"The Mystery of the Blue Train" by Agatha Christie

Ian Robinson cover

Publicerad 1928
Agatha Christies bok #8
Poirot #5

Bokens dedikation: -

Location: London, The Blue Train mellan Calais och Nice, Nice, Cannes, Monte Carlo, Paris

Innehåll: en blandning av det klassiska mordmysteriet och äventyrsthriller med en internationell diamanttjuv

Trivia: 

The Mystery of the Blue Train var den första boken Agatha sammanställde efter hennes elva dagar långa försvinnande i december 1926. Hon kallade boken "that retched book".

Mot slutet av 1926 var Agatha under stor psykologisk press efter hennes mors bortgång samt Archies otrohet och hans begäran om skilsmässa. Agathas syn på "happily ever after" och livets oanade äventyr fick ett abrupt slut. Att anta att hon blev mer cynisk efter att hennes hjärta blivit krossat är nog ingen överdrift. Oavsett vad hennes försvinnande berodde på, jag tror att hon gjorde det för att stressa Archie, hade allt som hänt ändrat Agathas syn på på livet och jobbet som författare. 

 Agatha om boken: 

"To begin with, I had no joy in writing, no Elan. I had worked out the plot, a conventional plot, partly adapted from one of my other stories. I knew, as one might say, where I was going, but I could not see the scene in my mind's eye and the people would not come alive. I was driven desperately on by the desire, indeed the necessity, to write another book and make some money. That was the moment when I changed from an amateur to a professional. I assumed the burden of a profession, which is to write even when you don't want to, don't much like what you are writing and aren't writing particular well. I have always hated The Mystery of the Blue Train, but I got it written and sent off to the publishers. It sold just as well as my last book had done, so I had to content myself with that, though I cannot say I have ever been proud of it."

Precis som med The Big Four bygger The Mystery of the Blue Train på tidigare material, i detta fall novellen The Plymoth Express från 1923. Den publicerades för första gången i bokform i novellsamlingen Poirot's Early Cases som kom ut 1974.

'Le Train Bleu' var det franska lyxtåget som gick mellan Calais och Medelhavet mellan 1886 och 2003. Agatha beskriver tåget i sådan detalj att det är uppenbart att hon åkt det.

Revy

Boken är mycket bättre än vad Agatha själv gör sken av. Den är lite förvirrande nog en blandning av en äventyrsthriller à la The Man in the Brown Suit eller The Big Four och ett "closed room murder mystery" som vi förväntar oss från en Poirot-historia. Historien innehåller till och med en lite styvmoderligt behandlad internationell juveltjuv med namnet The Marquis. Denna del av historien är gravt underutvecklad och har ett svagt och otillfredställande slut. I mina ögon har den sidohistorien väldigt lite med bokens värde att göra. Suchets adaption tog följakligen helt bort det elementet från boken. Bra gjort, teamet bakom serien.

Med tanke på bokens titel kan man kanske ledas att tro att detta endast är ett genrep inför Murder on the Orient Express, men icke, den har så mycket mer än det att erbjuda. Istället har vi ett omtumlande och berörande mordmysterium där bokens egentliga huvudperson Katherine Grey tar rollen som Hercules vapendragare. Och i min läsning av texten skönjer jag att mycket av författarinnans eget liv har tagit sig in i bokens värld.

Katherine var en mycket trevlig bekantskap. Hon har humor och är äventyrlig till sinnet, precis som favoriter som Tuppence och inte minst Anne Beddingfield (från The Man in the Brown Suit). Hon är dock cirka tio år äldre än sina äventyrssystrar och har mer livserfarenhet, av den bittra sorten. Dessa unga äventyreskor är alla mer eller mindre Agathas alter egon, och Agatha skriver Katherine med ett rågat mått av vemod. 

Katherine ärver en hel del pengar och ska ge sig ut i världen från tryggheten i St Mary Mead. Innan hon beger sig ut besöker hon sin vän, den gamla damen Miss Viner. Ännu en proto-Miss Marple för övrigt. Agatha som just ställts inför faktum att hon ska skiljas beskriver Katherines situation med ett, för dessa tidiga romaner, oväntat mörker.

Katherine är hos miss Viner.

"And so you've come into a lot of money, I hear? Well, well. Take care of it. And you're going up to London to have a good time? Don't think you'll get married, though, my dear, because you won't. You're not the kind to attract the men. And, besides, you're getting on. How old are you now?"

"Thirty-three," Katherine told her.

"Well," remarked miss Viner doubtfully, "that's not so very bad. You've lost your first freshenss, of course."

"I'm afraid so," said Katherine, much entertained.

"But you're a very nice girl," said Miss Viner kindly. "And I'm sure there's many a man might do worse than take you for a wife instead of one of these flibbertigibbets running about nowadays showing more of their legs than the Creator ever intended them to. Good-bye, my dear, and I hope you'll enjoy yourself, but things are seldom what they seem in this life."

Archie hade blivit betuttad i en "flibbertigibbets" - vilken hjärtesorg Agatha måste ha haft. 

"things are seldom what they seem in this life" - övergiven av både sin mor och sin make. 

"you've lost your freshness, of course" -  herregud, Agatha! Hon var för övrigt fyra år ärldre än Katherine när hon skrev denna bok, fyra år mindre "freshness".

Persongalleriet i boken är ett rejält steg framåt jämfört med de två senaste. Förutom Katherine är Lenox Tamplin en favorit. Hon är dottern till Katherines kusins Lady Tamplins. Hela familjen Tamplin är lustfyllt skrivna för övrigt. Lady Rosalie Tamplin är en socitetsdam i bästa slag, pompös, syrlig och humoristiskt skriven, hennes make Chubby är en charmig men ofarlig playboy och så Lennox som påminde mig om Bundle, dottern till Lord Caterham i The Secret of Chimneys. Både Lenox och Bundle är frejdiga sanningssägare i samma stil som Cordelia Chase. Jag har ett gott öga till dem båda, eh, alla tre.

