mycket referenser och meta av alla slag. Kyrkans läslista innehåller böcker av Edgar Alla Poe, John Dickson Carr och både The Murder of Roger Akroyd och Murder at the Vicarage av allas vår älskade Agatha. Dessa böcker beskriver hur ett mord av detta slag kan och bör utföras.

Problemet med Rian Johnsons filmer är att de är gjorda av en själlös regissör. Filmerna känns ofta lika kliniskt fria från själ och hjärta som de är kompetent gjorda. Han öser på med popkulturella referenser och jag gissar att han då putar ut med bröstet som om han gjort något fantastiskt. Visst, jag ser dem och letar efter dem jag med, som alla fånar som följer hans lilla dans. Men betyder det något verkligt egentligen? 

Detta är en av två "murder mystery"-filmer jag sett från året. Den andra är kolossen Netflixs direkt till streaming* The Thursday Murder Club. Och lika mycket som Wake Up Dead Man är den "större" filmen med bättre production design och sådant är The Thursday Murder Club filmen med mer hjärta och själ. Jag vet vilken film jag skulle välja.

Jag ids inte diskutera hans avklippta LotR-skämt eller hans malplacerade lilla stick emot Star Wars-fansen vilket mest visar honom som en dålig förlorare. Istället förtjusas jag av en antagligen helt omedveten blinkning till The Wheel of Time då Glenn Closes karaktär Martha i slutet gör en Verin. 

Filmen rekommenderas till fans av Johnson och de som gillar genren men som inte bryr sig om själ eller hjärta.

Betyg: 2/5

Notes:

• Jeremy Renners första film efter den stora olyckan, himla skönt att se honom agera igen ju
• Jag gillar Mila Kunis men här var hon gravt fel-castad

*) Mer eller mindre

Elway (2025)

Elway är en jättebra men i praktiken ordinär dokumentär om den före detta NFL-stjärnan John Elway. Eftersom jag är ett stor fan av Denver Broncos och John specifikt fann jag denna dokumentär ljuvlig. Men filmen riktar sig till en begränsad skara tittare. Det kan vara de som är intresserade av sportdokumentärer generellt sett, av NFL i allmänhet eller Denver Broncos specifikt.

Vi får följa Elways uppväxt, karriär genom College, i NFL och senare som General Manager för Broncos. Han vann två SuperBowls som spelare och en som GM. Jag hade koll på det mesta men det var mysigt att se allt sammanfattat i en film.

Filmen hoppar över mycket av det jag velat se, men den ryggar inte tillbaka från alla uppoffringar han tvingades göra för att bli bäst. Det kan ge en bitter eftersmak när man tänker på det. Men samtidigt blev han så känd och omtyckt att han fick flera smeknamn; "The Comeback Kid", "The Duke of Denver" och "The General". Det är inte många idrottspersoner som når höjder som han gjorde. 

En sak jag inte hade koll på var att han spelade hela sin professionella karriär utan ACL i sitt vänstra knä. Helt osannolikt.

Nyheterna för mig handlade annars mest om hans liv efter att han steg ner från GM-jobbet. Filmens starkaste ögonblick var när John bröt ihop då han berättade om hans tvillingsyster Janas sista dag i livet. Hon dog i sviterna av lungcancer sommaren 2002. Hon var 42 år.

Under filmens sista del får vi se lite från livet som pensionär. Han har nu framför sig att bli en bättre morfar än han var pappa. Hoppas han blir bäst i världen på det också.

Fantastisk dokumentär men supersmalt ämne. Endast för de som vet.

Betyg: 4/5

Shinypodden - Castlepodden ep 6: Beckett har överraskande expertkunskaper

Sjätte avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Beckett har överraskande expertkunskaper

Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 2.16
• Temaavsnitt: 2.4, 3.11
• Firefly Corner: 2.6
• Prologer: 5.10, 5.17, 5.20, 5.21, 5.23

Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 3.10
• Temaavsnitt: 5.14, 8.14
• Firefly Corner: 2.21
• Prologer: 6.3, 6.5, 6.6, 6.8, 6.14

Podden hittas där poddar finns.

Thunderbolts* (2025)

MCU har länge varit sönder och denna nya MCU-film sammanfattar läget för dem, oavsett om det är medvetet eller ej.

