The Gray Man (2022)

En ny actionfilm från bröderna Russo? Sign me up! De gjorde de flesta av de bästa filmerna i MCU, ni vet det där spännande filmserieäventyret som dog ut för några år sedan. När dessutom Captain America himself spelar en av huvudkaraktärerna var det givet att ge filmen en titt.

Frågan var nu bara om denna film kunde komma upp i samma nivå som "Extraction" där bröderna var med på ett hörn och där den bästa Chris spelade huvudrollen. Tyvärr kommer inte "The Gray Man" i närheten av "Extraction". Istället får vi action utan innehåll, en snygg yta som saknar både engagerande handling och karaktärer. 

Huvudrollen i dagens film spelas av Ryan Gosling och det är ju aldrig ett speciellt bra tecken. Vid sidan av honom ser vi Ana de Armas, Chris Evans och Billy Bob Thornton. Så tre favoriter backar upp den träiga Gosling. 

Någon skrev att alla utom Chris Evans spelade sina vanliga typer och det stämmer till punkt och pricka. Gosling är som en blandning av hans cooling i "Drive" och den tystlåtne Neil Armstrong i "First man". Han spelar sina roller genom att inte spela alls som det känns. Han är blank som ett papper och blir, oftast, helt ointressant i mina ögon. Nja, han passade perfekt i "First man", men det var kanske undantaget som bekräftade regeln.

Billy Bob Thornton är gängets veteran och han är som när han är som bäst, oerhört sympatisk och "likeable".

Ana de Armas spelar en bad ass som hon gjorde i den senaste Bond-filmen "No time to die". I den filmen var det överraskande och därmed mer effektivt. Men hon är alltid intressant i vad hon än gör och hennes medverkan är en av filmens positiva saker.

Det är Chris Evans, Cap America himself, som bryter mönstret. I rollen som filmens "super villain" är han 180 grader från den mysiga och lugne Steve Rodgers. På grund av det galna flinet och den ståtliga mustaschen kan jag inte undgå att påminnas om en tysk lönnmördare i en thriller-komedi jag såg på Filmfestivalen (?), men som jag inte kan komma ihåg namnet på just nu...

Denna film kan ses som ganska kass, eller ganska bra, det beror helt på vilket humör man är på när man ser den. Om du har sug efter en snygg men tunn actionfilm kommer den sitta som handen i handsken. Jag hade lätt kunnat ge den en tvåa, men jag var på humör och till det fick jag se en i mina ögon mycket underhållande Chris Evans (mest på grund av att han spelar så gravt mot hans etablerade persona), den ljuvliga Ana de Armas och den genommysige Billy Bob Thornton så jag ger filmen en trea!

Betyg: 3/5

No Time to Die (2021)

Fasen, jag var faktiskt ganska trött på Bond när jag gick in till biovisningen av den nya Bondfilmen. Jag hade ju just avslutat en hel poddsäsong om de kära gamla filmerna med Sean, George, Roger, Timothy, Pierce och Daniel och jag hade blivit mätt på fenomenet vi kallar James Bond.

Döm då av min förvåning när nya Bondfilmen var helt fantastiskt bra! Vicken överraskning och vad kul det känns. Filmen var lång men gick på ett kick. Den var dramatisk, sorglig, känslosam, rolig, fyndig och innehöll en hel del action, ibland lite tråkig (som vanligt). Slutet är magnifikt och som sista film av en skådespelare som spelat Bond är detta den överlägset bästa, endast i konkurrens med Georges film.

För den film som denna påminner mest om är ändå On her Majesty's Secret Service. De återanvände till och med central dialog från OHMSS och ledmotiven från filmen. Jag såg dessa kopplingar som helt integrerade i filmens manus och långt från tröttsamma "fan service". Istället adderar dessa blinkningar till den sedan tidigare mest känslosamma (sorgliga) och dramatiskt bästa filmen i serien djup och mening till denna.

Det fanns mycket att gilla i filmen. Bond och hans familj var en oväntad känslomässig höjdare. Paloma, den amerikanska agenten på Kuba spelas av favoriten Ana de Armas (Knives out, Blade runner 2049). Hon var filmens stora ljuspunkt och hon stal varje scen hon var med i. Jag gillade hennes tolkning av karaktären, hennes tajming, och hennes personkemi med Daniel Craig. 

Jag älskade scenerna med M, Miss Moneypenny och inte minst Q som bara blir bättre och bättre. En av de roligaste scenerna var den hemma hos Q, och en av de bästa rent dramatiskt var slutscenen när M, Q och gänget skålade farväl. Vilken känslomangel...

Bland villains var svenska David Dencik klart roligast att se in action, medan Rami Malek kändes svag, ja till och med malplacerad. Österrikaren är jag sedan länge lite trött på. 

