The Post (2017)

The Post är en murvelfilm som jag missade att se när den var ny häromåret. Jag hade vissa förhoppningar på filmen. Nej, jag trodde inte att den skulle komma upp i den "master class"-nivå som Spotlight från 2015 är i. Spotlight som förövrigt kom med på min lista över de tio bästa filmerna från 10-talet.

Men precis som i Spotligt är The Post en BOATS, en film som baseras på historiska skeenden. Denna gång handlar det om kampen mellan regeringen och den fria pressen över hemlisar om Vietnam-kriget.

Washington Post tog en ledande roll i att behålla pressen fri. I Amerika är ju pressen den fjärde statsmakten (i Sverige kallas den för den tredje statsmakten). Pressen är fri i USA, inte som i Sverige där Public Service är finansierad av staten och därmed finns risken att de är i händerna på politikerna. En komplex historia detta med vad som är "fri" press.

I vilket fall får vi följa hur den kvinnliga ägarinnan med spirande mod och den envise chefredaktören står upp mot en regering som försöker tysta pressen genom hot och bufflande. Nixon och anhang vill inte att det publiceras om de oegentligheter som skett under fyra regeringar i rad under Vietnamnkriget.

Meryl Streep och Tom Hanks spelar huvudrollerna och Steven Spielberg regisserar. Allt detta talar för att filmen är kompetent men väldigt "osexig" i mina ögon. Och det är exakt så det blir också. Ganska bra, till och med väldigt bra i sina stunder, men tyvärr lättglömt också.

Alison Brie gör en halvstor roll och jag kände inte ens igen henne. Hon var sig inte lik. Inte alls.

Bradley Whitford, känd från The West Wing, var dock igenkännbar. Han verkar ha levt gott sedan glansdagarna i Vita Huset. Kommer ni ihåg honom i Get out?

Helt ok film om ett mycket intressant skeende i historien. Kul slut på filmen också för övrigt. Den insatte kunde spana på det slutet tidigt i filmen.

Betyg: 3/5

Little Women (2019)

"Little women" har premiär på svenska biografer idag. Är det något du funderar på att se? Detta är min icke spoilande revy om filmen.

I en av filmens mesta metascener diskuterar Jo March sin bok "Little women" med förläggaren Mr. Dashwood. Han tycker att en bok måste ha en spännande handling, mera action, och ett lyckligt slut vilket han definierar som att den kvinnliga huvudpersonen blir gift. Jo håller inte med då hennes bok "bara" handlar om systrarna Marchs liv, varken mer eller mindre. Detta är precis som det är med filmen.

I en mening händer det inte speciellt mycket, men den tar sig ändå in under huden på mig som tittare. Det är lite som en riktigt bra bok som väver sin väv långsamt. Många böcker ger ju inte kortsiktiga kickar från actionscener men storyn tar sig obemärkt in under huden på läsaren ändå.

Efter filmen var jag lite undrande... Vad var det alla som hyllat filmen såg i den? Med tanke på att bokförlagan är ett standardverk för amerikanska skolungdomar gissade jag att vi som inte har läst boken kan ha svårt att relatera till filmen. Men jag kände redan på under första kvällen efter titten att filmen hängde sig kvar. Den pockade på uppmärksamhet. Och den har sannerligen vuxit sedan titten. Det känns som att jag har en relation till systrarna Jo, Meg, Amy och Beth. Lite som med en bra bok alltså. Lite som livet självt.

Filmen har föregåtts med mycket hype och den är en favorit inför Oscarsgalan vilket gjorde att i alla fall jag hade högt ställda och delvis felriktade förväntningar på filmen. Jag trodde att den skulle ge oss en mer nymodigt film som lekte med formatet mer. Istället får vi ett "vanligt" kostymdrama som utspelas under och precis efter det amerikanska inbördeskriget. Det regissör Greta Gerwig gör är att berätta historien hoppandes mellan tre tidslinjer. Det blir ganska förvirrande men jag tror mig fångat essensen i historien i alla fall.

Där filmen firar stora triumfer är inte i dess struktur eller ens dess manus, det är i skådespeleriet och i en tajt regi. Damn, vad bra gjord denna film är! Gerwig ger oss en master class i personregi av skådespelarna. Och skådisarna är perfekta. Jag lyfter framför allt fram Saoirse Ronan och Florence Pugh. Emma Watson, Eliza Scanlen och Laura Dern kommer inte långt efter.

Saoirse Ronans Jo är filmens centralfigur och det är henne man dras till, när hon likt Arya i GoT kämpar för ett eget liv och för att slippa giftas bort som om hon vore en extra fin möbel.

"Little women" är en film som jag trodde skulle vara något annat, som jag inte riktigt fattade när jag såg och som jag har kommit att älska mer och mer allt medan de små kvinnorna vägrar att lämna mig. Jag vill se om den, jag vill hylla konsten i alla dess former; teatern, litteraturen och musiken, och jag vill stå upp för allas rätta att vara sig själva.