Det var fascinerande att beskåda MCUs uppgång och fall. Ibland undrar jag om problemet var att de inte riktigt förstod varför Phase 1-3 blev så ofantligt populära. När de störtade in i Phase 4 slarvades magin bort i ett virrvarr av multiuniversum som dödade den lilla "stakes" som fanns kvar, absurt dåliga val av regissörer, och för att tala klartext, tråkiga karaktärer.

Galleriet av karaktärer i Thunderbolts* är splittrat, fragmenterat. Det är en grupp själar som inte hör ihop. Som om Kevin Feige har gett upp och öppet erkänner att han inte har ett gäng att bygga en filmserie runt. Vi kan alla stanna upp och drömma oss tillbaka till eran före pandemin med Robert Downey Jr, Chris Evans, Chris Hemsworth, Scarlett Johansson, Elizabeth Olsen och alla de andra älskade favoriterna.

Visst flera av Phase 3 folket har kämpat vidare men det har varit med "diminishing returns". Gruppen av intressanta karaktärer har tunnats ut om och om igen. Vad Feige kanske inte har funderat på är att Phase 1-3 lyckades trots att historierna bygger på serietidningar som bas, inte på grund av det. För att kunna dra in miljarder dollars på filmerna måste bra många fler än serietidningsnördarna vilja se filmerna. 

Han byggde, kanske mer eller mindre av en slump, en historia om en grupp som vi, publiken, brydde oss om. I en värld där var och varannan var OP och odödlig brydde vi oss istället om deras relationer som kunde trasas sönder, och sönder de trasades. För att byggas upp igen. 

Jag kan krasst konstatera att jag nu för tiden inte känner något av det som gjorde de tidigare faserna så lyckade. Trist.

I Thunderbolts* försöker de återgå till en vinnande strategi för dessa filmer, en blandning av spektakel, drama och humor. Det är lika splittrat som gänget är, otroligt splittrat. Alla skådespelarna spelar i olika filmer känns det som.

Florence Pugh som Yelena spelar i en klassiskt grekisk tragedi. Hon är superallvarlig, deprimerad och fördömd. Hon är en bra skådespelare men hon kommer inte till sin rätta i denna film. Sebastian Stan i rollen som Bucky Barnes spelar i en old school Captain America-film. Han är "the straight guy" alla kan bolla sina karaktärer emot. Han var en "minor" Avenger förr, nu känns han som den enda som är "verklig" bland alla syntetiska karaktärer runt honom. 

Julia Louis-Dreyfus spelar "the main villain" Valentina. Hon spelar i en politisk satir vilket är kul men helt klart ett eget spår i denna film med multipla spår. Hon är dessutom för charmig för att övertyga som villain vilket blir ett problem i sig.

Den nya karaktären Bob spelas av Lewis Pullman. Han spelar en ensam, svårmodig emo-tonåring i en American Indy-film. Skulle passat på Sundance! David Harbour spelar Red Guardian som om han vore med i en spoof-film över MCU. Han är det mest underhållande elementet i filmen och värd entrépengen på egna meriter. Hatten av! 

Wyatt Russell i rollen som plast-Captain America blir endast en påminnelse om hur mycket bättre det var förr. Inget ont om skådisen, men hur lätt är det att ersätta den riktia Cap? Till sist fanns där två tjejer med liknande "skills", en heter typ Ghost. Helt ointressanta, vet inte ens vilka de är.

Thunderbolts* var underhållande och bättre än det mesta jag sett från MCU efter Endgame, Deadpool-filmerna undantagna vilka ändå känns som outliers inom MCU.

Helt klart en festlig film. Däremot tror jag det är lite väl tidigt att säga att MCU är tillbaka som fenomen och ett "måste ses"... Jag bryr mig helt enkelt inte längre. Men man ska aldrig säga aldrig, fast det ska till något mycket starkare för att jag ska åter komma tillbaka till fullo.

Betyg: 3/5  

Predator: Badlands (2025)

 

Dan Trachtenberg revitaliserade Predator-serien med Prey som kom ut 2022. Jag gillade den en hel del och har sett om den sedan dess. 

I somras kom han oannonserat ut med Predator: Killer of Killers vilket var en kuriosa för mig såsom animation och antalogi. I november kom så den emotsedda Predator: Badlands. Jag gjorde misstaget att tillåta mig ha ganska höga förhoppningar på filmen.

