Tale of Cinema (2005)

Kompisen, resekamraten och poddkollegan Carl gillar Hong Sang-soo, det vet alla. Jag gissar till och med att det är en av hans favoritregissörer. Så när det vankades firande av en högtidsdag för Carl behövde jag finna en passande gåva såklart. Efter ett intensivt letande och ett visst våndande landade på den lilla fina boken Tale of Cinema skriven av filmkritikern Dennis Lim. Författaren utforskar Hong Sang-soos filmografi via hans film med samma namn.

Jag köpte boken och den har nu lämnats över i samband med samkväm. Jag hoppas att den har landat väl på en bra plats i bokhyllorna. Men jag ville såklart också själv titta på filmen som mr Lim valde att spegla Hong Sang-soos hela filmografi via. Det är kanske Hong Sang-soos mest typiska film till och med?

Detta var dock inte den första filmen jag sett av den sydkoreanska regissören. Jag känner igen stilen. Der är pratiga vardagsdramer om människor som vi är i verkliga livet. Filmspråket är långsamt och påminner ibland lite om Woody Allens mest innerliga filmer, speciellt de med ett alter ego i form av en åldrande regissör som söker sig till yngre kvinnliga kompanjoner. Och precis som med Allen reflekterar Hong Sang-soo ofta över filmen som konstart, och ibland är filmerna medidativa där gränserna mellan verklighet och fantasi till och med suddas ut lite.

Handlingen i Tale of Cinema är svårbeskriven. Vi har regissören och skådespelarna i en kortfilm men också i deras verkliga liv, fast på film, dvs en film inom filmen plus skaparna bakom filmen, inom filmen. Och allt reflekterar Hong Sang-soos erfarenheter och filosofier får jag en känsla av. Det handlar om relationer mellan man och kvinna men också mellan föräldrar och vuxna barn. Känslor av misslyckande, skam, hopplöshet blandas med nyfikenhet, längtan och melankoli. På ytan nog så komplext men om man ger filmen sin tid och verkligen sätter sig in i vad den handlar om så är det komplext nog där också.

Helt klart en intressant film, en film om film och de som gör filmerna. Rekommenderas!

Betyg: 3/5

Claire's Camera (2017)

Claire's camera är den tredje filmen av den koreanske regissören Hong Sang-soo som jag sett (Hong är efterenamnet som jag förstår det). Hans filmer är långsamma relationsdrivna dramer med intressanta och komplexa karaktärer. De jag sett har handlat om längtan, känslomässiga dyningar efter avslutade relationer eller moral kring otrohet. Jag gav de två tidigare en trea och en fyra så allmänt höga betyg för koreanen. När Carl uppmärksammade mig på att Hongs nya film skulle visas på Cinemateket hakade jag på. Det är inte så vanligt att Hongs filmer visas på bio i Sverige. Med oss fick vi också Fredrik som är ytterligare en ivrig besökare på Cinemateket.



Filmen behandlar ett triangeldrama mellan en äldre regissör, hans kvinnliga manager tillika flickvän i hemlighet samt hennes yngre assisten, som regissören haft ett förhållande med på sidan. Filmen utspelas under två dagar under Cannes-festivalen och som katalysator kommer den franska turisten Claire in då hon av slumpen sammanstöter med dem alla tre. Claire fotar allt och alla med sin polaroidkamera och hennes foton visar det dolda under ytan. Filmen är inspelad under Cannes-festivalen men man ser inte mycket av det utan det mesta sker nere på stranden, på kaféer och i någons lägenhet.

Franska ikonen Isabelle Huppert spelar Claire, hon med kameran. Den unga assistenten spelas av Hongs musa Min-hee Kim som varit med i båda de två filmer jag sett av honom. Hon är otroligt bra och har blivit något av en personlig favorit hos mig.



Filmen är dock tyvärr något av ett hafsverk. Den spelades in på nio dagar och klipptes dagen efter. Dialogen är allt som oftast improviserad som det verkar. En notabel detalj är att Hong har filmat sina skådespelare bakifrån i många av de scener där dialogen förfaller vara som mest tagen ur luften. Partier med engelsk dialog är stapplande och inte speciellt bra.

