Hollow Man (2000)

Hollow man överraskar positivt flera gånger om. Samtidigt som detta är något av en b-film är den ganska spännande. Samtidigt som den inte är spektakulär med sina specialeffekter är den ändå inte helt lökig. Jag tycker att effekten av en osynlig Sebastian är mestadels bra och effektiv. Till sist, samtidigt som den har en snäll ton är den ganska grov i sitt våld och handling. Tänker bland annat på det brutala överfallet på grannen som Sebastian begår.

Filmen kommer inte i närheten av Verhoevens bästa filmer, men den är inte helt usel. Den saknar hans tydliga världsbygge kryddad med satir som vi fick i klassikers som Starship Troppers, Total Recall och RoboCop. Jag tror att Hollow man hade blivit bättre om Verhoeven lagt mer intresse vid världen denna film utspelas i, och kanske tagit mer fasta på frågan om all biologisk forskning är av godo. Labbet där de jobbar är fylld av försöksdjur och det smärtar lite att se stora apor fångade i burar, men inte heller detta ämne behandlas speciellt fokuserat.

Huvudpersonen och filmens skurk spelas av en spattig Kevin Bacon. Jag har alltid sett honom som mycket lugnare som skådis. Här är det som att han går på speed. Elisabeth Shue, Josh Brolin och Greg Grunberg är alla kul att se. Vilken omställning att se Brolin som en vek mjukis när man just sett honom som Thanos!

Hollow man är inte superbra men den överträffade mina förväntningar och den bjöd på två timmars ganska bra actionthriller som andades nittiotal (även om filmen kom ut år 2000). I slutet av filmen fick man lite vibb av Alien-serien med springande i korridorer letandes efter monster. Den får fullt godkänt från mig.

Betyg: 2+/5

A Star Is Born (2018)

A star is born är en av många filmer från 2018 med musiktema och jag har upptäckt att jag älskar denna genre. Har i och för sig gillat den typen av filmer förr i tiden också, jag kommer osökt att tänka på filmer som Almost famous (2000), Singles (1992), High fidelity (2000), Amadeus (1984), Whiplash (2014) och Crazy heart (2009).

Detta är ju inte den första utan den fjärde versionen av A star is born men jag har inte sett en enda av de tre tidigare. Så för mig var storyn inte känd, jag var helt ospoilad och hade därmed ingen aning om vilken riktning handlingen skulle ta efter halva filmen. Lady Gaga och Bradley Cooper är fantastiska i denna film. Coopers Jack är en kopia av Eddie Vedder och Lady Gaga har jag nog aldrig sett så osminkad som hennes Ally är i denna film. De har båda otrolig närvaro och deras personkemi är supernajs. Första halvan av filmen är fantastisk och jag slukar filmen med hull och hår. Musiken är helt perfekt, precis den typ av musik jag gillar. Mer om det nedan.

Tyvärr tappar filmen betänkligt under andra halvan då filmen fokuserar mer på Jacks problem och bara antydningsvis problematiserar Allys karriär. Jag hann under titten "känna" att filmen skulle ta en helt annan väg, men det var ett falsarium. Jag trodde att det stora dramat skulle handla om Allys artistiska integritet, dvs en kamp mot managern och bolagets vilja att göra henne till en massproducerad och syntetisk popprinsessa. Under första halvan av filmen kändes Ally så otroligt verklig. Kudos till Lady Gaga för hennes skådespelarinsats. Under andra halvan kändes Ally mer och mer konstgjord. Det hade varit mer intressant om filmen handlat om hennes framtid som artist, och om kampen för att hon skulle kunna bli en unik egensinnig artist. Det finns gott om dem i verkligheten men tyvärr tror jag att det finns än fler som blir manglade av "systemet" och förbrukade spottas ut för att kastas på tippen.

Med nuvarande story fick vi en redan berättad historia om alkoholism. Visst, det blev en stark sista scen med Lady Gagas ansikte i tårar vilken såklart var jättefin. Hon spelad in scenen precis efter hon besökt, men inte hunnit till, en nära väns dödsbädd. Men jag hade heller valt "min" andra halva av filmen.