Som vanligt tenderade vissa actionscener bli för långa. Jag vill hellre se prat-scener mellan karaktärerna!

Filmen var lång och det händer så mycket intressanta och upphetsande saker att jag ser mycket fram emot att se om denna film. Då kan den kanske ta sig upp till högsta betyget. Nu ger jag den en stark, stark fyra.

Betyg: 4+/5

Lyssna på när jag, Patrik och Joel diskuterar filmen i ett extrainsatt poddavsnitt i Säsong 8 - Bondpodden.

Filmitch om filmen.

Post scriptum: tyvärr var visningen inte speciellt bra. Det var kul som attans att gå och se den med Joel. Vi valde att se den på VIP på MoS. Där kan man beställa mat inifrån visningen vilket resulterade i att det strömmade in servitörer under en stor del av visningen och detta störde upplevelsen rejält. 

De startade dock inte sina leveranser under reklamen före filmen, utan de väntade infernaliskt nog till precis när filmen startade med en strid ström av leveranser in till olika kunder inne i salongen. Leveranserna höll på under hela filmen men mest under de första timmarna. Det var störande därför att jag drogs ut ur filmens värld när det kom in servitörer som stökade runt. Första gången stod det en servitris mitt framför mig och skymde duken under "mannen med masken"-scenen i inledningen... Inte idealiskt direkt.

Idén med Filmstadens VIP är usel. De hävdar att film är bäst på deras biografer, men i detta fall har de uppenbarligen prioriterat att få sälja mer produkter över filmupplevelsen för kunden. 

Knives Out (2019)

Martin Scorsese är omåttligt hyllad av recensenter och kollegor i filmbranschen. Han tycker mycket bra om sig själv, för hur kan han undgå att göra det efter alla klappar i ryggen han fått. Därmed anser han sig uppenbarligen ha rätten att avgöra vad som är god filmkonst eller ej. Han har låtit meddela världen att superhjältefilmer i allmänhet och MCU i synnerhet är skit. Detta utan att sett en enda MCU-film. Vad herr Scorsese givit till filmhistorien vet de flesta. Vad han inte givit filmhistorien är filmer med annat är vita amerikanska män i huvudrollen. Heter man inte Robert De Niro, Leonardo DiCaprio, Daniel Day Lewis eller liknande är det ingen idé att söka sig till den upphöjde herr Scorsese* ;-)

En person som inte endast har privilegierade vita män i fokus i sina filmer är Rian Johnson, ni vet han som på egen hand försökte omkullkasta giganten Star Wars. Här har han gjort en kärleksfull pastich på detektivfilmsgenren. Och i huvudrollen ser vi kubanskan Ana de Armas. Kvinna! Icke vit! Icke amerikan!

Under inledningen intervjuar gentlemannadetektiven från södern familjemedlemmarna. De misstänkta uppmanas sitta ner i en fåtölj framför en rund installation med knivar som pekar innåt mot ett litet hål i mitten. Det ser ut som att de sitter på "the iron throne", men egentligen ser vi att de sitter framför en donut. Huruvida detta kommer få en betydelse för upplösningen av mysteriet återstår att se! Och nej, det var ingen spoiler...

Knives out påminner lite om Johnsons andra film The Brothers Bloom med Rachel Weisz, Adrien Brody och Mark Ruffalo, en film jag njöt av på filmfestivalen 2008. Men denna film är ännu mer skruvad, miljöerna och karaktärerna känns overkliga, som en förstärkt och lite vriden verklighet. Rian Johnson har samlat en dröm-cast runt sig. Don Johnson spelar dryg familjefader helt suveränt. Jamie Lee Curtis är lika bra hon, passar super i rollen som pengakåt arvtagerska. Michael Shannon, Toni Collette och Christopher Plummer är alla bra. Detektiven Benoit Blanc spelas av allas vår James Bond - Daniel Craig. Han har lagt sig till med en sydstatsdialekt som får en att sitta upp i stolen med rak rygg. Vad är detta? Han låter som Professor G.H. Dorr från Coens The Ladykillers.

Ana de Armas spelar den anställda Martha. Hon är oskuldsfull men har ändå pondus nog att stå upp mot sina motspelare, eller nja, någorlunda i alla fall. Filmen domineras på ett lustigt sätt av den andra bästa Chris, nästan den bästa Chris till och med. Chris Evans är helt underbar som det bortskämda vuxna barnet med det udda namnet Ransom. Scenerna mellan de Armas och Evans var höjdpunkter, likaså alla scener med Don Johnson.

Filmens mysterium är inte det bästa i en popkulturell värld däri både Agatha Christie och Sir Arthur Conan Doyle har verkat, men den dög bra för vad som krävdes. Denna film är mer en satir och kommentar av nutiden med fokus på vita mot de andra, dvs de privilegierade onda mot det upphöjt goda. Rian Johnson vet hur en slipsten ska dras i "times of woke". Det är övertydligt och banalt, men charmigt!

