Dog Days (2018)

Ken Marino är en komiker känd från Veronica Mars och i gänget runt David Wain med Wet hot American summer. Här har han skrivit och regisserat den supermysiga Dog days. Detta är en gullig film om en brokig samling människor med lite olika öden där allt knyts samman av människans bästa vän, våra fyrbenta vänner, hundkräken.

Filmen påminner mig om en light-variant av Garry Marhsalls underskattade Valentine's Day från 2010. Däremot har vi en aningens mindre stjärnsprakande cast i denna film, som sig bör i en light-variant.

Eva Longoria, Nina Dobrev och Vanessa Hudgens spelar de vackra kvinnliga huvudpersonerna. Bland de manliga dominerar Rob Corddry, han är satans stabil som alltid! Och finaste Finn Wolfhard från Stranger things var med. Honom gillar vi! Jon Bass var underhållande som den energiske nörden. Kul också att se att Marino tagit med polaren Ryan Hansen från Veronica Mars. Ni kommer väl ihåg Dick Casablancas?

Dog days är rolig på ett varmt sätt. Ingen syrlig ironi eller elaka sarkasmer. Man kan gissa att Ken Marino har ett stort hjärta döma av denna film. Den känns nästan för snäll i inledningen, något jag tror till stor del beror på Nina Dobrevs mesiga karaktär. Men allt eftersom filmen puttrar på tar den sig mer och mer. Tråden om Rob Corddry och Eva Longoria är fin, och Vanessa Hudgens trekant med snygge läkaren och nörden med hjärtat av guld är djup och meningsfull. Sedelärande! ;-)

En av de lustigaste sakerna med filmen är att vid närmare eftertanke hade hundarna i filmen egentligen inte så stor betydelse. Visst de hade del av handlingen, men allt i filmen handlade egentligen om relationer, längtan, motgångar, kärlek och vunna vänner. Good times.

Allt som allt är detta en film som balsam på värkande leder för stressade nutidsmänniskor. Se den när du vill få en "pick me up". Sparka av dig skorna, slå upp ett stort glas med väl kyld sauvignon blanc och kryp upp i soffan och starta rullen. Jag lovar att livet kommer kännas lite bättre efter filmen. I alla fall om du gillar den det vill säga. Snälla, var inte en sådan som hatar en film som denna. Bara va inte en sån.

Jag ger Dog days tre katter av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmen har premiär idag fredag. Jag såg filmen på Malmö Filmdagar. Andra texter om filmen kommer adderas när de finns:
Har du inte sett den? - Carl
Jojjenito

Role Models (2008)

Role models är en riktigt skön komedi. Jag har nu sett den många, många gånger. Är det fjärde titten tro? En enkel story om vänskap och rätten att få vara sig själv lyfts av en radda suveräna skådespelarinsatser. Jane Lynch, Seann William Scott, Christopher Mintz-Plasse, Matt Walsh och Ken Jeong står ut som lysande stjärnor.

Det är gänget bakom Wet hot American summer som gjort denna film, som också behandlar vuxna och ungdomar i union. Här är det stödverkssamhet för missanpassade barn. Både regissören David Wain och skådisarna Paul Rudd och Ken Marino har varit med och skrivit manus vilket är mycket bra.



Precis som i "The 40-year-old virgin" firar Jane Lynch triumfer med sin humor och tajming. Här är hon ännu bättre i rollen som ungdomscentrets ledare Sweeny. Hilarious! Det är extra roligt när man ser att övriga skådespelare håller på att tappa masken och bryta ihop av skratt när hon kör igång sin grej. Och vad är hennes fascination av hot dogs egentligen? Jag skrattar högt flera gånger under filmen.

Favoritdelarna är relationen mellan Rudds Danny och Elizabeth Banks Beth med fokus på incidenten på Starbucks (venti), samt på allt om Augie, pojken med de oförstående föräldrarna. Mintz-Plasses Augie som är intresserad av rollspel är den perfekta guiden in i den världen. Kan man var cool även om man är en tönt! Javisst är det så.

