Train Dreams (2025)

Train Dreams är som en blandning av Terrence Maliks drömska och otroligt vackra Days of Heaven från 1978 och Kenneth Lonergans fantastiska drama Manschester by the Sea från 2016. Kasta in lite kryddning med sekelskiftets nybyggarromantik och Idahos majestätiska skogar så får ni kanske Train Dreams. 

Filmen är en adaption av Denis Johnsons hyllade "novella", kortroman, med samma namn från 2011. Längre än en novell men kortare än en regulär roman. Train Dreams var en av finalisterna till 2012 års Pulitzer Price  för fiktion. Boken verkar vara om möjligt än mer drabbande än filmen. 

Regissören Clint Bentley har här med sin endast andra långfilm gjort en poetisk film om en mans hela liv från åren före sekelskiftet till långt in i den moderna eran. Detta är en dramafilm av bästa mått. Långsam, välspelad, otroligt fint fotad och med en mästerlig regi. En riktig film-film. 

Javisst, den är otroligt sorglig också, men den känns så verklig att jag istället tar med mig att den känns som livet självt. Jag har inte varit med om mycket av det som händer i filmen, men den känns ändå självupplevd på något sätt. Ibland kryper en film in under huden och in i medvetandet på en och stannar där för alltid. 

Joel Edgerton gör sitt livs roll som Robert Grainier. Att han inte nominerades i kategorin bästa manliga huvudroll är trist. Filmen nominerades för Bästa film, Bästa manus (adapted), Bästa foto samt Bästa original song (en fin sång av Nick Cave).

Felicity Jones är också otrolig i rollen som Gladys, Roberts fru. Hon lyckas få en liten roll att dominera en hel film. Hon kan inte ha varit i bild speciellt många minuter av filmens 102 men hon genomsyrar hela livet och mer. Istället för det förväntade att fruns roll skulle vara underutvecklad och endast stå vid spisen och föda barn lyckas Jones fylla Gladys med kött och blod och leva upp till fullo. De har ett så fint förhållande. Det smärtar. 

Andra starka biroller jag kände igen spelas av William H. Macy, John Diehl och Kerry Condon. 

En fantastisk film, helt klart.

Betyg: 5/5

Doctor Who - Series 4 (2008)

Doctor Who är upp-och-ner för mig. När det är som bäst är det väldigt bra och engagerande, men när det är som sämst är det rent ut sagt riktigt dåligt. När det är bra bygger det antingen på intressanta koncept som tagna från science-fictionikonen Isaac Asimovs böcker eller så bygger det på karaktärer och relationer som mödosamt byggts upp flera säsonger. Speciellt det andra, karaktärer och relationer, älskar jag med denna serie. Favoriten Rose Tyler tog det mig dock nästan två säsonger att förälska mig i.

Säsong 4 var en stor besvikelse. Problemet jag har med säsongen stavas Donna Noble. Jag gillar den tionde Doktorn i David Tennants skepnad så däri ligger inte problemet. Doktorns nya companion är helt fruktansvärd tycker jag, och showen gör flera fel hur de behandlar henne. Det läggs ingen tid på att bygga relationen. Redan tidigt i säsongen, då hon fortfarande är relativt ny, förväntas vi känna spänning om hur det ska gå för dem eller henne. Före man hunnit knyta an. Det funkar uppenbarligen inte (för mig i alla fall).

Men det största problemet är att showens stora röda tråd i säsongen är att Donna ska vara "brilliant" mot slutet. Hon framställs som alldaglig och snarast ganska korkad under hela säsongen för att mot slutet ivrigt påhejad av Doktorn bli "brilliant". Men istället för att visa några goda sidor av henne, ingår någon slags symbios med Doktorn och bli mer eller mindre oövervinnlig. Showen är riktig svag med hanteringen av sin värld i denna säsong. I var och vartannat avsnitt håller någon på att dö men det "tar" aldrig. Gång efter annan tror jag att en eller annan karaktär har dött, paus för chockad sorg, men då alla hela tiden överlever på mer och mer orimliga sätt försvinner alla "stakes" och kvar blir känslan av att alla regler i denna värld luckrats upp. I sista avsnitten är till och med de så farliga och oövervinnliga Daleks enkla att besegra med små handeldvapen.

Men trots att ett flertal av de 13 avsnitten inte höll måtten, var allt inte dåligt. Avsnitt 2 och 7 var lustiga på grund av deras kontext. I det ena, The Fire of Pompeii, besökte Doktorn Pompeii dagen före vulkanens utbrott. I det andra, The Unicorn and the Wasp, löser han ett mord tillsammans med Agatha Christie. Under den mycket svaga första halvan satt jag och  väntade på Steven Moffats avsnitt, han skriver ju ett eller två avsnitt per säsong här i början. Hans dubbelavsnitt Silence in the Library och Forest of the Dead var höjdpunkter ur ett konceptuellt perspektiv. Långt ifrån lika bra som The Girl in the Fireplace från säsong 2 eller Blink från säsong 3, och anledningen stavas som vanligt Donna Noble. Hon är gapig och ser som vanligt korkat förvånad ut genom dubbelavsnittet.

