Ballerina (2025)

Ballerina eller som den salufördes From the World of John Wick: Ballerina utspelas samtidigt som den tredje John Wick-filmen. Den innehåller oändligt många actionscener där kvinna och män pucklar på varandra så in i helvete mycket. Det boxas, sparkas, sticks, skjuts, sprängs och bränns.

Jag gillade den första John Wick en hel del. Den påminner lite om Denzels bättre filmer The Equalizer som är en gnutta lite mer realistiska. Äh nej, inte ens den första John Wick är realistisk över huvud taget, men den är lite mindra "far out" än de senare i serien i alla fall. De övriga är ju snarare fantasy-filmer eller serietidningar på filmformat. 

Ballerina är likadan, lika totalt orealistisk även om den på ytan förefaller som om den kunde varit lite mindre. Men ack nej. 

Jag ville ändå se vad Ana de Armas kunde göra i rollen som den lilla flickan som vill hämnas mordet på sin far. Och vad ska hon då göra? Hon blir balettdansös såklart.

de Armas var mycket underhållande i den sista Bondfilmen No Time to Die. Där var hon kanske filmens mest uppfriskande inslag som den hemliga agenten som utgav sig för att vara nybörjare. Jag önskade se mer av henne.

Ballerina var ungefär som förväntat, ungefär som vilken John Wick som helst. Men det var kul att se en annan huvudperson (de Armas), och det var överraskande mysigt att se Keanu Reeves göra några inhopp i filmen. Lite som den gamle mästaren som delar med sig av sina erfarenheter för ännu en strid.

Faktum är att vissa av man mot kvinna fajterna var bättre än det flesta vi sett i John Wicks egna filmer. Jag tänker på sista akten i den lilla byn i snön, och speciellt fajterna i tunnlarna och de med eldkastarna. Ganska coolt faktiskt.

Betyg: 3/5  

John Wick: Chapter 4 (2023)

Igår skrev jag om den  finska filmen Sisu. Idag handlar det om John Wick 4. Filmerna har vissa likheter om man bortser från kända stjärnor, budget, filmserie och allt sådant. Men de är liknande då det i princip är "action utan slut" "pang på rödbetan" från filmens start till det bittra slutet. Men det som skiljer mer är dess längd. Sisu är rimliga 90 minuter medan John Wick 4 är 169 minuter. Suck. This is madness. 

Filmen är förbaskat lång. Varje enskild del är bra i sig, det finns flera intressanta och häftiga actionsekvenser men som helhet blir det på tok för mycket och jag började tröttna på filmens malande actionscener långt innan halva filmen hade passerat revy.

Action utan stakes blir inte speciellt spännande och John Wick 4 känns som befriad från stakes, trots allt. Dessutom gillar jag när karaktärer i filmer har lojalitetsband och här skaver det också. Förutom Winston, Charon och The King är alla karaktärer i filmen nya bekantskaper. Vi träffar till och med två viktiga figurer, Caine och Shimazu, som verkar vara gamla vänner till John men det är inget som jag känner i magen, det vet jag endast för att det sägs i dialogen. En massa actionsekvenser mellan John Wick och folk jag inte bryr mig om. Till slut bryr jag mig inte om John Wick heller.

Filmens "big bad" Marquis är också en ny bekantskap. Han spelas av Bill Skarsgård och han är mer creepy och ser vek ut än förlamande farlig. Lite oklart hur de tänkte där. Harbiner är desto mer imponerande, spelad av Highlanders gamle nemesis Clancy Brown.

Det jag gillar med denna film och de övriga John Wick är Johns sorg och minnen av frun och hunden samt den mystiska organisationen "The Table". Hela mytologin om alla maffiaorganisationers överordnade organ är spännande. Vi får en hel del insyn i gamla rutiner och regler från den världen men vi får aldrig riktigt se innanför dörrarna. Det är säkert bra, av samma anledning som att det är bra att vänta att visa monstren i monsterfilmer och då blir monstren otäckare. Denna organisation som vi lockas med men aldrig riktig får insikter i påminner lite om S.P.E.C.T.R.E. i Bond-filmerna.

Mina absoluta favoritscener är filmens homage till Walter Hills The Warriors från 1979. Det är den kvinnliga radiotjejen där filmen zoomar in på munnen och de spelar "Nowhere to run". Snyggt och härligt.

Mina absoluta icke-favoriter är alla scener med de tråkiga skottsäkra kostymerna vilket gör att varenda bov måste dödas tio gånger om för att de ska dö. Det blir tjatigt och enformigt.

Jag skulle kunna tänka mig att alla filmer i denna serie skulle vinna på att ses om i rask takt, och då kan jag kanske plocka russinen ur dem alla inklusive från detta fjärde kapitel. Men nu efter första titten blev jag mest uttröttad av det monotona fajtandet och ganska så rejält uttråkad. Slutet var dock bra. Landar på ett "helt ok"-betyg.

Betyg: 2/5 

John Wick (2014)

John Wick: Everything's got a price.

När jag satt och såg en dålig komedi häromdan plingade det plötsligt till i mobilen. Det var Steffo som hojtade att han skulle se John Wick med Keanu Reeves i huvudrollen. Kommer ni ihåg honom? Inte Steffo, Keanu Reeves menar jag. Keanu är kanske inte lika känd av kidsen av idag, men han var stor en gång i tiden. Hans mest kända film är "Bill and Ted's excellent adventure". När Seffo tipsar om actionfilm är det bara upp och hoppa. Klart att den skulle ses.

Huvudpersonen i John Wick är en förde detta torped i den undre världen som dragit sig tillbaka. Efter några olyckliga omständigheter dras han in i smeten igen. Start: Action! Efter den korta inledningen är det verkligen "action utan slut" som vi alltid sa förr i tiden. Wick tar sig an en hel rysk maffia i New York. Ormens huvud spelas av svenske Michael Nyqvist och han gör bra ifrån sig även om han svenska brytning ibland gör så att jag ryser av obehag. Ryssens snorvalp till son har castats perfekt med ingen mindre än Theon Greyjoy. Skådisen Alfie Allen har hamnat i ett fack som vidrigaste av de vidriga. Kul för honom. Not.

Jag gillade detta. Stabil underhållning för stunden. Man förstår att Wick var en jäkel på att döda, men nu är han lite avdankad, lite äldre. Han är inte lika vass som tidigare får man en känsla av. Keanu passar bra i rollen. Han är något av en träbit. Inte mycket finlir i skådespeleriet, men det passar en sorgsen mördare med avstängda känslor och allt det där. Mot slutet av filmen när det gick som mest hett till satt jag dock och funderade på om inte detta hade passat ännu bättre för nye actionfilmsfavoriten Jason Statham. Han är bad ass.

John Wick är en modern actionfilm. Mycket ond bråd död. Minimalt med humor. Den har en skön stämning och jag gillade scenerna i Hotel Continental framför allt. Willem Dafoe är med som gammal veteran i gemet. Han är som oftast bra. Det var skönt att se en actionfilm där huvudpersonen håller pistolen med båda händerna hela tiden. Tiderna när hjältarna håller pistolen med en hand och vinklade 90 grader i luften är över! Ja, bra helt enkelt.

Det konstigaste med hela filmen var att jag inte kände igen Adrianne Palicki i rollen som Ms Perkins, en "fellow assassin".

Jag ger "John Wick" tre oskyldiga hundvalpar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Steffo, vad tyckte du? Blev du blown away av Wick?