Jag gillar denna film mycket, den är otroligt rolig och den har ett stort hjärta, och den får fyra överspelade döddsscener av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Wet Hot American Summer: First Day of Camp - Season 1 (2015)

Nyligen sedda Wet hot American summer från 2001 var en härligt knasig komedi. Jag fann den ojämn men tillräcklig underhållande för att ge den en god trea. 14 år efter filmens premiär kom så samma gäng ut med en uppföljande tv-serie som fick namnet Wet hot American summer: First day of camp.

Åter igen är det Michael Showalter och David Wain som ligger bakom och de hr fått med sig i princip alla kändisar som var med i den ursprungliga filmen. Många av dem har numera vuxit upp och blivit stora filmstjärnor. Tänker på Bradley Cooper med flera. Dessutom har en drös nya kändisar adderats i stora, små eller cameo-roller.

Serien bygger på två skämt. det ena är att trots att alla skådespelare som redan 2001 var för gamla för att spela 16-år nu är 14 år äldre men de spelar fortfarande 16-åringar. Detta görs med en lätthet och ett leende på läpparna som är uppfriskande. I en lustig scen går en liten rödhårig flicka in på toaletten och upptäcker att hon fått sin första mens och ut från båset skrider en rödhårig vuxen skådespelerska. Kul detalj.

Det andra skämtet är att i princip hela tv-seriesäsongen utspelas under en enda dag. En dag som är lång, lång. Det är inte ett skämt som man skrattar läppen av sig åt men det roar lite i bakgrunden.

Showen har flera riktigt roliga scener där regissören David Wains Yaron kanske är den allra roligaste. Trion David Wain, Michael Showalter och nytillskottet Lake Bell är kanske serien roligaste trio.

Tyvärr är showen minst lika ojämn som filmen var och showen gör dessutom samma misstag som gjordes med Seinfelds avslutningsavsnitt. Den har en handling. Visst det är en meningslös och galen handling, men precis som med Seinfeld blir det inte lika roligt när man försöker hänga upp skämten runt en handling. Här är det en story om hur myndigheterna med president Reagan i spetsen håller på med miljöförstöring som hotar sommarlägret. en andra handling är om Elizabeth Banks Lindsay som deltar i lägret som ungdomsledare men egentligen är en undersökande journalist som letar efter en förlorad musiklegend som för övrigt spelas av Chris Pine.

Njae, detta var inte så värst kul. Jag tror bestämt att jag kommer avvakta med att se andra säsongen Wet hot American summer: Ten years after.

Betyg: 2/5

Trivia: Regissören till Get out Jordan Peele har en liten roll i serien.

Wet Hot American Summer (2001)

Beth: The following campers need to put their trunks out so the early bus to Boston can pick them up at 7:30 AM: Amanda Klein, Jessica Azaria, Ira... Stevenberg, Sol Zimmer... stein..., David Ben Gurion... Rabbi Menachem Schneerson.

Här har vi en kultfilm från 2001 som jag inte sett tidigare. Det är en renodlad komedi med en radda av numera kända skådespelare. Tidiga filmiska insatser från bland andra Bradley Cooper, Amy Poehler, Ken Marino, Elizabeth Banks och Paul Rudd. I huvudrollerna syns Janeane Garolfo och David Hyde Pierce. Filmen är skriven och regisserad av David Wain som bland annat gjort den underbara Role models. Filmen har också följts av två tv-serier via Netflix; Wet Hot American Summer: First Day of Camp (2015) samt Wet Hot American Summer: Ten Years Later (2017). I serierna återkommer de flesta av de numera tämligen stora stjärnorna vilket känns lite kul.

Här i källan till allt får vi följa folket på ett sommarläger under lägrets sista dag. Det är några vuxna som ansvariga, en drös tonåriga aktivitetsledare och så alla barnen som går på lägret. Nu är det sista dagen, sista chansen att göra det som ska göras på lägret. Getting laid och sånt.

