Waves (2019)

"Waves" verkar vara något av en snackis. Det är en fin berättelse om hur en familj hanterar en stor sorg. Tyvärr fördunklas historien av ett hysteriskt klippande, olidlig ljudmix och ett fipplande med bildformatet som får alla pretto-varningssignaler att gå igång samtidigt. Det är synd, regissören Trey Edward Shults borde insett när han ska ta det lugnt och när han ska dra på. Han skulle också behövt lära sig det där med "kill your darlings". Hans 360-gradersrotationer med kameran må ha varit något de snackade om på filmskolan, men nu ger den mig bara irritation och huvudvärk.

Filmen är på tok för lång. Den första halvan är rejält seg, endast noterbar för den vidriga ljudmixen. Låg ljudnivå på dialogen mixas med hög ljudnivå på den ena hysteriska hipp hopp-låten efter den andra. Filmens andra halva är dess styrka. Den första halvan är bara till för att sätta upp dramat under andra halvan och att visa hur pappan i familjen inte ser dottern Emily. Vi åskådare får inte heller se henne, vi får inte ens veta hennes namn. Ett effektivt grepp som gör filmen väldigt speciellt. Hon, Emily, är filmen egentliga huvudperson, inte idioten till storebror hon dras med. Men samma story hade rimligen kunnat berättats på 105 minuter.

I en scen mitt i filmen badar Tyler och Alexa i havet och det enda jag tänker på är filmen "Moonlight". Jag tror bestämt att "Moonlight" för alltid kommer äga den ikoniska "karaktärer på film badar ihop"-scenen.

 "Waves" påminner mig om en blandning av den blåa "Moonlight" och dåliga hipp hopp videos på MTV. Ljudmixningen gör att det känns som att badar i havet, lågt och dämpat när man är under vattenytan, skrikande och för högt när man kommer upp över ytan. Och så går det upp och ner medan vågorna sköljer över mig som åskådare.

Taylor Russell som Emily, hmm, wow. Good job, kiddo. Det blev något av en stjärna föds framför ögonen på mig med denna film. Lucas Hedges samspelar bra med henne (förutom första scenen dem emellan som kändes helt off). Scenerna hos Lukes döende far var starka.

Jag gillade filmen en hel del till slut. Första halvan var en tvåa medan andra halvan var en stark trea och uppe på en fyra ett tag. Som helhet ger jag filmen en trea.

Betyg: 3/5 

Fler tankar om filmen:
Jojjenito
Movies-Noir

Lady Bird (2017)

Jag har alltid gillat det jag sett av Greta Gerwig på duken. Hur hon är som privat har jag ingen aning om då jag inte följer henne på sociala medier. Nu har hon gjort sin första film på ett eget manus, delvis självbiografiskt. Kärestan Noah Baumbach erbjöd sig tydligen att regissera men hon avböjde. Bra gjort Greta.

Jag ville så gärna älska filmen. Men redan innan jag såg den hade jag börjat höra att den var fantastisk och kanske en av årets bästa filmer. Ibland förstärker sådant försnack upplevelsen, men oftast blir förväntningarna en onödig tanke i huvudet som måste hanteras under hela filmens gång. Damn, you Curious Mind. Jag känner mig alltså typiskt nog snopen efter jag sett denna film. Den är bra men den är inte alls så bra som dess rykte gör gällande.



Filmen, som påminner en hel del om The edge of seventeen, handlar om Christine "Lady bird" McPhearsons sista år på high school. Den fokuserar på tre trådar; relationen till hennes hårdhudade mor, hennes drömmar om college och hennes relation till sin far, samt hennes flört med killar och hur det påverkar hennes relation till sin bästa kompis. Jag fann alla delar bra men relationen mellan Lady bird och hennes mor är den mest minnesvärda, inte minst på grund av skådespeleriet från Laurie Metcalf som spelar modern Marion. Tracy Letts spelar pappan på ett som alltid förträffligt sätt. Bra skådis. Även Lucas Hedges i rollen som en av Lady birds pojkvänner under året är bra.

Tyvärr är jag inte helt såld på Saoirse Ronan som spelar huvudrollen. Det är något med henne som lämnar mig oberörd och inte speciellt imponerad. Därmed kommer hela filmupplevelsen i gungning. Jag minns inte så mycket av Hanna men det är en film som jag måste se om vad det lider. Via den kan jag kanske få upp henne några pinnhål. Men i dagsläget är hon inte en favorit. Är hon för kall? För genomskinlig? För undvikande? För sluten? Jag vet inte exakt vad det är men för mig känns det som att avståndet mellan henne och hur Greta Gerwig själv är på film är gigantiskt. Typ så långt som det går. Ronan är mer lik sådana som Kirsten Dunst, Nicole Kidman och Cate Blanchett (på tal om Hanna)...



