Dune: Part Two (2024)

Denis Villeneuve har gjort det igen. Han har till och med överträffat sin första Dune-film med denna magnifika uppföljare. Världsbygget är otroligt bra och det är en häftig upplevelse att få följa med till Arrakis på äventyr igen. Foto, production design, kostymer och framför allt ljuddesign är rent ut sagt makalöst. Detta är en typ av filmskapande som endast ett fåtal filmmakare lyckas med.

Om styrkan i filmen ligger i världsbygget gäller mina reservationer rollfigurerna och deras relationer. Båda filmerna är så otroligt snyggt gjorda att de får ett högt betyg per automatik, men jag saknar ett starkt engagemang för någon av rollfigurerna i filmen. Konstigt, ingen favorit!

Jag kände exakt samma sak i den första filmen. Då tänkte jag att det nog berodde på att den nästan uteslutande sysslade med att etablera världen och sagans handling. Men när jag nu såg om den häromveckan tyckte jag att den funkade mycket bättre. Jag gissar att på grund av att filmen var så massiv och gav så många intryck behövde jag se om den för att till fullo uppskatta den. Och jag tror att det blir exakt likadant med denna film. Jag ser fram emot att se om den.

Rollfigurerna är uppenbarligen lite mindre prioriterade än politiken i dessa filmer och det är absolut på minussidan. Man får väl ändå anta att Paul är huvudpersonen, men jag får trots det inte riktigt grepp på honom. Han är som bäst när han umgås med sina vänner i armén som Duncan och Gurney men det blir mycket svagare när denna film helt plötsligt ger en vajb av YA romance med Paul och Chani som två hormonstinna tonåringar ute i öknen. Jag förstår handlingen i filmens, men jag känner inte deras kärlek i magen. 

I slutet av filmen uppfattar jag det som att Paul blir mörkare, dystrare och framför allt farligare. Tyvärr tycker jag inte att Timothée Chalamet riktigt klarar av den biten av rollen. När han använder "the voice" mot Reverend Mother Mohaim känns det mer som att det är "the vocie" som är mäktigt än att det är Paul själv. Det är gimmicken, inte hans personlighet som är hotfull. Jag klurar lite på Jessica också, är hon ond, god eller mitt emellan? Det är lite oklart vad Bene Gesserit egentligen är ute efter, men jag antar att det visar sig i tredje filmen...

Filmens villains är däremot bra presenterade. Här står psykopaten Feyd-Rautha ut. Jag trodde först att han spelades av Bill Skarsgård men det var tydligen Austin Butler. Han gjorde det bra i vilket fall. Stellan är ungefär som han var i första filmen, tyvärr får vi inte se så mycket av honom. Javier Bardem som den religiösa fanatikern Stilgar var underhållande och stod för den lilla gnuttan humor som filmen bjuder på. 

Generellt sett skulle filmen mått bra av några långsamma och lugna scener där rollfigurerna bara hängde med varandra och på så sätt byggde relationerna från grunden. Denis skulle lagt in några "Joss"-scener helt enkelt.

Filmens actionscener var genomgående bra och barmhärtigt korta. Här visar Denis finess i att inte dra ut dem så förbannat mycket som tex i valfri superhjältefilm. Betyget blir högt och samma som jag gav Dune efter första titten, men jag tror som sagt att denna kan växa vid omtitt.

Betyg: 4/5

Wedding Crashers (2005)

"We lost a lot of really good men out there."

Wedding crasher är en personlig favorit och en film jag sett flera gånger redan. Det var hög tid för mig att skriva om filmen här på bloggen. Jag älskar denna film på samma sätt som jag har kommit att älska filmer som The Thomas Crown affair och America's sweethearts. Det är filmer som kanske inte allmänt sett hyllas som klassikers, men det är mina personliga favoriter som jag håller nära mitt hjärta.

Filmen har en suverän casting, både i huvudrollerna och birollerna. Manus är glimrande, ämnet traditionellt men behandlingen av detsamma mycket frejdigt och så sitter den komiska tajmingen perfekt i de flesta av filmens scener. En film som man kan se om och om igen. En film som man alltid fastnar framför om man råkar surfa förbi den på tv'n en sen kväll.