Tyvärr kan man nu konstatera att den har blivit "Disneyfierad". Den ursprungliga Predator från 1987 var barnförbjuden på alla sätt coh vis. Inte endast per våldet och allt blod, utan också avseende dialog, tonalitet och allmän ruffighet. Den senaste Predator-filmen har reducerats till en gullig barntillåten saga om vänskap. Besviken!

Tonalitet och sådant är en sak. En bra film ska funka oavsett rating, genre eller tonalitet. Tyvärr är detta inte en bra film. Jag köper miljöerna, fantasy, sci-fi och "horror"-inslagen. Men jag gillar inte att filmen om och om igen är så ologisk. Det är för slappt filmskapande. Även icke verkliga världar har sina egna logiska regler och filmer i dem måste förhålla sig till dessa regler. Annars raseras illusionen som filmen bjuder in till.

På plussidan har vi ett intressant filosofiskt drama mellan Thia och Tessa som taget från Isaac Asimovs böcker. Det är en typ av frågor som Alien-franchisen också berört flera gånger. Elle Fanning spelar de två robotsystrarna väl men vi har sett henne mycket bättre i andra filmer. Dessa roller passade inte henne så väl.

På filmens minussida kan den mest grova "Disneyfieringen" nämnas. Alla fiender var syntetiska humanoider vars innandöme var allt annat än röda. Trots allt grafiskt våld blev filmen som sagt barntillåten och det såg väldigt fånigt ut i mina ögon. 

Jag hade önskat att filmen antingen gått "all in" på sitt ursprung och gjort den brutal och R-rated, eller istället gjort om konceptet helt och hållet till ett intellektuellt science-fiction-drama om männsikans svagheter och värdet av samarbete och problematiseringen därom i filmens kontext. Men varken "hackat eller malet"...

Underhållning för stunden om tittaren checkar in sin hjärna vid entrédörren.

Betyg: 2/5

Ballerina (2025)

Ballerina eller som den salufördes From the World of John Wick: Ballerina utspelas samtidigt som den tredje John Wick-filmen. Den innehåller oändligt många actionscener där kvinna och män pucklar på varandra så in i helvete mycket. Det boxas, sparkas, sticks, skjuts, sprängs och bränns.

Jag gillade den första John Wick en hel del. Den påminner lite om Denzels bättre filmer The Equalizer som är en gnutta lite mer realistiska. Äh nej, inte ens den första John Wick är realistisk över huvud taget, men den är lite mindra "far out" än de senare i serien i alla fall. De övriga är ju snarare fantasy-filmer eller serietidningar på filmformat. 

Ballerina är likadan, lika totalt orealistisk även om den på ytan förefaller som om den kunde varit lite mindre. Men ack nej. 

Jag ville ändå se vad Ana de Armas kunde göra i rollen som den lilla flickan som vill hämnas mordet på sin far. Och vad ska hon då göra? Hon blir balettdansös såklart.

de Armas var mycket underhållande i den sista Bondfilmen No Time to Die. Där var hon kanske filmens mest uppfriskande inslag som den hemliga agenten som utgav sig för att vara nybörjare. Jag önskade se mer av henne.

Ballerina var ungefär som förväntat, ungefär som vilken John Wick som helst. Men det var kul att se en annan huvudperson (de Armas), och det var överraskande mysigt att se Keanu Reeves göra några inhopp i filmen. Lite som den gamle mästaren som delar med sig av sina erfarenheter för ännu en strid.

Faktum är att vissa av man mot kvinna fajterna var bättre än det flesta vi sett i John Wicks egna filmer. Jag tänker på sista akten i den lilla byn i snön, och speciellt fajterna i tunnlarna och de med eldkastarna. Ganska coolt faktiskt.

Betyg: 3/5  

Shinypodden - Castlepodden ep 5: Did you also draw a bubble bath?

Femte avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Did you also draw a bubble bath?

Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 3.18
• Temaavsnitt: 8.9, 8.20
• Firefly Corner: 3.1, 3.4, 3.9
• Prologer: 4.13, 4.17, 5.5, 5.8, 5.9

Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 2.16
• Temaavsnitt: 2.4, 3.11
• Firefly Corner: 2.6
• Prologer: 5.10, 5.17, 5.20, 5.21, 5.23

Podden hittas där poddar finns.

