Predator: Badlands (2025)

 

Dan Trachtenberg revitaliserade Predator-serien med Prey som kom ut 2022. Jag gillade den en hel del och har sett om den sedan dess. 

I somras kom han oannonserat ut med Predator: Killer of Killers vilket var en kuriosa för mig såsom animation och antalogi. I november kom så den emotsedda Predator: Badlands. Jag gjorde misstaget att tillåta mig ha ganska höga förhoppningar på filmen.

Tyvärr kan man nu konstatera att den har blivit "Disneyfierad". Den ursprungliga Predator från 1987 var barnförbjuden på alla sätt coh vis. Inte endast per våldet och allt blod, utan också avseende dialog, tonalitet och allmän ruffighet. Den senaste Predator-filmen har reducerats till en gullig barntillåten saga om vänskap. Besviken!

Tonalitet och sådant är en sak. En bra film ska funka oavsett rating, genre eller tonalitet. Tyvärr är detta inte en bra film. Jag köper miljöerna, fantasy, sci-fi och "horror"-inslagen. Men jag gillar inte att filmen om och om igen är så ologisk. Det är för slappt filmskapande. Även icke verkliga världar har sina egna logiska regler och filmer i dem måste förhålla sig till dessa regler. Annars raseras illusionen som filmen bjuder in till.

På plussidan har vi ett intressant filosofiskt drama mellan Thia och Tessa som taget från Isaac Asimovs böcker. Det är en typ av frågor som Alien-franchisen också berört flera gånger. Elle Fanning spelar de två robotsystrarna väl men vi har sett henne mycket bättre i andra filmer. Dessa roller passade inte henne så väl.

På filmens minussida kan den mest grova "Disneyfieringen" nämnas. Alla fiender var syntetiska humanoider vars innandöme var allt annat än röda. Trots allt grafiskt våld blev filmen som sagt barntillåten och det såg väldigt fånigt ut i mina ögon. 

Jag hade önskat att filmen antingen gått "all in" på sitt ursprung och gjort den brutal och R-rated, eller istället gjort om konceptet helt och hållet till ett intellektuellt science-fiction-drama om männsikans svagheter och värdet av samarbete och problematiseringen därom i filmens kontext. Men varken "hackat eller malet"...

Underhållning för stunden om tittaren checkar in sin hjärna vid entrédörren.

Betyg: 2/5

Predator: Killer of Killers (2025)

Jag gillade Dan Trachtenbergs Prey från 2022 en hel del. Det var en nystart för Predator-filmerna, och jag älskade greppet att den utspelades på 1700-talet med krigare från the Comanche Nation.

Därför var det mycket spännande när Trachtenberg släppte bomben om en surprise-film, en ny installation inom Predator universat. Filmen kom ut i juni. Jag var "hyped".

Men, det blev inte riktigt som jag hoppats. Detta var inte helt överraskande en animerad film och dessutom en antologi med en tre fyra delar som förvisso satt ihop ganska bra. Den blickar tillbaka på tre historiska fall med predators som väljer ut de starkaste krigarna och går en envig med dem. 

I den första följer vi en kvinnlig vikingkrigare på 800-talet, sedan träffar vi en samuraikrigare under 1600-talet och till sist en US Navy sailor från andra världskriget. Alla tre samlas senare ihop och de hamnar på en planet där de ska tvingas delta i något slags gladiatorspel mot en jättestark predator, en killer of killers.

Jag gillar att the Predators "lore" utökas och vissa av idéerna i filmen är coola. Däremot blir jag inte så blown away av animerade actionscener. Jag har svårt att se charmen med avancerade actionsekvener när det bara är tecknat. Ser inte lockelsen med det som snarast är anti-Tompa Cruise.

Dessutom är ofta antologier i princip alltid tråkiga, och så med denna också. Det blir varken hackat eller malet, det blir fragmenterat. Denna gång håller historierna ihop med den sista delen där de tre hjältarna föses samma och de tvingas samarbeta, det är bra för att vara en antologi. Men överlag var detta en vag besvikelse och kanske endast för fans av Predator-filmerna.