Typ av humor? 

Visst är detta en romantisk komedi, det handlar trots allt om hur den och den blir ihop och sånt, men den är till minst 80% en komedi i mina ögon. Den är långt från den bästa romantiska filmen jag vet men den är banne mig en av de allra bästa komedierna.

Filmkvalité vs. humorkvalité

HUmorn är det verkligen inget fel på och jag skrattade högt fler gånger jag kan komma ihåg. En stor anledning till att humorn funkar så bra är att hela filmen är riktigt bra gjord där framför allt redan nämnda manus samt rollbesättningen har varit nycklar till framgången. Foto, musik och scenografi kommer inte i första rummet som i en film från Nolan, Malick eller P T. Miljöerna är dock underbara. Jag gillar den härliga segelbåten även om man ser att den ligger stilla i vattnet under flera scener när de låtsas segla. Liten detalj.

Manus vs. skådespelare

Båda är i toppen och de hjälper varandra. Owen Wilson och Vince Vaughn är helt perfekta i rollerna som John och Jeremy. Wilson är min favorit, fasen vad han är bra.

Systrarna Claire och Gloria spelas lika förträffligt av Rachel McAdams och Isla Fisher. De bjuder på olika saker och kompletterar varandra bra. Fisher är helt hysterisk och mycket underhållande. McAdams har väl aldrig varit mer charmig och hon är helt otroligt snygg. I en film som handlar om kärlek och sexuella eskapader skadar det inte att ha snygga skådespelare. Fysisk attraktion ingår i filmen handling.



Bradley Cooper är helt suverän som Sack Lodge. Hela scenen när de spelar flag footboll från hans uppvärmning till hans våldsamma tacklingar är underbar. Filmen har helt klart en svacka en bit in i andra halvan, men filmen avslutas med ett fyrverkeri. Will Ferrell gör entré som den mytomspunne Chazz Reingold och han är en succé. Säga vad man vill om hans lite svagare komedier, men här är han i sitt esse.

Till sist vill jag nämna Jane Seymour och Christopher Walken som Mrs och Mr Cleary. Helt perfekta i rollerna. Det var extra roligt att se Seymour ta ut svängarna.

Av någon konstig anledning fann jag mig jämföra denna film med Meet the parents när jag satt och funderade på vad jag skulle skriva. Den stora skillnaden mellan dessa två komedier kan mycket väl vara att skådepslereriet på alla poster är starkare i Wedding crashers än i Meet the parents. Kärleksparen, föräldrarna (Walken utklassar DeNiro) och birollsfigurer kan ställas mot varandra. Den enda kategorin som är jämn är Owen Wilson i bbirollen i Meet the parent mot Bradley Cooper i Weding Crashers. Oavgjort. Resten är enkla matcher.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral är att Claire inte ska gifta sig med the asshole utan välja sin själsfrände istället. Att Gloria och Jeremy passar ihop undgår ingen.

Två stereotyper: Bradley Coopers alfahanne som bara ser sin tjej som en trofé och knullar runt med var och varannan kvinnlig bartender med stora bröst. Den stereotypiska skitstöveln. Han får vad han förtjänar!
Vad har vi mer? Den något överdrivne yngre brodern Todd. Självmordsbenägen, homosexuell konstnär i revolt mot sin rike och konservative fader. Han är en överdriven figur men rollen är så liten att den bara blir som en kul parentes som inte drar ner filmen.

Tre troper:
a. är det en underförstådd "hemlis" att Kathleen Cleary varit otrogen sin man flera gånger? Tre döttrar, en blond, en rödhårig, en brunett. LOL.

b. komisk effekt av ett missförstånd: Jeremy vill fria till Gloria men hon tror att den viktiga sak som han vill prata om är att föreslå en orgie med de brasilianska systrarna.

c. Mrs. Robinson! Kathleen Cleary får snabbt upp ögonen på John och vi får en scen som tagen ur Mandomsprovet.

Favoritkarakärer?

Jag älskar många karaktärer i denna film. Alla! John, Gloria, Jeremy, Claire, Sack, Chazz, Chazz's mother, Kathleen, Todd, The Secretary Cleary, prällen i celibat, den elaka farmodern, den sarkastiske betjänten...