"Peril at End House" by Agatha Christie

Tom Adams cover art 1973

Publicerad 1932
Agatha Christies bok #12
Poirot #6

Bokens dedikation: "To Eden Phillpotts. To whom I shall always be grateful for his friendship and the encouragement he gave me many years ago."

Location: Den fiktiva kuststaden St. Loo på Cornwalls sydkust.

Innehåll: en manic pixie dream girl som någon vill mörda, mysterier, mysigheter

Revy - varning för spoilers!

Jag gillade denna bok mycket, en av de bättre jag läst. Poirot är på semester i Cornwall och med sig har han sin gamla vän Captain Hastings som är på besök från the Argentine. De bor på Majestic Hotel i kuststaden St. Looe. Miljön är inspirerad av Imperial Hotel i Agathas födelsestad Torquay, Devon. Jag jublar lite inombords när vi åter får träffa de två gamla vännerna. Inspector Japp dyker också upp på ett hörn med en mycket lustig lite scen när herrarna blir berusade.

Eftersom historien berättas av Hastings och han hänger med Poirot mest hela tiden blir det mer intimt om man jämför med tex The Mystery of the Blue Train där Poirot kom in sent i historien och ibland försvann under lägre partier. I Peril at End House träffar vi Poirot och Hastings på sida 1.

Relationen mellan Poirot och Hastings är mysig trots att Poirot (Agatha) är extremt otrevlig mot Hastings av och till. Poirot misstänker Challenger så snart han hör att Hastings gillar honom och går i god för honom. Poirot säger att Hastings alltid har dåligt magkänsla för sådant. Men å andra sidan beskriver Poirot Hastings i mycket fina ord någonstans i mitten av boken. Jag tror att det är mer Agatha som har problem med herrarna än vad de har själva. I Suchets adaption tonas detta ner betänkligt.

Agathaa böcker har hittills handlat om unga frejdiga singelkvinnor som tar för sig av världen med stor aptit. Efter läst förra boken (The Sittaford Mystery) började jag fundera på hur ofta detta skulle upprepas. Och redan här i nästa bok får vi en Manic Pixie Dream Girl i "Nick" Buckley. Nick utsätts för upprepade mordförsök. Men som med många andra tidiga romaner testar Agatha lite nya tricks och allt är inte som det verkar! 

Persongalleriet är mycket intressant där Nick och hennes BFF Freddie (Frederica) står i fokus. De hänger med ett gäng yngre herrar i en liten grupp som Poirot försöker förstå. Vi har Jim Lazarus konsthandlaren, Commander Georges Challenger som imponerar på Hastings som en helyllepojk och  Charles Vyse advokaten och Nicks kusin som dessutom är förtjust i henne. Under inledningen känns det som att detta är ett mysigt och "tråkigt" gäng men allt eftersom historien berättas framkommer de som mer och mer dekadenta och vi slutar i en härva med kokain, onda uppsåt och cynism. Agatha Christie tar mig från Astrid Lindgren till Bret Easton Ellis! 

Det är otroligt svårt att lösa mysteriet som förstagångsläsare. Men det finns faktisk en hel del ledtrådar som gör det möjligt. Detta trots några sidospår som endast är där för att förvilla, till exempel det australiensiska paret Croft. Den största ledtråden är nog att Poirot hela tiden muttrar att det saknas en pusselbit. Till detta har vi:

• Freddie nämner tidigt och flera gånger att Nick ljuger hela tiden, vi förväntas bortse från detta, men...
• Svårt att hitta motiv för någon av de misstänkta, Nick är uppenbarligen den som har störst pengaproblem...
• Både Nick och Maggie är nicknames för Magdala, ett familjenamn...
• Superkonstigt att Nick inte berättat att hon är ihop med Michael Seton...
• med mera...

Detta var en bok där en stor del av behållningen kom från mysteriet och lösningen som på ett förnurligt sätt låg inom räckhåll för mig som läsare. Men jag sökte inte lösningen aktivt så jag missade chansen. Om man bara hade stannat upp och följt pengarna hade man kanske kunnat lösa det. Den fanns där just bortom dina utsträckta fingrar!