En extra kul detalj var att Jeff Cannata från The Film Cast hade en liten roll som röstskådis i filmen. Jag kunde dock inte identifiera hans röst. Men ändå. 

Betyg: 2/5

Prey (2022)

"If it bleeds, we can kill it."

Kul! När jag hörde om "Prey", en prequel till "Predator" blev jag glad! Visst, risken att den inte skulle vara bra var överhängande men jag var ändå optimistisk. Av de tidigare sex filmerna har jag ändå gillat tre. Och nu var denna regisserad av Dan Trachtenberg som gjorde "10 Cloverfield Lane". Jag tror att han är bra helt enkelt.

Glädjande nog kan jag nu sälla denna film till de tre tidigare lyckade Predator-filmerna. Vi får följa en ung comanche-tjej som vill bevisa sin skicklighet men som hela tiden verkar falla i skuggan av sin storebror. Hon är den i stammen som börjar misstänka att ett farligt rovdjur är på besök. Frågan är bara om hotet kommer från rymden eller från andra sidan Atlanten?

Filmen är en renodlad, men överraskande snäll, actionfilm. Den har ett enkelt manus. Det är så vanligt att denna typ av action förstörs av ett överdrivet komplext eller tokigt manus. Filmen är ganska snäll som sagt, och då tänker jag på att den undviker att visa det mest grafiska våldet. Men drar inte ner speciellt mycket. Fler gamla skräckklassikers visar ju inte heller våldet... Man kan skapa spänning ändå.

Huvudkaraktären spelas förträffligt av Amber Midthunder. Jag kände igen henne från den annars så svaga Liam Neeson rullen "The ice road". Såvitt jag kommer ihåg tyckte jag att hon var det bästa med den sömniga rullen. Nu är hon här igen och gör bra ifrån sig.

Jag gillade också Trachtenbergs regi. Filmen har inte överdrivet mycket "smörigheter". Den är ganska rättfram, men som med alla andra uppföljare kommer den inte upp i originalets nivå som bjöd på fler bra karaktärer och allmänt en tyngre stämning.

Dessutom var det några grejer med produktionen som inte var supertajt. En del cgi var inte så bra. Tänker på en springande björn. Sen verkar den ha blivit klippt ganska hårt också. En av de första krigarna som togs av Rovdjuret kommenterades inte ens av de övriga. Saknas en sekvens där. Det var i den sekvensen Naru var uppe i trädet. Eller så missuppfattade jag hela scenen vilket också är mycket möjligt!

Jag gillade filmen och den kan starkt rekommenderas till de av er som gillar filmserien eller genren i övrigt! Och den kan säkert växa med en omtitt. Nu får den en stark trea!

Betyg: 3+/5 

Så många filmprojekt och så lite tid, men nu blev jag sugen att se om alla Predator-filmer. Får se om det blir av. Den första är bäst, tvåan vet jag inte ens om jag sett, tror inte det. Crossover AvP är jättebra medan tvåan är för mörkt filmad, man ser ju knappt något, trist. Predators kommer jag ihåg som svag och The Predator var rolig men kanske inte så spännande...

10 Cloverfield Lane (2016)

Jag älskar filmen Cloverfield och har sett den minst tre gånger. När jag hörde att det kommit ut en "sort of"-uppföljare med namn 10 Cloverfield Lane blev jag nyfiken. Det är inte en renodlad uppföljare om samma karaktärer, men det är en film som kan utspelas i samma "universum". Kompisen Jojjenito frågade om vi skulle se filmen och jag hakade på.

Detta är en film som är bättre om man ser den så ospoilad som möjligt och den är därtill näst intill omöjlig att skriva om utan spoilage, så jag kommer här varna de som inte vill bli spoilade att avstå att läsa nedan för jag kommer prata om filmen spoilerfullt.

SPOILERS BELOW - BEWARE!

Ok, nu antar jag att det bara är ni som antingen redan har sett filmen eller inte avser se den alls som är kvar och läser denna text?