Trivia

Alla 110 "Rules of Wedding Crashing by Chazz Reingold" finns med listade som extramaterial på dvd'n.

Omtittningspotential?

Jamenvisst filmen tål många fler tittningar än. Ska bli kul. När ska vi se den igen?

Slutomdöme

Precis som när Jeremy säger "Wow" när han inser att Gloria lurat honom minst lika mycket som han henne, säger jag "Wow"  när jag inser att detta är den bästa komedin i hela världen. Otroligt stark första halva, en liten svacka och sedan ett bra slut. Ett objektivt subjektivt betyg hade kanske blivit en stark fyra, men mitt subjektiva känslomässiga betyg med tanke på att McAdams är så djävulskt snygg blir en klockren femma! Där satt den!

Betyg: 5/5

Pulp Fiction (1994)

När vi sett klart Reservoir dogs var det kanske dags att gå och lägga sig, men Måns var eld och lågor och insisterade på att vi borde se Pulp fiction också. David hade ju inte sett den! Tja, pojkarna är tonåringar, nästan vuxna, och det var en lördagskväll så det är klart att mordbror var med på noterna. Sagt och gjort, fram med dvd och trycka på play.

Hur många gånger har man sett Pulp fiction egentligen? Färre än vad man kan tänka sig tror jag. Det är i alla fall en film som jag inte sett så ofta och förutom de mest ikoniska scenerna; Hunny Bunny, Mia och Vincents dans, adrenalinsprutan, Butch och svärdet, ”It’s Jed choppers, baby” och den olycklige Marvins bortgång kom jag inte ihåg så mycket. Eller jo, jag kom ihåg en hel del men bara fragment. Jag kom ihåg detaljer från många scener men inte hela scener eller i vilken ordning de kom. Allt är ju huller om buller i vilket fall.



Detta är en rackarns lång film också, typ 2,5 timmar. Men tiden flög fram trots den sena timmen. David spekulerade och frågade, Måns och jag log stilla och hyssjade lite då och då. Måns såg extra förtjust ut. Tror att detta är en film som kanske uppskattas allra mest när man ser om den. Vid första titten är det lätt att det blir ”overload” av intryck.

Denna gång kände jag att filmen är i princip lika bra som den är berömd. Det är ett mästerligt hantverk. Samtidigt är den ganska ojämn. Inte för att den blir dålig eller tråkig i de låga partierna men de saknar samma energi som de allra bästa scenerna har.

De bästa partierna är de med Butch och Fabienne, Butch och Marcellus samt de mellan Vincent och Mia. Samuel L Jacksons Jules är lite tradig i vissa partier även om dialogerna mellan honom och Vincent är superba. Tim Roth och Amanda Plummer levde dock inte upp till hypen jag hade i huvudet.



Pulp fiction har sin rättmätiga plats i filmhistorien som Tarantinos första fulländade film. Den har satt avtryck i populärkulturen som bara de största filmerna gör. Jag gillar den.

Av de tre filmerna vi såg under helgen med anknytning till Tarantino, dvs antingen manus eller regi är fortfarande True romance den klart bästa filmen. Pulp fiction är lika klart tvåa och Reservoir dogs tar tredjeplatsen trots att det är en jättebra.

Jag ger Pulp fiction fem stolta boxare av fem möjliga.

Betyg: 5/5

America's Sweethearts (2001)

Billy Crystal är en fantastisk komiker. Hans allra starkaste kort är kanske som värd för filmgalor där han med ett varmt hjärta driver med eliten i Hollywood. Här har han skrivit manus och spelar huvudrollen i en vass satir över Hollywood förklädd till en romantisk komedi. Crystal spelar Lee Phillips en PR-guru för det mest kända skådespelarparet i Hollywood Eddie Thomas och Gwen Harrison. Tänk er Brad Pitt och Angelina Jolie fast ännu mer kända och framgångsrika.



