Apocalypse Now (1979)

För länge, länge sedan, en bister senvinterdag i februari, trotsade jag och Måns vädrets makter och gick till Cinemateket för att avnjuta Francis Ford Coppolas Apocalypse Now. Vi skulle se bioversionen som såklart är överlägsen den absurt långa och helt onödiga Redux. Detta skulle också bli första gången jag skulle se filmen på bio och på riktig film. Det blev en mycket trevlig kväll med en av den moderna filmhistoriens största klassiker.

Jag har inte kommit till skott med denna revy på länge för jag har haft svårt att formulera mina tankar om filmen. Den är ett mästerverk och en film jag kan tänka mig att jag kommer se om flera gånger i framtiden, men den känns ändå inte tillräckligt mästerlig för att ge den full pott!

Vad är det som hindrar mig är svårt att sätta fingret på. Men låt oss försök bena ut mysteriet.

Filmen har flertalet starka sidor. Det som mest sticker ut är stämningen hela filmen igenom. Den är förtätad och tryckande, och det jag mest av allt tänker på. Annars är inledningscenen kanske filmens starkaste sekvens. Martin Sheen under drogruset på hotellrummet i Saigon är starkt. Mittendelen när de åker på floden är också bra såklart men den stora delen av filmen blir ju lätt dominerad av Robert Duvall och hans "napalm in the morning". Filmens tredje och avslutande del är lika galen som jag har förstått att inspelningen var. Marlon Brando är utomjordisk som Kurtz. Denna del av filmen är en annan favorit men den känns också lite som ett eget väsen, som om det är en annan film, detta trots att den väl fyller ut handlingen, det är exakt detta som hela filmen leder fram till. Men ändock, som om den vore tagen från en annan film, era, konstform...

Vad är det då som gör att filmen inte klickar till 100%? Förklaringsmodeller mottages varmt. Kommentera gärna nedan.

Kan det vara att filmen saknar någon karaktär att gilla? Att heja på? Att roas av? Kan det vara så att karaktärerna i filmen spelar olika roller som mer tjänar storyn än att de är egna levande personligheter med sina egna drömmar och ambitioner. Just det där som gör att en film tar sig ända in i hjärtat på mig... 

En personlig anekdot är att jag tog en tredagars båttur upp genom Mekongdeltat där denna film är inspelad. Känslan på plats på floden mitt i djungeln var mycket speciell. Jag upplevde en oväntat stark fysisk reaktion när minnesbilder från Apocalypse Now och alla andra Vietnamkrigs-filmer blandades med verkliga synintryck i stunden. Mycket speciellt.

Apocalypse Now, en 5/5-film som jag ger en fyra!

Betyg: 4/5

John Wick: Chapter 4 (2023)

Igår skrev jag om den  finska filmen Sisu. Idag handlar det om John Wick 4. Filmerna har vissa likheter om man bortser från kända stjärnor, budget, filmserie och allt sådant. Men de är liknande då det i princip är "action utan slut" "pang på rödbetan" från filmens start till det bittra slutet. Men det som skiljer mer är dess längd. Sisu är rimliga 90 minuter medan John Wick 4 är 169 minuter. Suck. This is madness. 

Filmen är förbaskat lång. Varje enskild del är bra i sig, det finns flera intressanta och häftiga actionsekvenser men som helhet blir det på tok för mycket och jag började tröttna på filmens malande actionscener långt innan halva filmen hade passerat revy.

Action utan stakes blir inte speciellt spännande och John Wick 4 känns som befriad från stakes, trots allt. Dessutom gillar jag när karaktärer i filmer har lojalitetsband och här skaver det också. Förutom Winston, Charon och The King är alla karaktärer i filmen nya bekantskaper. Vi träffar till och med två viktiga figurer, Caine och Shimazu, som verkar vara gamla vänner till John men det är inget som jag känner i magen, det vet jag endast för att det sägs i dialogen. En massa actionsekvenser mellan John Wick och folk jag inte bryr mig om. Till slut bryr jag mig inte om John Wick heller.