Betyg: 4/5

Fler tankar om filmen:
Jojjenito
Sofia

Lady Bird (2017)

Jag har alltid gillat det jag sett av Greta Gerwig på duken. Hur hon är som privat har jag ingen aning om då jag inte följer henne på sociala medier. Nu har hon gjort sin första film på ett eget manus, delvis självbiografiskt. Kärestan Noah Baumbach erbjöd sig tydligen att regissera men hon avböjde. Bra gjort Greta.

Jag ville så gärna älska filmen. Men redan innan jag såg den hade jag börjat höra att den var fantastisk och kanske en av årets bästa filmer. Ibland förstärker sådant försnack upplevelsen, men oftast blir förväntningarna en onödig tanke i huvudet som måste hanteras under hela filmens gång. Damn, you Curious Mind. Jag känner mig alltså typiskt nog snopen efter jag sett denna film. Den är bra men den är inte alls så bra som dess rykte gör gällande.



Filmen, som påminner en hel del om The edge of seventeen, handlar om Christine "Lady bird" McPhearsons sista år på high school. Den fokuserar på tre trådar; relationen till hennes hårdhudade mor, hennes drömmar om college och hennes relation till sin far, samt hennes flört med killar och hur det påverkar hennes relation till sin bästa kompis. Jag fann alla delar bra men relationen mellan Lady bird och hennes mor är den mest minnesvärda, inte minst på grund av skådespeleriet från Laurie Metcalf som spelar modern Marion. Tracy Letts spelar pappan på ett som alltid förträffligt sätt. Bra skådis. Även Lucas Hedges i rollen som en av Lady birds pojkvänner under året är bra.

Tyvärr är jag inte helt såld på Saoirse Ronan som spelar huvudrollen. Det är något med henne som lämnar mig oberörd och inte speciellt imponerad. Därmed kommer hela filmupplevelsen i gungning. Jag minns inte så mycket av Hanna men det är en film som jag måste se om vad det lider. Via den kan jag kanske få upp henne några pinnhål. Men i dagsläget är hon inte en favorit. Är hon för kall? För genomskinlig? För undvikande? För sluten? Jag vet inte exakt vad det är men för mig känns det som att avståndet mellan henne och hur Greta Gerwig själv är på film är gigantiskt. Typ så långt som det går. Ronan är mer lik sådana som Kirsten Dunst, Nicole Kidman och Cate Blanchett (på tal om Hanna)...



Det kanske är så att jag var på ett okompatibelt humör när jag såg filmen. Man kan ju faktiskt helt omvärdera en film vid en omtitt. Men det är samtidigt inte supervanligt om jag ska vara ärlig. Låt oss hoppas att detta kan vara en sådan film. Som det är nu så är jag milt intresserad och en omtitt kan kanske dölja sig i framtidens sköte. Men efter första titten är jag frustrerande onöjd. En tydlig indikator är att filmen trots allt inte väger speciellt tungt i mitt huvud i alla fall. Jag ger därmed Lady bird tre drömmar om östkusten av fem möjliga.

Betyg: 3/5  

Fler tankar om filmen och hur filmen uppfattas efter visning:
Jojjenito

The Lovers (2017)

The lovers är en klart intressant relationsdrama med Debra Winger och Tracy Letts i huvudrollerna. Denna film visar inte hur kärleken uppstår och förälskelsen brinner. Istället får vi följa ett medelålders par med utflugen son. Hur gör man när livet gått i stå och lågan har slocknat? Och vad tycker vi om gifta makar som bedrar sina älskare med sin make eller maka? Välkommen till en lite lätt rörig situation i The lovers.

Även denna film blir svår att prata om utan att riskera spoilage för den potentielle framtida åskådaren så jag varnar för spoilers redan här.



Filmen verkar länge följa den förväntade vägen men lustigt nog tog den en vändning jag inte förutsåg till slut ändå. Det kändes som att Mary och Michael skulle stanna kvar i äktenskapet när de nu funnit gnistan igen, men så blev det inte. Däremot ser vi i sista scenen att de båda fortsätter med sina svek fast nu mot sina nya partners. det är som en ändlös loop som de inte kan bryta sig ur.

Det var intressant att både Mary och Michael hade vänsterprassel med kreativa människor, en författare respektive en dansös. Själva hade de själlösa jobb i kontorsmiljö (som man känner igen sig) trots att de uppenbarligen närde drömmar om mer kreativa liv som unga, de hade träffats när Michael spelade i ett band och Mary hade väl joinat bandet om jag inte missminner mig. Så det känns som att de hade blivit fångade i sitt vardagliga liv med alla aspekter som familjelivet innebär. Det livet kan vara helt underbart, men i denna relation verkar det mer fungerat som ett fängelse.