Filmen inleds när filmbolaget ska promota Eddie och Gwens senaste film Time over time. Problemet är bara att Gwen har dumpat Eddie för en viril spanjor och Eddie har fått ett nervöst sammanbrott över hjärtesorgen. Nu måste Lee se till att paret kan samarbeta för att göra reklam för filmen med en lagom mängd skandaler och maximera antalet foto opportunities. Samtidigt har studiochefen avskedat Lee men ber på sina bara knän om att han ska komma tillbaka och filmens regissör, den legendariske Hal Weidmann håller filmen som gisslan.

Hahaha, detta är en suverän satir och komedi i första handen. Catherine Zeta-Jones i rollen som den extremt egocentriska och tämligen korkade Gwen är helt perfekt. Så bra att man undrar om hon ens skådespelar. John Cusack spelar den nervige Eddie. Christopher Walken spelar den ikoniska regissören. Stanley Tucci är briljant som chef för filmbolaget. Hank Azaria är likaså mycket välfunnen som den spanske älskaren med "coins". Till sist har de kastat in Julia Roberts, filmens minst lysande element, som Gwens syster och tillika en av de romantiska delarna i  den fyrkant som Lee måste jonglera.

Typ av humor?

Javisst blir det lite romantik men den är ack så sekundär. detta är humor på hög nivå, speciellt alla branschinterna skämt och absurditeter. det lustiga är att det inte känns som att det ibland är svårt att skilja på satiren och realistisk skildring av hur det går till bakom kameran. det är här som Billy Crystals grymma känsla och tajming kommer fram genom manus. Detta är en satirpärla!

Filmkvalité vs. humorkvalité

Båda är i topp här. Filmen ställer inga krav på specialeffekter och sådant. Det är en renodlad komedi och satir med fokus på dialog och  skådespeleri. Humorn är karaktärs- och situationsdriven samt bygger en del på den speciella miljö som är Hollywood.

Manus vs. skådespelare

Båda är tipp topp här också. Manus är exceptionellt bra, vasst men med hjärtat på rätt plats. Det är smarta skämt såklart, det är ändå Billy Crystal. Vi får alltså väldigt lite juvenila kiss- och bajsskämt. Däremot skämtas det lite om sex då det passar in i handlingen... En viss spanjor får ta en del stryk där.

Skådespeleriet är otroligt bra. Bäst är Catherine Zeta-Jones, Billy Crystal, Stanley Tucci och Hank Azaria. Jag gillar också Seth Green, Christopher Walken och John Cusack. Och nej, det är inget fel på Julia Roberts insats i denna film men hon försvinner bakom de andras insatser.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: all publicitet är bra publicitet!

Två stereotyper: nja, i princip alla karaktärer i denna film är mer eller mindre klassiska stereotyper; den egocentriska stjärnan, den hänsynslösa filmbolagschefen, den insmickrande och taktiske pr-mannen, den eldige sydländske älskaren, primadonnan - det "missförstådda" artistiska geniet, den osynliga systern med ett hjärta av guld, den oerfarne och oduglige påläggskalven...

Tre tropes:

a. korkad analogi: Gwen säger något i stil med att Eddie alltid varit hennes stöttepelare... som Sodom och Gomorra... :-D

b. korkad påläggskalv. Seth Green spelar påläggskalven Danny som ska ta över som publicist efter Lee. Danny är dock inte speciellt kunnig på filmhistoria:

Lee: [on the phone] Hello, darling, can I get Holly Golightly's cottage, please? Thank you.
Danny: Who's Holly Golightly?
Lee: It's Gwen's code name. It's from "Breakfast at Tiffany's".
Danny: Oh. What's that?
Lee: It's a movie, a great movie. Hepburn?
Danny: Right. Katharine.
[pause]
Lee: Let me tell you something. Don't tell anyone you're in the movie business. Okay? Thank you.

c. "Cassandra truth": He fell into a cactus!

Favoritkarakärer?

Lee (Crystal) är favoritkaraktären. Älskar att titta på Gwen i Zeta-Jone's skepnad, hon är så underbar för att hon är så elak. Gillar Stanley Tucci's hänsynslöse Dave Kingman, speciellt när han funderar på hur Eddies eventuella självmord skulle kunna användas i marknadsföringen. Plus en massa favoritscener på det.

