K-19: The Widowmaker (2002)

K-19: The Widowmaker är en seriös och mycket välgjord ubåtsthriller av Kathryn Bigelow. Filmen är en BOATS som bygger på verkliga händelser. Hur mycket av detaljerna som är exakt hur det gick till eller är lite svarvade här och där är svårt att avgöra, men den förefaller tämligen realistisk i mina ögon. Harrison Ford, Liam Neeson och Peter Sarsgaard spelar huvudpersonerna.

K-19 var den första av två sovjetiska ubåtar av ny sort, atomubåtar bärandes kärnvapen, som togs fram i början av sextiotalet i det kalla kriget mot USA och NATO. Båten togs i bruk 1961, ett bra tag innan den var färdigtestad och den råkade ut för ett flertal olyckor. Väl ute till havs höll den på att få härdsmälta i kärnreaktorn. Besättningen tvingades till uppoffrande aktiviteter inne vid reaktorn för att hindra katastrofen. Ubåten var så nära den amerikanska kusten att en olycka med explosioner av atomvapnen lätt skulle kunna starta det tredje världskriget. Det var riktigt allvarligt.

Jag kan tänka mig att den nya tv-serien Chernobyl behandlar flera liknande frågeställningar som tas upp i denna film. Jag har inte sett Chernobyl än, men det kan kanske bli av vid senare tillfälle.

Filmen är helt klart intressant och till skillnad från Bigelows tidigare filmer har denna nästan lika höga produktionsvärden som The hurt locker och Zero dark thirty. Skådespelarna klarar sig bra överlag. De två som sticker ut är Peter Sarsgaard och Harrison Ford. Neeson får spela den enklare rollen.

Klart sevärd för de som är intresserad av ämnet.

Betyg: 3/5

Near Dark (1987)

Near dark är en av Kathryn Bigelows tidigaste filmer. Den kom ut 1987, ett år efter James Camerons Aliens. Tre av de tuffaste från Aliens-gänget är med här i Near dark. Mumma för oss Aliens-fans.

Filmen är en melankolisk kärlekssaga i en mörk och blodig värld. Den blandar lyriska undertoner med splatter-våld på ett intressant sätt. Nästan hela filmen utspelas i mörker och de varma solstrålarna känns nästan hotfulla även för mig som åskådare. En intressant stämning la sig över mig när jag såg filmen.

Huvudpersonen Caleb spelas av Adrian Pasdar. Känner vi inte igen det namnet? Jomenvisst, det är ju hans som spelat Glenn Talbot i Marvel's Agents of SHIELD och före det Nathan Perelli i HEROES. Det var ovanligt att se honom som ung! Han är ok även om jag fladdrar i väg i tankarna när jag ser honom. Han är ju General Talbot!

Calebs käresta spelas av den för mig okända Jenny Wright. Hon har inte varit med i speciellt mycket, men jag la märke till att hon spelade groupien i Pink Floyd's The Wall. Följande text inleder hennes bio på imdb:
The talented, unpredictable, opinionated, and uniquely beautiful Jenny Wright was born March 23, 1962 in New York City.

Uniquely beautiful? Hehe, någon som håller henne kär har skrivit den texten. Fint.

Så har vi trion från Aliens; Private Hudson spelar här Severen, Bishop är Jesse och Private Vasquez är lika bad ass som alltid i rollen som Diamondback. Det är helt suveräna alla tre. ALLA tre!

Kul med en tidig, pre-Buffy, vampyrfilm. Detta är en film där ordet vampyr aldrig uttalas. Filmen är ett barn av sin tid då nya dödliga sjukdomar som överförs i blodet via sex var i allas tankar. I denna värld brinner kärleken stark om natten och vampyrerna steks i solen. Goda råd blir dyra för Caleb och hans familjer. Jag älskade Calebs beskyddande av lillasystern. Det var starkt.

