A House of Dynamite (2025)

A House of Dymanite är Kathryn Bigelows senaste säkerhetspolitiska drama. Vi får följa flera aktörer i den amerikanska militära och politiska ledningen under ett anfall mot USA med kärnvapenbestyckad missil. 

Hon tog mig med storm med sin Zero Dark Thirty om sökandet efter Osama Bin Laden. Jessica Chastain är helt otrolig som Maya och filmen som sådan är ett modernt mästerverk. Därför var det givet att se denna film som rör sig i liknande vatten.

Tyvärr kommer filmen inte alls i närheten av Zero Dark Thirty. A House of Dynamite bygger på Rashomon-tekniken. Vi får se exakt samma händelse tre gånger i rad ur olika perspektiv. Det höjer spänningen i vissa avseenden. Till exempel får vi inte se POTUS i bild förrän den tredje och sista delen. Innan dess har han bara hörts på telefon med en svart skärm där videosamtal skulle kunnats visas. Jag fann detta mycket spännande.

Men det stora problemet med denna filmstruktur är att filmens karaktärer försvinner. Den fokuserar på det moraliska, politiska och militära dilemma som filmen vill lyfta. Gott så i och för sig, men då alla karaktärer tappas bort, tappar jag som tittare intresset lite. 

Vi får möta soldater i Alaska en stund, sedan glöms de bort. Vi börjar bli emotionellt investerade i Rebecca Fergusons Captain Walker, men sedan glöms hon bort. Och så blir det mest hela tiden. Den och den och den karaktären, hur gick det för dem?

Filmens budskap handlar om alla brickor i spelet och de få spelarna av spelet. Och i detta spel finns det inte några karaktärer bakom titlarna. De är endast där en kort stund och nästa dag, månad eller år är det andra individer som håller de posterna. Jag förstår det. Men detta gör att filmen inte blir så bra helt enkelt. Med den synen skulle kanske Bigelow gjort ett TED Talk istället? Eller en resonerande dokumentär.

Filmens budskap och struktur fäller krokben på densamma. Knappt en enda historia om någon av karaktärerna får sin upplösning. Kanske undantaget Försvarsminister Baker (Jared Harris) och till viss del POTUS (Idris Elba).

Filmens budskap är bistert. Kärnvapen som avskräckning räcker inte i alla situationer. I just denna situation vet man inte vem som skickat missilen och tiden för ett politiskt eller militärt svar är otroligt kort.

Filmen duckar skickligt att specifikt hänga ut nuvarande POTUS men det går inte att ungå att dra den uppenbara jämförelsen med honom. Man kan få stora darren för mindre.

Samtidigt är filmen såklart otroligt bra gjord. Bigelow är en mästare på denna typ av "prata i situation rooms och klippa till militärer som gör något". En mästare av rang.

Rekommenderas till fans av Bigelow och intresserade av säkerhetspolitik.

Betyg: 3/5

Hillbilly Elegy (2020)

 

Hillbilly elegy är något av en klagosång över en förlorad arbetarklass i dagens Amerika. Filmen bygger på J. D. Vances memoarer "Hillbilly Elegy: A Memoir of a Family and Culture in Crisis". 

Här har vi alltså ytterligare en film om en hårt arbetande familj, men denna känns inte lika gedigen som förra veckans film med vissa tematiska beröringspunkter - Minari.

Vår huvudkaraktär J. D. växte upp i en familj där vanvård av barnen, drogmissbruk och psykisk och fysisk våld gått i arv i generationer. Han slet sig loss ur den miljön genom att ta värvning i armén och sedan fortsätta med universitetsstudier. Bra för honom!

Filmen avslutas med att J. D. förklarar att han fått sin styrka från sin familj och vi får se klipp från familjens hemmafilmer på lyckliga stunder i livet. Fina bilder...

Men också överraskande bilder då teamet bakom filmen valt att nästan uteslutande visa på familjens allra värsta ögonblick livet igenom. Mamma, mormor, morfar och andra visas nästan uteslutande från deras sämsta sidor. Jag fann filmen uttröttande ensidig i sin beskrivning av familjen och jag har svårt att tro att en familjs hela liv kan vara så banalt enformig. De flesta människor har flera sidor, både bra och dåliga. Vi har alla stunder då vi är usla och stunder då vi är fantastiska...

Samtidigt har filmen uppenbarligen sina fans och de måste funnit betydelse i historien som jag missat. Detta beror säkert på hur man är inställd till genren generellt sett, och förväntningar på filmen specifikt. 

Filmer som beskriver fattigdom och sociala problem är som ett svart hål ute i rymden. Filmmakare verkar ha mycket svårt att inte ramla in i hålen och fiska efter oscarsnomineringar med ett överflöd av misär. Här är det Amy Adams som har gjorts ful och vidrig. Matriarken spelas av Glenn Close men hon framställs sannerligen inte i god dager hon heller.

Jag tror att alla personer i denna film var komplexa personer med både mörka och ljusa sidor. Jag hade antagligen känt mer för dem alla och tyckt att filmen var bättre om det eländiga hade blandats med vackra scener. Det är i den kontrasten det hade känts i hjärtat. Som filmen nu är gjord känns det bara spekulativt och gallrat för att få "the most elände for the buck". 

Egentligen är inte J. D. filmens protagonist, utan det är Amy Adams karaktär som gör en resa genom filmen och det är hennes karaktär som mest kämpar mot sina inre demoner. Trots det lämnar vi filmen utan att fått ett vettigt avslut på hennes resa.

Jag känner mig tveksam över vad Ron Howard och teamet egentligen ville med sin film. Om de ville problematisera varför vissa människor eller hela familjer hamnar på glid, och ställa det egna ansvaret att bli bättre mot samhällets förfall och hur detta påverkar de svagaste i systemet lyckades den inte (för mig i alla fall). Jag har en känsla av att boken handlar mycket mer om dessa intressanta frågor.

Nej, denna film var mest frustrerande för mig. Min hjärna kan förstå dess innehåll, men jag känner det varken i magen eller i hjärtat. Jag förstår att det måste finns en mening med filmen, och att den säkert har ett fint budskap, men jag känner inte att dessa saker förmedlas speciellt ärligt. Jag upplever filmen obalanserad och spekulativ och därmed faller den platt på sitt eget grepp. 

Om jag finge välja skulle jag hellre rekommendera en trio filmer som rör sig i liknande miljöer (vilka några redan nämnts i min revy av Minari); In America från 2002, The Florida project från 2017 eller varför inte thrillern Winter's bone som kom ut samma år som bloggen föddes, 2010.

Betyg: 1/5