Filmens "big bad" Marquis är också en ny bekantskap. Han spelas av Bill Skarsgård och han är mer creepy och ser vek ut än förlamande farlig. Lite oklart hur de tänkte där. Harbiner är desto mer imponerande, spelad av Highlanders gamle nemesis Clancy Brown.

Det jag gillar med denna film och de övriga John Wick är Johns sorg och minnen av frun och hunden samt den mystiska organisationen "The Table". Hela mytologin om alla maffiaorganisationers överordnade organ är spännande. Vi får en hel del insyn i gamla rutiner och regler från den världen men vi får aldrig riktigt se innanför dörrarna. Det är säkert bra, av samma anledning som att det är bra att vänta att visa monstren i monsterfilmer och då blir monstren otäckare. Denna organisation som vi lockas med men aldrig riktig får insikter i påminner lite om S.P.E.C.T.R.E. i Bond-filmerna.

Mina absoluta favoritscener är filmens homage till Walter Hills The Warriors från 1979. Det är den kvinnliga radiotjejen där filmen zoomar in på munnen och de spelar "Nowhere to run". Snyggt och härligt.

Mina absoluta icke-favoriter är alla scener med de tråkiga skottsäkra kostymerna vilket gör att varenda bov måste dödas tio gånger om för att de ska dö. Det blir tjatigt och enformigt.

Jag skulle kunna tänka mig att alla filmer i denna serie skulle vinna på att ses om i rask takt, och då kan jag kanske plocka russinen ur dem alla inklusive från detta fjärde kapitel. Men nu efter första titten blev jag mest uttröttad av det monotona fajtandet och ganska så rejält uttråkad. Slutet var dock bra. Landar på ett "helt ok"-betyg.

Betyg: 2/5 

Last Flag Flying (2017)

På något sätt hade jag missat Richard Linklaters film "Last flag flying" från 2017. Jag gillar Linklater och trodde mig se det mesta från honom vid detta laget. Filmen kallas en dramakomedi både på IMDB och Wikipedia. Och visst är den rolig på ett tvistat sätt, men den är framför allt otroligt sorglig i grunden. Antikrigsfilmer kommer i många skepnader.

Om du är en av alla som tror att Steve Carrell endast kan spela komedier så kan du med trygghet kolla in denna film. Carrell är otroligt bra i en lågmäld och rent dramatisk roll. De säger att komedi är det svåraste att spela så det är egentligen inte konstigt alls när man ser kända komiker briljera i dramer.

De komiska inslagen står framför allt karaktären som spelas av Bryan Cranston för. Tyvärr har jag svårt för den mannen men han gör sin frispråkige och cyniska krigsveteran med bravur. Den tredje mannen i trion spelas av giganten Laurence Fishburn och han står för allvaret, tyngden och en man som funnit stillhet via religionen.

Filmen är en "road trip" på ytan då Steve Carrells karaktär uppsöker sina gamla vapenbröder från Vietnamn för att få hjälp med en jobbig sak. Men den är lika mycket en inre resa, vilket givetvis är meningen med filmen. De tre måste rannsaka sig många gånger om för att reda ut vad de gjort och inte gjort och var de står idag. 

Filmen blandar fina och smärtsamt ömma scener med en vass och rivig dialog. Jag uppfattar en vrede under ytan som hela tiden hotar med att explodera, men samtidigt är filmen stramt hållen. Den är överraskande för att komma från Linklater. Jag förstår inte hur denna film passar in i hans övriga filmografi. Det är något jag får fundera på...

Filmen är riktigt bra, men den är också smygande sorglig och jag lämnas med en känsla av hopplöshet efter titten. Jag är inte helt säker på att det var det Linklater siktade på med filmen. Eller så var det just det, och i så fall lyckades han.

