MCU rewatch: Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Det är nedräkning av dagar tills Avengers: Endgame har premiär. Min pepp slår i taket. Det är ändå årets mest emotsedda film! Episode IX får allt maka på sig.

Jag firar med att se om alla MCU-filmer som kommit ut efter vår poddning om de 14 första filmerna. Jag började därmed med Guardians vol 2. Jag var inte jätteförtjust i någondera av de två Guardians-filmerna när de sågs på bio. Men med stöd av Thor i Avengers: Infinity War fick jag en mycket bättre känsla för gamängerna i Guardians. Den tredje bästa Chris behövde tydligen lite draghjälp från den bästa Chris för att det skulle landa hos mig...

Jag gillade i alla fall Guardians 2 mycket mer vid denna titt än när jag såg den 2017. Denna gång brydde jag mig inte så mycket om handling och lyckades ignorera den svaga skurken Ego (Kurt Russell), mannen som är en planet. Det kanske funkade bättre i serieböckerna men jag finner honom urbota dum som koncept. Kurt Russel kan vara bra men han var inte tillräckligt charmig för att rädda Ego. Dessutom är hans föryngrade själv en pina att titta på. Urk. Dessa problem kvarstår men lyxen med att se om en film som denna är att man nu kan lägga dessa petitesser åt sidan och njuta av filmens kvaliteter.

Filmens styrka är dess charm och dess humoristiska inslag. Den är inte lika stark inom drama eller karaktärsdrivna känslomässiga scener. Därför är det lite apart att min favoritkaraktär är den enda karaktär i filmen som inte används för humor, Nebula (Karen Gillan). Hennes historia är stark och hon är den enda som skapar riktigt engagemang hos mig. Scener med systern är väldigt bra.

Jag gillar också "den fula" Mantis (Pom Klementieff) och hennes relation med Drax (Dave Bautista). Hennes förmåga är av den klassiska sorten som skapar en herrans massa intressanta situationer. Drax är dock lite för överdriven som karaktär för att funka helt och hållet för mig. Om de bara hade skalat av lite av hans autistiska drag hade han kanske blivit en än starkare karaktär. Hans sorg över sin förlorade familj måste balanseras med den humoristiska typ han är, nu blir han lite för mycket som Långben i Musse Pigg.

Relationen mellan Peter (Chris den tredje) och Gamora (Zoe Saldana) är direkt svag och där har jag samma känsla kvar som efter första titten. Visst, det bränner till lite i A:IW rörande deras relation, men det hela känns påklistrat. Jag känner inget för deras spirande "will they or won't they"-relation.

Rocket (Bradley Cooper) börjar jag dock bli mer och mer förtjust i, trots att han egentligen borde diskvalificeras på grund av fåneri. Till sista har vi väl Baby Groot (Vin Diesel) som såklart kan vara lite lustig här och där, men han är lite lätt överskattad.

Yondu (Michael Rooker) och hans "merry men" är MCU's version av Priates of the Carribean. Lite oklart dock hur mysigt det egentligen är att filmen gör Yondus massmord på sin egen besättning som en skojfrisk scen.

Jag har inget övers för Ego. Det var en osedvanligt trist fiende. Däremot gillar jag de guldfärgade Sovereign med Ayesha (Elizabeth Debicki) i spetsen. Mycket lustiga figurer. Lättkränkta!

Stan Lees cameo var sisådär. Men klart att det hugger till lite i hjärtat när han i en av alla "post-credits" scener utropar "I have so many stories to tell." R.I.P. Stan.

Jag jackar upp filmen från en tvåa till en stabil trea!

Betyg: 3/5

MCU rewatch: Guardians of the Galaxy (2014)

När jag skrev om Guardians of the Galaxy förra gången gissade jag att filmen skulle växa vid en omtitt. Så blev nu inte fallet. Istället tappade filmen väldigt mycket efter en omtitt. Det känns som att jag kanske lät mig påverkas av mina önskningar på filmen. Ibland vågar man kanske inte lita på sin magkänsla och går för mycket på vad man tror sig borde gilla. Jag menar inte att man härmar vad andra tycker. Nej, mer att man tänker att en film borde passa ens tycke och smak bra. För detta borde vara en film som jag gillar känns det som. Men jag finner den tunn och på gränsen till fånig i partier.