Trivia

Billy Crystal tänkte sig först Meg Ryan för Julia Roberts roll och Julia Roberts skulle spelat Catherine Zeta-Jones roll. Ryan föll ur på grudn av hennes "personal problems"(?). Julia Roberts valde då att spela Kiki istället för Gwen. Bra Julia!

Crystal ville ha Robert Downey Jr is John Cusacks roll men det gick inte på grund av hans legala problem. Då gick rollen till Cusack istället, som för övrigt gör rollen mycket bra.

Av ovan nämnda originalcast är det nog endast Robert Downey Jr som hade kunna förbättra. Zeta-jones är central för filmen och det är svårt att se Roberts göra Gwen bättre. Håller också Robwets som klart bättre än Ryan i rollen som Kiki.

Omtittningspotential?

Mycket högt. En av dessa suveräna satirer över Hollywood som jag antagligen kommer återkomma till lite då och då livet ut.

Slutomdöme

Fantastisk film! Det är ju en top of the line, creme de la creme, five by five eller vad ni än vill. Betyget givet!

Betyg: 5/5

Seven Psychopaths (2012)

Såg Seven psychoåpaths när jag låg hemma i sjuksängen på grund av en manförkylning. Ni vet den värsta sorten. Filmen är ju helt utflippad, rolig och blodig i lika delar. Det är som en lekfull tidig Tarantino. Regissören Martin McDonagh har tidigare gjort In Bruges och mer nyligen Three billboards outside Ebbing, Missouri. Den första var helt ok men jag var nog inte lika impad som de flesta verkar ha varit. Jag har svårt att ta Colin Farrell på riktigt allvar vilket drar ner både In Bruges och dagens film Seven psychopaths. McDonaghs senaste film är dock ett mästerverk. Otroligt bra film. Colin är inte med i den.



Under hela titten på Seven psychopaths kändes det som att den var så bra att den var värd en fyra i betyg, men när det nu gått några dagar sedan jag såg filmen har den fallit undan tämligen snabbt i mitt huvud. Inte ett superbra tecken. Filmen kanske känns lite tunn med tanke på att den inte har någon speciellt djup eller tankeväckande handling. Den består av ett antal mycket löst sammanhängande scener. Filmen är befolkad av ett galleri av lustiga figurer, hämnaren, maffiabossen, den kärlekskranke psykopaten och så vidare. Men är det någon av dem jag egentligen bryr mig om? Jo, lite i alla fall.

Filmens bästa insatser får vi av Sam Rockwell och Woody Harrelson. Rockwell är otroligt bra som alltid. Hans Billy påminner mig lite om den vilda brodern Tanner i Hell or high water. Harrelson är en enigmatisk skådespelare som kanske påminner mer och mer om Nic Cage. Tom Waits var kul att se. Harry Dean Stanton likaså. Christopher Walken då? Jag gissar att många gillade hans insats här och den var ok. Det brände till i scenerna där på sjukhuset, helt klart. La ni märke till att Hans (Walken) fru Myra (Linda Bright Clay) provocerade mafioson Charlie (Harrelson) så att han sköt henne innan Hans kom fram till sjuksalen hon var i. Jag förstod först inte vad som hände, men hon gjorde det för att rädda livet på sin man. Mycket stark scen...



Colin Farrell gav mig inte mycket. Det finns många liknande skådisar som är klart bättre, inte minst en bunt Chris:ar.

Tack syster för ett bra filmtips! Det var sannerligen en galen film.

Under titten en solklar fyra men nu i efterhand en stark trea. Vad ska det bli? Jag ger Seven psychopaths tre starka och lojala fruar av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

The Anderson Tapes (1971)

The Anderson tapes är en frejdig heist movie med en ung Sean Connery mitt i Bond-karriären. Den gamle gentlemannaspionen spelar här en gentlemannaskurk som gör inbrott och borrar i stora kassaskåp. Han spelar huvudrollen som går under benämningen Anderson. Filmen är regisserad av mästaren Sidney Lumet och jag välkomnar att den har ett för tiden högt tempo.



Direkt efter att han kommit ut från kåken börjar Anderson att planera nästa stöt. Denna gång ska han länsa alla lägenheter i huset där hans flickvän bor. Lustigt nog. Efter ett besök hos den lokala maffiabossen för att be om lov börjar han samla ihop en brokig skara av kumpaner.