Filmen är en fröjd att se på. Perfekt och lättsam underhållning för hela slanten, som balsam för själen efter ett socialrealistiskt drama som Mickey and the Bear.

Betyg: 4/5

Filmen sågs med en hel hoper av kompisar. Hoppa nu över och kolla vad Johan skriver om filmen.
Mr Christian har också skrivit om den. Och Carl skriver om film på Letterboxd, så även denna. Sofia joinade in lite senare.

*) se även kommentarer om herr Scorsese och hans uttalanden om MCU i min revy av The Lighthouse.

Blade Runner 2049 (2017)

Denna revy innehåller spoilers for Blade runner 2049.


Blade runner 2049 är en av de senaste årens absolut häftigaste filmupplevelser. Wow! När filmen väl kom igång var ljudbilden det första jag la märke till. Blade runner 2049 är kanske till och med den mäktigaste film jag någonsin sett med avseende på ljuddesign och filmmusik. Den är brutal. Ljudet var mycket högt uppskruvat och vännen bredvid mig var tvungen att hålla för öronen vid ett flertal gånger. För mig var det perfekt ljudvolym, högt så att det kändes ända in i märgen. Fotot av mästaren Roger Deakins är också otroligt snyggt. Vi får under filmen se nya miljöer i en strid ström och de är alla suveränt snygga och fantastiskt fotade. Production design och fotograf i harmoniskt samarbete.



Filmen är lång, kanske för lång, men den rör sig hela tiden framåt. Precis som i originalet har vi en rak tidslinje där vi får följa en Blade runner på ett uppdrag. Jag tycker att filmen funkar som uppföljare. Den nya filmen adderar till den futuristiska världen, en framtida parallell verklighet till vår egen. En verklighet där Pan Am och Atari fortfarande finns och gör reklam och där landsförkortningen CCCP flimrar förbi på ett fordon eller något liknande. I denna värld är alla kulturer och folk samlade i en enda stor kittel. Los Angeles är utbyggt till en enda stor massa av höghus. Söder om staden breder sig en stor avfallsplats ut... San Diego.

Det jag inte gillar med uppföljaren är att de försökt att göra storyn större och mer episk. Det behövdes inte. Men de enkla men ack så tunga filosofiska frågorna om moral räckte tydligen inte för Denis Villeneuve. Hela storyn om en motståndsrörelse av replikanter och den där kvinnliga ledaren som introduceras efter drygt två timmar kändes inte alls nödvändig. Jag hade hellre sett att de fokuserat på jakten på några få identifierade replikanter och till det adderat den fina historien om Rachels och Deckards dotter. Jag älskade slutet när Deckard la handen på glasrutan och jag tvingades svälja en liten snyftning för att stoppa floden som kunnat sluta i storböl.

Herregudars, vad har vi på Ryan Gosling egentligen? Han är adekvat i denna film men jag gillar honom inte. Med tanke på vem som regisserade denna film undrar jag stilla varför vi inte kunde fått sett Jake Gyllenhaal i huvudrollen istället. Jag tror att det hade blivit så mycket bättre. Ryan Gosling brukar ju alltid se helt nollställd ut så egentligen passar han kanske till att spela en replikant, men jag vet inte ännu hur jag ser på hans roll här. Det känns inte bra i alla fall...



Av de övriga skådespelarna klarade alla sig bra. Detta är en film som inte bygger på casten lika mycket som många andra filmer. Här är det stämning, miljö, foto, musik och grundläggande och ibland upprörande moraliska frågor som har huvudrollen. Vem har rätt att leva? Vem har rätten att döda?

Jag var under hela filmen nyfiken på hon som spelade K's AI-flickvän Joi. Hon heter Ana de Armas och jag trodde länge att det var Felicity Jones. Men icke, istället var det hon från War dogs. Specialeffekterna de använde för att visa Joi som ett hologram var grymt snygga. Jag njöt av den rena sci-fi-känslan jag fick av scenerna mellan henne och K. Sen var det en fin liten kärlekshistoria också såklart.

Den udda företagsledaren spelas av Jared Leto och han gör sin Niander Wallace lika egocentrisk och over the top som Joe Turkel gjorde Dr. Eldon Tyrell i Blade runner. Det var passande och en kul detalj. Tyvärr saknas förstås ett gäng av riktigt bra motståndare, som Roy, Pris, Leon och Shora var. I denna film fick det länge vara ett mysterium vilka som arbetade emot respektive med K. Just den biten, som har att göra med replikanternas uppror, tycker jag som sagt var filmens svaga länk.