Samtidigt bränner det till ordentligt i några scener. Jag tänker framför allt på en scen då unga Jeon via Claires polaroidfoton lägger ihop ett och ett och förstår vad som hänt och varför folk är arga. Hon pratar mycket riktigt koreanska i den scenen som kanske till och med är skriven ordentligt av regissören och manusförfattaren. Scener som den och några till får filmen att leva upp som tomtebloss i mörkret. Annars är detta den klart svagaste av de tre jag nu sett. Men inte dålig trots allt. Det är en skön miljö och alla fyra huvudkaraktärerna är intressanta av olika skäl. Filmen är kort och tiden flyger fram. Den är dock inte bättre än "helt ok".



I en scen på stranden står Claire och Jeon i förgrunden medan vi ser barn hoppa från en pyramidformad klippa ner i havet i bakgrunden. Från den vinkel vi fick se verkade det orimligt att de inte slår i klippan vilket fick mig att spänna mig om och om igen. Allt verkade gå bra dock.

I en annan scen kommer den äldre regissören Director Soo fram till Jeon på en mingelfest och skäller ut henne för skandalöst klädval och för att hon sminkat sig för hårt. Den scenen stack ut från resten av filmen. Han betedde sig absurt dåligt, fransyskan som pratade om filmen i en F2F efter visningen såg hans agerande som svartsjuka, för mig verkade det i stunden mer som en malplacerad självpåtagen fadersroll. Allt är oklart! Frågan som hänger kvar i huvudet är hur mycket av små scener som den kan vara på gränsen till biografiska då filmens regissör i privatlivet lämnat sin fru för sin klart yngre skådespelerska. Sätter en extra krydda.



Efter filmen intervjuade en kille från Cinemateket en kvinna från Franska Filmfestivalen som hade hjälpt till så att filmen kunde visas för oss. Det var ett ok snack, men tyvärr var ingen av dem allt för insatta i Hong Sang-soo men ändå låtsades de vara experter. Genomskinligt och lite knasigt snack.

Fransyskan hyllade som väntat Huppert, som såklart är en legend, men som kanske inte just här var i sin bästa form, improviserande på engelska. Hon tyckte också att Hongs filmer handlar om moralen runt åtrå (morality of desire), men jag skulle vilja hävda av det lilla jag sett att det närmare verkar handla om moralen runt otrohet. De i mina ögon större experterna Carl och Fredrik verkade hålla med.

Jag ger Claire's camera två "turister" i Cannes av fem.

Betyg: 2/5

On the Beach at Night Alone (2017)

Filmen smyger sig på mig. Det är ännu en film utan synbar handling. I Hong Sang-soo's senaste film On the beach at night alone får vi följa Young-hee, en ung känd skådespelerska som tagit en time out. Hon reser till Hamburg och sedan tillbaka till Korea, hem till sin barndomsstad. Allt medan hon funderar på hur hon ska hantera sin affär med en gift äldre man, regissören till hennes senaste film. I verkliga livet är skådespelerskan Min-hee Kim 35 år gammal och hon har en affär med den gifte äldre regissören Hong Sang-soo. Han är 57 år. Verkligheten flyter således ihop med fiktionen här och det blir svårt att inte behandla filmen i det perspektivet. Jag visste inte om att skådespelerska och regissör hade en affär även i verkligheten, men jag gissade på detta i min konversation med Carl efter filmen. Nu i efterhand med kunskap om det går det inte att göra sig okunnig om faktum.

Min-hee Kim är otroligt bra i denna film. Bedårande. Härlig. Hon vann priset som bästa kvinnliga skådespelerska vid Berlins filmfestival tidigare i år och jag tycker det är välförtjänt. Dialogen är inte det viktigaste då mycket av dramat sker under ytan och förmedlas via skådespeleriet. I Hamburg går Young-hee omkring i staden med en koreansk väninna. De går i parken, går på bio (Young-hee blir berörd), de äter middag hos ett välmenande tyskt hipster-par.



Hemma i Korea stöter hon på gamla barndomsvänner. De gnabbas, fikar och dricker middag ihop. Young-hee är tystlåten och begrundande men ibland brusar hon äntligen upp. Bland annat på fyllan då hon skäller ut sina gamla kamrater om att ingen är "qualified to love". Hon hävdar att alla är "satisfied with a lie". Sedan kysser hon sin kompis till killarnas förtret. Samt förkunnar att tyskarna är "bigger down there". "Ahh, so it is true..."

