Role Models (2008)

Role models är en riktigt skön komedi. Jag har nu sett den många, många gånger. Är det fjärde titten tro? En enkel story om vänskap och rätten att få vara sig själv lyfts av en radda suveräna skådespelarinsatser. Jane Lynch, Seann William Scott, Christopher Mintz-Plasse, Matt Walsh och Ken Jeong står ut som lysande stjärnor.

Det är gänget bakom Wet hot American summer som gjort denna film, som också behandlar vuxna och ungdomar i union. Här är det stödverkssamhet för missanpassade barn. Både regissören David Wain och skådisarna Paul Rudd och Ken Marino har varit med och skrivit manus vilket är mycket bra.



Precis som i "The 40-year-old virgin" firar Jane Lynch triumfer med sin humor och tajming. Här är hon ännu bättre i rollen som ungdomscentrets ledare Sweeny. Hilarious! Det är extra roligt när man ser att övriga skådespelare håller på att tappa masken och bryta ihop av skratt när hon kör igång sin grej. Och vad är hennes fascination av hot dogs egentligen? Jag skrattar högt flera gånger under filmen.

Favoritdelarna är relationen mellan Rudds Danny och Elizabeth Banks Beth med fokus på incidenten på Starbucks (venti), samt på allt om Augie, pojken med de oförstående föräldrarna. Mintz-Plasses Augie som är intresserad av rollspel är den perfekta guiden in i den världen. Kan man var cool även om man är en tönt! Javisst är det så.

Jag gillar denna film mycket, den är otroligt rolig och den har ett stort hjärta, och den får fyra överspelade döddsscener av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Night at the Museum: Secret of the Tomb (2014)

Efter den smått överraskande andra filmen hade tredje installationen en utmaning framför sig. Skulle filmen nå upp till samma nivå? Denna gång förläggs handlingen till the British Museum of Natural History i London. Ok, så New York City och Washington DC i de två första filmerna och nu London. Jag ser mönstert.

I denna tredje film återgår också Larrys fokus till sonen och vi saknar helt en ersättare till Amelia Earhart (Amy Adams). Det behöver dock inte betyda domedagen. Lyckligtvis har de bytt skådespelare i rollen som sonen och den nya är mycket bättre.



Men ack, tyvärr lever inte trean upp till mina förhoppningar. Oavsett dem kan jag tycka att detta är den svagaste delen i trilogin. Filmens viktigaste roll i filmhistorien är istället att detta blev den sista film Robin Williams spelade in "på riktigt". En film där han gör "voice works" kom ut senare men detta är den sista med "live action". Det känns i hjärtat när man ser honom och allt blir meningslöst för en stund.

Filmen är i övrigt lite lite sämre på allt. Humorn är inte lika kul längre, filmen känns som mer fokuserad på action än relationer och vi får inte så speciellt lyckade nya karaktärer. Både Dan Stevens i rollen som Sir Lancelot och Rebel Wilson som den lokala nattvakten är kul var för sig, men ingen av dem höjer filmen som helhet för mig. Allt känns lite mer slätstruket och det är finliret som gör stor skillnad i totalintrycket.



Det enskilt bästa tillskottet är faktisk Ben Stillers andra roll i filmen, som hans "tvilling" Laaa. Han är mycket rolig som neandertalare. Scenen när Larry och Laaa är inlåsta i något kök och Laaa härmar allt Larry gör är "laugh out lound"-"slå sig på knäna"-"skratta så att det gråter"-rolig. Det är så festligt för jag tycker mig se att de sminkat och mejslat Laaas ansikte till en mix av Ben Stiller och Tom Cruise. Stiller verkar ju ha en "hang up" på Cruise i denna serie, med kopierande av löpstilen och så vidare så varför inte?



Av det gamla gardet var Owen Wilson och Steve Coogan de man mest kunde lita på. De har några roliga sekvenser där scenen i Pompeii var roligast. I alla fall tills apan kom och kissade på dem. Där sjönk scenen till daghemsnivån... Tyvärr har apan fått en större roll i denna film efter att ha tappat mark lite i tvåan. Här får vi till och med en dödsscen som för tankarna till fina Dobby men som inte alls kommer upp i samma gravitas. Men vem väntade sig något annat?

Cameon av Hugh jackman då? Javisst lite rolig, men se hellre segmentet The catch i Movie 43 för rolig cameo av herr Wolverine.