Betyg: 3/5

The Ice Road (2021)

Så då slank denna igenom ändå. Det känns som att man har sett klart på actionrullar med den gamle Liam Neeson. Men låt gå, ett varv till på karusellen. Neeson spelar ofta gamla avdankade militärer eller andra våldsmän som på grund av någon oförrätt dammar av sina gamla skills och går till verket att göra våld. 

Det hans Bryan Mills väser fram i Taken brukar ligga till grund för alla hans actiondängare:

"I can tell you I don't have money. But what I do have are a very particular set of skills, skills I have acquired over a very long career. Skills that make me a nightmare for people like you..."

Men i dagens film är han inte en pensionerad militär. Istället är han en veteran som långtradarchaffis. Han har också en brorsa med sig som de facto är en före detta militär, en stackare som lider av står PTSD.

The ice road syftar på de frusna sjöar som används för frakt av rung last, ofta till gruv- och oljebolagen, uppe i norra Nordamerika. Liam Neeson och hans bror tar tillsammans med två andra chaffisar ett uppdrag allt för sent om våren då isarna är förrädiskt tunna att frakta några svintunga borrar till en gruva med instängda arbetare. Men det ska inte gå för lätt så givetvis finns de elaka män som vill förstöra och därmed kunna tjäna mer pengar. En enkel gammal historia.

Tyvärr är filmen slappt genomförd. Det är ett svagt och osannolikt genomskinligt manus. Actioninnehållet är undermåligt och dialogen är som skriven av en PRAO från gymnasiet. Vid sidan av Lian Neeson har Laurence Fishbourne också kvitterat ut en snabb check från filmproduktionen. Predikterbart nog är mr Fishbourne inte med så länge. Han adderade mest ett känt namn till postern.

Inget i produktionen är speciellt bra och överlag var dög denna film inte ens som en förströelse en sömnig fredagskväll. Det hade varit bättre att se om Taken som startade om Neesons karriär på ålderns höst.

Amber Midthunder i rollen som Tantoo var bra och kul att se, men "too little, too late..."

Blir en stark etta!

Betyg: 1+/5

The Matrix Revolutions (2003)

Trean, The Matrix Revolutions, är trilogins "battle-film". Aha, likt "Aliens" frågar någon. Nej, battle men utan humor blir svaret. Nej, humor är svår att hitta i bröderna Wachawskis filmer om Neo.

Den tredje del av trilogin är åtminstone klart tajtare än tvåan som var den ojämna filmen. Här är det anfallet mot Zion som står i fokus. Neo och de övriga beger sig in i "The Matrix" för att utföra en massa ärenden medan maskinerna gräver sig närmare och närmare staden. Filmen har en nerv som tvåan saknade helt och hållet.

Scenerna inne i "The Matrix" är fortfarande de bättre, men denna gång gillade jag en hel del av scenerna från verkligheten också. Kaptenerna som hjälper Morpheus är coola och hjältemodiga. 

Jag känner för och hejar på Link och Zee. De känns som ett riktigt kärlekspar. Kärlekssagan mellan Neo och Trin (Trinity) känns dock lika stel som vanligt, som två barkbåtar som gnids mot varandra som jag tror det aktuella uttrycket är. Har nog aldrig köpt deras relation. Den kom från ingenstans och ledde ingenstans. Filmens svaga del är trots allt slutet med en blind Neo, maskinernas stad och allt ljuset. "Vad var det?" är en berättigad fråga.

Actionscenerna domineras av två långa sådana. Dels Neos oändligt tråkiga sista fajt mot Agent Smith, trots Hugo Weavings deltagande. Dels striden om hangaren med Captain Mifune i spetsen. Trots dess längd gillade jag striden då den var bra koreograferad. Man fick en bra känsla för vad som hände, var alla väsentliga (namngivna) figurer befann sig hela tiden, samt den kändes storskalig nog för att imponera rent filmiskt.

