A House of Dynamite (2025)

A House of Dymanite är Kathryn Bigelows senaste säkerhetspolitiska drama. Vi får följa flera aktörer i den amerikanska militära och politiska ledningen under ett anfall mot USA med kärnvapenbestyckad missil. 

Hon tog mig med storm med sin Zero Dark Thirty om sökandet efter Osama Bin Laden. Jessica Chastain är helt otrolig som Maya och filmen som sådan är ett modernt mästerverk. Därför var det givet att se denna film som rör sig i liknande vatten.

Tyvärr kommer filmen inte alls i närheten av Zero Dark Thirty. A House of Dynamite bygger på Rashomon-tekniken. Vi får se exakt samma händelse tre gånger i rad ur olika perspektiv. Det höjer spänningen i vissa avseenden. Till exempel får vi inte se POTUS i bild förrän den tredje och sista delen. Innan dess har han bara hörts på telefon med en svart skärm där videosamtal skulle kunnats visas. Jag fann detta mycket spännande.

Men det stora problemet med denna filmstruktur är att filmens karaktärer försvinner. Den fokuserar på det moraliska, politiska och militära dilemma som filmen vill lyfta. Gott så i och för sig, men då alla karaktärer tappas bort, tappar jag som tittare intresset lite. 

Vi får möta soldater i Alaska en stund, sedan glöms de bort. Vi börjar bli emotionellt investerade i Rebecca Fergusons Captain Walker, men sedan glöms hon bort. Och så blir det mest hela tiden. Den och den och den karaktären, hur gick det för dem?

Filmens budskap handlar om alla brickor i spelet och de få spelarna av spelet. Och i detta spel finns det inte några karaktärer bakom titlarna. De är endast där en kort stund och nästa dag, månad eller år är det andra individer som håller de posterna. Jag förstår det. Men detta gör att filmen inte blir så bra helt enkelt. Med den synen skulle kanske Bigelow gjort ett TED Talk istället? Eller en resonerande dokumentär.

Filmens budskap och struktur fäller krokben på densamma. Knappt en enda historia om någon av karaktärerna får sin upplösning. Kanske undantaget Försvarsminister Baker (Jared Harris) och till viss del POTUS (Idris Elba).

Filmens budskap är bistert. Kärnvapen som avskräckning räcker inte i alla situationer. I just denna situation vet man inte vem som skickat missilen och tiden för ett politiskt eller militärt svar är otroligt kort.

Filmen duckar skickligt att specifikt hänga ut nuvarande POTUS men det går inte att ungå att dra den uppenbara jämförelsen med honom. Man kan få stora darren för mindre.

Samtidigt är filmen såklart otroligt bra gjord. Bigelow är en mästare på denna typ av "prata i situation rooms och klippa till militärer som gör något". En mästare av rang.

Rekommenderas till fans av Bigelow och intresserade av säkerhetspolitik.

Betyg: 3/5

Booksmart (2019)

Fasen vilken bra film! Perfekta filmen för att visa upp vad vänskap är, kan vara eller borde vara. I detta fall vänskapen mellan två tjejer som just ska ta studenten.

Det första jag kom att tänka på när jag satt mig ner för att skriva några ord om ungdomskomedin Booksmart var hur mycket jag saknar John Hughes. Men denna film är kanske så nära man kan komma honom ändå. Som om John Hughes hade gjort en film 2019. Nu är det istället regidebutanten och tillika skådespelerskan Olivia Wilde som gjort Booksmart. Det är mycket kul.

Manus är skrivet av fyra veteraner från branschen. Båda delar är viktiga i en film som denna, en film som har hjärna, hjärta och så en hel del skämt under bältet. Det är inte en ren crazy-komedi, men heller inte tung som en indy-dramakomedi. Den känns besläktad med filmer som The Breakfast Club och Pretty in pink.

Filmer som denna lever också mycket på skådespelarna och denna film leds av duon Kaitlyn Dever och Beanie Feldstein. Kaitlyn sågs bland annat i Short term 12 och Beanie såg du i Lady bird. Båda två är väldigt bra, de känns helt äkta, en känsla som är så viktig i en film som denna. I filmen Lady bird som var så hyllad kände jag att just äktheten saknades. Booksmart är mycket bättre än Lady bird helt enkelt.

Birollerna är också besatta av riktigt passande och bra unga skådespelare. Jag tycker också att det var skönt att alla ungdomar var mer normala än vad de hade varit i en crazy-komedi. och då menar jag inte diversitet utan att de kändes mer troliga och naturliga i alla de former de kom i.

En av de mest slående sakerna med filmen var hur de har använt musiken. Det är modern hippety-hopp musik för nästan hela slanten och teamet bakom filmen har lyckats att lägga in låtar med texter som passar in extremt väl i handlingen. Men det är ändå när Lykke Li kommer på i slutet som jag skrek ut min förtjusning.

Allt som allt var detta en riktigt bra film. En stark fyra!