Jag ger Night at the Museum: Secret of the Tomb två avsked av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Night at the Museum: Battle of the Smithsonian (2009)

Battle of the Smithsonian är en mycket bra film, klart bättre än första filmen. Amy Adams är innerlig i rollen som Amelia Earhart och hon lyfter filmen till skyarna. Med henne får filmen helt nya dimensioner, en liten gnutta kärlek och än viktigare - vemod.

Den ståtlige Napoleons intåg i handlingen sörjer för mycket av den nya adderade humorn. Det är som att de ersatt scener med den fåniga apan Dexter och ersatt dem med Napoleon och det är ett byte vi alla vinner på. Napoleon spelas förträffligt av franske skådisen och producenten Alain Chabat. Vilket fynd!

Till detta återser vi de gamla favoriterna Owen Wilson som Jed, Steve Coogan som Octavius, Ricky Gervais som Professor McPhee och den fine, fine Robin Williams som Teddy Roosevelt. Nytillskott är den som alltid hysteriskt roliga Hank Azaria som "the villain" Kahmunrah, samt en underbar Bill Hader som gör General George Custer till perfektion. Till detta får vi se Ben Stiller springa som Tom Cruise med perfekt hållning, raka händer och pendlande armar!

Om genre, manus, skådespelare och filmens kvalitet

Om jag var vagt road och ibland rejält underhållen av första filmen så var den trots allt en familjeorienterad och "ofarlig" komedi som inte berörde mig jättemycket i hjärtat. denna andra film erbjuder mer i känsloregistret. Mycket av skillnaderna ligger i Amy Adams rollfigur. Amelia Earhart lyft filmen. Jag gillar att vi nästan får en kärlekshistoria istället den totala fokusen på Larrys familjeproblem med sonen. Dessutom ställs det faktum att alla dessa figurer lever på lånad tid på sin spets, de lever ju bara upp när de är nära tabletten. Elefanten i rummet i dessa filmer är att alla figurer utom ett fåtal lämnas döda när trilogin är över.

I denna andra del blir det till och med lite dammig i rummet när vi förstår att Amelia hela tiden vetat att hon bara hade en natt till "i livet". Först tycker man att hon är överdrivet energisk i sin önskan efter mera äventyr, mera upplevelser och mera roligt. Men sedan när Larry till slut tar mod till sig för att berätta för henne att hon snart kommer försvinna igen kommer det fram att hon vetat hela tiden.

Såklart hon vill att natten skulle innehålla allt! Lite sorgligt att tänka på att hon vetat hela tiden och ändå var så positiv och att hon omfamnade den korta tid hon hade. Länge leve Amelia säger jag! Sen skadar det ju inte att Amy Adams är så bra också. Även om hon här är tillbaka i komediträsket är hon alltid intressant att se i film.



Mitt under filmen kände jag ingen mig. en stark känsla som mynnade ut i att jag liknar denna film vid Toy story. Är det tvåan som denna film påminner om så?

Om sensmoral, stereotyper och tropes

Kör med ett citat från Amelia med anledning av sensmoral. Amelia Earhart: Have fun!

Stereotyp: Jonah Hill spelar en lite lätt korkad vakt som känns som en stereotyp. Han har en karaktärstyp som kommer bli kopierad i tredje filmen och som då spelas av Rebel Wilson.


Tropes:

Att hellre dö än att bli "fängslad". Amelia flyger iväg med planet mot sin död då hon kommer bli damm så snart solen går upp. Detta istället för att åter igen bli en vaxfigur.

Big Damn Heroes! Abe lincoln är en big ass hero!

Tavlor som kommer till liv i bakgrunden som om det vore en Harry Potter-film.

Trivia

Amelia says in the movie that she became a pilot for "the fun of it" the title of a 1932 autobiography by the real Amelia Earhart.

Om slutomdöme, favoritkaraktärer och omtittningspotential

Jag gillar denna film! Den är mysig, rolig och saknar mycket av de fåniga partier som drog ner ettan. en mycket trivsam komedi med utrymme för mer än bara humorn och jag kommer säkert se om filmen flera gånger.


Betyg: 4

Night at the Museum (2006)

När Night at the museum nyligen fladdrade förbi på tv fick jag ett stort sug efter att se om filmerna. Jag tror att jag hade sett de två första filmerna i alla fall. Så jag kastade in dem här i Komiska söndagar. För visst är dessa filmer komiska och till och med lite roliga av och till. Nu efter att ha sett om första filmen kan jag konstatera att detta är mycket snällt och familjeorienterat, på gränsen till patetiskt putti-snuttigt. En strulig pappa som måste visa sig duktig för sin son som annars får problem med nerverna. Ok, känns lite lagom konstruerat då det gäller grundkonflikten i filmen. Jänkarna är mycket intresserade av värderingar i familjelivet. Om sonen inte vill hålla på med sport med sin pappa är det psykologen nästa, men om pappa visar sig vara en "hjälte" blir allt glada miner igen.