Jag gillar också den amerikanske miljonären Rufus Van Aldin. Han spelas av Elliot Gould i Suchets adaption och det är svårt att inte fatta tycke för honom efter det. Han är hård mot sin dotter Ruth när hon tvingats inse att hon måste skiljas från sin make...

Van Aldin till sin dotter: 

        "Just move on."

Åhhh, Agatha...

Bokens språk överraskade lite. Först och främst är det första boken om Poirot som är skriven i tredje person. Jag saknar Captain Hastings berättarröst inne i mitt huvud, men Katherine var en strålande stand-in för honom. Språket var underfundigt med oväntade och ibland svårtillgängliga meningar. Den tog lite mer av mig som läsare än vanligt, dvs den tog längre tid att läsa. Det ligger kanske något i att Agatha inte fann sina inre bilder lika tydliga när hon skrev den och att språket därmed blev onödigt komplext.

Inledningen är som en thriller. Varje kapitel följer en ny karaktär och all fokus ligger på den kända rubinen "Heart of Fire". Det är en stil som kändes mycket eljes för att vara en Agatha Christie-bok. Katherine introduceras inte förrän kapitel sju och Poirot kommer inte i fokus förrän i kapitel tio...

When the train started once more, and dinner was announced by a violent ringing of bells, Katherine went along to it much relieved in mind. Her 'vis-à-vis' to-night was of an entirely different kind - a small man, distinctly foreign in appearance, with a rigidly waxed moustache and an egg-shaped head which he carried rather on one side. Katherine had taken a book to dinner with her. She found the little man's eyes fixed upon it with a kind of twinkling amusement.

"I see, Madame, that you have a 'roman policier'. You are fond of such things?"

"They amuse me," Katherine admitted.

The little man nodded with the air of complete understanding.

 

Poirot och därmed Agatha behandlar Katherine med stor ömhet, och jag älskar dem för det. Agatha är skör och skriver kanske lite, lite om sig själv.

"She is a remarkable nice girl," said Van Aldin thoughtfully, "very nice. Did you happen to notice her eyes?"

"Any man," said Knighton, "would be bound to notice her eyes."

Jag avslutar med ännu ett citat från Agatha om The Mystery of the Blue Train:

"... was easily the worst book I ever wrote... I hate it. Many people, I am sorry to say, like it." 

Och jag är en av dem som gillar den! Jag håller den som en av de bättre bland de åtta första. 

Och att Agatha hatade tiden inför skilsmässan från Archie är nog efter denna bok mer eller mindre ett faktum.

Original UK cover 1928

Tom Adams cover 1965

Tom Adams cover 1979

"The Big Four" by Agatha Christie

Publicerad 1927

Agatha Christies bok #7
Poirot #4

Bokens dedikation: -

Location: London, Paris, Belgien, Italien...

Innehåll: Äventyr, mästerskurkar som vill kasta världen i anarki, villain lairs, en lönnmördare på jakt efter Hercule

Revy

Agatha Christie does James Bond och det funkar inte speciellt bra. 

Precis som andra tidigare böcker är detta en äventyrsroman med höga stakes. Men denna gång ser vi Poirot gravt malplacerad i en Robert Ludlum-värld. Världen hotas av fyra mästerskurkar som kallas The Big Four. 

Poirot och Captain Hastings flänger runt som om de vore James Bond, Ethan Hunt, Jason Bourne eller Modesty och Willie. Men detta funkar inte. Boken är episodisk med mordmysterium efter mordmysterium utan någon speciellt elegant sammankoppling. Det lilla vi får är den eklektiske Main Villan Number 4. 

Några mysterier som löses på vägen är lite intressanta men helheten känns fragmenterad. Poirot är som besatt av The Big Four men vi får aldrig riktigt grepp om fienden. Till skillnad från Sherlocks nemesis Moriarty som byggs upp under bok efter bok poppar dessa fyra mästerskurkar upp och försvinner i en enda bok. Något är lurt tänkte efter jag läst klart och var mycket nyfiken på att efterforska mer om boken. Och det visade sig att det fanns flera förklaringar tillvarför boken är som den är...

Trivia

Detta är boken som Agatha i en intervju långt senare i livet kallade: "That rotten book."

Boken släpptes 1927 precis efter hennes berömda försvinnande och samtidigt som hennes förste make Archie ville skiljas vilket Agatha stark motsatte sig. 

Enligt legenden var det hennes svåger Campbell Christie som föreslog att hon skulle använda ett gäng short stories som publicerats i tidskriften The Sketch under 1924 och sy ihop allt till en roman. Det spekuleras till och med om att Campbell hjälpte Agatha att skriva ihop ramhistorien som håller ihop novellerna. Detta förklarar både den episodiska känslan i boken samt det konstiga valet att ha Poirot som en superagent, när han är som klippt och skuren till att lösa mordmysterier i folks herrgårdar (ni vet vad jag menar...). Det passar helt enkelt inte in.

Det spekuleras till och med att boken färdigställdes redan 1924 av Agatha och/eller Campbell då hon fortfarande var under kontrakt med The Bodley Head. Agatha hade ett kontrakt om fem böcker som hon ville avsluta så snabbt som möjligt, men om hon lämnade in The Big Four redan före The Secret Of Chimneys blev den uppenbarligen refuserad.

The Big Four sålde i vilket fall mycket bra 1927, kanske pådriven av all publicitet om Agathas försvinnande i december 1926. 