Boken är bra helt klart, tajt miljö ljuvliga Cornwall, persongalleriet  klart intressant och ett mysterium som lockar.

First edition book cover UK 1932

The Naked Gun (2025)

En re-make av den gamla komedin Den nakna pistolen ramlade in under förra året. Var den verkligen nödvändig? Speciellt med tanke på att den gamla versionen sedan länge har passerat "bästa före"-datumet? Men, det kanske är just därför detta blev ett filmprojekt i och för sig...

Nåväl jag misstänkte att den skulle vara dålig men nyfikenheten dödade katten som de säger. 

Ska inte hålla er på sträckbänken. Detta var en riktigt usel film. Det var som jag befarat. Visst, jag drog på smilbanden några gånger men det var mest för att det var så urbota dumt. På det dåliga sättet.

Tyvärr har varken Liam Neeson eller Pamela Anderson den charm som behövs för att bära upp en komedi av detta slag, en avlägsen ättling till Airplane! och Jim Abrahams och bröderna Zuckers briljanta hjärnor.

Det är lätt att jämföra med re-maken av Fletch, det vill säga Confess, Fletch som kom ut 2022. Jag var mycket skeptisk till den också, men där lyckades Jon Hamm vinna mig över. Tricket var att inte kopiera Checy Chase och hans originalfilm från 1985. Nej, istället fick vi en annan Fletch, med annan energi och en film som var rolig och charmig på egna meriter, långt från ett försök att kopiera. En variation!

The Naked Gun kan knappast anklagas för att ha gjort något eget, än mindre något nytt. De öser på med referenser till originalfilmerna. De kör referenser för mycket, såklart. Det blir snart tråkigt och till slut nästan olidligt, när bristen på nya idéer blir som mest tydlig.

Men filmens största problem är ändock de två huvudpersonerna. Vem tusan kom på den idén? Liam Neeson funkar bättre när han hämnas på albaner för kidnappningen av dottern. Pamela Anderson? Ja, hon var med i Baywatch back in the day. Hon kanske behöver en nystart, men filmens regissör Akiva Schaffer är sannerligen ingen Quentin Tarantino...

Samtidigt är det kul med komedier trots allt. Det är lätt att ge dem chansen. Denna film kändes okeyish just när jag sett den men eftertankens kranka blekhet har fått mig att sänka betyget betänkligt. 

Betyg: 1+/5

Update:

Rolig dialog i filmen som bör lyftas.

Buffy-referensen: 

Frank Drebin Jr.: What is that?
Beth Davenport: What?
Frank Drebin Jr.: That. That's my TiVo that I lent you yesterday so that you could watch season 1 of "Buffy." So that you could start getting my references.
Beth Davenport: I know that, Frank.
Frank Drebin Jr.: And I specifically told you not to plug it into the Internet.
Beth Davenport: Oh.
Frank Drebin Jr.: "Oh"? That's an Ethernet cord going from my TiVo directly into your router, where the Internet comes from!
Beth Davenport: I was just trying to plug it into the electricity.
Frank Drebin Jr.: And now they might be expired. That means gone! No musical special. No Xander. No Spike. No Cordelia Chase. No Daniel "Oz" Osbourne. No Willow-meets-her-doppelganger episode. Nothing!

Broncos-referensen:

Frank Drebin Jr.: Excuse the mess. I, uh... I haven't had the heart to clean since my wife died.
Beth Davenport: My condolences. How did she pass?
Frank Drebin Jr.: Great, 50 yards easy. Arm like a cannon... and then, she died. So we'll never know if she'd go pro. She was the sweetest woman I've ever known.
Beth Davenport: She sounds like a saint.
Frank Drebin Jr.: Or maybe a Bronco or a 49er. We would have been happy with any team, really... anyone but the Browns.

Shinypodden - Castlepodden ep 4: I know the perfect costume for you

Fjärde avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: I know the perfect costume for you.

Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 6.10
• Temaavsnitt: 6.5, 4.14
• Firefly Corner: 6.20
• Prologer: 3.23, 4.2, 4.6, 4.11, 4.12

Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 3.18
• Temaavsnitt: 8.9, 8.20
• Firefly Corner: 3.1, 3.4, 3.9
• Prologer: 4.13, 4.17, 5.5, 5.8, 5.9

Podden hittas där poddar finns.