Av de övriga sekvenserna gillade jag tågstationen, förrädaren Bane på The Hammer och hans fajt mot Neo och Trin, besöket hos The Merovingian (som alltid) och scenen mellan Zee och hennes syster Cas (Gina Torres).

Jag gillade speciellt att Bane pratade precis som Agent Smith och förundrades över hur lång tid det tog för Neo att förstå sanningen om sin baneman.

Slutet var tråkigt och lite pompöst, men nu är jag redo inför att se fyran. Heja Neo!

Betyg: 2,5/5

The Matrix Reloaded (2003)

I den första Matrix-filmen dog Neo men Trinity återupplivade honom med "kärlek". Den scenen fick mig att sänka betygen för den gamla favoritfilmen ett helt steg, från femman till en stabil fyra. Här i den första uppföljaren återgäldar Neo tjänsten och återupplivar en död Trinity därför "kärlek". Damn, manusförfattarna är förbaskat lata. Filmen sänks med ett snäpp direkt, fler steg nedåt är dock att räknas in!

Denna film har några riktigt bra sekvenser, bland de bästa i serien. Men överlag är denna filmen fasligt ojämn överlag. Tyvärr sjunker tempot rejält och det känns bara töntig när de är nere i Zion. Lilla ljusglimten var att för en kort stund få träffa Zoe igen. Hon är en bad ass.

Det är som vanligt överlägset bäst när våra hjältar beger sig in i "The Matrix". Det är ok när de är i den grisiga riktiga världen, inne i de smutsiga och vidriga skeppen de åker omkring med i kloakerna. Trots eller kanske på grund av den dystopiska känslan tycker jag de scenerna oftast är som transportsträckor (pun intended!). Filmerna är som sämst i Zion med urtrista figurer som käbblar om saker. Vissa undantag finns. 

Då Wheel of Time just nu är hyperaktuellt är det intressant att lägga märke till hur många koncept Matrix-filmerna har som överlappar Robert Jordans värld och då menar jag inte bara "the One" och profetior. När de går in i "The Matrix" är det som när de går in i drömvärlden "Tel'an'riod" i WoT. Det är en parallel värld som skiljer sig från att bli besökt av någon i sina drömmar (som vi såg exempel på i första säsongen). Reglerna verkar vara liknande, dvs om du dör i "The Matrix"/"Tel'an'rhiod" så dör du i verkliga livet. Och de som är starka där inne kan du bända omgivningen, förflytta sig fort, motstå gravitation och allt sånt skoj. Enda skillnaden är nog att "The Matrix" är lite mer S&M än Robert Jordans värld... hmm, vid närmare eftertanke är det nog förresten en hel del överlapp även där!

Den bästa sekvensen är den när gänget besöker The Merovingian och hans vackra fru Persephone. I den inryms allt det bra från dessa filmer. En "cool" dialog, häftiga miljöer, bra villains, en del bra fajt och snygga människor. Monica Bellucci stod ut på flera sätt, Sharon Stone får kliva ner från tronen.

Jag gillade också den lille nyckelmakaren, men actionscenen på motorvägen var på tok för lång. Det hjälpte inte ens att de lånade lite av scoren från T2 Judgement Day.

Ok, sen fick vi dras med en scen mellan Neo och Arkitekten. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till de mest  högtravande filosofiska scenerna i denna filmserie. Kan det kanske vara så att det räcker med Agent Smiths lustiga monologer och att det i övrigt inte ska gås på djupet med filosofi? Likt monster i monsterfilmer som är rysliga så länge man inte får se dem, men som tappar sin dragningskraft så fort de visas upp för publiken?

Nåväl, denna film är trots vissa höjdarscener för seg och utdragen för att hålla än idag.

Betyg: 2/5

The Matrix (1999)

The Matrix kommer alltid ha en speciell plats i mitt filmiska hjärta och en fast plats i Pantheon för actionfilmer tillsammans med The Road Warrior, Aliens och T2 med flera. Men hur håller filmen idag? Står den sig än helt enkelt?