Det blir dock lite roligare när så filmen tar fart med själva nattvaktandet. Det är kul när alla historiska personer och uppstoppade djur kommer till liv. Filmen lever på åskådarnas intresse över de figurer vi får möta i filmerna tror jag. Ta till exempel om man älskar Lewis och Clark så skulle kanske denna film falla en på läppen?

Om genre, manus, skådespelare och filmens kvalitet

Givet att Chris Columbus har producerat filmen är det ingen överraskning att detta är en renodlad komedi med ofarlig och familjeanpassad humor. "Look and feel" påminner lite om första två Harry Potter-filmerna. Filmen är ojämn, med fler svackor än toppar. De roliga bitarna bygger på härliga skådespelare som Owen Wilson, Ricky Gervais, Steve Coogan och Robin Williams. Det är också kul med intressanta historiska personer som Columbus och Sacajawea.

De tråkiga partierna är när Ben Stiller får för mycket spelrum med sin karaktär. Han blir här tröttsam till slut. Jämför Owen Wilson och Ben Stiller, vilken skillnad! Jag gillar Owen och är kanske subjektiv i mitt tyckande här...

En av filmens sämre sidor är dess fascination av den lilla elaka apan. Usel humor i mina ögon och helt meningslösa sekvenser. Gissar dock att alla femåringar skrattar läppen av sig när apan stjäl nycklarna från Stiller.

Om sensmoral, stereotyper och tropes

Senmoralen är att om pappa är en hjälte blir inte den tioåriga sonen slut i nerverna lika lätt. Mammans inverkan på den nervsvage sonen verkar helt glömts bort.

En kul detalj är Paul Rudd i den lilla rollen som den stereotypiska töntige men framgångsrike nye pojkvännen till mamman. Det är han som Ben Stillers Larry konkurrerar med om sonens uppskattning.

Ett kul grepp som känns igen från andra filmer är att allt står i manualen! Läs manualen, eller lär dig historia!

Trivia

Ben Stiller watched Mission: Impossible (1996) and Mission: Impossible II (2000) in order to run the way his long-time friend Tom Cruise does.

Om slutomdöme, favoritkaraktärer och omtittningspotential

Det finns några riktigt roliga scener i denna film. Helt klart! Scenerna med Ricky Gervais, Owen Wilson och Steve Coogan samt de hjärtskärande scenerna med Robin Williams är alla mycket bra. Jag blev överraskad hur vemodig jag kände mig när jag såg Robin Williams i filmen. Han var en fin gubbe.

Men som helhet är detta allt för barnanpassat för att jag ska ta till mig filmen med hull och hår. Den har fånig humor i de partier den är svag och är det något som jag ogillar så är det dålig humor. Basta! Jag fruktar nu att de två uppföljarna kanske är ännu fånigare... för visst brukar alltid den första filmen i en trilogi vara den starkaste? Givetvis med vissa notabla undantag.


Betyg: 3/5

The 40-Year-Old Virgin (2005)

Jag ville se om The 40-year-old virgin för att jag hade för mig att den antagligen var mycket bättre än hur jag kom ihåg den . Sagt och gjort och nu är den sedd igen. Nu vet jag att den inte är speciellt bra, men helt ok i alla fall.

Detta är en Apatow-film och de brukar vara bra som jag minns det. Filmen har många bra eller i alla fall populära skådisar som de flesta är stora stjärnor nu. Men ändå är det något som fattas mig. Jag tror att den helt enkelt har ett för svagt manus. De bra scenerna är i klar minoritet. De många skämten om Andys töntighet är inte speciellt fyndiga och det känns som att filmen inte har ett varmt "hjärta".



Steve Carell är ju bevisligen bra i många roller men här funkar han inte så bra som kanske krävs för att jag skulle kunna gilla filmen mer. Inte heller Catherine Keener lyckas med sin karaktär. Jag finner dem båda lite konstgjorda och inte speciellt charmiga.

Birollerna spelade av stjärngänget Paul Rudd, Seth Rogen, Elizabeth Banks, Jane Lynch, Kat Dennings, Jonah Hill och Mindy Kaling gör dock bättre från sig. Bland dem är Paul Rudd den svagaste och som alltid  hysteriskt roliga Jane Lynch den starkaste.