Revy - fortsättning

Boken är antagligen en av Agathas svagare, men den gör några bra saker ändå. Den innehåller flera partier med innerlig ömhet mellan Hercule och John och inte minst lojalitet i massor. Framför allt Hercule förkunnar hur mycket han håller av John flera gånger om. 

Men ibland agerar han inte riktigt som han säger då han tyvärr behandlar sin vapendragare mycket dåligt vilket blir en smolk i bägaren. Det är inte endast att han flera gånger använder honom som lockbete eller skickar ut honom på uppdrag utan att han vet varför. Hercule är dessutom ofta nedlåtande mot John, som om han är det utan att tänka sig för. Jag misstänker att Agatha skriver det som vänskapligt gnabb, men jag tolkar det snanare som drygt och okänsligt. Det kan vara så att om man läser novellerna var för sig blir det inte lika påträngande som när de slagits samman till en roman.

Vissa av mysterierna var finurliga. Jag tänker framför allt på The Chess Problem och The Adventure of the Dartmoor Bungalow (den med "the frozen leg of mutton"). Båda dessa kom med i adaptionen om jag minns rätt.

Handlingen är överlagt utomordentligt dålig. Som trogna läsare av Agathas deckare måste vi vänja oss vid att Poirot gör saker utanför den skrivna sidan, men här gick det överstyr. Hur han i förväg har skyddat Cinderella, hur han har förberett sig med Contessa Rossakofs försvunne son... Också turerna med hans fejkade död och hans tvilling Achille är så "over the top" att jag skakar på huvudet. 

Hur många "villain lairs" kan det finnas i en bok? Här är det tre större diton i alla fall. Slutfajten inne i berget i de italienska alperna var som taget ut You Only Live Twice, men tar inte mer än tre-fyra sidor i boken. Känns som ett hafsverk (av Campbell...?).

I denna bok, som flera andra av dem jag hittills läst, beskrivs utlänningar ibland stereotypiskt, nedlåtande eller till och med rasistiskt. Podden "All About Agatha" lägger ner en hel del tid på att diskutera detta problem. Boken är ett barn av sin tid och både språk och vanor ändras över tiden. Det är bra att vi idag vet och förstår vad som var skevt under tidigare eror. Men om vi skulle bedöma all historiens konst efter dagens moral och "regler", skulle vi snart beröva oss själva på en stor del av vårt gemensamma kulturella arv. 

Man kan också se det som att Agatha gör som Quentin när hon låter sina karaktärer använda rasistiska tillmälen. Det är rimligen en skillnad om karaktärerna i boken, skriven på 1920-talet, uttalar sig rasistiskt i dialogen jämfört med om boken och därmed författarinnan uttalar samma saker. Vi tillåter utan allt för mycket tandagnisslande att Tarantinos karaktärer använder the N-word i masssor, även om jag personligen tycker att i hans fall kan det bli lite väl mycket av "det goda".

Jag vet inte jag, det är en komplex fråga och alla får ha sin syn på saken. Men jag kan fastlå att det är en extremt tråkig sak att skriva om i en revy så detta blir (antagligen) mitt sista inlägg i den frågan...

Med tanke på bokens struktur måste det ha varit en mardröm att göra adaptionen för Suchets serie av detta. The Big Four blev andra filmen av fem i sista säsongen, som en del av avslutningen på den långa långa tv-serien. Jag kommer inte ihåg så mycket av den, mitt minne säger mig att slutet kändes som en cop out och att den var den svagaste av filmerna från säsongen. 

Manusförfattare är självaste Mark Gatiss och han skrev om hela storyn vilket var ett måste tycker jag nu när jag läst boken. Gatiss fokuserar på Poirots död, han inför en vemodig känsla och erbjuder oss ett sätt att få återse och säga farväl till Captain Hastings, Miss Lemon och Inspector Japp. Nostalgi och vemod i första rummet.

Själva mysteriet var inte mycket att hänga i granen. Men jag börjar nu förstå varför de valde att lägga denna film i sista säsongen, då den understöder dynamiken av hela säsongen, och slutet och sånt. 

Jag måste tillstå att jag är sugen på att hälla upp ett stort glas sherry och sätta mig ner och se om filmen.

Cover of the first UK edition 1927

"The Murder of Roger Ackroyd" by Agatha Christie

Publicerad 1926
Agatha Christies bok #6
Poirot #3

Bokens dedikation: "TO PUNKIE who likes an orthodox detectice story, murder, inquest, and suspicion falling on everyone in turn!"

Location: byn King's Abbot, och herrgården Fernly Park

Innehåll: klassiskt murder case i låst rum med en massa misstänkta

Trivia: Agatha Christie är tillbaka med Poirot. Agathas agent Edmund Cork hade hjälpt henne att komma ur kontraktet med förlaget The Bodley Head. Från och med denna bok förblev Agatha hos HarperCollins livet ut. I och med detta byte kom också pocketböckerna få artwork av den fantastiske Tom Adams. Ovan omslag är det andra han gjorde för boken, och det omslag jag har på mitt exemplar.

Trivia nr 2: Boken är en av Christies topp tre eller fyra favoriter.

Revy

För maximal upplevelse av denna bok ska man inte vara spoilad. Och även om jag aldrig vill skriva vem mördaren är och andra delikata detaljer i mina revyer om böckerna går det inte att diskutera denna bok utan att spoila för mycket, så jag varna på detta sätt. Och den observante läsare inser med lite eftertanke att jag faktisk ger en grav antydan vem mördaren är i min text, trots min ambition ovan!!

Om du vill läsa denna bok ospoilad föreslår jag ödmjukt att du slutar läsa här och återkommer när du har klippt boken. Alla Agathas böcker är korta och kan läsas på en vecka eller mindre om du hänger i lite...