Upplösningen är spektakulär, för Private Hudson men framför allt för Bishop och Private Vasques. Vibbar av både Aliens och Blade runner sköljde över mig. Bra skit detta.

Betyg: 4/5 

Strange Days (1995)

Jag trodde att jag redan hade sett Strange days men det visade sig att jag blandade ihop den med Dark City från 1998. Så då var det dags att se Kathryn Bigelows Strange days på manus av James Cameron, ni vet han som gjorde True lies?

Strange days är en sci-fi från en nära framtid. Polisen är korrupt, världens undergång är nära, det är apokalyptiska kravaller på gatorna och man har en ny teknik som gör att man kan spela in människors synintryck och känslor via en kräftliknande manick som man sätter på huvudet. Coolt helt enkelt.

Huvudpersonen är Lenny Nero och han spelas av Ralp Fiennes som är förvillande lik Bradley Cooper. Jag ser bara Cooper under stora delar av filmen trots att jag vet att det är Fiennes, Voldemort himself.

Jag hade mycket hellre sett Cooper i denna roll då han är klart bättre än den känslige Fiennes. Tyvärr kryllar det av skådespelare som jag inte har så mycket till övers för i denna film. Juliette Lewis har aldrig varit en favorit. Hon spelar samma typ varenda gång man ser henne. I denna film spelar hon en sångerska och hennes liveframträdanden är de klart bästa scenerna med henne. Överlag är musiken bra i denna film.

Angela Bassett som Mace är en annan skådis som jag blir helt kall inför. Hon spelar en bad ass chaufför som av oförklarliga skäl helt plötsligt är en kung fu mästare. Michael Wincott i rollen som Philo Gant ser bara helt sjuk ut. Kanske passande för rollen här dock.

Det var lite kul att se Tom Sizemore som Max. Han spelar den snälle bästa kompisen till Ne(r)o. Iklädd i en peruk ser han ut som Killer Bob från Twin Peaks.

Storyn är ok, musiken är stark, miljöerna är överlag bra. Tyvärr är filmen alldeles för lång. När det närmade sig sitt slut visade det sig att det var 45 minuter kvar och filmen fick ett andra liv. Det kändes mycket onödigt. De hade vunnit på att skala ner alla invecklade vändningar i handlingen. De flesta klassiska filmer i denna genre har faktiskt mycket enkla grundstories! Tänk The Terminator, Blade runner, Alien/s.

Filmens sista del förvandlas från en "who dunnit"-thriller till ett "social justice"-drama. Detta är en film om "black lives matter" cirka 20 år före det begreppet blev känt. Hatten av för Bigelow och Camerons sociala patos, men tyvärr känns det lite som att de försökte trycka ner två filmer i en.

Men filmen är helt ok ändå, det känns som att det blev övervikt på det svaga i min text. Filmen är helt klart sevärt om man gillar genren; lite sci-fi, lite apokalyptisk känsla, lite rock'n'roll.

Jag ger den en trea.

Betyg: 3/5

Cartel Land (2015)

Tidigare i höstas såg jag årets bästa film så här långt i thrillern Sicario. Den handlar om kampen mot drogkartellerna som dominerar i Mexiko och hur de hotar att ta över södra USA. På filmfestivalen såg jag så två filmer som skulle passa in som en trio tillsammans med Sicario. Dels var det dagens film, dokumentären Cartel Land, dels den lilla American Independent-filmen 600 Miles (revy imorgon).

Det första som slår mig om Cartel Land är att dokumentärfilmaren måste vara otroligt modig. Under större delen av filmen följer han en vigilant-rörelse där vanligt folk nere i en provins i Mexiko beväpnade sig och började jaga ut den dominerande kartellen från sitt område. Detta skedde 2013-14. Vi får följa motståndsrörelsen på flera av deras operationer och ibland känns det som att kulorna bokstavligen flyger över huvudet på filmaren. Dokumentären har en filmisk vajb och man blir inte allt för överraskad när man ser att Kathryn Bigelow, kvinnan bakom mästerverken Zero dark thirty och The hurt locker är producent till denna film.