Jo, men jag gillar den mestadels. Wow-känslan har lagt sig lite men den är fortfarande underhållande. Den är berättad i ett bra tempo, och actionscenerna är fräscha än idag. Filmens styrka är dock själva sci-fi idén. Miljöerna, karaktärerna och den bistra framtidsvisionen är supercoola. Detta är en intressant film vid sidan av en bad assig actionrökare.

Laurence Fishburne och Carrie-Anne Moss är båda bra i sina roller. Sen har vi förstås, The One, Keanu Reeves. Han är lite valpig i rollen. Det är kanske meningen att han ska framställas så, men han har vuxit in i den stora kostymen bättre i mer moderna actionfilmer som John Wick-serien. Den överlägset bästa karaktären är dock A. Smith i Hugo Weavings skepnad. Jag älskar hans små monologer, hans intonering och allmänna äckel över den mänskliga rasen. Lysande!

Idén bakom filmen att människan är som ett virus som sprider sig på jorden med förödelse som resultat är allt för nära sanningen för att man ska kunna kännas sig helt trygg när Google och andra jobbar livet ur sig för att uppfinna AI. Precis som man vill att vass och aktuell sci-fi ska vara. 

Men det är också i manus och idén dess största svaghet ligger. Slutet är fortfarande mycket grumligt. Jag hänger inte riktigt med över vad som händer, då jag inte riktigt förstår hur reglerna i denna värld fungerar. Dör Neo? Hur överlever han? Var kom den plötsliga kärlekshistorien från? Allt är flummig, men inte på det där bra sättet. Trots att jag sett alla tre filmerna vet jag fortfarande inte riktigt hur magin i denna värld fungerar. Eller så har jag glömt det.

Nu när fyran snart ska ses på bio ville jag se om trilogin så jag traskar vidare till tvåan The Matrix Reloaded. 

Betyg: 4/5

John Wick: Chapter 3 - Parabellum (2019)

Min förväntningar inför John Wick 3 var ganska blygsamma. Men den kändes som en perfekt film att se på bio en fredagskväll med efterföljande middag med filmsnack. Jag och Movies-Noir sammanstrålade för hjärndöd action, middag och lite snack om bloggprojekt och annat.

Jag gillade den första John Wick en hel del. Den hade en intressant huvudkaraktär och till det en hel del action. Tvåan var snyggare och hade mer action men karaktärsutveckling och handling kunde man glömma. Denna gång var jag inställd på att bara se action inget annat. Och det var exakt vad vi fick.

Filmen har en orimligt tunn handling och allt om Wicks mörka psyke och längtan efter hustrun är som bortblåst. Men det är helt ok. Denna film hamnar i samma kategori som Mad Max Fury Road och Atomic blonde. Ganska tunna historier som berättas med häftig action och supersnygga scener.

John Wick 3 ligger närmare Atomic blonde än den mycket lyckade Mad Max: Fury Road. Vad som överraskade mig positivt med det tredje kapitlet var dess humor. Filmer som denna vinner på glimten i ögat och att inte ta sig själv på för stort allvar. Jag skrattade gott flera gånger, oklart dock hur många som var planerade av regissören.

I en av de första slagsmålsscenerna där John kastar knivar på de fula blev det så komiskt och dråpligt att jag inte kunde undgå att skratta åt det. Senare under filmen fick vi möta Zero, en supermördare som också är ett fan av John Wick och samspelet dem emellan var mycket lustigt. Zero är underfundigt lustig hela tiden och John Wick är plankan som skämten studsar mot. Deras fajt var också bitvis vederkvickande.

Den bästa fajtscenen var dock ute i ett palats i öknen. John Wick och en kollega från mördarkollektivet vid namn Sofia fajtas mot skurken Berradas hejdukar. Berrada spelas för övrigt av Ser Bronn of the Blackwater själv. I scenen används skjutvapen mestadels och det gillade jag. Sofias två schäferhundar biter sig igenom en lång rad skurkskrev också.