Det kanske är så att jag var på ett okompatibelt humör när jag såg filmen. Man kan ju faktiskt helt omvärdera en film vid en omtitt. Men det är samtidigt inte supervanligt om jag ska vara ärlig. Låt oss hoppas att detta kan vara en sådan film. Som det är nu så är jag milt intresserad och en omtitt kan kanske dölja sig i framtidens sköte. Men efter första titten är jag frustrerande onöjd. En tydlig indikator är att filmen trots allt inte väger speciellt tungt i mitt huvud i alla fall. Jag ger därmed Lady bird tre drömmar om östkusten av fem möjliga.

Betyg: 3/5  

Fler tankar om filmen och hur filmen uppfattas efter visning:
Jojjenito

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

Three Billboards outside Ebbing, Missouri är så bra att jag valde att se om den nu när den dök upp på filmfestivalen. Jag hade redan sett den i en av de första visningarna i världen när den visade på Malmö filmdagar i september. Sedan dess hade filmen legat i huvudet och jäst till sig. Jag var mycket nyfiken på hur jag skulle gilla den efter en andra titt. Jag kan med glädje och viss lättnad konstatera att denna visning bara cementerade min åsikt om filmen. Den tar sig med god marginal upp på högsta betyget! En av årets filmer som säkert kommer låter höra av sig i oscarsracet samt på min egna subjektiva årslistan framåt våren.

Jag bör nog varna för spoiler så de av er som vill se den helt ospoilad bör göra det först och återkomma till denna text senare.



Filmen är melankolisk och sorglig, ett renodlat drama med en hel del roliga situationer och agerande. Lyckligtvis ligger humorn i karaktärerna och situationer långt från det oseriösa och antiallvarliga i renodlade komedier. Filmen är skriven och regisserad av Martin McDonagh som tidigare gjort In bruges och Seven Psychopaths, två bra men mycket mer lättsamma filmer. De båda tidigare filmerna har en tydligare mix av drama, action och komedi. McDonagh har helt klart med denna film tagit ett steg mot mer seriösa filmer. Om jag ska likna filmen med andra verk skulle jag säga att den är som en blandning mellan förra årets stora överraskning Manchester by the Sea ,på grund av hur tung av sorg filmerna är, och någon av bröderna Coens bättre filmer, på grund av stämning, karaktärsflora och dialog.

Filmens styrka är lite svårt att sätta fingret på. Jag la märke till hur stor del av filmen har perfekt tempo, scenerna kommer i rätt takt och var inte för långa eller korta. Klippningen är supertajt. Nu är detta inte en actionfylld film, den är klippt så som ett drama ska klippas för att fånga åskådarens uppmärksamhet och hålla kvar den i ett järngrepp.



En annan sak jag funderade på under titten var hur annorlunda karaktärerna betedde sig jämfört vad man är van vid i en historia av detta slag. Det var otroligt fräscht att se hela människor, komplexa karaktärer med många lager. Alla hade bättre och sämre sidor. Nästan ingen var helt ond och absolut ingen var helt perfekt. I filmer som denna, om mordfall och med teman sorg och hämnd är det allt för lätt att förenkla och generalisera karaktärerna.

Manus är lysande. Jag känner ingen disharmoni i dialogen och jag kan lätt tro på att det är karaktärerna som säger vad de säger och att de säger det på det sätt de gör. Intressant nog var den karaktär jag kände var lite lite svagare än hur jag mindes den filmens huvudperson Mildred. Karaktären är verkligen fantastisk och vi får se en bred "range" av känslor från henne där sorgen, bitterheten och hatet givetvis tar mest plats. Tyvärr var vissa scener när hon var som mest "bad ass" lite för mycket. Detta är en petitess men en gradskillnad nedtoning hade varit ännu bättre.



Vid andra titten satt jag mest hela tiden och gapade åt hur bra Sam Rockwell är i rollen som officer Dixon. Han är otroligt bra och brottsligt underskattad. Detta kan mycket väl vara hans bästa insats i karriären. Att förvalta en karaktär som Dixon och baxa honom genom den resa karaktären gör under filmen är mästerligt. Det är små detaljer i hans agerande, som ömhet mot hans förjävliga morsa eller hur han månar om sin sköldpadda, som hjälper till att förklara förändringen han genomgår. Hans fadersgestalt Willoughby var katalysatorn men grunden fanns inom honom hel tiden.



Även Woody Harrelson är briljant. Chief Willoughby och hans familj och deras öde var ytterligare en potentiell fallgrop som McDonagh hanterade mästerligt. Även där hade vi ett intressant grepp hur karaktären introduceras för att utvecklas under filmens gång. De första känslor vi som åskådare får rörande polisen är ilska för att de inte utreder mordet bättre. Vi ser det ur Mildreds ögon. Men allt eftersom filmen utvecklas lär vi oss att det är ett "cold case" denna film handlar om. Mordet skedde för mer än ett år sedan och det finns inga vittnen, ingen teknisk bevisning och inga DNA-matchningar har gett resultat. det är svårt att rent objektivt säga att polisen gör helt fel även om det ut Mildreds ögon är oförlåtligt att de inte haft kontakt med henne under de senaste sju månaderna. det är oväntade saker som denna insikt som gör att jag gillar filmen så mycket. Människor är komplexa och om de dessutom kastas in i komplexa situationer blir det ibland lätt att inte se alla sidor av saker och ting.