 

The Thursday Murder Club (2025)

Tänk vad lockande det kan vara med en mysig "murder mystery"-film. Här har vi "pensionärerna" Helen Mirren, Pierce Brosnan, Ben Kingsley och Celia Imrie som löser både "cold cases" och som det visar sig även dagsaktuella diton.

Gruppen kallar sig The Thursday Murder Club som är en kärleksfull blinkning till Agatha Christies The Tuesday Club Murders. Det var den samling av noveller med Miss Marple som i UK heter The Thirteen Problems.

Filmen bygger på böcker av brittiske TV-mannen Richard Osman, den roliga domaren i Pointless. Han är lite som en fattigmans Stephen Fry. Filmen regisseras av Chris Columbus så vi allt som behövs för en supermysig film. 

Helen Mirren som den knivskarpa och envisa tanten med ett mystigt förflutet är såklart jättebra, det var givet. Sedan har vi numera silverryggen Pierce Brosnan som gammal fackpamp som gillar West Ham och vars son var en framgångsrik boxare före skadan. Han spelar på gränsen över men det funkar i denna miljö. Ben Kingsley spelar den bokälskande och intellektuelle Ibrahim med bravur. Min favorit var dock Celia Imrie som klubbens nya medlem Joyce, hon som bakar goda tårtor. Intressant karaktär.

Policerna de Freitas (Naomi Acki) och DCI Hudson (Daniel Mays) stod för mycket av filmens humor. Uppskattar blandingen mellan mysterie, lite allvar och en stor portion humor, à la Only Murder in the Building. David Tennant var också njutbar som en av filmens villains Ian Ventham.

Filmen är välproducerad, Chris Columbus gör vad Chris Columbus gör. Men samtidigt är det en Netflix-produktion och den känns ibland som en tv-film eller varför inte ett pilotavsnitt för en tv-serie. Detta är antagligen också vad Netflix tänker på, en serie, då denna film bygger på Osmans debutbok i serien och det faktum att det finns fem böcker än så länge om de käcka pensionärerna.

För mig var detta perfekt, som handen i handsken. Brittiskt, snällt, okomplicerat och mysigt helt enkelt. Kommer långt med det.

Betyg: 3/5 

The Woman in Green (1945)

SVT hade några gamla Sherlock Holmes-filmer i höstas och jag slog till på en av dem, Kvinnan i grönt. Med korta 78 minuter var den som en munsbit jämför med vissa filmer av idag. Filmen bygger på material från Conan Doyles noveller The Final Problem och The Adventure of the Cardboard box. 

Detta är den elfte av fjorton Sherlock Holmes-filmer med Nigel Rathbone som Sherlock och Nigel Bruce som Dr. Watson. Stilen är gammaldags och bildkvaliteten är undermålig. Men filmen är lite småputtrigt trevlig ändå. Perfekt en kväll i vintermörkret när mysig matiné eftersöks. 

Jag har inte läst Conan Doyles texter så jag kan inte säga så mycket om hur bra adaptionen är. Men jag blir inte överraskad när jag såg att filmen bygger på två noveller. Handlingen känns lite splittrar, dels jagar de en seriemördare (lös baserad på The Adventure of the Cardboard box), dels Holmes och Watson mot Moriarty (löst baserat på The Final Problem). Jag gissar att det hade blivit bättre om de hade gjort en film per förlaga istället.

Skådespeleriet var helt ok, huvudpersonerna kändes invanda i sina roller (elfte filmen!), och miljöbeskrivningarna likaså även om budgeten inte tillät några excesser där. Jag är inte helt förtjust i slutet med hypnostricket, det kändes lite slappt.

Nu undrar jag mest vilka av de fjorton filmerna i filmserien som är bäst. Kommentarer och tips välkomnas.

Betyg: 2/5

Shinypodden - Castlepodden ep 3 Må förmögenhet vägleda dig

Tredje avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Må förmögenhet vägleda dig

Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:

Huvudavsnitt: 5.6

Temaavsnitt: 5.6

Firefly Corner: 5.6

Prologer: 3.5, 3.7, 3.19, 3.20

Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:

Huvudavsnitt: 6.10

Temaavsnitt: 6.5, 4.14

Firefly Corner: 6.20

Prologer: 3.23, 4.2, 4.6, 4.11, 4.12

Shinypodden hittas där poddar finns.