The Murder of Roger Ackroyd kallas av många för ett av Agatha Christies mästerverk, och boken utsågs 2013 till världens bästa "crime novel" av the British Crime Writers' Association. Anledningen till hyllningarna är också grunden till en vattendelare bland läsarna. Har Agatha lurat läsaren eller ej? 

Agathas förklarar i en intervju med Francis Wyndham, 1966:
"I have a certain amount of rules. No false words must be uttered by me. To write "Mrs Armstrong walked home wondering who had committed the murder" would be unfair if she had done it herself. But it's not unfair to leave things out. In Roger Ackroyd... there's a lack of explanation there, but no false statement. Whoever my villain is, it has to be someone I feel could do the murder."

Boken bygger dock på en gimmick med en "unreliable narrator". Jag ställer mig tveksam till hur kul detta grepp är men jag måste tillstå att bokens avslutning såklart är lite spektakulärt. 

Annars är mordmysteriet ganska ordinärt, boken följer de vanliga stegen känns det som, och under stora delar av boken tyckte jag den var ganksa ointressant. Jag saknar det lättsamma och humoristiska som jag fann i böker som The Secret Adversary och framför allt The Man In the Brown Suit eller kärleksrelationerna som i The Murder On the Links. Denna bok har iställer ett Slut Med Den Stora Twisten. De sista tio sidorna... oh la la.

Vi följer historien från Dr Shepheard "point of view". Poirot har gått i pension något år tidigare och flyttat till King's Abbot för att odla pumpor. Hastings har flyttat till "the Argentine" med sin fru Dulice ("Cinderella"). Det är lite vemodigt att läsa om hur mycket Poirot saknar Hastings.

Av övriga karaktärer är det endast Dr. Shephers syster Caroline som står ut i mina ögon. Hon är ljuvligt beskriven som en skvallertant som vet allt som försigår i byn. Inledningsvis gillade jag henne inte, men Agathas kärleksfulla beskrivning fick mig att gilla henne mer och mer. 

Nu när jag researchar boken finner jag ut att Caroline tydligen är något av en proto-"Miss Marple" och en favoritkaraktär hos författarinnan själv. Aha! Det var därför jag gillade henne. Författarinnans kärlek till sin karaktär överfördes till mig. 

Agathas sociala patos kommer fram i en kort scen på Fernly Park. Mr Ackroyds svägerska Mrs. Ackroyd är en dryg överklassdonna som beklagar sig över Ursula Bourne, the parlormaid:

Mrs. Ackroyd: "Gourgling sounds from the stomach when waiting table."

Vilket i mina öron pekar på en så dominant hunger så att hennes mage gör ljud... Hjärtesorg.

Jag lyssnade för övrig på delar av boken som ljudbok inläst av Hugh Fraser som spelar Captain Hastings i tv-serien. Han är suverän på att läsa Agathas böcker. För denna bok blev det en extra effekt då Hastings endast omtalades av Poirot men inte var med själv.

Slutet är spektakulärt av flera skäl, inte endast den stora twisten. Poirot övertalar också mördaren att ta sitt eget liv. Offret Roger Ackroyd får på sätt ingen rättvisa men en av mördarens närmaste familjemedlemmar slipper skammen. Det är som att Poirot vill återställa den sociala ordningen i byn och att han månar om en karaktär han uppenbarligen gillar...

Betyget pendlar mellan en tvåa och trea men med tanke på bokens förmåga att överraska känner jag att den förtjänar det högre betyget. Den är inte en "classic" för intet.

 

Cover av första brittiska utgåvan 1926

"The Murder on the Links" by Agatha Christie

Publicerad 1923
Agatha Christies bok #3
Poirot #2

Bokens dedikation: "To My Husband. A fellow enthusiast for detective stories and to whom I am indebted for much helpful advice and criticism."

Location: Merlinville-sur-Mer, France

Innehåll: förväxlade identiteter, flash backs, rödhåriga tvillingar, drama och en hel del romantik

Trivia: Agatha om boken flera år senare:

"I think Murder on the Links was moderately good example of its kind - though rather melodramatic. This time I provided a love affair for Hastings. If I had to have a love interest in the book I thought I might as well marry off Hastings. Truth to tell, I think I was getting a little tired of him. I might be stuck with Poirot, but no need to be stuck with Hastings too."

Trivia 2: 1922 åkte Agatha och Archie jorden runt med Major Belcher, en pompös brittisk gentleman och skojare. Major Belcher hade snackat till sig uppdraget att göra en promo-tour runt imperiets alla delar av världen inför "the British Empire Exhibition" 1924, och han bjöd med paret Christie. De lämnade England på skeppet "Kildonan Castle" och anlände efter mycket sjösjuka för den stackars Agatha till slut i Sydafrika. Därefter bar det av till ställen som Victoria Falls, Australien, Nya Zeeland, Hawai och Kanada. Major Belcher var mycket charmig i sociala sammanhang, men också mycket krävande, nedlåtande och elak mot sin duglige sekreterare, Mr Bates. Belcher beskrev honom som så:

"the appearance of a villain in a melodrama, with black hair, flashing eyes and an altogether sinister aspect."

Varken Major Belcher eller hans sekreterare insåg nog att Agatha noggrant suderade dem och deras relation... Mer om det i nästkommande bok-revy!

Revy

"Murder on the links" publicerades 1923. Poirot och Hastings är på den Franska atlantkusten och löser mordfall. Miljöerna är superbt beskrivna och läsaren blir som förflyttad till Frankrike. Denna miljö är distinkt annorlanda än när hon beskriver engelska miljöer.