De är vinter och vännerna fryser mest hela tiden. Vinterjackorna är puffiga av dun. Young-hee går ner till stranden iklädd en tunnkappa och lägger sig på den blöta sanden och sover lite. Hon drömmer om en middag med regissören och några ur produktionen. Ett minne, eller en önskedröm? Jag vet inte och frågan är om det har betydelse ens. Filmen lever upp med Min-hee Kim i huvudrollen. Hon är suverän. Den är långsam och kräver full koncentration. Kanske inte anpassad för dagens filmtittare som är vana med biljakter, flygande järnmän och robotar. Filmen är som ett långt förspel som avbryts innan kläderna ens åkt av. Jag blev fascinerad av filmen redan innan jag visste att dikten glidit ihop med verkligheten och nu vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den nya vetskapen. Oklart om det ens har någon betydelse...

Jag ger On the beach at night alone fyra osynliga kärlekar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Right Now, Wrong Then (2015)

Det första jag vill nämna om den koreanska filmen Right now, wrong then är att det är en film där regissören Sang-soo Hong leker med formatet. Filmen är två timmar lång och uppdelad på två delar. Vi får se samma entimmesfilm två gånger om. Hur kan det bli undrar du nu kanske?

Filmen (filmerna) handlar om regissören Ham som besöker en mindre stad för att presentera och prata om en av sina filmer på en filmfestival. Han anländer dock en dag för tidigt och nyttjar dagen med lite sight seeing. Han träffar då den unga kvinnliga konstnären Yoon och de spenderar dagen och kvällen ihop.

Filmen inleds med en banal liten trudelutt under förtexterna. Titeln Wrong then visas. Sedan är det ingen filmmusik alls. Efter första timmen återkommer den lilla trudelutten  och en ny titel visas Right now. Och det är precis det filmen är. Filmen ger sina karaktärer en andra chans. Känslan när man får chansen på en tjej och misslyckas och man vill göra om och göra bättre. Filmen ger Ham och Yoon en chans till.

I första filmen når Ham och Yoon inte varandra. Han är allt för showig och skrytsam, hon är för blyg och underdånig. Ham utnyttjar skamlöst att han är en känd regissör och är allmänt stoppig. I andra filmen kommunicerar de mycket bättre och ärligare med varandra. Ham är fortfarande en ganska självgod och dryg jäkel, men han är mer ärlig och en mjuk personkemi uppstår. Yoon är också mer framåt i andra filmen.

Filmens skapare Sang-soo Hong är enligt experten som ledsagade oss till bion något av Koreas svar på Woody Allen. Det är pratiga filmer i långsamt och eftertänksamt tempo. Ofta behandlas liknande teman och ofta är det en självmedveten regissör som är filmens protagonist, kanske regissörens alter ego till och med? Denna film passar in på hela den beskrivningen. Den är intressant nog att inte somna ifrån, men den är också långsam nog att åskådaren bjuds in till en slags drömsk halvdvala under några partier i filmen.

Lyckligtvis har inte filmen någon egentlig handling. Det vackra i filmen är att se hur mycket bättre mötet går i andra tagningen. I princip alla scener inleds med samma eller i alla fall mycket liknande dialog som sedan utvecklas i olika riktningar under samtalen. Det är en intressant upplevelse att beskåda och något som man som åskådare kan ta med sig ut i det riktiga livet.

Jae-yeong Jeong spelar Ham och jag gillade aldrig hans stil. Han var lite för dryg för min smak. Däremot älskade jag Min-hee Kim som spelade den ljuvliga Yoon. Båda de viktiga scenerna när de lär känna varandra, på fiket och på restaurangen, filmas med statisk kamera rakt från sidan. Det ger en dokumentär känsla i scenerna. Varför valde regissören det undrar jag stillsamt. Ah-sung Ko spelade en mycket liten roll som regiassistent till Ham. Henne har vi sett förut. Det är den lilla bad ass-tjejen från Snowpiercer och en av huvudrollsinnehavarna i Office.

Jag gillade Right now, wrong then ganska mycket. Den är lite meta och en exercis i formatlaborerande. Av någon anledning kom jag att tänka på Kiarostamis Certified copy när jag tänker tillbaka på Right now, wrong then. Oklart varför. Vissa delar av form och struktur kanske. Certified copy var i alla fall en film jag gillade än mer.

Jag ger Right now, wrong then tre bitterljuva möten av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmen sågs med Johan och Carl och Carl har också skrivit om filmen idag.
Carl på Harduintesettden?