Men det som räddar säsongen under tittningen är att Rose Tyler dyker upp några sekunder i första avsnittet för att sedan försvinna igen. Jag satt upp raklång. Vad var detta? Det blev givet att vi skulle få ett gästskådespel av Billie Piper. Det såg jag fram emot. Mycket riktigt så dök hon upp i några sekunder i tionde avsnittet för att sedan vara med i de tre avslutande avsnitten. Och inte bara Rose, ytterligare inte bara en utan två före detta companions dök upp som gäster i denna säsong. Showen hade uppenbarligen ett otroligt lågt förtroende för Donna Noble. Marta Jones var med i en handfull avsnitt och även en Sara-Jane som jag inte ens kände igen. Hon är enligt Källan en ex-companion.

Problemet med Donna är att hon är menlös och totalt ointressant. Jag är så trött på hennes vidriga mor och morfadern som var kul i det första avsnittet, men som snart blev jobbig som fan han också. Showen vill väl göra en poäng av att alla vanlisar i världen kan vara "brilliant". Det är ett "fint" budskap, men det är sannerligen inte anledningen till att jag tittar på denna science-fictionserie som i dess bästa stunder TAR MIG BORT FRÅN VERKLIGHETEN. Donna är den värsta sortens "vardagsbänk" man kan tänka sig.

I slutet verkar det som att Donna ska försvinna ur serien i slutet och jag får bara hoppas på att det blir så, men jag är riktigt orolig för att vi ska tvingas stå ut med henne i minst en säsong till.

Slutet av säsongen var inte så lite förvirrande. Rent emotionellt hade det inte en chans mot slutet i säsong 2, vilket var platsen då jag verkligen föll för serien. Jag antar att Doktorn (ännu en som "dog", men ändå inte dog) var tvungen att hantera sin tvilling som han förvisade till en annan dimension. Hade tvillingen utfört ett stort brott då han besegrade Daleks? Oklart. Varför förvisades då Rose? En nödvändig del i manus för att skådespelerskan inte ville vara med längre? Eller en logisk slutsats ur historien? Det kändes tyvärr mer som det första.

Efter säsong 4 tog showen paus som det verkar. Innan säsong 5 drog igång visades hela fem Doctor Who Specials mellan december 2008 och januari 2010. Jag kommer klippa dem så snart jag kan.

Säsong 4 gav mig en liten törn i mitt förtroende för Källans obehärskade kärlek till showen. Hoppas att det blir bättre inom en snart framtid!

Frågor som man lämnas med efter säsong 4. Är detta det allra sista vi fick se från Rose? Kommer Jenny, Doktorns "döda" dotter nu åka omkring i rymden som en annan Jubal Early? Vem var kvinnan som kände Doktorn så väl i biblioteket? Hans framtida fru som det verkade. Spännande fortsättning följer...

Betyg: 3/5 

 

Rogue One (2016)

Den nya Star Wars-filmen är ju inte episode 8 utan den första specialfilmen. Detta är mycket spännande. Skulle det betyda lite friare tyglar med avseende på form och innehåll? Jag hade hållit mig väldigt ospoilad inför dagens visning. Jag visste inte ens om filmen hyllats eller sågats av fansen. Det enda jag visste var att detta utspelas precis före A new hope inleds. Det var också spännande. Hur fick rebellerna tag på ritningen över Dödsstjärnan? Och var är alla dessa rebellhjältar under episode 4-6?

Filmen inleds mäktigt utan den ikoniska Star Wars-fanfaren. Vi kastas in i en mörk och regnig värld och den första vi ser är dansken Mads Mikkelsen. Han är äcklig. Nåja, vi får i alla fall oss till livs en liten origin-story om filmens hjältinna Jyn (Felicity Jones). Sedan drar filmen iväg i ett högt tempo om Imperiet, Alliansen, rebeller och extremister. Det är onödigt rörigt. Inte för att jag inte hänger med utan för att det tar från det viktiga i dessa filmer, karaktärerna. Det är ett av de problem som den usla Star Wars-filmen med nummer I som också lider av - onödigt röriga och komplexa politiska historier som är helt meningslösa.

Jyn är intressant men hon är inte super-duperbra. Man måste kanske inte jämför med förra årets suveräna The Force Awakens men det är lätt hänt och då är tyvärr Jyn en klart svagare karaktär än Rey. Det gör att hela Rogue One inte känns lika mycket i hjärtat.