Sisu: Road to Revenge (2025)

Sisu: Road to Revenge är precis vad man förväntar sig, en extremt våldsam film som är så överdriven att det känns som att titta i en serietidning. I den första filmen Sisu från 2022 dödade Aatami nazister, här i uppföljaren har andra världskriget tagit slut och nu är det ryska soldater han massakerar.

Man kan inte annat än älska hur Jalmari Helmander spänner bågen med sina filmer. Der är genrefilm när det är som mest utstuderat och det är då det är som bäst. En film som denna ska inte vara som en föreläsning om moral, en analys av vår hjältes inre eller ett balanserat problematiserande där båda sidor ska belysas och förstås. Nej, här är finnarna de goda och ryssarna de elaka, grymma och onda. Speciellt Dragunov som är ondskan personifierad.

En Planes, Trains and Automobiles i Finska Karelen med våld, ond bråd död och en efterlängtad hämnd kommer man långt med i perspektivet verklighetsflykt. 

Jag uppskattar dessa genrefilmer som våra nordiska grannar verkar så bra på, i denna serie är det Rambo-våld, tidigare har vi sett naturkatastrofer i massor, zombie-splatter och stenhårda kriminalare. Sverige gnetar på med moraliserande diskbänksrealism, generiska polisfilmer och en och annan pajaskomedi.

Svagheten för en så extrem film som denna är dock att djupet i filmen är tunnare än smörlagret på mackan när smöret nästan tagit slut. Det blir inte så mycket karaktärstudie eller innerliga relationer. Vilket inte heller hade beställts. Men då blir ändock känslan efter titten lite: Jaha, det var det...

Respekten för att filmen, som är vad den är, finns där ändå. En trea!

Betyg: 3/5 

Shinypodden - Castlepodden ep 2 Gate down, train's coming

Andra avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Gate down, train's coming

Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 4.11
• Temaavsnitt: 4.22, 5.20
• Firefly Corner: 3.14, 4.5 
• Prologer: 2.15, 2.16, 2.22, 3.3

Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 5.6
• Temaavsnitt: 5.6
• Firefly Corner: 5.6
• Prologer: 3.5, 3.7, 3.19, 3.20

Shinypodden hittas där poddar finns.

"The Sittaford Mystery" by Agatha Christie

Tom Adams cover art 1975

Publicerad 1931

Agatha Christies bok #11
Fristående mysterieroman #1

Bokens dedikation: "To M.E.M. With whom I discussed the plot of this book to the alarm of those around us." 

Location: I byarna Sittaford och Exhampton i utkanten på Dartmoor i sydvästra England, Devon.

Innehåll: Ännu en ung spunky hjältinna, fokus på lösningen av mordet, en massa ”red herrings” varav flera inte har att göra med mordet.

Trivia: 
• Första mystery novel utan återkommande detektiv 
• Publicerades i Amerika som "The Murder at Hazelmoor" (första romanen med olika namn i UK och US)

Revy, varning för spoilers

Detta var en välskriven men ändock ganska tråkig bok för att komma från den goda Agatha. Det är som att hon allt för mycket endast fokuserade på mordmysteriet och dess lösning. Boken skrevs under perioden då hon gifte sig med sin Max Mallowan, hennes andra och sista äkta man. Jag spekulerar i om hon var ofokuserad på grund av händelserna i privatlivet, eller om hon kanske skrev den lika fragmentariskt som den kan uppfattas, dvs lite då och då?

Eftersom jag normalt sätt inte fokuserar speciellt mycket på mordens lösningar i hennes böcker var denna lite svagare. Miljöbeskrivningarna var knapphändiga. Det framgick att byarna var små och att det var vinter med massor av snö men i övrigt var det snålt med miljöbeskrivningar. Utredningen om mordet däremot var beskrivet i detalj, steg för steg, nästan som att Agatha ville bevisa för någon att hon kunde skriva denna typ av pysseldeckare också. 

Även persongalleriet var klart svagare än hur det varit i de starkaste böckerna. Detta med ett undantag i bokens hjältinna Emily Trefusis. Hon är underhållande och skriven med glimten i ögat känns det som. Som flera av Agathas spunky "go get it"-tjejer har Emily bra självförtroende och en obruten optimism. 