Alla filmer i MCU har en portion humor i sig, enda undantaget är The Incredible Hulk, men en del har så mycket att de blir renodlade komedier. De flesta MCU är annars actionfilmer med humoristiska inslag. Detta är i mina ögon en komedi med actioninslag som tyvärr inte lyckas speciellt bra med humorn.



Oavsett genre måste en film lyckas med sina karaktärer. Jag finner filmens huvudperson Peter, spelad av Chris Pratt, helt ok vilket är för svagt för att dra en hel film på sina axlar. Jag har inget emot Pratt som så, men han är mer svag än stark som skådis i mina ögon. Han är en Chris närmare Pine än Hemsworth om man säger så...

I Shinypodden pratar vi lite huruvida gänget i Guardians är som en "familj" eller ej. Jag antar att det är rimligt att ställa frågan även om känslan i magen inte är i närheten av att de är som en familj. De är ett gäng individer på fel sida lagen som kastas i fängelse samtidigt och finner varandra när de tillsammans väljer att försöka fly. Carl jämför det med ligisterna som kallas inför rektorn i grundskolan. Jag håller med om att de är ett gäng, men för mig måste relationerna dem emellan byggas mycket mer gediget för att det ska kännas i magen att de verkligen smält samman till en familj. Det räcker liksom inte att bara befinna sig på samma ställer några scener i rad för att jag ska känna en sådan samhörighet dem emellan.



Istället finner jag hela sekvensen när Peter fajtas mot Gamora och Rocket och Groot, till att de kastats i fängelse och blivit vänner gå för fort, och hur de blir vänner är mer eller mindre ett hafsverk. Det känns snarare som att filmen skippar en central händelse där detta sker. Carl spekulerar i att det beror på att Peter blir kär i Gamora vilket nästan är ännu mer ogrundat än deras "kompisar pga default då de alla hamnat i fängelset och måste fly"-teorin.

En annan sak som är mer utmanande i denna MCU-film jämfört med flera andra är att den är så "far out" i space, så mycket mer fantasy än de "vanliga" MCU som Iron Man, Captain America och Avengers. Visst det finns fantasyinslag i de vanliga filmerna också, men i Guardians är det det som är huvudsaken. Detta är som en moderna och mindre charmig Star Wars med gröna, lila och blå personer med udda anatomi och perfekt amerikansk engelska. Detta är utmanande för mig! Visst går det att göra fantastiska filmer i denna miljö. Allt beror på bra manus och genomförande. Tyvärr är inte detta ett av de lyckade exemplen. Guardians blir mer Star Trek än Star Wars i mina ögon. Det upplevs lite fånigt nästan och framför allt barnsligt. Som om hela filmen är till för att sälja actionfigurer.



Filmens bästa sekvens är när de närmar sig rymdhamnen Nowhere och filmen spelar David Bowies Moonage daydream. Jag var i bowiansk nostalgihimmel. Det var också lite kul att se hur lik i handling och struktur andra halvan av Guardians var jämfört med Joss Whedons Serenity. Guardians är skriven och regisserad av Joss kompis James Gunn. Där ser man.

Jag ger Guardians of the Galaxy två Sony Walkmans av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Lyssna på vår diskussion om filmen i Shinypoddens avsnitt James Buchanan "Bucky" Barnes.

Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Såg Guardians of the Galaxy Vol.2 med några vänner nu i helgen. Vi såg filmen i en fullsatt salong mestadels fylld med barn runt tio år. Det var ett ståhej och tjatter mest hela tiden. En liten blond pojke spelade lufttrummor till de låtar han gillade mest och klappade takten till andra låtar. Inget av detta störde min filmupplevelse nämnvärt. Filmen är en sådan film som snarare ska ses i en fullsatt salong fylld av barn som lever sig in i filmen.

När den första Guardians kom ut för några år sedan välkomnade jag den för att Marvel äntligen skapade något nytt. Bara det faktum att de avvek från den vanliga var bra i sig. Jag, Carl och Jojje har för övrigt just startat resan med att analysera de första 14 filmerna i MCU i första säsongen av Shinypodden. I podden ska vi analysera vad de gör med sin serie lite mer i detalj.