Parallellt med händelserna i Mexiko får vi också följa ett spirande medborgargarde, Arizon Border Recon. Det är folk som tröttnat på kartellernas handel med droger och olagliga immigranter som tagit på sig ansvaret att patrullera den södra gränsen mot Mexiko.

Dokumentären är intensiv som en thriller. Jag satt och spände mig av spänning under hela filmen i princip. Vi får följa Dr Mireles, ledaren för Autodefensa som den mexikanska rörelsen kallade sig. Desto större de blev desto mer korrupta blev de. Före folket beväpnade sig verkade varken polisen eller militären alls bry sig. Kidnappningar, våldtäkter och bestialiska mord (som ofta slutade med styckning av offren) hörde till vardagen. Men när Autodefense började rensa ut i sina städer och jaga kartellen på flykten började myndigheterna bry sig... Och kräva att Autodefensa avväpnades! Korruptionen är uppenbarligen intill absurdum utbredd i Mexiko. När så rörelsen blivit stor började den falla sönder inifrån. Dels blev den infiltrerad av kartellen, dels blev det svårt att styra och små interna grupper började bete sig nästan lika illa som drogkartellerna.

Filmen inleds och avslutas med samma scen, men andra gången vi ser scenen får vi se lite, lite extra och det lilla klippet gör att cirkeln sluts och man förstår att det inte går att vinna friheter eller fred i detta land. Makten och pengarna som går att tjäna på drogerna korrumpera alla. Det känns som en omöjlig situation.

Exakt vad dokumentären ville med de lite färre klippen från medborgargardet på den amerikanska sidan vet jag inte riktigt. Det kändes som att det kunde räckt med en dokumentär som bara behandlade Autodefensas uppgång och fall. Men jag kan tänka mig att en parallel kanske kan dras mellan rörelserna. Och att lärdomen skulle vara att den amerikanska rörelsen också kommer bli korrumperad så snart den blir stor nog. Om rörelsen skulle kunna hindra kartellerna kommer kartellerna infiltrera den och korrumpera den till slut.

Detta var helt klart en intressant dokumentär som också var mycket spännande. Den är svart som attans och lämnar inget hopp till oss åskådare. Tänkvärd.

Jag ger Cartel Land tre korrumperade poliser av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Point Break (1991)

Bodhi: If you want the ultimate, you've got to be willing to pay the ultimate price. It's not tragic to die doing what you love.

#24hfilm nr 5. En gammal favorit från tidigt 90-tal med Gary Busey - Point break. När man ser om gamla favoritfilmer från 80- eller 90-talen är det nästan ofrånkomligt att filmerna inte håller måtten längre. De få gånger då de håller är det alltid en stor lycka. När jag såg denna film första gången fylldes jag av dess anarkistiska frihetskänsla och bilden av surfarnas liv var så coolt. Vid denna titt känner jag inte lika starkt men jag kommer ihåg känslorna. Det är väl det som är nostalgi antar jag.

Keanu Reeves spelar huvudrollen som Johnny Utah. Han är ungefär lika bra på skådespeleri som en bit sten, men han ser tydligen bra ut. Hans ärrade partner och filmens roligaste figur spelas av Gary Busey. Han är alltid intressant att beskåda. Han spelar över i var och varannan scen men det är ju det som är hans grej.

Om Keanu gör sin Johnny ungefär som förväntat var nog detta den första filmen som jag verkligen gillade Patrick Swayze. I denna film spelar han en Neal McCauley-liknande messias som leder sina bröder inom den lilla surfargruppen. Bara fyra år senare gjorde Michael Mann en liten film som heter Heat. Jag tycker att det finns tangentpunkter mellan dessa två filmer, inte minst med avseende på bankrånsscenerna. Kathryn Bigelow har dock gjort en mindre film i allt förutom att hon har filmvärldens häftigaste rånarmasker i The ex-presidents. Action, spänning och drama är annars minor. Om något är Point break lite mer humoristisk, men frågan är om det var menat eller om det är ett resultat av tidens förändring av vad som anses coolt? Scrubs-stjärnan John C McGinley spelar en arg och skrikig polischef och jag hoppas verkligen att hans karaktär inte var menad som något annat än ren komedi!