Detta är rätt och slätt en procedurfilm där vi får se steg för steg i planen till och med genomförandet. Sean Connery är cool som alltid och jag ler åt en mycket ung och långhårig Christopher Walken som "The kid". Haha, även han har varit ung alltså. Den mest lysande skådisen i filmen är dock Martin Balsam som "raving fag". Han är utsökt, som kaviar på skeden.



Precis som i Coppolas The Conversation genomsyras The Anderson Tapes av att polisen och olika byråer har avlyssning igång överallt. Dess förekomst vävs in i handlingen men det känns tydligt att det också låg i luften under denna tid, snart kommer Watergate-skandalen brisera i USA. Det känns som att det låg i luften redan 1971.

Musiken är skriven av ingen mindre än Quincy Jones men det hjälper inte så mycket när mästerregissören Sydney Lumet har valt att ackompanjera alla scener med någon form av inspelning med absurda skrikande ljud som tagna från hjärntvättsscenerna i The Ipcress file. Det är svårt att beskriva men det låter som när en tondöv ADHD-elev får latja med en tidig synthesizer lite för fritt. Detta var ett vedervärdigt artistiskt val som säkert skavde i honom livet ut.

Det var kul att se en ung Connery i något vid sidan av Bond. Han är dock sig lik. Hård och slipad men ändå inte för hård. En skurk med moraliska regler. Filmen är spännande i partier och behållningen ökar något med sköna miljöer från Manhattan.

Jag ger The Anderson Tapes tre amatörradioapparater av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Min revy av The conversation.

Stand Up Guys (2013)

How's your pecker?

Projektet decennier är just nu inne i den tidiga fasen som betyder en massa gamla filmer. För att lätta upp det hela lite har jag sett på några nyare filmer också. Som kompensation valde jag till att börja med en film med tre mycket gamla skådespelare. Al Pacino, Christopher Walken och Alan Arkin gjorde alla sitt bästa för att ge pensionärs-bad-ass-farbror'n ett ansikte i den ståndaktiga Stand up guys.

Pacino spelar Val som just denna dag kommer ut från fängelset där han spenderat de 28 senaste åren av sitt liv. Bäste kompisen Doc (Walken) hämtar honom vid fängelseporten och de spenderar ett dygn tillsammans under filmens gång. Dramat i filmen är att Val är jagad av den lokale maffiabossen för blodshämnd. Doc och Val åker omkring i stan, fikar, går på horhus, tar lite för många Viagra, går på nattklubb, är bad asses och hämtar ut sin gamle ligamedlem Hirsch (Arkin) från ålderdomshemmet.

Walken, Arkin och Pacino

Detta är en thriller-komedi som faktiskt påminner mig lite om Killing them softly, fast den filmen inte hade en uns av komedi i sig. Men den långsamma och lite sorgsna stämningen med skurkar som filosoferar över ett förlorat liv finns där.

Alan Arkin splear skjortan av hans mer kända kollegor men han är inte med så mycket. Nej, detta är Pacino och Walkens film och jag överraskade mig själv med att tycka att Pacino är bättre än Walken, kors i taket. Walken kommer liksom inte igång. I de inledande scenerna är han tom ganska vinglig. I några scener i slutet är han dock hård som förr. Pacino spelar lyckligtvis inte över lika mycket som han gör i vissa filmer. Detta trots att hans Val är en karaktär som spelar över konstant. Val pratar mycket och lever livet med stora penseldrag. Komediinnehållet är inte hysteriskt men det får mig att småle några gånger.

Som late night diner-servitrisen Alex syntes en tjej som jag först tänkte kanske var hon som spelade Mel Gibsons dotter i den underskattade Into darkness, men det visade sig att jag känt igen henne från tv-serien Californication, Allison Timlin. Hon spelade den heta skådespelerskan Sasha Bingham i säsong 4 eller vad det nu var. Den lustiga Lucy Punch var med i en liten roll också.

Stand up guys var underhållande och bättre än vad jag förväntade mig. Mindre våld och mer innehåll så att säga.

Jag ger Stand up guys 3 avsked av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Addison Timlin som Alex

Lucy Punch som Wendy