Minari (2020)

Minari är en hyllad liten amerikansk film från det intressanta produktionsbolaget A24. Den handlar om en ung koreansk invandrarfamilj som kämpar för att bygga upp en liv för sig på en bondgård i Arkansas under tidigt åttiotal. Filmen är ett rent drama och seriös ut i de jordiga fingerspetsarna. Den har en vemodig ton och den berättas i ett poetiskt långsamt tempo.

Jag blir inte överraskad över att filmen har blivit hyllad. Den bockar av flera aspekter som ska vara med i film nu för tiden för att bli "creddiga", där diversitet och sociopolitiska frågor står i första rummet. Samtidigt känns filmen mycket personlig så jag klandrar inte regissören egentligen. Allt handlar om tajming. 

Tyvärr fann jag dock filmen tråkig helt enkel. Den har i princip ingen handling vilket inte behöver vara en dålig sak, men då måste filmen ha något annat att erbjuda. Den har en mycket sorglig ton vilket bara blev påfrestande och monotont, och till sist har den inte speciellt engagerande karaktärer. Men trots allt detta så är det en bra filmad och spelad film. Många som har hyllat filmen verkar känna igen sig i filmens tema och om åskådaren blir drabbad av dess budskap är givetvis filmen väl värd att hylla.

Jag kan inte undgå att jämföra denna med årets oscarsvinnare "Nomadland", en annan film som plockar många "creddiga" poänger, som diversitet och sociopolitiska betraktelser.

Ok, så jag är kanske inte så sugen på denna typ av tunga dramer just i år? För jag har sannerligen gillat och hyllat filmer i genren tidigare. Kan det vara så att dessa två, "Minari" och "Nomadland", helt enkelt inte är lika bra, men att de kom ut i en tid där just denna genre hyllas extra hårt? Jag vet inte, jag får bara den känslan när jag lyssnar och läser om film, och allt handlar ju om tajming.

Bra filmer i samma genre? Tja, en personlig favorit är "In America", den självbiografiska filmen av Jim Sheridan. En annan höjdare i genren är Sean Bakers "The Florida project". Det är två filmer där berättelsen ses genom ögonen på barnen, precis som i "Minari". Jag fann barnskådespelarna i "Minari" dugliga och det var absolut inte de som drog ner filmen, men relativt sett tyckte jag ändå att barnskådisarna i "In America" och "The Florida Project" överglänste dem rejält.

Ok, så vad var allra bäst med "Minari" då? Pinsamt nog fann jag en av få vita män i filmen mest intressant. När jag såg Will Pattons namn i rollistan trodde jag att han skulle spela ett rasistiskt redneck-asshole som gjorde livet surt för den lilla familjen, men överraskande nog spelade han något helt annat, något svårfångat. Det var en figur som jag gärna kommit närmare inpå livet. Känns som att det var länge jag såg någon så sällsam och obegriplig, men ändå så realistisk. För övrigt fanns det inga vita assholes i denna film trots att den utspelas nere i södra USA!

En intressant sekvens i filmen var hur mamman lärde pojken att se fram emot att få se "Heaven", medan mormor tröstade honom... "You don't have to ge see Heaven...". Ack, om vi ändå fick välja vilka som får gå och se himmelen...

Betyg: 2/5

Megan Leavey (2017)

Megan Leavey är en biografisk film om en amerikansks hundförare som kämpar att få adoptera sin hund efter avslutad tjänstgöring. Biografier brukar inte vara min favorit förutom inom två genrer, krigsfilm och sportfilmer. Filmen är regisserad av Gabriela Cowperthwaite (Blackfish).

Denna film är väl en ganska typisk "tear jerker" som tilltalar blödiga känslomässiga personer. Cyniker och de som hatar allt som handlar om USA's militära förehavanden kan skippa denna med en gång.

Megan Leavey spelas av Kate Mara. Jag kommer ihåg henne från första säsongen av House of cards där hon var jättebra. Här funkar hon också, jag ser Megan inte Kate, Hon får som i alla bra stories ta sig igenom en mängd hinder men kommer ut som en hjälte. Hon tilldelades både "The Purple Heart"-medaljen och "The Navy and Marine Corps Achievement medal with a "V" device for heroism in combat".



Filmen är standardmässigt uppdelad i tre delar; utbildningen och träningen som en marinsoldat, scener från Irakkriget, samt efterföljande bittra kamp mot myndigheterna för att få adoptera Rex som utspelades efter hon lämnat sjukhusvistelsen och återvänt till hemlandet.