Typ av humor?
Detta är en ren komedi utan tillstymmelse av någon sekundär genre. Vi får följa ett antal parallella trådar och den känns lite episodisk till sin struktur men den lider inte speciellt mycket av det.

Handlingen utspelas sommaren 1981 och tidsmarkörer från kläder och teknik är underbar. Gamla hederliga telefoner med sladd! Filmen kom samtidigt som American pie och andra filmer i denna subgenre - tonåringar löper amok på sommaren. Wet hot American summer låter som om den kunde vara en spoof på sommarkomedierna, men det är det inte. Den har för mycket hjärta och känsla för det. Precis som Role models för övrigt.


Filmkvalité vs. humorkvalité
Humorn är långsam, bygger på att man lär känna karaktärerna. Filmen skulle antagligen vinna mycket på flertalet omtittar. Som film betraktat är den lite svagare, inte minst på grund av dess episodiska struktur och att man spenderar lite för lite tid med karaktärerna. Jag önskade få spendera mer tid med några av favoriterna.

Manus vs. skådespelare
Manus är mycket lustigt men filmen bygger än mer på skådespelarnas insatser. Det är härligt att se Bradley Cooper excellera i hans allra första film. Han spelar den känsliga gay-mannen som är med och sätter upp sommarlägrets avslutande talang-show. Filmens centralfigur skådespelarmässigt är dock Janeane Garolfo i rollen som lägerchefen Beth. Hon grundar filmen i verkligheten och ger den en varm medmänsklighet som en film fylld av skämt annars kan sakna. Andra notabla skådespelarinsatser görs av Amy Poehler, Ken Marino och Christopher Meloni.


SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: måste vara förkroppsligad av Christopher Melonis vietnam-veteran Gene som förstår att man ska vara sig själv och vara stolt över vem man är, även om man pratar med en konservburk, gillar att gulla med sina tröjor eller torrjucka med ett kylskåp!

Två stereotyper? What? Hela filmen är ju fylld av stereotyper. Det är ju det som är filmens grej. Vi har den promiskuösa tonårstjejen, den tuffe killen som visar sig vara oskuld, den nonchalante killen som inte bryr sig och får alla flickor i säng och många fler.

Tre tropes

a. Geeks saves the day. Klart att nördarna räddar dagen. Notabelt många år före nördar blivit häftigt via serier som The big bang theory. Eller förresten, var det korrekt? När blev nördarna coola?

b. Filmtiteln. Är detta en sunkig porris från nittiotalet? Nej en komedi med en medvetet "awkward" titel.

c1. Tjejer som klär av sig nere vid sjön. Elizabeth Banks bikiniklädda rumpa trycks upp i ansiktet på oss tittare...

c2. ... för att sedan klippas till en het kärleksakt mellan två män. Fullt fräs, full påsättning, vita tubsockar och allt! LOL. Hysterik scen!



Favoritkarakärer?
Jag gillar Beth (Janeane Garolfo) som chefen för lägret. Hon spelar rollen straight vilket är ett jättebra beslut. Självklart är Henry (David Hyde Pierce) allt för skön. Scenen när han kommer in i bamba och frågar efter tekniknördarna utan att uttala orden nörd eller teknik är en höjdpunkt. Mycket roligt. Av birollerna gillar jag Christopher Melonis vietnman-veteran Gene, Ken Marinos Victor, Amy Poehlers superintensiva Susie, Molly Shannons "offer som reser sig på nio" Gail. Japp måste också nämna Coop spelad av Michael Showalter, en av manusförfattarna.

Den enda som spelar över för mycket är Paul Rudd som den nonchalanta tonårskillen. Han som alla tjejer vill ha. Rudd spelar dock säkert rollen exakt som regissören vill ha det. Hans tolkning är så högljudd att den kan inte ha flugit under radarn för regissören, eller någon annan i inspelningsteamet heller för den delen.