Redan under denna filmvisning satt jag och funderade på det faktum att när nu Marvel testar nya saker i sitt filmuniversa vänder de sig alltså sig till en yngre publik. Det är ungefär samma publik som gillar the Mos Eisley Cantina i Star Wars. FOX som kör X-Men har uppenbarligen valt en annan väg. Under det senaste åren har de överraskade mig med två filmer som båda råkar vara barnförbjudna; Deadpool och Logan. Och nu har de släppt den fantastiska tv-serien Legion på den mindre och smalare tv-kanalen FX. I Legion tar de risker och utvecklar hur en superhjältehistoria kan berättas. Jag tror faktiskt inte att en enda av de tioåringar som skrattade läppen av sig till Star Lord, Drax, Rocket och Baby Groot skulle fatta Legion över huvud taget och det är inte för seriens våld utan för dess intellektuellt sett utmanande berättarteknik.

Jag kommer inte ihåg speciellt mycket från första Guardians-filmen men inför tvåan jag gick in med förväntningar om ett underhållande space-äventyr. Jag blev dock tyvärr oväntat uttråkad av denna film. Jag tror att det mycket väl kan bero på att jag såg den mitt i min titt av Legion, jag hade sett fem av de åtta avsnitten av serien. Mitt huvud var inställt på den så mycket vuxnare serien än denna "barnfilm". Nu har jag i och för sig inget emot filmer som tilltalar barnasinnet, men denna gång funkade det inte jättebra på mig.

Under middagen efter filmen var det flera av vännerna som hade spaningar på detaljer i James Gunns film som påminner om saker som Joss Whedon brukar köra. Det var fokus på den informella familjen, cirkulära kameraåkningar, att följa en karaktär i närbild medan en "episk battle" pågår i bakgrunden samt typen av skämt där någon säger något för att genast bli motbevisad eller där någon säger något pompöst för att snabbt tas ner på marken. Jag förstår jämförelserna och de är sanna, men jag saknade något i kärnan av filmen som jag kopplar till Joss när han är som bäst. Jag kände det som min "poddmake" Johan uttryckte sig över vissa svagare delar av säsong 7 av Buffy, att det känns som att någon annan försöker göra som Joss gör men inte lyckas fullt ut.

Eftersom detta är ett actionäventyr i rymden som är totalt over-the-top måste karaktärerna sitta som en smäck för att jag ska falla för filmen. Även humorn blir lidande om jag inte känner för eller med karaktärerna. Tyvärr känner jag inte speciellt mycket för The Guardians. Chris Pratt som spelar Star-Lord är en trevlig kille och helt ok skådis men han är ingen ny Captain Reynolds eller Han Solo. Han är inte ens en ny Tony Stark eller en ny Thor då det gäller karisman. Karaktärerna skulle rimligen etableras i den första filmen men eftersom jag inte kommer ihåg dem med värme, eller över huvud taget, blir det ett problem när folket bakom denna film mer eller mindre skiter i att etablera dem igen. Den karaktär som jag gillar mest i filmen blir absurt nog Baby Groot. Ett litet träd som kan prata. Supergulligt ju!

Baby Groot är till och med gulligare än Jar Jar Binks! Marvel satsar alltså på en konstig blandning av humor blandat med space opera, informella familjen blandat med barnfilm. Jag blir nu ännu mer nyfiken på den första filmen vilken jag kommer se om inom några veckor i samband med Shinypoddningen. Om den är bättre än vad jag kommer ihåg den som kan det ju hända att denna Vol 2 också växer efter en omtitt.

Men om detta är den riktning MCU kommer gå i vill inte jag vara med längre. Jag hoppas att de tar intryck av vad FOX gör med X-Men och adderar filmer i sitt "universa" som vänder sig till en vuxnare publik. Visst, det är väl som Carl säger att så länge de tjänar miljarders miljarder dollars på denna typ av latjo-lajbansfilmer kommer de fortsätta att produceras men jag hoppas att de ändå tar chansen.

Varför inte göra som FOX gjorde med Deadpool? Skriv ett bra manus, skit i barnpubliken (dvs tillåt R-rated) och gör en totalt annorlunda film. Budgeten behöver inte vara så stor, vilket bevisades med Deadpool. Som sedan gick och blev den största kassasuccén de haft med X-Men! Deadpool är den film i serien som dragit in mest pengar, se data på Box Office Mojo X-Men series. Lyckligtvis har inte Guardians 2 gått så himla bra på bio*... Den slåss med den undermåliga The Incredible Hulk om sistaplatsen, se data på Box Office Mojo MCU. Kan vi kanske börja hoppas på en ny inriktning från MCU headquarters?