Mordfallet är rejält komplicerat och det ska mycket till för att en läsare ska kunna lista ut allt även om det finns en hel del ledtrådar. För mig känns det som att Agatha gjort det lite väl för svårt för läsaren med för många rörliga delar i maskinen. Hon har gjort en fiktiv historia som bygger på ett verkligt äldre fall som hon läst om. Det utspelades också i Frankrike. 

Poirot drar sig således till minnes ett äldre fall (som är det verkliga fallet), och kopplar ihop det med mordfallet han ska lösa enligt devisen att människor sällan bryter sina vanor, speciellt då mördaren kom undan med det tidigare mordet.

En humoristisk aspekt är tävlingen mellan Poirot och den unge och berömde franske polisen Monsieur Giraud. Poirot går givetvis segrande ur den fajten. 

Men det jag tar med mig mest från boken är ändå Hastings romantiska eskapader. Han blir hals över huvud förälskad i "Cinderella", en av tvillingsystrarna som figurerar i historien. Enligt podden "All About Agatha" var Christie redan trött på Hastings (och Poirot också för den delen) och hon lät honom träffa sin blivande fru Dulcie i denna bok för att sedan skeppa iväg herr och fru Hastings till en ranch i Argentina. Jag blir lite ledsen när jag hör detta då jag finner Hastings vara mycket underhållande att läsa. Han kommer alltid upp med den ena fantasieggande lösningen efter den andra som Hercule slår ner. Arthur är en viktig del av böckerna här i början. Och nu blir han i alla fall med rödhårig fru, till viss del med Poirots hjälp till och med. Hercule är en obotlig romantiker. 

Det går dock inte bra hela vägen, det blir snårigt framåt slutet av boken. Ett tag tror Hastings, felaktigt givetvis, att Dulcie är skyldig till något och att Poirot kommer kasta henne till polisens blodhundar. Hastings blir så upprörd att han säger upp bekantskapen med Poirot och blir hans fiende! Quelle spectaculaire. 

Christie valde att lägga handlingen i Frankrike och detta gör att boken är överfylld av tal på franska. Det skapar en härlig stämning och jag som har läst lite franska hänger lätt med i handlingen. Allt som oftast är det självförklarande vad Poirot eller någon av fransmännen säger. Ett exempel efter att Hastings har ställt till det... Det är Dulcie som omtalas:

"Well, well," said the magistrate, softening. "It was most irregular, but the lady is without doubt young and beautiful, n'est-pas?" What is it to be young! O jeunesse, jeunesse!" And he sighed sentimentally.

Boken adapterades av David Succhet 1996 som den tredje filmen av fyra under Series 6. Jag kom återigen inte ihåg speciellt mycket från filmen, så jag såg om den efter jag läst klart boken. Det är en hög lägstanivå på filmerna i serien, njutbart, men jag tyckte att adaptionen kanske är en av de svagare på grund av ändringarna de gjort. 

En liten kul grej som ändrats är konkurrensen mellan Hercule och Giraud som ges en mer humoristisk ton och ett glitter i ögat. Det var såklart helt ok, ingen beklagan från mig om just den ändringen.

De lite mer bekymmersamma ändringarna gäller bland annat relationen mellan Hercule och Arthur. Poirot är generellt sett mer brysk och på gränsen till elak mot Hastings i boken, i filmen är de vänner hela vägen. Men den största och viktigaste skillnaden i adaptionen är att de har rationaliserat bort en av tvillingsystrarna vilket gör att den romantiska utvecklingen blir helt omkullkastad. 

Det är ett stort avsteg och avbräck tycker jag nu efter att ha läst boken. Sonen till mordoffret blir ihop med en syster och Hastings med den andra (i boken). I filmen saknas en syster och den syster som är kvar har två uppvaktande gentlemen. I slutet hon byter fot, hoppar från den unge sonens till Hastings famn, mer eller mindre oförklarat. Lite deus ex machina över det hela. Otillfredsställande! 

Succhet har uppenbarligen inte prioriterat de delar av boken som jag fann mest fascinerande såsom romantiken som Christie uppenbarligen är bra, på oavsett hur motvillig hon må ha varit, men också den vänskapskris som Hastings och Poirot genomgick, i alla fall i Hastings huvud.

Detta var en mycket stark bok. Nära top of the line!

Original Uk cover, 1923

"The Mysterious Affair at Styles" by Agatha Christie

Publicerad 1920
Agatha Christies bok #1
Poirot #1

Bokens dedikation: "To my Mother"

Location: Herrgården Styles Court och byn Styles St Mary, Essex

Innehåll: Mysterium, humor, familjerelationer och en gnutta kärlek

Trivia: I sin iver att få sin första bok publiserad skrev Agatha på ett slavkontrakt för förlaget The Bodley Head för sin första roman och de fem efterföljande, dvs till och med The Murder of Roger Ackroyd. 

Revy

The Mysterious Affair at Styles är Agatha Christies första roman och boken där Hecule Poirot introducerades. Boken skrevs under brinnande världskrig 1916 men publicerades inte förrän 1920. Kan måhända pappersransoneringen under kriget haft något med den fördröjda publiceringen? Nja, mest var det nog att Agatha inte hittade ett bokförlag som ville ge boken chansen trots flera försök. Sedan blev den liggande tills en personlig kontakt ledde till ett nytt försök, som lyckades.

Detta är en stark första bok om Poirot och hans vänner. Det är trevligt med introduktionen av den lille belgaren. Agatha skapade en detektiv som åtminstone rent fysiskt var som en motsats till Sherlock Holmes, som såklart var den stora kända litteraturdetektiven vid denna tid. Sherlock Holmes publiserades långt in till slutet av 1920-talet så de två överlappade varandra. Sista boken om Sherlock var The Case-Book of Sherlock Holmes som publicerades 1927. Poirot är lite drygt 160 cm lång och satt med ett äggformat huvud. Inte alls lik Sherlock. Båda är briljanta på att lösa mysterier dock.