Trivia
Musik som används på bästa möjliga sätt att man kommer i filmisk himmel. När Beth blir kysst av Henry spelas en akustisk version av KISS låt Beth i bakgrunden. Framförandet är mjukt och försiktigt men det är så bra!

Från imdb trivia: The owners of Camp Towanda (where the movie was filmed) were told that this was going to be a family comedy. They were mortified when they saw the final cut of the film.




Omtittningspotential?
Detta tror jag bör ses om. Jag kommer med all säkerhet kolla in tv-serierna också. Mer tid med favoritkaraktärerna!


Slutomdöme
Mycket lustigt i partier och en film som säkert kommer ligga kvar i huvudet ganska länge, men den har några fler omtittar kvar för att bli en stor personlig favorit.


Betyg: 3/5


Antal tittar tidigare: detta var första titten.

Veronica Mars (2014)

Veronica Mars: A teenaged private eye. Trust me. I know how dumb that sounds.

På påskdagen hade jag besök från filmspanaren Joel och efter en öl på terrassen blev det promenad till ett matställe. Efter det blev det film och valet var givet då vi båda är stora fan av tv-serien Veronica Mars. Finansierad med hjälp av en så kallad "kickstarter" har ju en långfilm om den ettrige lilla privatdetektiven filmats.

En "riktig" långfilm som följer upp en nedlagd tv-serie? Jag tänker genast på Serenity som efterföljde Firefly. I det fallet gick Universal in med en ganska stor budget och Joss och gänget gjorde en maffig film som känns som en biofilm, inte som ett förlängt avsnitt av serien. När det gäller Veronica Mars har de inte lyckats med detta, istället känns filmen just som ett förlängt tv-serieavsnitt.

I Serenity tog också Whedon och jackade upp "the stakes", men icke så i Veronica Mars. Joel och jag snackade lite om filmen efteråt och vi tyckte nog båda att det hade varit bättre om de låtit Veronica börja på FBI som det snackades om i slutet av sista, tredje, säsongen. Det hade kunnat bli en jättebra film och ett avsteg från tv-serien och dess format samt teman. Istället återkommer Veronica från sina universitetsstudier tillbaka till Neptune i södra California och allt vevas ett varv till.

Vad filmen lyckas mycket väl med är "fan service" till de törstande och betalande fansen. Alla principalkaraktärer dyker upp igen. Självklart är det kul att få se vad som hänt med karaktärerna man älskade när det begav sig. Samtidigt var det så länge sedan jag såg tv-serien att jag hade lite svårt att komma ihåg många av karaktärerna, men det kom tillbaka till mig smygande. Detta är också ett område där filmen inte lyckas lika bra som tex Serenity. Det känns som att det är tämligen meningslöst att se Veronica Mars utan att ha sett serien. Jag har hört från åtskilliga filmälskare att det går att förstå gruppdynamiken och karaktärerna utan problem i Serenity även för folk som inte sett tv-serien Firelfy.

Men i slutändan var det bitvis ljuvligt att återse alla gamla karaktärer med Veronica i spetsen. Kristen Bell är som gjuten i den rollen. Pappa Mars är fortfarande omåttligt fantastisk och Logan Echolls är och förblir också en favorit. Mac hade ny frisyr och vi fick allt för få scener med Weevil. Bland the sleeze balls är Vinnie Van Lowe och Dick Casablancas favoriterna och de levererar här också. Filmen slutar som om det vore en start på fler avsnitt. Jag hoppas lite att det blir fler sådana här filmer, som mer känns som tv-filmer för övrigt.

Tipset för hugade fans är att se om tv-serien innan ni ser filmen. Det är inte ett måste men det skulle säkert höja upplevelsen.

Jag hade en god stund med Veronica, men den höga extasen som jag förväntat mig uteblev. Därmed ger jag filmen Veronica Mars tre teleobjektiv av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

We're The Millers (2013)

This is not a smidge of pot! You got me moving enough weed to kill Willie Nelson, man!