Parets nya relationer var dock inte mycket bättre. Jag fann filmen lite grumlig i denna fråga. Michaels nya kvinna Lucy verkade helt labil och Marys kille Robert var pompös och egocentrisk och snuddade vid elakheter mest hela tiden. Frågan är om detta var meningen och vad det i så fall betydde? Regissören/manusförfattaren Azazel Jacobs ville kanske beskriva dem som goofy och "sköna typer", men jag fick dåliga vibbar av båda relationerna. Det var därför jag blev så förvånad över hus filmen slutade. Jag hoppas att Jacobs verkligen ville att de nya relationerna var ännu sämre än deras äktenskap och att filmen egentligen bara belyser dessa två människor som i sina relationer tror att "gräset är grönare på andra sidan ängen".  Jag är helt enkelt inte helt klar på vad budskapet med denna film var.

Som drama, relations- och pratfilm var den bra. Både Debra Winger som Mary och Tracy Letts som Michael var mycket bra. Det var dock lite synd att filmen fokuserade mer på Michael än Mary. Det är inte så ofta man får chansen att se Winger på film längre så jag ville ha så mycket som möjligt. Deras vänsterprassel spelades av Aidan Gillen känd från GoT samt Melora Walters som jag bara sett några få gånger tidigare. Som sagt kände jag att båda deras karaktärer skavde mer eller mindre. Antingen medvetet eller oavsiktligt. Aidan Gillen har nog lite svårt att skaka av sig oket från Littlefinger. Han har en stor uppförsbacke med den uppgiften. Melora Walters var filmens svaga punkt. Jag tror personligen att filmen blivit mycket bättre och än mer intressant om dessa två spelats av bättre castade skådespelare. Filmen hade blivit vassare om publiken lättare hade kunnat köpa de utomäktenskapliga relationerna. Tror jag i alla fall, aspirerande manusförfattare som jag är i hemlighet!

Jag ger i alla fall The lovers tre Pokrifki av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Sugen på att läsa mer om denna intressanta film?
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Jojjenito

Indignation (2016)

Jag gillar filmer som utspelas i universitetsmiljö: Antagligen beror det på nostalgiska tankar om min egen tid i Uppsala eller så har det att göra med den starka läsupplevelsen jag fick med Donna Tartts The secret history. Dagens film Indignation utspelas till stor del på ett litet college i Ohio. Detta är en historisk film som utspelas under 50-talet samtidigt som Koreakriget. Logan Lerman spelar Marcus och Sarah Gadon spelar Olivia. Och båda är fantastiskt bra. Filmen bygger på Philip Roths bok från 2008 med samma namn. Jag undrar nu om boken är lika bra, eller ännu bättre än filmen. Böcker tenderar ju att vara det...

Filmen behandlar två teman. Dels utmanas Marcus av skolans rektor då han trots sin judiska bakgrund kommer ut som ateist. I ett land som hyllar sig själv för att acceptera var och ens rätt att tro på den religion han eller hon så väljer går det tydligen inte för sig att inte tro på någon religion alls. Vansinne om du frågar mig. Paret inleder en trevande relation men Olivias minst sagt fria syn på sex före äktenskapet är inte heller rekommendabelt under denna tidsera. Samma gäller i stora delar av världen än idag. I landet som hyllar sig själv för att människor är fria att uttrycka sig som de vill fördöms de som har sex utanför de traditionellt accepterade normerna.

Intensiv trots ett långsamt tempo. Upprörande trots att inget visas på duken. Sorglig. Känslorna flög omkring inne i mig när jag såg filmen. Den är samtidigt intellektuell och känslosam. Filmen inleds med en scen från nutiden och sedan är resten en tanke, en dröm, en slags återblick. Även en scen från kriget i Korea som ruvar över filmen som en våt filt får betydelse i slutet. Trots att detta är ett helt straight drama måste jag hylla de för sättet de låter historien vecklas ut inför oss i publiken.

Filmens starkaste scen är den första "duellen" mellan Marcus och The Dean, sliskigt spelad av Tracy Letts. Jag satt som på nålar när Marcus blev mer och mer pressad, upprörd och svettig! Scenen från Marcus och Olivias första dejt fick mig att vakna till i biofåtöljen och höja på ögonbrynet. De sista scenerna med en gammal Olivia på ålderdomshemmet framför tapeten fick mig att helt tappa andan när insikten öste ner över mig som en störtskur. Vemodigt och allt annat än upplyftande slut. Men jag måste säga att jag älskade filmen för det.

Jag rekommenderar filmen till er som är humanister, gillar dramafilm och vill leva med era sinnen öppna.

Jag ger Indignation fyra blommiga tapeter av fem möjliga.

Betyg: 4/5