Historien är berättad ur Hastings synvinkel och Christie spränger in en hel del sublim humor i texten, oftast på Hastings bekostnad. Precis som med Dr. Watson agerar Hastings som läsarens ögon och öron. Ibland inkluderar Hercule Hastings i utredningens och ger honom ledtrådar men allt som oftast hålls den något långsamme Hastings utanför för att undvika att han ska försäga sig. Det framkommer dock tydligt att Poirot tycker om och bryr sig om Hastings, lite som en mentor kanske.

Historien hanterades som första avsnittet i tredje säsongen av tv-serien vilken jag såg 2019 och jag hade glömt vem mördaren var vilket passade bra nu när jag läste boken. Mysteriet är invecklat, och vi får en elegant twist då Hercule avstyr att mördaren blir arresterad för tidigt (för att undgå "double jeopardy").

Detta är den första bok av Christie som jag läst! Tror jag i alla fall. Jag har nu börjat samla på Christies böcker. Jag älskar de gamla pocketböckerna från Fontana med"cover art" av gentlemannen Tom Adams från sexttio och sjuttiotalen. De första sex böckerna hade dock Fontana inte licens för så jag inleder med omslagen från Pan Books, de så kallade "The New Photographic covers" 1966-1968.

Något jag inte kommer ihåg från tv-serien är fokus på Hastings kärleksliv. Eftersom vi läser Hastings tankar får vi på köpet hans funderingar och känslor om personerna i historien. Detta är ett välkommet perspektiv som inte framkommer lika tydligt i filmat format. Vi läser bland annat att han gillar rödhåriga damer, men vem gör inte det? Här blir han väldigt betuttad i Mrs Mary Cavendish. Hon är så innerligt beskriven att jag likt Hastings blir smått förälskad i henne. 

Hastings hinner också med att fria till den unga Cynthia Murdoch, rödhårig. Jag hade lite svårt att avgöra vilken ålder Hastings hade. Han var hemma i England för att vila upp sig från skada han ådragit sig på Västfronten. Men enligt internets var han 30 år 1916, och den gode Poirot verkar vara just pensionerad så runt eller lite drygt 65 år.

Klart bra bok som framför allt har en härlig känsla för både tiden den utspelas och folket i och runt herrgården Styles Court. Karaktärerna i dramat var dock något på den bleka sidan. Jag ger boken en något försiktig trea såhär i början av maratonprojektet att läsa alla Agathas böcker...

Original cover, UK 1920

Agatha Christie's Poirot - Series 10 (2006)

 

Så har jag betat av den tionde säsongen av denna supermysiga serie. Efter att säsong 9 var så bra hade jag ganska höga förväntningar som delvis uppfylldes.

Serien är så mysig att det knappt har betydelse exakt hur intressanta de fyra filmerna är. Miljöerna är ofantligt mysiga, speciellt när det utspelas på 30-talet. Sir David Suchet är som sagt fantastisk som Poirot. Jag väljer att se serien i lagom takt. Det ska vara en lugn och trivsam sittning, gärna med ett glas portvin i handen. Det är så jag jobbar.

Under säsongen ser man några mycket kända och flera vagt kända skådespelare dyka upp vilket är ett resultat av större budget och en starkare produktion. De mest kända från denna säsong torde vara Elliot Gould och Michael Fassbinder. Sedan ser jag flera brittiska karaktärsskådespelare som jag ofta inte kan namnet på.

Första filmen är "The mystery of the Blue Train" vilken jag tyckte var lite otydlig och mest kändes som en tidig version av något som senare skulle bli "Mordet på Orientexpressen". Vi har samma visa med tåg, ond bråd död och Poirot i sitt esse.

"Cards on the table", säsongens andra film var mycket stimulerande. I denna film bjuder en stenrik och excentrisk man in åtta personer, dels fyra som han tror har begått mord och kommit undan, dels fyra "sleuths", dvs detektiver. Vi har Poirot, en polisman, en Secret Service-snubbe samt Adriane Oliver, den mycket lustiga författarinnan av kriminalromaner. Ms Oliver är givetvis Agatha Christies alter ego, n'est-ce pas? 

De fyra potentiella mördarna spelar bridge i ett rum och kriminalarna spelar i ett annat rum. Sent om natten bringas värden om livet. Det är kul för en bridgspelare att se att själva mysteriet delvis löses med hjälp av hur partierna spelades. 

Båda de två återstående filmerna, "After the funeral" och "Taken at the flood" påminner starkt om Rian Johnsons "Knives out". Eller tvärtom såklart. De handlar om efterdyningarna av en rik person som dött och hur de efterlevande härjar för att vinna så mycket som möjligt. "After the funeral" var sinnrik och ganska roande, medan "Taken at the flood" som utspelas 1946 hade en mycket mer allvarlig och ödesdiger stämning. 

Av de två var "Taken at the Flood" klart bäst. Inledningen var lite lätt förvillande då regin var annorlunda. Jag fick en känsla att regissören försökte vara lite för konstnärlig, men allt eftersom historien utvecklades blev jag mer och mer indragen. Detta är ett mörker i alla fall inte jag är van vid från Agatha Christies värld. Efterkrigstiden i England var dock en mycket mörk tid, något vi i Sverige kanske inte riktigt kan förstå. Hela landet i ruiner. Friheten för Europa hade ett högt pris på sina platser. Slutet av filmen är ett av de starkaste i Poirot-serien jag upplevt. Jag har aldrig sett Poirot så arg! Jag älskade hans intensitet och medmänskliga patos. Mördaren hade gjort helt oförlåtliga synder enligt Hercule och jag kan inte annat än hålla med honom. Trots att jag är ateist. Moral handlar inte om religion som jag brukar säga.