Detta är inte den bästa Star Wars-filmen, långt därifrån. Men den är totalt sett riktigt bra. Den introducerar en lite mörkare och hårdare värld (givetvis helt utan blod dock vilket var förväntat).

Jag kommer med stort intresse se om filmen så snart den släppts på plastbitar men efter denna första titt känner jag tydligt att filmen saknar partier där den får ANDAS. Var var de lugna scenerna där vi lär känna och lär oss känna för huvudkaraktärerna? Det är ett fasligt tempo hela vägen och om man ska lyfta en sak som är så bra både med A new hope och The Force Awakens är att de filmerna får andas och inte känns stressade.

En film som denna behöver också en bra och tydlig villain och tyvärr är väl inte Director Krennic den mest karismatiske skurken vi sett. Han var slätstruken på ett sätt som gjorde att jag inte brydde mig om vi fick se mer av honom eller ej. Helt tvärt om jämfört med Kylo Ren alltså. Men det var givetvis otroligt bad ass närhelst Darth Vader var med. De hade med honom perfekt mycket. Jag var lite orolig över att de skulle ha med honom för mycket.

Under en majoritet av filmen kändes den bra men lite åt det "helt okey-iga" hållet. Det lutade åt en trea. Men sedan kom den sista tredjedelen. Filmen har en fantastisk avslutning med speciellt de allra sista scenerna som knyter an till A new hope. Jag blev helt tårögd då Princess Leia dök upp, datorgenererad eller ej. Hela sekvensen med Darth Vader som bordar det första skeppet och hur rebellerna kom undan var en snygg lösning. Jag stormysde och tårades upp samtidigt.

Jag hade spekulerat i hur det skulle gå för rebellerna. Då de upplevs som helt okända för rebellerna i Episode 4-6 kunde man ju räkna ut det enkelt. Men hur skulle de göra? Och skulle teamet bakom filmen våga? Detta är ändå en filmserier för alla åldrar och ville de verkligen ta sagan till en sådan mörk plats undrade jag. Till min belåtenhet prioriterades sagans integritet. George Lucas är ju lyckligtvis inte med och styr längre. Här har vi en film där en av "hjältarna", Cassian Andor, inte bara skjuter först, utan också i ryggen, dessutom en av sina rebellkompisar.

Denna film har förvånande lite humor men den som finns kommer mestadels från den omprogrammerade imperiedroiden K-2SO. Jag gillade honom skarpt och gladdes lite extra när det var favoritskådisen Alan Tyduk som voicade honom. Jag antar att en del surpellar kommer störa sig på K-2's torra humor dock, men för mig funkade det bra på det där cheesiga sättet som det gör i en bra Star Wars-film.

Som helhet var jag mycket nöjd. Det är en mörk film och det gillar vi ju som ni vet. Sedan var slutet accelerande bra med en fantastisk slutscen som gjorde mig rörd och nästan på gränsen till sammanbrott. Jag fick rysningar och det är det ultimata beviset att jag älskar det. Jag gillar ansatserna och tycker att detta var en mycket positiv spin off eller vad man än kallar dessa mellanfilmer i Star Wars universat.

Jag ger Rogue One fyra konstruktionsritningar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jag såg filmen tillsammans med Johan. Läs hans tankar om filmen här.

Andra filmspanares texter:
Magnus på Spel och Film

Breathe In (2013)

För två år sedan såg jag Like Crazy, ett romantiskt drama av Drake Doremus. I år kom hans uppföljare Breathe in och ännu en gång spelar Felicity Jones en av de viktigaste karaktärerna i filmen. I Breathe in spelar hon den unga brittiskan Sophie som åker till USA som utbytesstudent. Hon hamnar hos familjen Reynolds, Megan (Amy Ryan) och Keith (Guy Pearce) samt deras dotter Lauren (Mackenzie Davis).

Keith är lärare i musik i flickornas high school, samtidigt som han när en dröm att kunna försörja sig som professionell musiker i en symfoniorkester. När Sophie dyker upp i den lugna och välartade familjer sätts reaktioner och kedjereaktioner igång. Sophie är något av ett musikaliskt geni och Keith ser kanske sig själv som ung i den lite slutna brittiska flickan. Lauren å sin sida vet inte om hon ska välkomna Sophie som en nyvunnen syster eller en konkurrent om skolans hunkar.

Om man generaliserar kraftigt finns det två typiska underkategorier inom American independent. Dels har vi de underfundiga dramakomedierna (amerikanska "quirky"), allt som oftast med romantiska inslag, dels har vi de renodlade dramerna. Breathe in är av den andra sorten. Den är så verklig in i minsta detalj att den skulle kunna vara dokumentär känns det som. Ibland undrar man hur mycket som är fiktion och hur mycket är självupplevt i en film som denna.