Jag blev tyvärr inte jättelycklig av denna film denna gång heller.

Typ av humor?

Mestadels ren humor om hur awkward det är för Andy att vara oskuld. Humorn är varierande från medvetet juvenil till karaktärsdriven. Filmen innehåller också en liten nya romantik, som för min del inte fungerar alls.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Det är inget fel på filmens genomförande. Det är en god kvalitet på hantverket och jag gissar att filmskaparna fick fram det de ville ha. Felet ligger i att jag inte tycker humorn är speciellt kul i denna film. Vissa scener undantaget blir det tradigt med Andys osäkerhet och problem med det motsatta könet. Jag roas däremot av hans kollegors förtvivlade försök att hjälpa honom. Det finns humor i de sekvenserna. Andy är en ganska trist typ som har en kul sida som inbiten samlare. Jag känner igen mig och skrockar ibland åt skämt om ett samlarbeteende som jag känner biter på mig personligen. Alla samlarobjekt om att han övertalas att sälja... Jag lider med Andy!

Manus vs. skådespelare

Manuset är bitvis svagt och det hjälps inte upp av de ocharmiga personerna i huvudrollerna. Keener är direkt osympatisk. Hon ska förställa Andys motsats, en skön och lite oansvarig motpol till Andys kontrollerade jag. Lite som Jennifer Anistons karaktär i Along came Polly minus åldersaspekten. Inte direkt Zoey Deschanel- eller Kate Hudson-nivå på någon av dessa två insatser om ni frågar mig. Sen hade jag trott att Steve Carell skulle vara perfekt som Andy. Men han funkar inte fullt ut. Se honom hellre i en liknande roll i filmen "Crazy, Stupid, Love" där han fungerar bättre.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral som jag tog med mig är att man växer inte upp och blir vuxen bara för att man säljer av alla sina "collectibles", utan man växer upp och blir vuxen när man blir det. Jag tror att filmen menar att Andy kan ta nästa steg och inleda ett förhållande med Trish även utan att sälja av sin älskade Iron Man i oöppnad förpackning.

Två stereotyper:
- vi har den fumlige och pinsamma oskulden såklart. Andy. Tyvärr är han inget annat än det man kunde förväntat sig efter att ha läst filmens synopsis. Vad denna film behövde var att Andy skulle bjudit på fler och överraskande sidor av sin personlighet. Med det sagt var det ändå väldigt roligt när han beskrev känslan av en kvinnas bröst som "a bag of sand".
- den tuffe kvinnotjusaren som senare visar sig bara vara rädd och osäker. Jay var en ganska tråkig figur som inte bjöd på någon speciell överraskning trots att han bjöd på det som skulle vara filmens största "switch".

Tre troper
a. "breaking", flera skådespelare kunde inte hålla sig och undvika att skratta på riktigt i scenen då Mika vaxar Andys ectremt välbevuxna bröst. Paul Rudd, Seth Rogen och Miki Mia hade alla svårt att hålla maskens till Stev Carells mer och mer inspirerande svordomar. En mycket rolig scen där dialogen/Skriken var improviserade av skådespelarna.

b. "vänta med sex", först 20 dejter utan sex och på det Andys panik när han inte vet hur han ska göra.

c. den dumpade pojkvännen som går in i full "stalker mode". David (Paul Rudd)

Favoritkarakärer?

Elizabeth Banks sexgalning ("but what?") och Jane Lynch kåta chef blev mina favoriter. De är båda bra.

Trivia

Steve Carell was really being waxed in that iconic scene, with quite real screams of agony to boot.

A lot of the movie was improvised while shooting.

Omtittningspotential?

Nja, med tanke på historiens patetiska slut där Andy och Trish gifter sig före de haft sex och att just det lyfts upp som så himla gulligt och VIKTIGT, tror jag att jag inte kommer bli sugen på att se om denna film igen.

Filmens allra sista scen var däremot underbar. Alla bröt ut i en sång och dans-scen tagen från musikalen Hair. Scenen med "Aquarius / Let the Sun Shine in" är hilarious.

Slutomdöme

Simpel och konservativ syn på sex om en 40-årig man som är oskuld... Hur osexigt är det så säg. Det känns som att detta manus är supergammalt. Ändå är filmen ändå från 2000-talet. Crazy säger jag. Handling och arc är trist, men en hel del roliga scener räddar den till ett godkänt betyg ändå.

Betyg: 2+/5