Som filmmaratonsfilm var dock Point break mycket kapabel. Ett bra val för #24hfilm helt enkelt.

Jag ger Point break tre starka livsstilar av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Fiffi såg också filmen. Länk kommer upp så snart hon kommit tillbaka från stranden. Nu så, här är den.

Zero Dark Thirty (2012)

Maya: I'm the motherfucker who found this place.

Vissa filmer är man bara så djäkla sugen på när de kommer ut. Eller hur, va, du vet vad jag menar? Kathryn Bigelow's Zero Dark Thirty var en sådan film. Jag tyckte hennes senaste film The hurt locker var mycket bra. Hon vann välförtjänt en oscar för bästa regi för den filmen, och Bigelow blev därmed den första kvinnan att vinna den prestigefyllda kategorin.

I denna film har hon än en gång slagit sig ihop med manusförfattaren Mark Boal. Och i huvudrollen som CIA agenten Maya kör Bigelow med en av de hetaste skådespelerskorna just nu, Jessica Chastain. Tala om girl power!

Jag tror inte att jag behöver orda så mycket om handlingen i filmen. Eller? Den handlar helt enkelt om den tioåriga jakten på Osama Bin Laden och avslutas med operationen då Delta Team Six avrättade OBL i hans hem i Abbottabad, Pakistan. Jag brukar ju som sagt ha lite svårt med procedurfilmer som beskriver verkliga händelser då jag kan finna dem lite tråkiga. Men denna gång känner jag inget problem av det slaget. Filmen är otroligt spännande och den beskriver en fantastiskt intressant nutidshistoria.

Detta är en lång film. Mycket lång, men tiden flyger fram och jag blev nästan förvånad när själva attacken mot OBL startade till slut. Hade redan stora delar av filmen passerat.? Damn! Scenen med SEAL Team 6 i slutet är majestätisk. Den är på en drygt 25 minuter, vilket är nästan lika länge som insatsen tog i verkligheten. Den actiontörstige filmentusiasten borde få sin mage välfylld med denna scen.

Precis som med en av de bästa krigsfilmerna i mitt bibliotek, Black Hawk Down, får denna typ av filmatiseringar en extra krydda av att man vet att de bygger på verkliga händelser. Självklart kan man diskutera huruvida filmerna återspeglar händelserna mer eller mindre bra, men i båda dessa fall tror jag att filmerna är tillräckligt autentiska för att det ska vara ok (för mig i alla fall).

Zero Dark Thirty har debatterats angående de tortyrscener som visas i början av filmen (vilken start förresten!). Kritik har framförts för att filmen inte tydligt tar avstånd från tortyren, och att den istället motiverar densamma genom att information som behövdes i jakten kom fram genom den numera olagliga hanteringen av fångarna. Jag tycker en sådan debatt är helt malplacerad. Antingen hände det eller så hände det inte. Och jag tror att det är tämligen vedertaget att det verkligen hände, så då ska det vara med i en film som denna. Skitdebatt!

Kathryn Bigelow's regi är helt enkelt suverän. Det är otroligt, nästan oförlåtligt, att hon inte nominerats i den kategorin i år. Jag kan bara anta att den politiska debatten i kölvattnet till filmens release inte direkt föll Akademin på läpparna och Bigelow på något sätt straffas för hennes val (i filmen). Filmen som sådan är dock i alla fall bland de nio nominerade till bästa film. Fast jag tror ju inte att den kommer vinna, just på grund av att den är så kontroversiell.