Under andra halvan av filmen får vi överraskande nog några riktigt sorgliga sekvenser. Systrarna som vuxit upp under aset Thanos bjöd på några hjärtskärande scener. Jag tycker Zoe Saldana som vanligt var svintrist och hennes karaktär Gomorra är tråkig. Jag hejjar på Nebula. Hon har inte haft det lätt den stackaren. Sen var det ju en fin scen när "insert random famous old actor" => Sly Stallone dök upp på begravningen för den blå mannen med den konstiga saken på huvudet. Klumpen i halsen undveks dock med tanke på att samme blå man en kort stund tidigare massmördat en 30-40 av sina närmaste kompisar. Snabba ryck var det.

Filmen var i slutändan vagt underhållande, helt ok för stunden. "Over 9000"-skurken i Kurt Russells skepnad var trist och mycket av alla slagsmål i slutet var allt annat än upphetsande. Hur kul är det egentligen att se gänget slåss mot en... planet? Man pratar ofta om stakes och det var något denna film saknade.

Sen kan man konstatera, som vi gjorde vid middagen, att filmen inte brydde sig alls om människoliv. Det avrättades, till synes tämligen lättvindigt, en massa folk i filmen som om det vore roliga skämt. Självklart såg vi inget blod, åldersgränsen måste ju vara "PG-13" etc, men dess konstiga mix av massmord och skämt gör att filmen inte kan tas på allvar. Om det nu var någon som ens tänkte ta filmen på allvar ändå? Det gjorde inte jag i alla fall.

Jag ger Guardians of the Galaxy Vol. 2 två utbytta kroppsdelar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmen har lockat mången filmbloggare till tangentbordet. Hoppa över och läs hyllningarna:
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird
Jojjenito - om film
Mackans Film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett den? (Johan)


*) Filmen hade just premiär så siffrorna kommer säkert förbättras. Hur mycket vet jag inte.

Guardians Of The Galaxy (2014)

Marvel har verkligen lyckats med det flesta av sina filmer den senaste tiden. The Guardians of the Galaxy var dock något annorlunda. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig. Var det en komedi? Var den bra eller dålig? Oklara signaler från internet. Nåväl jag har till slut sett filmen och... My gosh vilken kul film! Detta var en störtskön äventyrskomedi från en galax långt långt bort.

Fem konstiga typer bildar det skönaste gänget busar sedan besättningen på Serenity senast syntes på duken. Ett träd! Groot. En gnagare eller var det en apa? Till det en utomjording som såg ut som en av det kvinnliga könet, en muskelknutte och en spellevink till ledare.

Detta låter som en soppa och det var det kanske. Jag kan till exempel inte för mitt liv dra mig till minnet vad det var för dyrgrip de jagade under hela filmen. Någon form av energikälla tror jag det var.

Nej, det är inte allvaret eller ens "realism" (inom filmens egen logik) som gäller här. Detta är "pure fun". Jag kan bara hylla filmen som något som liknar en "minor" Joss Whedon. Det visade sig också att filmens regissör är en privat vän till Joss. Han heter James Gunn och han har gett namn åt en av karaktärerna i Whedon's tv-serie Angel. Joss har nog hjälpt sin vän lite med manuset, säkerligen delar av dialogen i alla fall. Var där inte till och med en scen i filmen som påminde ganska mycket om scenen i Serenity då Mal håller tal till besättningen och avslutar med "So no more runnin'. I aim to misbehave."?

Ok, vad blir det för något betyg till en film som denna då? Underhållningsvärdet pekar på en fyra men jag har nästan glömt hela filmen trots att det bara var cirka två veckor sedan jag såg den. Inte så bra. Jag ger den en stark trea men med en "bullet" så att den kan jackas upp när jag ser om den nästa gång.

Betyg: 3/5

Colombiana (2011)

Cat: I want to be a killer. Can you help me?

Jag och Movies-Noir hade pratat länge om att se någon av våra gemensamma filmer för 50-talet ihop, och eftersom jag har ett filmrum hemma vad kunde passa bättre än att sammanstråla hemma hos mig och glo på film? Denna trevliga tillställning gick av stapeln i fredags. Men något hände på vägen. Under det inledande fikat satt vi och pratade film i massor och framför allt om actionfilm. Samtalet böljade som vågorna på Skagerrak en arg höstdag men vi hamnade allt som oftast i 80-talet och i actiongenren. Så när vi skulle kolla film var i alla fall jag rejält sugen på actionfilm istället för det tänkta dramat. Movies-Noir som är lyhörd och flexibel var snabbt med på noterna och vi hittade filmen Colombiana ståendes bland mina osedda blu-rayfilmer. Perfekt! En film som ingen av oss sett!