Jag var underhållen och förnöjd för stunden. Trevligt med film och middagshäng med Movies-Noir förhöjde upplevelsen.

Ettan har den bästa historien, tvåan är snyggast och trean har den bästa action.

En rak trea! Och då känner jag mig ganska så givmild idag.

Betyg: 3/5

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tyckte om John Wick 3.

MCU rewatch: Ant-Man and the Wasp (2018)

Ant-Man and the Wasp knyter an till den övergripande handlingen i MCU extremt lite trots att det är den tredje sista filmen i Infinity-sagan. Det är väldigt trist tycker jag. Filmens höjdpunkt kommer i en "mid-credit scene" när Scott Lang åkt in i "the quantum realm" och Hope, Hank och Janet dödas av Thanos och vittrar till damm. Den scenen knyter ihop denna lilla komedi med den större sagan, men det är "too little, too late" om du frågar mig.

För övrigt är detta en komedi med fokus på familjerelationer och lite strössel av kärlek på toppen. Detta är "extremely minor" MCU i min bok. Om Spider-Man var "minor" måste ju detta bli "extremely minor". Spider-Man hade alla fall med Tony Stark i en någorlunda stor roll för tusan.

Filmen är ganska lustig i partier, men jag överraskades inte av filmens tonalitet lika mycket som vid första titten. Nyhetens behag har falnat lite och filmen växte inte som jag (såklart) hade hoppats. Filmens action kändes snarare lite mindre intressanta till och med. Kvar står de komiska kvaliteterna och en bra villain i Ghost. Om hon nu ens är en villain. Hon känns mer som en potentiell allierad till the Avengers. Jag har ju som jag tjatat om inte läst serierna men jag tror att Ant-Man faktiskt ingick i de ursprungliga Avengers. Kan ha fel. Storyn om Ghost var intressant. Den skulle lika gärna ha kunnat platsa i tv-serien Agents of S.H.I.E.L.D. Det var den typen av problem som behandlades i den serien.

Jag älskar FBI-agenten Jimmy Woo (Randall Park). Luis (Michael Peña), Kurt (David Dastmalchian) och så Scott Lang (Paul Rudd) är också underhållande. Humorn är denna films styrka men trots det är den helt klart en av de svagaste filmerna i MCU. Yup, jag gillar trots allt Rudd i rollen, men han balanserar på gränsen att vara för överdrivet klämkäck hela tiden. Jag tror att scenerna med hans dotter var bra för att det visar på en lite mer allvarlig Scott Lang. De behövs för att balansera upp hans mer goofiga sida.

Evangeline Lilly som the Wasp tycker jag inte är lika bra. Jag får inte en distinkt känsla från henne, hon förblir blek och undflyende i mitt huvud. Trist, speciellt om hon kommer få plats i sista filmen. Michael Douglas och Michelle Pfeiffer gör inget extra av sina roller. Som de skådespelarveteraner de är, är de både självklara men också lite tråkiga val.

Stan Lee hade två cameos om jag inte missminner mig. Som alltid kul och lite rörande att se.

Ant-Man and the Wasp är en film som borde får en tvåa men som vid rätt humor kan vara underhållande nog för en svag trea. Men jag landar nog ändå i en stark tvåa efter denna omtitt.

Betyg: 2+/5 

Rumble Fish (1983)

Rumble fish utspelas i samma universum som The outsider men är inte en direkt uppföljare. Miljöerna är dock i princip identiska men några år senare. Men det som skiljer filmerna mest åt är tonaliteten i filmerna. Rumble fish är arty-farty, filmad i svartvitt med några få färgklickar på väl valda ställen. Det är en drömsk och poetisk film som kan påminna mig om en films som My own private Idaho med River Phoenix.