Skådespeleriet var överlag ypperligt. Jag ser med glädje att allas vår favorit Coach Taylor (Kyle Chandler) får mer och mer roller. Det var också mycket kul att se svenske Fares Fares i en inte helt obetydlig roll, och på amerikanarnas sida dessutom. Vem hade kunnat gissa det?

Filmen stjärna är dock givetvis Jessica Chastain. Hon är otroligt bra här. Också. Hon var bra i Lawless och grym i Take shelter. Nu kan hon snart inte bli bättre! Jag älskade i alla fall hennes tolkning av den smarta men tyvärr oförklarat maniska CIA-agenten Maya. Jessica har en svår uppgift i denna film. Karaktären Maya gör en resa, en obemärkt sådan från en ung ambitiös agent till den ärrade veteran som vi lämnar när filmen är slut. Nyanserna i Jessicas skådespeleri är väl värt att studera, filmen måste ses igen.

Vad ska man ge en film som denna för betyg då? Jag var länge inne på att ge den en stark fyra. Jag har ju en preferens för de lite mer personliga filmerna, och även om Maya var fascinerande som karaktär var hon kall på något sätt. Detta var sagt före jag såg sista scenen vill jag då genast förtydliga. Oh my god! Vilken avslutningsscen! Jag får rysningar bara att tänka på den. Den scenen gör hela filmen tyngre, mer tänkvärd och samtidigt grymmare. Scenen hänger kvar i åskådaren långt efter projektorn släckts ner och salongen städats ur. Vill se den igen!

Med tanke på hela filmen blir valet till slut att ge den full pott, det vill säga jag ger Zero Dark Thirty fem snurr på hämndkarusellen av fem möjliga.

Betyg: 5/5

The Hurt Locker (2008)

Well, at least I'm in the right place, right?

The Hurt Locker, vinnare av 2009 års "oscars" för bästa film, bästa regi (för första gången till en kvinna - Kathryn Bigelow) samt bästa manus. Jag såg verkligen fram emot denna film. Och den är mycket, mycket bra. Inte en femma, inte än i alla fall. Vem vet den kanske kommer ligga och gro till sig... Filmen handlar om ett litet team med specialister som desarmerar bomber i Irak-kriget. Den är mestadels inspelad med en handhållen, ibland skakig, kamera. Du kommer rakt in i händelsernas centrum på ett nästan overkligt sätt. Det är gastkramande spännande ibland, och jag kände en fläkt av den maktlöshet som soldaterna måste känna när de är på väg ut på ännu ett uppdrag (med ganska stora chanser att klara sig med livet i behåll).
Skådespeleriet är genomgående mycket bra, speciellt huvudpersonen som spelas av Jeremy Renner, en blivande stjärna måntro? Dialogen är avskalad och känns tämligen realistisk, inte för att jag är en militärexpert, men ändå. Precis som i en av de bästa krigsfilmerna från de senaste åren, Ridley Scotts Black Hawk Down, förmedlar filmerna en stark närvarokänsla och därmed den höga anspänningen. Det känns helt enkelt verkligt. Vad som är så fantastiskt bra med The Hurt Locker är att filmmakarna inte alls skriver åskådarna på näsan. Väldigt mycket av viktiga sekvenser i filmen visas, istället för berättas med dialog, eller än värre - med "voice over". Kanske fick filmen alla dessa "oscars" just för att den inte behandlar publiken som idioter? Betyget blir en klockren fyra och jag kommer inte sänka det imorgon! En femma får den inte, då krävs något mer personligt anslag. Dessutom tror jag inte att The Hurt Locker är en film som kan/ska ses om och om igen. För den som undrar så är detta inte en "politisk" film som diskuterar om det är rätt eller fel för USA att vara i Irak, den handlar om en liten grupp individer, punkt slut. Däremot händer det saker, på båda sidor, som får en att tänka om man vill det...

Betyg 4/5