Nu ska vi prata lite simpel amerikansk komedi. Anti-pretto kan man kanske säga. Pretto så att det står upp över öronen blir det på onsdag istället. Jag såg We're the Millers med Jennifer Aniston, Jason Sudeikis och Emma Roberts häromveckan. Hemma i mitt fina filmrum, kan tilläggas. Det var tredje gången gillt jag skulle se den. Första gången var nere på Malmö filmdagar, filmbranschens egna lilla filmfestival som några av oss inom Filmspanarna blev inbjudna till. Jag tänkte se den som första film på onsdagen men det slutade med att jag tog sovmorgon istället. Den andra gången den kom upp var då min kompis Frans var på besök. Vi var sugna på en inte allt för komplex film och startade upp denna road trip-komedi. Det var klart från och med första scenen att detta inte var en film för Frans. Han gillar nog inte den humorn. Nej, om man ska underhålla den gamle schackmästaren måste det tydligen till en film som My fair lady istället!

Tredje gången gillt alltså. Ensam och "mogen" för en simpel komedi med sex- och knarkskämt så långt ögat når satt jag mig ner i fåtöljen. Jag gillade den!  Den var kul och underhållande. Gav den mig något existentiellt att tänka på, eller något moraliskt dilemma att brottas med? Nej, absolut inte! Bra det! Den var samtidigt lite småmysig med hjärtat på rätt ställe och lite vågad med en del roliga skämt, av sorten "under bältet". Den är ungefär lika bra som Last Vegas och har ungefär samma sorts humor fast med en touch av Ett päron till farsa. Alla dessa är mycket, mycket bättre än Hangover-filmerna om man tänker på andra och tredje delarna.

I komedier som denna är karaktärerna och skådespelarna av central betydelse. Till det är givetvis manus tämligen viktigt. Detta har lyckats bra i denna film, om man nu tar den för vad den är. En simpel komedi, that's it. Jag tycker Jennifer Aniston kan vara lite smålustig i komedier. Ok, hon är ingen Anna Kendrick eller Amy Adams. Hon spelar i en lägre division, men jag har inga problem med henne. Hon passade dock inte som strippa.

Jason Sudeikis är en kul kille. Inte lika skrikigt överspel som från en Steve Carrell eller Vince Vaughn, men kul på ett lite sansat sätt. Bäst var nog Emma Roberts och Will Poulter som spelade låtsasbarnen. Speciellt Poulter var kul och en helt ny bekantskap för mig. En hysterisk birollskaraktär spelades av Kathryn Hahn som vi såg som Rachel i filmfestivalens Afternoon delight. Hon är kul. Vi ser också Castle's rödhåriga dotter lite malplacerad i denna film. Ed Helms gör en liten roll, liksom för att ge filmen lite stjärnglans i skådespelarlistan. Men är han så himla rolig egentligen?

Nej, om du vill ha en lättsmält komedi som "bara" underhåller kan du mycket väl ge We're the Millers en chans. Jag ger den tre "knarksmugglare är inte samma sak som knarklangare" av fem möjliga.

Betyg: 3/5

In A World... (2013)

Eva Longoria: Is that what you think, you stupid slapper?

In a world... är skriven och regisserad av skådespelerskan Lake Bell. Första gången jag såg henne var som Sally Heep i tv-serien Boston Legal. Nu har hon då gjort sin första långfilm och det är ett inte helt oävet första försök. Filmen passar väl in i American Independent-facket som en ganska gullig dramakomedi.

Bell spelar själv huvudrollen som Carol en voice coach som tragglar sig fram i Hollywood. Hennes självupptagne pappa Sam är en av de mest kända rösterna för filmtrailers. Ni vet den där mörka rösten som med allvarlig ton mässar: In a world...where... Sam spelas av den lustige Fred Melamed och den uppmärksamme kommer ihåg honom som antagonisten i bröderna Coens A serious man.