Åter till musiken. Det var så lustigt för när jag såg Jacks band tyckte jag att jag kände igen killarna. Allra först tänkte jag att sådana där countryrock-snubbar ser väl likadana ut allihopa, men sedan la jag ihop ett och ett. Det var ju för tusan Lukas Nelson & Promise of the Real! Jag har sett dem live i Dalhalla och då som kompbandet bakom Neil Young. Neil har spelat med dem på några studioplattor och flera turnéer. Promise of the Real. Damn! De unga killarna i bandet har med stor tydlighet vitaliserat Neil och jag är den förste att applådera deras samarbete. Nu till sommaren ska jag och Sir Per åka till London och se Neil Young med Promise of the Real spela i den stora konserten i Hype Park.

Bradley Cooper har dessutom sagt att han baserade Jacks gitarrspel och "tone" på Neil Youngs spelstil. Nu är han ju ingen Neil Young på gitarren, haha, men ta mig tusan om jag inte kan höra vissa likheter ändå. Inte undra på att jag fann mig som fisken i vatten när jag såg denna film! Jag älskar den, mesta av den, en del av den, äh, jag älskar den helt enkelt!

Jag ger den en solid fyra.

Betyg: 4/5

Paterno (2018)

Den 29:e oktober 2011 mötte Penn State Nittany Lions rivalerna Illinois Fighting Illini. Matchen vanns av Penn State med 10-7 efter att Illinois field goal attempt gick stolpe ut i slutet av matchen. Segern innebar huvudtränaren Joe Paternos 409:e vinst för Penn State, ett svårslaget rekord inom NCAA Division I Football (den högsta divisionen inom amerikansk college football).

Oväntat nog blev detta den sista matchen Paterno coachade. Han fick sparken efter 46 år som huvudcoach. Filmen Paterno med Al Pacino som JoPa behandlar händelserna i oktober-november 2011.

Grunden till avskedandet var en pedofilskandal gällande Jerry Sandusky, en tidigare coach i Paternos stab och huruvida Paterno hade vetat om något eller inget, och gjort tillräckligt mycket på den eventuella information han hade. Paterno skulle ändå ha pensionerat sig efter säsongen 2011 i en ålder av 85 år. Han dog av cancer en kort tid efter avskedandet.

Filmen fokuserar på Paterno och hans familj. Jag antar att man tagit sig stora friheter med exakt vad som sades bakom stängda dörrar. Mycket av historien kommer från journalisten Sara Ganim som var först att rapportera om Jerry Sandusky och hans organisation  The second Mile Charity. Ganim vann ett Pulitzer pris 2012 för bästa "local reporting". Ganim var också med i filmproduktionen vilket borde ha lett till att filmen borde representera vad som hände i hög grad.

Filmen är helt klart intressant och spännande. Jag hade bara en vag kännedom om fallet då jag inte följer collegefotbollen nära. Det var lärorikt att följa vad som hände och det var kul att se Al Pacino tillbaka. Med det menar jag att han spelar rollen utan hans vanliga hojtanden och frustanden. Han spelar helt enkelt inte över lika mycket som jag fått en känsla av att han gjort den senaste tiden, typ de senaste 30 åren...

Själva historien är vedervärdig och det är smärtsamt att tänka på att om folket runt laget tidigare hade anmält Sandusky till polisen hade flera offer undsluppit sitt öde. Filmen är tydlig om vad den tycker om själva brottet, vilket borde vara en självklarhet för alla, men det är inte det huvudsakliga ämnet i filmen. Däremot fokuserar den mer på att spekulera om hur mycket Paterno visste. Det är en intressant vinkel. Pacino ger oss en man som, antagligen helt korrekt, struntade i allt annat än laget och sporten. Han var blind på båda ögonen om saker som skedde utanför hans intressesfär. Det är en rimlig beskrivning av en man som arbetat med laget i 61 år varav 46 år som dess huvudocach.

Vi får inte alls lika mycket inblick i journalistens arbete. För det journalistiska perspektivet (om en annan gigantiskt mycket större pedofilskandal) kan jag rekommendera Spotlight från 2015. Vi får heller inte speciellt mycket om football, sporten som sådan. Som studie av en legendars sista dagar är den dock klart rekommendabel för oss som gillar denna sport.

Jag ger Paterno tre touchdowns av fem möjliga.

Betyg: 3/5