Jag gillar 10 Cloverfield Lane. Ok, den är långt från lika bra som Cloverfield, men den gör en del ganska häftiga saker ändå. Filmen är som uppdelad i tre delar. Under den första delen, låt oss kalla den "Psycho-delen" är filmen en spännande thriller med ett mysterieinslag. Michelle råkar ut för bilolyckan och vaknar upp inlåst i ett skyddsrum. Spänningen är påtaglig och filmen vrålar på med storslagen och hotfull musik.

Under filmens andra del får vi följa vardagen med Michelle, Howard och Emmett. Låt oss kalla den delen "Room-delen". Den pågår lite för länge tycker jag. Här ska man antagligen tveka om vad som hänt ovan jord. Finns där något farligt eller är allt i Howards huvud bara? Personligen var jag hela tiden övertygad om att det skulle finnas monster eller aliens ovan jord. det var ju trots allt någon form av "spiritual successor" till Cloverfield enligt J. J. Abrams. Jag fann alltså mittdelen allt för lång och var faktiskt på gränsen till uttråkad under denna del. Lite otåligt väntade jag på att få se vad de hittat på för filmens avslut...

Den sista delen, låt oss kalla den "Cloverfield/War of the worlds-delen" var otroligt spänstig. Klart underhållande, både spännande och lite tänkvärd med tanke på hur mycket Michelle utvecklats under filmen. I mina ögon gick hon från en tjej som flydde så snart det blev problem till en härdad veteran som lärt (sig själv) hur man tar ner ett av utomjordingarnas flygfarkoster. Jag vet inte om hon fick inspiration från Pretty in pink eller om kanske Independence Day fanns med i Howards filmsamling.

Om man hade önskat sig att hela filmen handlat om psykologin runt kidnappningsoffer och hennes förövare så förstår jag att den sista kvarten kunde bli outhärdlig, men jag längtade tills hon skulle ta sig upp ur bunkern. Jag var nyfiken på vad de hitta på helt enkelt.

Filmen tar chanser som det brukar heta i filmanalyser. Den stora grejen berör John Goodmans Howard. Under första och andra delarna av filmen undrar vi i publiken om han är ett creep som kidnappar och mördar eller om han är en galen konspirationsteoretiker som till slut fått rätt. Man undrar var man har Howard. Det påminner lite om hur man undrar var man har pappan i filmen Take shelter. Det som är så himla coolt med 10 Cloverfield Lane är att Howard är både och. Det är alltid kul när filmer öppnar nya dörrar för oss i publiken. Det vanliga, och det jag förväntade mig, var att Howard skulle vara "antingen eller", men här är han "både och". Teamet bakom filmen tar oss på en åktur med denna mind fuck. Kul idé som funkade bra denna gång.

Michelles bakgrund med en allt annat bra pappa är en intressant del som är viktig för att förstå hur hon fungerar. I klorna på Howard utan att veta vad hans motiv var (skaffa sig en ny dotter eller skaffa ny flickvän?) var hon tvungen att slå sig fri, men efter fajten mot aliens och det nyvunna självförtroendet fick hon för andra gången i filmen välja väg. Antingen fly eller stanna och fajtas tillbaka. I slutändan valde hon fajten. Good for her.

Generellt sett tyckte jag att alla de tre skådespelarna Mary Elizabeth Winstead, John Goodman och John Gallagher Jr klarade sig bra. Alla tre karaktärerna känns fylliga och väl presenterade, men Winstead var den som lyste klarast för mig. Tyvärr tycker jag dock att karaktärerna var lite för tråkigt skrivna för att filmen skulle bli en riktig höjdare. Det var den svagare mittdelen som hade behövt bättre, och framför allt mer underhållande, karaktärer. För detta är en underhållningsfilm, gott folk. Inget annat. Det fanns en del svart humor men allt för lite för mitt tycke och smak. Även där var Cloverfield bättre än sin efterföljare.

Som helhet var filmen dock klart sevärd för alla som gillar thriller-mysterie-sci-fi-skräckisar. Jag ger den tre livsavgörande förhastade vägval av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Kände sig mina filmkompisar inlåsta på biografen och längtade de ut till friheten utanför dörrarna?
Jojjenito (publicerade igår)
Movies-Noir