För jag älskar denna film. Den är suverän. Jag ger Thre billboards outside Ebbing, Missouri fem utmanande slut av fem möjliga.

Betyg: 5/5

PS, Lucas Hedges är i smöret. Manchester by the sea förra året, Three billboards outside Ebbing. Missouri i år. Bra jobbat hans agent.

Filmen har redan visats tre gånger på Stockholms filmfestival. Jag såg den både på Malmö Fiilmdagar i september och på filmfesten. Den får svensk premiär den 16:e februari 2018.

För fler revyer av denna film, se:
Movies-Noir
Jojenito
Fiffis Filmtajm

Manchester by the Sea (2016)

Manchester by the Sea är ett tungt och renodlat drama av allra bästa sorten. Det är en lågmält och fint berättad historia om en man från den lilla staden Manchester-by-the-sea på nordöstra kusten i New England. Filmen utspelas i rak linjen med en hel del flash backs från tidigare händelser. Det är som ett mysterium som långsamt avslöjas då lager efter lager av historien blottläggs. Vi får tidigt i filmen kännedom om en tragedi och denna tragedi förstärks mångfalt, som ljudet i en kyrka, när vi lär känna historiens stora tragedi.

Historien och manus är riktigt bra i denna film. Men den skulle falla platt till marken utan vassa skådespelare och det finns i överflöd. Casey Affleck spelar huvudrollen, en roll han fick ta över från Matt Damon som var involverad i projektet på ett tidigt stadium. Unge herr Affleck gör kanske sin livs rolltolkning här. Att Michelle Williams är bra överraskar ingen, och Kyle Chandler är precis lika stabil som han alltid är. Några yngre skådespelare visar också framfötterna med Lucas Hedges i första ledet.

Jag hade inte läst på om filmen mer än det lilla jag såg i filmfestivalens tidning, jag kände igen några skådespelarnamn och såg att filmen var hyllad. Det räckte för mig att välja filmen. Redan i de första scenerna märkte jag att detta var en speciell film. Casey Affleck spelar en uppenbarligen mycket kompetent man som trots det "bara" arbetar som fastighetsskötare i ett halvsunkigt område i Boston. Han har en mörk aura. Något är off, där finns ett mörker och en ilska som vi inte förstår. Än. Filmen kommer långsamt berätta hans historia.

Jag brukar inte berätta om händelser runt visningen, som mina bloggarkollegor Movies-Noir och Jojjenito gärna gör, men här måste jag berätta min anekdot. Filmen var filmfestivalens avslutningsfilm och jag gick och såg den ensam. Den visning som funkade i mitt schema var Red Carpet-visningen på fredagskvällen. Trots att filmen visades på Skandia som är en relativt stor biograf var visningen slutsåld. Det var som förväntat kaos inför insläppet, men väl inne i förkammaren tog jag en svalkande drink innehållandes whisky från storsponsorn. Logistiken funkade över förväntat och de släppte snart in oss i salongen. Jag fick plats på en av de två favoritraderna. Nu kommer det... Till höger om mig satt två trevliga killar som var tysta och lugna hela filmen igenom. Men till vänster satt ett gäng på fyra personer varav den sist anländande var en kvinna som satt på platsen direkt till vänster om mig. Innan filmen började pratade hon väldigt mycket och snabbt med sina kompisar. Hon sa bland annat att hon inte hade en aning om vad det var för sorts film vi skulle se. Jag tänkte inte mer på det förrän efter filmen. Problemet var att kvinnan uppenbarligen trodde eller uppfattade det som att filmen var en dramakomedi. Hon satt och skrattade högt många, många gånger, och oftast som enda person i hela salongen. Dessutom hade hon ett gällt åsnelikande skratt. Till och med i högdramatiska scener fick hon in en skrattsalva eller två. Nu störde det inte mig så mycket att jag togs ut ur filmen men jag blev allt lite förundrad över att hon inte fångade filmens stämning över huvud taget. Till slut började hon fatta och när en av de sista supertunga scenerna spelade satt hon tyst. Jag satt med handen framför näsan med tårarna rinnande. Under filmens eftertexter då jag själv kände en stor börda på axlarna eftersom jag fortfarande var inne i filmens stämning började hon genast att prata med sina kompisar. "Jaha, det var ju en dyster film!" kvittrade hon glatt. Ja, vad kan man säga? Om det ändå varit en komedi, skräckis, actionfilm eller något mer fartfyllt... Men årets finaste och djupaste och sorgligaste dramafilm... Typiskt att jag fick åsneskrattet bredvid mig!

Jaja, oscarn till Casey Affleck? Nominering till Michelle Williams?

Som du kanske förstår föll jag som en fura för filmen. Den var en av de bästa på årets festival. Jag ger Manchester by the sea fyra starka anledningar till att ta livet av sig av fem.

Betyg: 4/5