Filmen höjer sig rejält över föregångaren Like crazy. Båda filmerna beskriver omöjlig kärlek och de har en underbar bitterljuv stämning. Breathe in är fantastiskt välgjord. Alla skådespelare är top notch och manuset är tajt och effektivt. Jag är inget stort fan av Guy Pearce, han brukar vara ok men inget mer. Men här är han jätte-jättebra. Han spelar sin medelålderskrisande man till perfektion. Var tog alla drömmar om mitt liv vägen? Hur hamnade jag i ett fängelse som detta? Filmen ställer några av de eviga frågor som film och annan konst gång efter gång försöker belysa.

Felicity Jones gör åter igen en bra insats. Två scener står ut i filmen, dels när Sophie spelar pianot för första gången (det var någon tjej med ryskt namn som är "pianoplayer stand in"), dels när Sophie och Keith spelar piano i det Reynoldska hemmet.

Jag kan starkt rekommendera denna film. Men betänk att den kan mycket väl lämna er med en stor klump i magen när den tagit slut.

Jag ger Breathe in fyra liv som blir helt annorlunda än vad man tänkt sig av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Om visningen: filmen var den första av hela fyra filmer på sista dagen av filmfesten för min del. Jag skippade Philomena som jag hade tänkt se under söndagen. Jag och Vanessa hittade platser på VIP-raden inne på fina Grand. Det måste vara de bästa sittplatserna i hela Stockholm. Suveränt sköna och välstoppade stolar och perfekt sikt varje gång. Lite twitter-trafik på förmiddagen förberedde mig på att filmspanarkompisen Lena skulle dyka upp på visningen och jag lyckades hålla en plats för henne. Att Jimmy lite senare dök upp borde jag kanske vetat men han letade sig fram till en plats lite längre fram ändå. Osynkade! Visningen gick sedan bra. Under den vid detta laget rejält uttjatade reklamfilmen höll en tant på och prasslade något hysteriskt med en pappåse med en macka i, men hon slutade barmhärtigt nog precis innan filmen startade.

Like Crazy (2011)

I thought I understood it. But I didn't. I knew the smudgeness of it. The eagerness of it. The idea of it. Of you and me.

"Like crazy" är ett romantiskt drama. Filmen handlar om brittiska Anna (Felicity Jones) och amerikanske Jacob (Anton Yelchin). Anna träffar Jacob på college i Los Angeles och på grund av deras stormande passion struntar hon i att åka hem till England för att förnya sitt visum. Relationen blir seriös, men då hon efter ett besök hemma vill återvända till sin Jacob kommer hon inte in i landet igen. Ett besvärligt och osäkert långdistansförhållande inleds. Anna och Jacob ansöker förtvivlat efter ett nytt visum. Under tiden pendlar relationen mellan intensiva möten i London och livets obönhörliga gång.

"Like crazy" utforskar vad som händer då romantiken inte följer de vanliga reglerna från Hollywood. De regler som lever efter devisen: Boy meets girl, boy loses girl, by gets girl. "Like crazy" vänder på begreppen och fokuserar helt på de scener som långsamt bryter ner relationen. Filmen utspelas under en lång period, mer än ett år. Vi får inte se vad som händer i Annas eller Jacobs liv utanför deras söndervittrande relation. Andra viktiga saker i karaktärernas liv lämnas utanför och vi får endast se dem indirekt. Både Anna och Jacob har tillfälliga romanser med arbetskollega respektive granne, men filmen fokuserar endast på de scener med Anna och Jacob som tar dem från den perfekta passionerade inledningen till det oundvikliga slutet.

Jag misstänker att en fotfetish har gjort filmen. Kameran följer Annas nakna fötter i scen efter scen, och det är alltid de scener då Anna mår bra och då hennes relation med Jacob är bra. Då är hon barfota och iklädd sköna kläder. I scener då hon är långt från Jacob, geografiskt eller mentalt, är hon klädd i hårda högklackade skor och klädd i exklusiva "fina" kläder. Jag ser en symbolik i detta, men är inte helt klar på vad symboliken betyder. Förutom att det är skönt att sparka av sig elaka skor och ha på sig sköna kläder.

Felicity Jones, som här dykte upp i andra filmen på årets filmfest, hon var lillasyster till Maggie Gyllenhaal i Hysteria också, var överlägsen sin motspelare Anton Yelchin. Hon ser ganska bra ut, men framför allt var hon charmig och dynamisk. Hennes Anna var full med personlighet. Anton Yelchins Jacob var en otroligt trist typ och jag hade ganska svårt att se att Anna, och andra kvinnor, skulle finna honom så oemotståndlig som manus verkar antyda.

Scenen då Anna och Jacob pratar i telefon mellan London och LA, och de låtsas att han kan komma över och hälsa på som om de bodde i samma kvarter var filmens bästa scen, faktiskt hjärtskärande.

Jag ger "Like crazy" tre öppna slut av fem möjliga.

Betyg: 3/5