Pappa Sam t.h., styvmor Jamie t.v.

Carols syster Dani spelas av den på årets filmfestival så ofta återkommande Michaela Watkins. Dani är gift med Moe spelad av Rob Corddry (han med det svårstavade efternamnet). Som en konkurrent om jobb och filmens charmör ses Ken Marino i rollen som Gustav. Till slut har vi Demetri Martin som den snälle ljudproducenten Louis.

Filmen tar fart då Carol mer eller mindre av en slump får chansen att göra rösten till en trailer och med den gör succé. Helt plötsligt kastas hon nu in i konkurrensen om de stora jobben som berättarröst för trailers. Hon ställs nu mot sin egen far och den uppåtgående stjärnan Gustav. I krig, kärlek och i Hollywood finns inga regler och allt är tillåtet!

Filmen är en bagatell, men den har en supertrevlig känsla och den är bara kul att se. Man tar absolut inte med sig allt för många funderingar efter den är slut. Men det är också okey ibland. Detta är en lagom film som kan ses som en avlastning bland lite mer komplexa filmer på festivalen.

Det är också kul med cameos av flertalet kända skådespelare. Vi ser Eva Longoria, Geena Davis, Cameron Diaz och den väldige Jeff Garlin flimra förbi. Jag gillade också den ironiska piken mot The hunger games. LOL, kanske öppet mål men kul ändå.

In a world where women ususally don't get the job, maybe she can set the score right? (Läs den raden med en basröst och med tonen från amerikanska trailers...)

Jag ger In a world... tre "kvinnor kan" av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Om visningen: Jag såg filmen tillsammans med Johan Sq och det var som vanligt mycket trevligt. Vi har sett både sämre och bättre filmer ihop på festivalen jämfört med denna, men den ligger nog på övre halvan i alla fall. Filmen avnjöts på Park, aj jag får ont i rumpan bara att tänka på den biografen. Till höger om mig satt en vuxen tjej / yngre kvinna som tittade på sin smart phone om och om igen. Den sablans mobilen lyste ju upp halva biografen kändes det som. Hon hängde dock med i alla skämten och skrattade gott åt dem på rätt ställe. Hon hade ett härligt smittande skratt så jag förlät henne snabbt för fipplandet med mobilen.

Syster Dani (Michaela Watkins) t.h.

Role Models (2008)

I miss your whispering eye!

Jag såg denna komedi för ett tag sedan då den gick på tv. Paul Rudd är som ofta bra. Han är en flitig skådis i komedier nu för tiden, eller hur? Men filmens huvudperson för mig är den oförglömlige Stifler Seann William Scott. Jag vet inte om han är så himla bra egentligen, men jag gillar honom helt enkelt.

Filmen handlar om Wheeler (Scott) och Danny (Rudd) som måste göra samhällstjänst efter en trafikföreteelse. De ska delta i ett program där ungdomar på glid får lära känna och umgås med vuxna, mogna och stabila medborgare. Eftersom det är en komedi uppstår en massa tokigheter och till slut vet man inte om det är de stora killarna som är förebilder för de yngre, eller tvärt om.

Filmen bygger på ett kvickt manus och starka skådespelare. Vid sidan av de två huvudkaraktärerna ser vi Red Mist från "Kick-Ass", Christopher Mintz-Plasse, i rollen som den "lajvande" Augie och den mycket roliga Jane Lynch som programmets chef Sweeney. Missa för all del inte hennes scener med en "hot dog" efter eftertexterna. Lynch's före detta kokainmissbrukande Sweeney genererar flera av filmens gapskratt...

Sweeney: You know what I used to have for brekfast? Cocain. Know what I had for lunch? Cocaine.

"Role models" ger mycket "skratt för pengarna" vilket är en raritet dessa dagar. Den är sliskigt tillrättalagd mot slutet men det skiter jag i och ger den frankt fyra chokladjordgubbar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Klicka mig