Bokens berättarröst förtäljer: 

    ”Emily had never yet acknowledged that any other person’s judgment was superior to her own.”. 

Samtidigt går det inte att ungå att se likheterna mellan tidigare unga frejdiga damer av samma skrot och korn i Tuppence, Anne Beddingfield och Katherine Grey. De var nog alla varianter Agathas idealbild av sig själv skulle jag gissa. 

Men alla de övriga karaktärerna flöt snabbt ihop för mig och det blev rörigt vem var vem. Det hjälpte inte att det var så fasligt många figuranter som rörde sig på brädet. Boken är också fylld av "red herrings" och oförlösta missvisande ledtrådar. Vad hände med Jennifers handikappade make som verkade ha en kärleksrelation med sin nurse Miss Davis? Varför kastar Agatha in att en släkting till Sylvias make Marting Dering med samma efternamn som en av de misstänkta (Rycroft)? Båda dessa trådar lämnas hängande.

Vi har också några ledtrådar som besvaras men som inte har med mordet att göra som paret mamma och dotter Willet. De var där för att hjälpa maken/pappan att fly från det ökanda fängelset mitt i Dartmoor. Hade inget med mordet att göra. För många tankar i huvudet på Agatha? Om man jämför med The Murder on the Links har vi två historier med i princip lika många karaktärer men i den boken kändes  det som att historien hängde ihop mycket tajtare.

Men som alltid i Agathas böcker finns det trots allt ljuvliga passager med underfundigt författade meningar och beskrivningar. Här i boken bjuds det till exempel på te stup i kvarten. Det var också mysigt när Emily jämförde med kortspelet bridge när hon kom på att hon skulle undersöka alla potentiella misstänkta som först hade alibin, som det verkade i alla fall. Spelföraren räknar sina förlorare medan försvaret räknar sina vinnare. Vänd ut och in på det, tänk utanför boxen...

Slutet av boken, efter mördaren hade avslöjats, var en favorit. Minst två figurer frågade Emily nyfiket vem hon skulle välja, James, hennes odugling till fästman, eller Charles, den lite framfusige journalisten som hjälpt henne under historien. Charles kändes som den rätte men hon valde tönten James. Detta belyser nog mest på Agathas syn på äktenskapet efter att "the old wretch Archie" varit otrogen och övergivit henne. 

Emily om valet och sin fästman: 

    "In some ways I really think that men are beasts. That’s why it’s so nice when one finds a man who one can really rely on." 

Det känns som att hon beskriver en man som hon lätt kan manipulera och hålla under kontroll, samt att hon hellre väljer ett liv utan överraskningar i utbyte mot säkerhet. Detta rimmar illa med hur Emily beskrivits i resten av boken. 

Vad tror ni om Emilys val och om boken i allmänhet?

Agatha har låg lägstanivå så den får en tvåa.

Originalutgåvan US 1931

Shinypodden - Season 16: Castlepodden

Idag startar vi en ny full säsong av Shinypodden. Denna gång är det Henke och Frans som nördar ner sig i den kära amerikanska tv-serien Castle som ursprungligen gick på tv i Amerika mellan 2009-2016.

Vi kommer inte gå igenom alla avsnitt i ordning, istället hoppar vi runt som ett par galningar. Det kommer bli elva avsnitt om vi har tur och vi kommer ha ett huvudnummer, teman, prologer och Firefly Corner. 

Första avsnittet har döpts till: Castle börjar hitta sin identitet

Hemläxan till episode 1 Castle börjar hitta sin identitet:

• Huvudavsnitt: 1.7, bonus 1.1
• Temaavsnitt: 2.2, 5.19
• Firefly Corner: 1.6, 1.7 (dublett huvudavsnittet)
• Prologer: 2.4, 2.10, 2.14, 2.19

Hemläxan episode 2 Gate down, train's coming:

• Huvudavsnitt: 4.11
• Temaavsnitt: 4.22, 5.20
• Firefly Corner: 3.14, 4.5 
• Prologer: 2.15, 2.16, 2.22, 3.3

Shinypodden hittas där poddar finns. Vi ses i podden!