Betyg: 4+/5

Men, Women & Children (2014)

Jason Reitman har på kort tid blivit en favoritregissör för mig. "Thank you for smoking", "Juno" och "Up in the air" en en fantastisk inledning på en "direktörskarriär". Hans senaste film hade jag inte hört så mycket om. Gick den lite under radarn kanske? Det är filmen "Men, women and children" som handlar om män, kvinnor och barn. Specifikt i den uppkopplade och komplexa sociala medier-världen vi lever i idag.

Filmen handlar om hur vi nyttjar och uppslukas av fejjan, sms, internetporr, nätspelande och allt annat som finns ute på det farliga nätet. Dessa spörsmål tycker jag i alla fall är jättespännande. Det blev till och med samtalsämnet på fredagsfikat förra veckan. Hur ska föräldrar styra, kontrollera och skydda sina barn från ondskan på nätet? Eller ska vi det över huvud taget?

"Men, women and children" är begåvad med en hel drös skarpa skådisar. Här har vi Adam Sandler, Jennifer Garner, J K Simmons, Emma Thompson, Rosemarie DeWitt, Tori Black, Dennis Haysbert och en massa ungdomar som jag inte kände igen. Förutom stjärnskottet Kaitlyn Dever som vi såg som den trasiga tonåringen Jayden i "Short term 12". Här spelar hon Brandy en hårt kontrollerad dotter till Jennifer Garners Patricia. Mamman går varje vecka in och "tvättar" dotterns internet... Mamman skriver ut (!) alla sms och chattar. Garner är fullständigt vidrig i denna film. Nej, hennes karaktär. Jag antar att Garner själv faktiskt är riktigt bra. I alla fall på att spela vidrig. Var går gränsen? Hon påminner om den inskränkta och rädda figuren Kitty Farmer (Beth Grant) som vi träffade på i "Donnie Darko"...

På imdb definieras filmen som både komedi och drama, en dramakomedi alltså. Jag tycker nog att den är rolig i flera scener men den är i första han ett drama i mina ögon. Lite känslosam på sina håll och inte så lite tänkvärd. Jag gillar't. Den når inte upp till det bästa Reitman gjort men den är klart sevärd.

Jag ger "Men, women and children" tre starka kontrollbehov av fem möjliga (stark trea, nästan en fyra!).

Betyg: 3/5

Short Term 12 (2013)

Grace: It's impossible to worry about anything else when there's blood coming out of you.

Tingeling. Short term 12 handlar om några socialarbetare och intagna på ett tillfälligt boende för omhändertagna barn. Filmens titel är namnet på nummer tolv av dessa "mellanlandningshem". Filmens huvudkaraktärer är kollegorna Grace och Mason som också i hemlighet har ett förhållande.

Alla som gillar American independent borde sluta läsa nu och bara se filmen. Kom tillbaka sen och läs vidare. Jag lovar att det är en jättebra film!

Det är en intressant och väldigt känslosam film. Den är som ett tomtebloss. När jag såg den var den så otroligt stark, varm, sorglig och rolig att jag kände att "ta mig tusan" detta är ju en 5/5-film! Men redan dagen efter hade filmen bleknat något litet och även om jag fortfarande tycker att den är otroligt bra och jag med glädje kan rekommendera den känner jag att den inte hållit fast vid det så svårnådda 5/5.

Filmens huvudperson Grace spelas av Brie Larsen. Jag hade sett henne förut men aldrig i en så framträdande roll. Hon spelar en stark och skör person och hela hennes existens på duken skriker att detta är äkta. Det känns som att hon inte ens spelade rollen, hon bara är. Larsen är nästan för bra för att kunna graderas, som att hennes insats går utanför mätskalan.

Den andre är Mason, spelad av John Gallagher Jr. Ojojoj, det var ett sådant där tillfälle då man känner igen skådespelaren men där hans nya karaktär är så olik den förra att man har svårt att placera honom. Var har jag sett honom frågar man sig. Gallagher spelade ju den supersmarte unge producenten Jim Harper i tv-serien Newsroom. Här är han en otroligt skön dude bara, mer emotionellt smart än intellektuellt briljant. Jag älskade hans roll och skådespelarinsats i denna film.

Den unga Kaitlyn Dever spelar Jayden (ett pojknamn!) som mycket av handlingen kretsar runt. Dever är bra och hon bär upp en av filmårets bästa scener alla kategorier. En scen som utmanar avslutningsscenen från Captain Phillips eller inledningsscenen från Gravity om nummer ett för året. Jayden sitter på golvet och berättar historien om en bläckfisk och en haj. Den scenen var tung men fan ta mig helt suverän, I kid you not...

Short term 12 är en film som är ganska svår att skriva om. Den bör upplevas, ej spoilas. Handlingen betyder inte så mycket och filmen har ingen stor hemlig twist, men om man dissekerar för mycket vad som händer inom och mellan karaktärerna tror jag att man kanske förtar lite av upplevelsen för er som har kvar att se filmen. Min kära filmbloggarkompis Fiffi har också skrivit om filmen idag. Fann hon också det svårt att skriva om filmen utan att sabba den? Hörde hon historien om bläckfisken, eller hörde hon historien om den lilla flickan?

Jag ger Short term 12 fyra olyckliga barn av fem möjliga.

Betyg: 4+/5


Gå nu genast över och läs nu Fiffis känslor om denna film.