Terror by Night (1946)

Terror by Night är den trettonde av fjorton filmer i filmserien mellan 1939-46 om Sherlock Holmes med Basil Rathbone. 

Manus är en originalhistoria som är inspirerad av detaljer ur "The Adventure of the Blue Carbuncle," "The Adventure of the Empty House," "The Disappearance of Lady Frances Carfax," och "The Sign of Four".

Sherlock med kompisen Dr Watson får i uppdrag att hjälpa Lady Margaret Carstairs att förhindra stölden av den ovärderliga diamanten Star of Rhodesia på en tågresa mellan London upp till Skottland någonstans. Med på resan är Lady Carstairs vuxne son, Dr Watsons gamle armékompis Major Duncan-Bleek och Inspector Lestrade som av Scotlan Yard också fått i uppdrag att beskydda Lady Carstairs. Till detta en hel drös med misstänkta figurer.

En kort stund in på tågresan mördas Lady Carstairs son och diamanten stjäls, framför näsan på Lestrade och Holmes. Aj då.

Holmes spelas stramt av Rathbone. Dr. Watson presenteras som om han nästan vore sinneslö vilket är trist. Speciellt emabrmligt när Watson ska spela polis för att bevisa för Holmes att han duger. Det är en malplacerad så kallad humor. Watsons gamle kompis från tiden i Indien var underhållande med sina maner, drinkar och anekdoter. Torr brittisk humor som alltid firar mer eller mindre triumfer.

Detta är en kort film, snarare längden av ett modernt tv-serieavsnitt. Därmed har vi inte så mycket tid att lära känna resenärerna. Det gör hela filmen ganska torftig men ändå underhållande nog för att titten flyter på i behaglig takt.

Filmen kom ut 1946. Tyvärr var det en riktigt risig bildkvalitet på den version jag såg på SVT. Andra filmer från eran kan vara hur snygga som helst. Men jag antar att budgeten för dessa Sherlock Holmes-filmer inte var de största såklart.

Historien var trots detta spännande och lösningen på problemet var klurigt om än ganska enkelt genomskådat.

Långt ifrån en oumbärlig Sherlock Holmes, men vag underhållning för stunden. Som ni förstår blir det en svag tvåa.

Betyg: 2/5

The Woman in Green (1945)

SVT hade några gamla Sherlock Holmes-filmer i höstas och jag slog till på en av dem, Kvinnan i grönt. Med korta 78 minuter var den som en munsbit jämför med vissa filmer av idag. Filmen bygger på material från Conan Doyles noveller The Final Problem och The Adventure of the Cardboard box. 

Detta är den elfte av fjorton Sherlock Holmes-filmer med Nigel Rathbone som Sherlock och Nigel Bruce som Dr. Watson. Stilen är gammaldags och bildkvaliteten är undermålig. Men filmen är lite småputtrigt trevlig ändå. Perfekt en kväll i vintermörkret när mysig matiné eftersöks. 

Jag har inte läst Conan Doyles texter så jag kan inte säga så mycket om hur bra adaptionen är. Men jag blir inte överraskad när jag såg att filmen bygger på två noveller. Handlingen känns lite splittrar, dels jagar de en seriemördare (lös baserad på The Adventure of the Cardboard box), dels Holmes och Watson mot Moriarty (löst baserat på The Final Problem). Jag gissar att det hade blivit bättre om de hade gjort en film per förlaga istället.

Skådespeleriet var helt ok, huvudpersonerna kändes invanda i sina roller (elfte filmen!), och miljöbeskrivningarna likaså även om budgeten inte tillät några excesser där. Jag är inte helt förtjust i slutet med hypnostricket, det kändes lite slappt.

Nu undrar jag mest vilka av de fjorton filmerna i filmserien som är bäst. Kommentarer och tips välkomnas.

Betyg: 2/5

Suspicion (1941)

Veckans Hitchcock-film i Shinypodden är Suspicion från 1941. Det känns som ett tydligt steg i hans utveckling mot de allra mest kända spänningsfilmer han kom att göra längre fram i karriären. Snyggt foto, ikonisk scen, höga höjder, minst en tågscen, vem är skyldig?

Detta är den första av fyra filmer som Cary Grant spelade huvudrollen i en Hitchcock-film och det är supernajs att se honom. Äntligen kunde man kanske säga. Jag gillar Cary Grant och James Stewart och de båda kommer delta i flertalet av Hitchs filmer. Cary Grant är dock inte i sitt bästa slag i denna film. Jag upplever att han spelar över lite i vissa sekvenser då hans karaktär Johnny ska visa mörker.

Däremot är filmens kvinnliga stjärna Joan Fontaine, känd från Rebecca, glimrande i rollen som Lina. Hon är sublim och elegant i att visa osäkerhet, naivitet men i denna film, till skillnad med Rebecca, en hel del balls också. Fontaine vann en oscar för bästa kvinnliga skådespelerska för denna film vilket jag bara kan applådera.

Nigel Bruce i rollen som den fånige rike kompisen Beaky är mycket bra och gör rollen till perfektion. Han vinglar hela tiden på rätt sida av gränsen till buskis och han levererar sin Beaky med en hel del patos.

Filmen är bra men dess slut är lite eljest, kändes förryckt och på gränsen till bisarrt. Det kommer inte som en stor överraskning att bokens slut var helt annorlunda. Det var mycket intressant att jämföra de två sluten och de två olika tolkningarna av filmen de ger upphov till. Vilket slut vill Hitchcock ha och varför valde de det ena? Detta och mycket annat diskuterar jag och Frans i veckans poddavsnitt, hittas här.

Betyg: 3,5/5