Jag hade köpt filmen efter ett tips från den store Frans i England. Jag hoppades stilla att hans tips skulle vara solitt och att filmen skulle vara bra.

Filmen har två manusförfattare varav en är ingen mindre än Luc Besson. Vad tusan hände med honom egentligen? Han var en mina absolut största favoritregissörer efter filmer som La dernier combat, Subway, Det stora blå, Nikita, Leon och The fifth element. Men sedan har han försvunnit ifrån min radar i alla fall, och nu för tiden verkar han mest låna ut sitt namn som filmers producent samt skriva en massa risiga manus. Va fan hände?

Colombiana är inte en bra film. Nej, den är knappt en "helt ok" actiondängare för stunden och den är glömd så snart man rest sig ur filmfåtöljen. Redan i inledningsscenerna när en nioårig flicka springer ifrån vuxna mördare på motorcykel (!) inser man att detta inte är en seriös eller verklighetstrogen actionfilm. Den försöker så mycket efterapa det realistiska våldet som har blivit så populärt i svallvågorna efter The Bourne-trilogin. Men samtidigt som den försöker ha äkta våld, väljer den att visa totalt oäkta serietidningvåld och resultatet blir kasst. Vi får bara ett antal lösryckta scener radade efter varandra utan inbördes sammankoppling och vi får nästan aldrig se hur Cat tar sig till hennes mål. Vi får inte se henne visa upp sina färdigheter eller skicklighet. Undantaget är scenen på polisstationen som i sig var filmens höjdpunkt men som också var en ganska ordinär och trist scen.

Zoe Saldana från den där värdelösa filmen med en massa blåa aliens spelar den av hämnd drivna Cat men hon är ganska menlös som huvudperson. Detta är inte en av mina nya favoritskådespelerskor om man säger så. Men jag antar att om man tycker att hon är härlig kan man kanske gilla filmen lite mer.

Nej, tyvärr blev vårt sena kontraval av film inte så lyckat men man får ta nya tag nästa gång.

Jag ger Colombiana två svaga livslånga hämnder av fem möjliga. Eller vänta nu, vad hör jag där borta, i fjärran? Är det Jojjenito som ropar något? Va? Ah, digitale... Jo, jag ändrar mig och ger Colomiana en hämnd av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Mitt filmsällskap Movies-Noir skriver också om filmen idag. Blev han mer förtjust i Zoe? Såg han briljansen i denna film? Kolla in hans text här.

Avatar (2009)

If there is a hell, you might want to go there for some R&R after a tour on Pandora.

Japp, Jimmy Cameron har i Avatar skapat en riktigt fet rymdaction. Detta är en värdig efterträdare till hans mästerverk "Aliens"". Svettigt, mustigt, spännande och med en skön humor i den tajta dialogen. Till och med Vasquez är ju med igen, en så där 15 år senare. Hon dör igen, stackarn. Men var är Drake? Var han där? Eller private Hudson?? Han var väl med i alla fall? Ripley dök upp, men hon hade softat till sig ganska rejält, tycker jag.

Nja, man kan ju alltid drömma. Jag är mycket tveksam till detta projekt. Cameron har uppenbarligen bara fokuserat på den nya 3D-tekniken och datoranimation. Och visst är det häftigt, men varför kunde han inte spendera en liten, liten, liten stund på berättelsen och dialogen?? Handling, konsekvenser, karaktärers utveckling och motiv. Motiv! Allt hanterat som om det inte hade någon betydelse alls. Men det är ju hela filmen! Gärna ny filmteknik, så länge den stöder en bra berättelse, en bra dialog, bra skådespelare som briljerar med komplexa och spännande karaktärer. Här, i Avatar, intet. Obegripligt som "The Frans" brukar utbrista över obegripliga saker. Detta är en patetisk rip-off av "Dansar med vargar". Och som vissa av er vet är jag inte direkt ett stor fan av det spektaklet heller.

Samtidigt är ju filmen underhållande så länge den varade (länge). Detta var faktiskt min första moderna 3D-film och det var kul. Jag satt bland annat och fascinerades över att den svenska textningen verkade sväva i luften framför filmen. Det blir svårt att sätta betyg på filmen. Egentligen är filmen bara värd en tvåa, men samtidigt är den trots allt en film man "måste" se, och såklart på bio. Det borde rendera en trea kan man tycka. Men nej.

Betyg 2/5