Däremot var jag förtjust i Harrison Fords återkomst som Deckard och alla trådarna tillbaka till den första filmen. Jag hade inte väntat mig att uppföljaren skulle vara en fortsättning på Rachel och Deckards historia. Det var en positiv överraskning. Spännande twist på hela grejjen med Sapper Morton och dottern. Jag kan verkligen rekommendera er att titta på de tre korta för-filmer som Villeneuve har låtit göras. De fyller i luckorna väl mellan Blade runner och Blade runner 2049. De får mig att känna starkt for Morton.

Frågan om Deckard är en replikant då? I mina ögon är frågan fortfarande öppen. Jag har inte letat efter svaret på internet utan går efter mitt eget ögontest, dvs vad jag ser på filmduken. Visst han har blivit gammal, men som man ser på Sapper Morton verkar replikanter utan tidsbegränsning åldras de också så det säger inget definitivt. Att Deckard klarat sig så bra i en fientlig miljö talar för att han är en replikant. Och han skulle i så fall likt Rachel inte ha en begränsad livslängd. Att han kunde få barn talar dock kraftigt för att han är människa. Lyckligtvis har Villeneuve inte tagit med någon explorativ scen där de dumpar fakta i knät på oss i publiken i frågan. Hur har Stelline blivit till? Ett mirakel som Sapper Morton kallar det?

Precis som i originalfilmen finner jag dödandet av replikanterna motbjudande. I denna film är det hemskaste då Wallace skär ihjäl en nyfödd replikant i en groteskt otäck scen.

Ska vi sammanfatta detta då? Blade runner 2049 kommer inte upp till samma nivå som sin föregångare. Jag hade hellre sett en renodlad storyn om barnet och frågan om det skulle dödas eller ej. Hålla det enkelt men ställa frågan på sin spets. Som filmupplevelse var dock detta något i hästväg. Denis Villeneuve är en otroligt bra filmmakare och han har skapat en uppdaterad "blade runner"-värld som jag kan tro på till hundra procent. Fantastiskt. Jag hoppas att denna film kommer växa i huvudet på mig när den får lite tid att marineras. Ska bli mycket intressant att se hur den utvecklats nästa gång jag ser om den.

Jag ger Blade runner 2049 fyra mirakel av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Vad tycker då de andra replikanterna som vågat sig in i biomörkret om denna film? Kolla in hos Jojjenito, Fiffi, Sofia, Cecilia, Johan och Christian.

 

War Dogs (2016)

War dogs är skriven och regisserad av Todd Phillips. Vad har vi på Todd Phillips? Han har gjort två riktigt roliga i Old school och re-maken av Starsky & Hutch. Han är också känd för Road trip och The hangover-trilogin där den första var kul men de efterföljande två - not so much.

Med War dogs har Phillips slagit in på en ny bana. Han har gjort en mini-"The wolf of Wall Street". Här har vi ett drama som bygger på en osannolik men sann historia om två tonåringar från Miami som blev stora players inom vapenhandeln som distributörer till Pentagon. Phillips är kanske ingen ny Martin Scorsese, men hans film har likt Scorseses "förlaga" en attityd och ett humoristiskt anslag som gör filmen till en fröjd att beskåda.

Jag gillar denna film mycket även om den har en bit kvar upp till The wolf of Wall Street. Men den höjer sig över mängden ändå. Miles Teller som vi lärde känna i Whiplash och The spectacular now spelar huvudrollen. Hans slajmiga kompis och affärspartner spelas av Jonah Hill. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Jonah Hill. Han verkar vara ett asshole privat och hans karaktärer på den vita duken brukar allt som oftast också vara sliskiga. Är det ett tecken på en briljant skådespelare som kan förställa sig, eller har han helt enkelt bara tagit med sin privata persona in i rollerna? Tills jag är överbevisad om motsatsen kommer jag anta det senare.

Men oavsett vad man tycker om Jonah Hill så får man ge honom cred för att han passar in mycket bra som den bufflige Efraim. Och jag älskar hans bisarra skratt.

Filmen är inte lika mycket "in your face" som "The wolf " är men den har ändå en frejdig "don't give a damn"-attityd och den beskriver en makalös historia. War dogs påminner mig också om den förträffliga Charlie Wilson's war (på grund av temat) samt The big short (på grund av det lätta anslaget i berättelsen). Phillips lyckas på ett bra sätt visa hur killarnas entreprenörsanda tar dem framåt och hur absurd vapenhandeln är. Jag vet dock inte hur effektiv den ironiska tonen är som opinionsbildare, och med lite otur kan denna film hamna i samma blåsväder som The wolf of wall Street där det blir otydligt om filmen hyllar brottslingarna eller ej. Men för mig är det en del av charmen med dem båda. Filmer som skriver oss i publiken allt för mycket på näsan är i alla fall ett sämre alternativ.

Jag ger War dogs tre till fyra vackra ögon av fem möjliga beroende på dagsformen.

Betyg: 3+/5