När Leavey låg på sjukhus blev hennes "pruple heart"-medalj stulen vilket för övrigt var riktigt nesligt gjort. Hon är tydligen ett stort fan av Yankees vilket framgår tydligt i filmen. Hon fick senare motta en ersättningsmedalj inför en av Yankees hemmamatcher på klassiska Yankees Stadium. Det är en fin scen som återfinns i filmen, och från verkligheten på youtube.



Filmen Megan Leavey är spännande om än inte spektakulärt, men den är intressant, mysig och lite sorglig. Det är kul att se hur de arbetar med hundarna. Just denna hund användes för att söka efter nedgrävda minor. Leavey och Rex fick alltså gå före och markera överallt där det fanns minor när trupp närmade sig osäker mark. Inte helt safe om man säger så. Jag gillade filmen mycket.

Jag ger Megan Leavey fyra besvärliga situationer av fem.

Betyg: 4/5

Trivia: Megan har uppenbarligen blå ögon, Kate har bruna. De är födda samma år dock (1983).

En gång i tiden rankade jag denna på min topp 30 över 2017 års filmer.

Intervju med Megan Leavey från tv.

Wendy And Lucy (2008)

Security Guard: You can't get a address without an address. You can't get a job without a job.

Kommer ni ihåg Meek's cutoff? Den långsamma men så spännande westernfilmen från Kelly Reichardt. Hon har gjort en fyra-fem långfilmer totalt sett. Jag har varit nyfiken på henne sedan jag hörde om henne på Filmspotting och nu med 2008 i fokus tog jag och såg hennes Wendy and Lucy. På annan tid och plats såg filmbloggarkompisen Fiffi också denna film och vi bloggar båda om denna idag i en liten mini-blogathon.

Filmen har en mycket enkel handling. Indie-drottningen Michelle Williams spelar Wendy en ensam ung tjej på drift genom nordöstra USA på väg mot Alaska och förväntat jobb inom fiskeindustrin. Alaska representerar den sista platsen man kan ta sig för att bygga ett liv. Förr var det "go west" mot Kalifornien.

Med sig på sin resa har hon sin älskade hund Lucy. I en liten håla i Oregon rasar bilen ihop, Wendy åker dit för snatteri och Lucy försvinner medan Wendy sitter inne på polisstationen en hel dag.

Det händer inte så mycket i denna film. Wendy går omkring och letar efter sin hund. Hon pratar med en vakt utanför ett shoppingcenter. Detta är amerikansk diskbänksrealism i högsta grad vilken inte är samma sak som den svenska diton, men vissa likheter skönjs. Wendy har en mycket snål budget för sin resa och det verkar som att hon inte har en enda person att ty sig till i världen. Hon ringer hem till sin syster och svågern men det verkar som att den relationen inte är på toppen. Hur gammal är hon? Är hon ens fyllda arton?

Stämningen i filmen är sorgsen, känslor av hopplöshet och melankoli. Allt eftersom kryper Michelle Williams tolkning av Wendy in under huden på mig. Filmen växer obemärkt och jag blir indragen i historien mer. I filmens första scen nynnar Lucy för sig själv, som om att hon försöker trösta sig. Den lilla melodin återkommer under filmen och dess innebörd blir till slut klar. Wendy lever inte ett bra liv. Hon är hela tiden precis på gränsen att bryta ihop känns det som. Som en stor anspänning ruvar under ytan.

Den enda gång fasaden rämnar är då hon flytt in på en toalett på macken efter ett nattligt möte med en massmördare. Efter att hon förlorat sin bil har hon tvingats sova ute i en liten skog. Plötsligt vaknar hon av att han står över henne och pratar för sig själv, resonerande om han ska slå ihjäl henne eller ej. Bilden av total utsatthet är brutal.

Det är som att så länge Wendy känner att hon kan ta hand om hunden, Lucy, är allt "under kontroll". Åtminstone kan hon lura sig själv att tro det. Sedan slarvar hon bort hunden och till slut tvingas hon till ett svårt val efter insikten kommit ikapp henne.

Usch. Ett miserabelt öde för flickan. I denna film kastas vi in i Wendy's historia mitt i, precis som i Meek's cutoff. Den gången funkade det bra. Allt vi behövde veta fanns i historien och i karaktärerna. I Wendy and Lucy har vi mycket mindre att arbeta med. Denna gång hade jag velat veta lite mer om bakgrunden för att helt grunda mina sympatier med Wendy. "Varför" och "hur" är inte helt ointressanta frågor givet det vi fick se i filmen.

Filmen slår sig knappast in på min topplista från året men den var helt klart en bra film. Jag ger Wendy and Lucy tre hjärtskärande scener av fem möjliga.

Betyg: 3+/5 

Vad tyckte då Fiffi om denna bistra historia om den desperata unga tjejen? Skulle Fiffi ge henne några dollars om hon mötte henne på gatan? Sju dollars kanske? Kolla här.