Sentimental Value (2025)

Joahim Trier har i Sentimental Value gjort en riktig film-film. Den känns som film var förr. Ett manus, några skådespelare, en fotograf och en regissör gör bra film helt enkelt. Inga krusiduller. Här har det adderats ett hus också, en av filmens alltid närvarande karaktär.

Vilken skådespelargrupp! Alla fyra huvudpersonerna är nominerade till Oscars-galan för huvudroll eller biroller. Renate är kanske vassast ändå men Stellan är såklart sublim. Inga gör sitt jobb väl. Elle har nog på ett sätt den svåraste rollen då hon ska spela en skådespelerska som är ute på för djupt vatten. Hennes Rachel är bra men räcker inte till i Gustavs film på det sätt Nora kan. Svårt.

Filmen flyter på i ett makligt tempo med återkommande usla klipp mellan scener. Klippen är givetvis medvetna val av Trier, men jag vet inte om jag uppskattar dem som det nu blivt. Det blir ett oharmoniskt flyt i filmen. Detso mer jag tänker på det desto mer inser jag att det valet nog är utstuderat.

Ett av alla klipp ledde oss in i en scen i en av Gustavs tidigare filmer med unga Agnes och ett tåg. Det är filmens bästa scen tillsammans med filmens sista scen. Två magiska scener.

Detta är en väldigt nordisk film, det är vemod och en hel del diskbänksrealism. Ingmar Bergman känns alltid närvarande, om inte i karaktärernas liv så i regissör Triers medvetande. Och Henrik Ibsen såklart. Båda de gamla mästarna rörde sig bland de teman vi möter här. Arv och miljö, relationen till en förälder, barndomen, minnen och trauman ställs mot konstnärsrollen och skapandet. 

Trots dessa teman är filmen inte alls för tung eller för deprimerande. Den är så bra gjord att den slinker ner lätt som en plätt.

Varför ville Gustav gör filmen? Jag har redan diskuterat frågan två gånger om med vännerna Carl respektive Per. Det visar sig att jag tolkat filmen lite mer pessimistiskt jämfört med dem båda, som jag uppfattade dem i alla fall. Det är framför allt angående Gustavs motiv för sin film; att förstärka sin relation till Nora, eller att få till en ny filmsuccé. Båda tolkningarna funkar ungefär lika bra i filmen i vilket fall. Ingen fara.

Sentimental Value kommer inte upp i samma nivå som Verdens verste menneske, såklart, men det var inte förväntat heller. Den är ändock en av årets singulära filmer.

Betyg: 3+/5

Verdens verste menneske (2021)

Verdens verste menneske är ett drama, en "slice-of-life"-film där vi får följa snart trettioåriga Julie under några år i en fas i livet då de minsta bananskalen kan förändra ett helt liv. Filmen kan säkert slå otroligt olika beroende på hur mycket man känner igen sig i situationerna, känslorna hon känner och valen hon gör med- eller omedvetet. 

Julie är en drömmare som ofta agerar ogenomtänkt och spontant. Samtidigt vet hon hela tiden exakt vad hon vill med sitt liv. Tills hon ändrar sig. Hon är charmig men likväl flyktig från allt som är av vikt. Hon är skör men stark i samma andetag. Det är ett komplext porträtt och själva poängen med filmen.

Den påminner mig inte så lite om Nick Hornbys High fidelity. Jag läste boken samtidigt som mitt liv återspeglade bokens berättelse med ett förhållande som bröts upp för att sedan pusslas ihop igen. Något år senare tog det dock slut på riktigt i verkliga livet. Boken hade sedan länge avslutats med en fråga hängande i luften. Jag har alltid drömt om att Rob och Laura blev lyckliga ihop, men jag gissar att det dock blev slut dem emellan också till slut.

På samma sätt känner jag igen mig i dagens film. Inte nödvändigtvis lika bokstavligt som i High fidelity, men situationer och känslor som Julie berörs av är som ekon ur mitt eget liv. När är det dags att sätta ner foten och stadga sig, skaffa barn och sluta drömma? Små beslut som antogs vara oväsentliga och tillfälliga, kan lika gärna påverka ett helt liv.

Filmer som får mig att tänka på mitt eget liv på detta sätt måste vara bra och denna film är riktigt bra. Renate Reinsve i rollen som Julie och Anders Danielsen Lie som Aksel är otroligt bra. De har charm och en naturlig personkemi. Trots detta vet jag inte ens om jag "håller" på dem som par. Jag velade fram och tillbaka och det var svårt att inte dras med i Julies snabba ryck. När de senare i filmen, flera år senare, möts igen ges vi en av årets starkaste scener. En scen som knappast minskar den sedan några år gryende dödsångesten hos mig själv. Scenen med Aksel och Julie ute i parken utanför hospitalet gav mig hetta i ansiktet, kalla kårar längs ryggraden och en stor, stor klump i magen. 

Betyg: 4/5  

Filmen heter The worst person in the world på engelska.