Mycket njutbart som alltid, men en viss range mellan filmerna under säsongen.

Betyg: 3+/5

Cards on the table

 

Agatha Christie's Poirot - Series 8 (2001)

Säsong 8 kom ut 2001 och är den sista säsongen som visas i 4:3. Från och med säsong 9 är det wide screen och dessutom höjs production values betydligt enligt ryktena. Jag ser fram emot de återstående fem säsongerna med totalt 21 långfilmer.

Nåväl i denna säsong har vi två filmer.

Murder in Mesopotamia utspelas vid en arkeologisk utgrävning utanför Bagdad. Filmen var en besvikelse. Agatha Christie kör ju med hyss där delar av lösningen inte är tillgängliga för oss i publiken. Därför blir Poirots pompösa genomgång av lösningen allt som oftast lite av en happening. I detta äventyr har hon lagt in inte bara ett villospår utan tvenne sådana; dels mordet på den lokale knarklangaren samt självmordet, dels den falske prästen som stal artefakter. Karaktärerna i filmen var inte speciellt intressanta. Hela historien bygger på att Louise Leidner skulle vara så vacker och förförisk att ingen man kunde undgå bli förälskad i henne. Men skådespelerskan de valt uppfyllde sannerligen inte någondera av de två karaktärsdragen vilket gjorde hela historien platt. Höjdpunkterna för mig blev istället när Hercule jagade myggor om natten och Captain Hastings påstådda expertis inom kvinnlig psykologi (när Hastings ger Hercule tips om Countess Rossakoff). Grevinnan syns inte till men blåser Hercule på hotellnotan, stackarn. Betyg tvåa.

Evil Under the Sun var mycket bättre. Det utspelas på det fantastiska hotellet Bigbury-on-Sea på Burgh Island utanför södra kusten av Devon. Man når hotellet i en monstruös maskin som bär människor över sundet när det är fyllt av tidvatten. Hercule är ordinerad dit av sin läkare för uppfriskande havsluft och en strikt diet. Han måste gå ner i vikt efter en incident på Captain Hastings nyöppnade restaurang. I slutändan berodde Hercules sjukdom på osanitär olägenhet på restaurangen! Mysteriet är invecklat och kul att följa. Karaktärerna var medelintressanta. Jag blir verkligen sugen på att besöka hotellet någon gång! Betyg trea.

  

Betyg (hela säsongen): 2/5

Agatha Christie's Poirot - Series 7 (2000)

De fyra filmerna i säsong sex var utspridda över ett drygt år december 1994 till februari 1996. Sen dröjde det ända till januari och februari 2000 för nästa säsong.

Säsong sju består av två filmer. De är båda ganska bra!

The Murder of Roger Ackroyd utspelar sin när Poirot varit pensionerad under ett år. Han har flyttat ut på landsbygden vilken uppenbarligen inte passar hans lilla grå celler. Hela filmen dryper av Poirots hat till folket i den lilla byn han bor i. Poirots ilska över förruttnelsen och förljugenheten är tydlig i dialogen. "Idiots in tweed" som han säger. Han hatar att alla ler utåt men ljuger som borstbindare.

Mordoffret kallas av Poirot för "the vulgarian" och då är han ändå Poirots vän! Dialogen rent generellt är intrikat.

Filmen är ganska stel och lite trist tills Poirots gamle vän Inspector Japp kommer med. Deras glädje när de återförenas är mysig och hela filmen lever upp av deras gemensamma energi. De är så fina ihop. Kul när Japp omedvetet imiterar Poirots miner och nickningar när han famlar i mörkret som mest.

Under filmen läser Poirot från någons dagbok vilket senare visar sig vara mördarens dagbok. Jag fattade aldrig vad poängen med detta var. Enligt säkra källor framkom detta bättre i originalboken och att det handlade om en "otillförlitlig" berättare vilket eventuellt var en nymodighet när Agatha Christie införde det. Det genomfördes inte speciellt bra i filmen i vilket fall.

Den andra filmen var ett klart steg upp. Nu har vi kommit till punkten när Poirot avslutat sin pensionering och är tillbaka i London.

Filmen heter Lord Edgware Dies. Här får vi umgås med Miss Lemon, Captain Hastings (som är gift!) och Inspector Japp. Mycket trivsamt.

Poirot blir betuttad i en blond skönhet, Lady Edgeware. Vi får ett mysterium som inte går av för hackor med en imitatör, förmådda damer, panka yngre män, en elaka äldre lord och en vänskaplig dito. Allt utspelas i teatervärlden och som vi alla vet är ingen ärlig i den världen. Alla vill få foten före sin nästa!

Poirot blir till och med rejält arg i denna film. Han söker och avslöjar mördaren med dubbel frenesi på grund av hans personliga känslor i fallet. Quelle spectaculaire!

Betyg: 3/5

Agatha Christie's Poirot - Series 6 (1994-1996)

Den sjätte säsongen består av fyra långfilmer. Alla resterande säsonger består av långfilmer och enligt multipla källor stiger kvaliteten mot slut, vilket låter supernajs för det är bra redan nu. Serien är småputtrigt mysig. Mysterierna är inte det viktigaste, ibland är de bättre och ibland sämre, men det är inte dem som jag ser den för. Det är stämningen i serien, den lågmälda humorn, de sköna miljöerna och alla afternoon tea.

Alla fyra återkommande huvudkaraktärer är bra men David Suchet som Poirot och Hugh Frasers Arthur Hastings är bäst. Jag gillar de avsnitt där Poirot och Hastings är på resande fot, inom England eller utomlands mest.