Om The outsiders var en ensamblefilm är Rumble fish en karaktärsstudie över Rusty James (Matt Dillon). Han är en slarver och ganska korkad om jag får säga det som försöker leva upp till ryktet som hans storebror The Motorcycle Boy (Mickey Rourke) har. Rusty James drömmer om en tid då de fattiga ungdomarna bildade gäng och drog omkring och busade. Nu flödar gatorna över av heroin och allt är sämre.

Rusty James är tillsammans med flickvännen Patty (Diane Lane) och hänger med kompisarna Steve (Vinvent Spano), Smokey (Nicholas Cage) och B.J. (Chris Penn). Andra coola katter som figurerar i omgivningen är Midget (Laurence Fishburn) och Benny (Tom Waits). Rusty James och The Motorcycle Boys far spelas förträffligt av Dennis Hopper.

Jag kommer ihåg Rumble fish som en otroligt cool och häftig film, men den lever inte riktigt upp till den nivån vid en omtitt. den är fortfarande duglig men jag tror att man var mer mottaglig för dess bildspråk och ödesmättade historia när man var yngre och lättare att bli imponerad av pretentiösa filmer. Rumble fish är ännu mer melankolisk än The outsiders till och med.

Väldigt kul att se alla dessa kända skådespelare som unga. Nic Cage känner man nästan inte igen i den hysteriska frisyren och de runda kinderna. Sofia Coppola spelar lillasyster igen.

Mickey Rourke viskar fram sina repliker. Vad var det?

Jag ger Rumble fish en stark trea.

Betyg: 3+/5

The Mule (2018)

Stockholms Filmdagar gick av stapeln förra veckan och där visades idel förhandsvisningar på kommande biofilmer. Clint Eastwoods crime-drama The Mule har premiär idag. det var den film jag på förhand var mest säker på att jag skulle välja. det betyder inte att jag trodde att den skulle vara allra bäst, och så blev fallet också, men det var den jag helst inte missade.

Clintan regisserar och spelar huvudrollen Earl Stone, en jättegammal man som smugglar knark mellan städer i USA för någon av de mexikanska kartellerna. Tydligen är denna film baserad på en sann historia, ett faktum jag inte visste om när jag såg filmen. Filmen kan ses oavsett.

Detta är en riktigt fin och trevlig film. Det är en slow burner som hänger sig kvar i huvudet lång tid efter jag såg den. Filmen är inte superspännande, men den håller mitt intresse hela vägen igenom. Jag älskar att se Clintan agera, speciellt nu på gamla dagar. Han är väldigt bra i denna film. I övrigt är skådespeleriet gediget, kompetent. Bradley Cooper, Michael Pena, Andy Garcis och Dianne Wiest gör alla bra rolltolkningar.

Framför allt två scener sticker ut, och båda är aktuella anno 2018. Den ena är en kort scen när Earl stannar vid vägkanten ute i öknen och hjälper en familj byta däck. De har fått punktering. Familjen är svarta och den gamle Earl kallar dem vid en benämning som kanske var gällande när han var ung. Scenen är sublim, den påvisar ett problem som finns men den gör inte en stor sak av det. Mycket fint spelad. earl var den enda som stannat för att hjälpa dem. Hade du stannat där ute i ingenmansland?

Den andra scenen som bara flöt förbi i handlingen utan större betydelse (för Earl) men som dröjde sig kvar hos mig som åskådare. En ensam man i en svart pickup blir stoppad av polisen. Mannen blir extremt orolig och förkunnar om och om igen att detta är den farligaste situation han någonsin varit i, att bli stoppad av polisen. Han vill inte bli skjuten av polisen men är orolig att han inte kan hävda sin oskyldighet.

The Mule är en film man självklart ska se om man gillar Clintan.

Jag ger The mule tre och en halv kilo kokain av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmen sågs på Stockholm Filmdagar tillsammans med:
Jojjenito
Movies-Noir