Visar inlägg med etikett Anjelica Huston. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anjelica Huston. Visa alla inlägg

onsdag 4 februari 2026

Ballerina (2025)



Ballerina eller som den salufördes From the World of John Wick: Ballerina utspelas samtidigt som den tredje John Wick-filmen. Den innehåller oändligt många actionscener där kvinna och män pucklar på varandra så in i helvete mycket. Det boxas, sparkas, sticks, skjuts, sprängs och bränns.

Jag gillade den första John Wick en hel del. Den påminner lite om Denzels bättre filmer The Equalizer som är en gnutta lite mer realistiska. Äh nej, inte ens den första John Wick är realistisk över huvud taget, men den är lite mindra "far out" än de senare i serien i alla fall. De övriga är ju snarare fantasy-filmer eller serietidningar på filmformat. 

Ballerina är likadan, lika totalt orealistisk även om den på ytan förefaller som om den kunde varit lite mindre. Men ack nej. 

Jag ville ändå se vad Ana de Armas kunde göra i rollen som den lilla flickan som vill hämnas mordet på sin far. Och vad ska hon då göra? Hon blir balettdansös såklart.

de Armas var mycket underhållande i den sista Bondfilmen No Time to Die. Där var hon kanske filmens mest uppfriskande inslag som den hemliga agenten som utgav sig för att vara nybörjare. Jag önskade se mer av henne.

Ballerina var ungefär som förväntat, ungefär som vilken John Wick som helst. Men det var kul att se en annan huvudperson (de Armas), och det var överraskande mysigt att se Keanu Reeves göra några inhopp i filmen. Lite som den gamle mästaren som delar med sig av sina erfarenheter för ännu en strid.

Faktum är att vissa av man mot kvinna fajterna var bättre än det flesta vi sett i John Wicks egna filmer. Jag tänker på sista akten i den lilla byn i snön, och speciellt fajterna i tunnlarna och de med eldkastarna. Ganska coolt faktiskt.

Betyg: 3/5  

fredag 31 maj 2019

This Is Spinal Tap (1984)


"That extra push over the cliff"

This is Spinal Tap är en klassiker och närmast ikonisk film inom den smala genren mockumentärer. Jag hade sett den någon gång på åttiotalet, men misstänkte att humorn kunde ha varit lite för avancerad för mig då. Nu hade jag anledning att se om den. Jag var på jakt efter "one louder"-scenen! Och tusan vilken bra scen det är! Jag skrattar och slår mig på knäna i barnslig förtjusning.

Varför var jag då på jakt efter "one louder"-scenen?
Jo, idag startar jag en helt ny blogg som heter One Louder Reviews
Det är min nya musikblogg där jag skriver recensioner av mina skivor...
Väl mött i musikens underbara värld
Glöm aldrig One Louder Reviews
onelouder.reviews

Men åter till filmens värld. This is Spinal Tap som helhet var ungefär som jag kom ihåg den, dvs himla kul i vissa scener men fasligt ojämn och lite seg emellanåt. Det ÄR en rolig film, men den håller inte som hel film så att säga. Den påminner mig om mycket som Monty Python gjorde, väldigt kul i små portioner men lite tröttsamt i längden.

Som mockumentär är detta helt ok. Den är otroligt träffsäker över typen av hårdrocksband från min uppväxt. Mycket träffsäkert. Men när den saken är etablerad så mal filmen bara på. Vi får vissa höjdarscener då de sannerligen går igenom aspekter av rockmusiken som man kan skämta om. Vissa av skämten är på gränsen... det underliga med att trummisarna alltid dör, satiren när de diskuterar skivomslaget samt om tjejen som kommer in och förstör. Hette hon inte Yoko?

Nigel Tufnel: The numbers all go to eleven. Look, right across the board, eleven, eleven, eleven and...
Marty DiBergi: Oh, I see. And most amps go up to ten?
Nigel Tufnel: Exactly.
Marty DiBergi: Does that mean it's louder? Is it any louder?
Nigel Tufnel: Well, it's one louder, isn't it? It's not ten. You see, most blokes, you know, will be playing at ten. You're on ten here, all the way up, all the way up, all the way up, you're on ten on your guitar. Where can you go from there? Where?
Marty DiBergi: I don't know.
Nigel Tufnel: Nowhere. Exactly. What we do is, if we need that extra push over the cliff, you know what we do?
Marty DiBergi: Put it up to eleven.
Nigel Tufnel: Eleven. Exactly. One louder.
Marty DiBergi: Why don't you just make ten louder and make ten be the top number and make that a little louder?
Nigel Tufnel: [pause] These go to eleven.

"One louder"-scenen är klockrent 5/5 men som helhet ger jag This is spinal tap en trea.

Betyg: 3/5





torsdag 17 november 2011

50/50 (2011)


I look like Voldemort.


Ibland stöter man på filmer som är helt perfekta. Det händer inte så ofta, men belöningen är så grandios att det är värt all möda att fortsätta leta. Den årliga Filmfesten är ett bra ställe att leta på. Nu har ett av dessa guldkorn dykt upp.

"50/50" är en dramakomedi som handlar om Adam, en 27-åring som får cancer på ryggmärgen. Detta förändrar livet för honom och de närmaste runt honom. Det är allt.

Skådespeleriet är superbt i denna film. De som står ut mest är Joseph Gordon-Levitt (Adam), Anna Kendrick (terapeut), Seth Rogen (kompis), Angelica Huston (mamma) och Bryce Dallas Howard (flickvän). Jag blir varm och go av en film som denna, med en ensemble där alla levererar perfekta rolltolkningar. Varenda scen i filmen är helt underbar.

Nu ska vi inte glömma manuset. Det är lika briljant som skådespeleriet. Jag skrattade och fällde tårar om vartannat. Det som imponerade så var att ingen av dessa starka scener var manipulation av oss i publiken, det kändes väldigt äkta. Jag har inte läst så mycket om filmen än, men jag skulle inte blir förvånad om manusförfattaren beskriver egna erfarenheter.

Uppdatering: Filmens manusförfattare, Will Reiser, skriver mycket riktigt om sina egna upplevelser. Hans bästa kompis, i filmen spelad av Seth Rogen, är Seth Rogen! Inte undra på att det känns äkta!

Jag tycker att de fångar relationen mellan Adam och hans föräldrar på ett mycket bra sätt. Den där känslan man har som ung vuxen att jag klarar mig själv, jag behöver ingen hjälp och jag vill helst vara ifred. Sedan när det verkligen gäller, då man verkligen behöver hjälp, det är då det visar sig om blod är tjockare än vatten. En av filmens bästa scener är mellan Adam och hans mor, precis innan han rullas in för operation. Panik, förtvivlan, ömsinthet under en bråkdels sekund. Otroligt bra.

Vi var ett stort gäng som såg filmen tillsammans och alla hade breda, nästan fåniga, leenden i ansiktena när vi gick ut. Gruppen var väldiga nöjd. Jag vill inte prata sönder denna film. Gå och se den, den är underbar, men glöm för all del inte näsdukarna!

Jag ger "50/50" fem stjärnor av fem möjliga.

Betyg: 5/5