Första filmen heter Hercule Poirot's Christmas och den är bra. Filmen inleds med att Hercule ser fram emot en fridfull julhelg för sig själv, hans bok och ett glas vin. Men då hade han inte räknat med att han bor i England med deras erkänt usla plumming. Husets central heating går sönder och Hercule fryser, otroligt lustigt. Lyckligtvis blir han bjuden till ett fint stort hus där dessutom ett mord begås.

Hickory Dickory Dock gav inte något bestående intryck på mig förutom att det var en barnramsa som sjöngs som inte hade något med handlingen att göra. De hade också hyss för sig med kameratekniken under filmen vilket inte adderade direkt.

Tredje filmen heter Murder on the Links och är säsongens starkaste tycker jag nog. Poirot och Hastings är i Frankrike och när ett mord begås blir det tävling om vem som kan lösa mordet snabbast mellan Poirot och hans franske kollega Monsieur Giraud, en välmående och mustig herre som bolmar på en Sherlock Holmes-pipa hela tiden. Giraud bettar sin pipa mot Poirots mustasch. Quelle extraordinaire! Mordfallet är svårt då flera personer beter sig konstigt då de skyddar älskande som de tror är skyldiga. Så vi får icke sanningsenliga vittnen och andra lömska ting som gör det mer komplicerat. Dessutom går Arthur och kärar ner sig i en vacker dam mitt upp i allt, Bella Duveen. Hercule är så fin när han hjälper Arthur is slutscenen, hjärtat ökar takten lite där.

I den fjärde och sista filmen åker Poirot och Hastings till kusten för att beskåda ett försök att slå världsrekord med motorbåt. Det efterföljande mordet har aspekter av seanser, andar från döda och att Poirot skaffar sig en hund! Monsieur Bob! Lustigt avsnitt!

Jag gillade detta skarpt. Småputtrigt! Mysigt! Inte allt för kämpigt.

Betyg: 3/5

Agatha Christie's Poirot - Series 5 (1993)

Säsong fyra bestod av tre långfilmer, men här i säsong fem gick man åter till korta avsnitt om 50 minuter vardera. Säsongen har åtta avsnitt. Vid det här laget är karaktärerna och deras inbördes relationer så väl etablerade att det är en ren fröjd att följa Hercule, Captain Hastings, Miss Lemon och Inspector Japp på deras äventyr.

Jag vet inte om det är vanan av deras sällskap som gjorde det men jag fann denna säsong den starkaste hittills. I det andra avsnittet intresserar sig Poirot av en klients belgiska bronsminiatyrer, mycket lustigt. Det tredje avsnittet "Yellow Iris" är riktigt bra, ett mysterium som löper över flera år och Poirot blir helt klart känslomässigt involverad i fallet, något som kommer bli än mer tydligt senare under säsongen. I Iris diskuterar Captain Hastings och Hercule den brittiska maten, jag skrattar högt över Poirots spydiga kommentarer. Avsnittet avslutas dock med att de båda avnjuter varsin "fish and chips".

"The case of the missing will", det fjärde avsnittet, är ett av de bästa korta avsnitten i hela serien. Våra hjältar blir involverade i ett fall där jämlikhet mellan könen och dolda familjerelationer gör mysteriet till ett extra svårlöst fall.

Men det är det sjätte avsnittet "The chocolate box" som firar de största triumferna. Vi tas tillbaka 20 år till en ung Poirot hemma i Belgien. Den ljuvliga och platoniska kärleken mellan Hercule och Mademoiselle Virginie är mycket fin. Hennes fina brosch syns i flera avsnitt, se bilderna nedan för scenen när Hercule får den i present. Fint.

Hur de fått honom att se yngre och smalare ut fattar jag ej!

Allt som alt var säsongen den starkaste hittills även om de två sista avsnitten tappade lite och håller den från att hämta in ett finare betyg.

Betyg: 3+/5

Hercule 20 år smalare, med den älskvärda Virginie

Virginie ger Hercule en brosch

20 år senare, samma brosch, men nu med en liten blå blomma

Agatha Christie's Poirot - Series 3 (1990-1991)

Tredje säsongen av Agatha Christie's Poirot består av en långfilm plus tio avsnitt om ca 50 minuter. Säsongen inleds med filmen "The Mysterious Affair at Styles" och den bygger på boken med samma namn från 1920 där Hercule Poirot introduceras. Poirots första fall alltså. Den utspelas i slutet av första världskriget. Resterande avsnitt kommer från novellsamlingarna Poirot Investigates från 1924, Poirot's Early cases som publicerades 1974 och utspelas mellan 1923 och 1935 samt The Adventures of the Christmas Pudding från 1960.

Styrkan i serien ligger i miljöerna, tidskänslan (i tv-serien utspelas det mesta i mitten av 30-talet), samspelet mellan karaktärerna och den underbara lågmälda humorn. Mysterierna är kluriga men vi som åskådare får oftast inte se väsentliga detaljer, scener klipps just när Hercule får syn på något viktigt och liknande, vilket leder till att detaljerna i lösningen ofta är okända för oss. Därför blir det oftast något av en "happening" när Poirot avslöjar allt. Det är lite trist eftersom det förtar intresset för mysterierna för mig. Istället är det afternoon tea, Poirots klanderfria stil och uppförande och humorn som studsar fritt mellan Hercule, Captain Hastings och Chief Inspector Japp som lyfter serien.

Säsongens intressantaste avsnitt kan vara Hercule's första case "The Mysterious Affair at Styles", det lurigaste mordet i "The mystery of the Spanish chest" samt "The double clue" där Poirot blir betuttad i den ryska Countess Vera Rossakoff.

Nästa säsong är den första som enkom består av långfilmer, tre till antalet. On y va!

Betyg: 3/5