Nope (2022)

Nope är Jordan Peeles tredje långfilm och tyvärr måste jag säga att den är den svagaste av de tre. Hans första film, Get out, är fortfarande den jag håller som starkast. Get out utforskade rasismen och dess första halva var otroligt bra på att beskriva obehaget och skräcken detta skapar. Sedan ballade filmen ur en del men den var stark och minnesvärd. Uppföljaren handlade om den sociala klyftan i USA mellan de som har och de som inte har. Det kändes som en svagare film rent konceptuellt även om dess inledning var nog så stark som Get out så ballade den ur ännu mer desto längre den gick.

Nu med tredje filmen utforskar Peele driften hos vanligt "fôlk" att bli kändisar, allt från Jupe Parks (Steven Yeun) berömmelse från incidenten med den mördande och mördade schimpansen till våra huvudpersoners jakt på "the Oprah shot" som skulle lösa alla problem. Här är konceptet både svagt etablerat och inte speciellt intressant. Dessutom är filmen en misch-mash av genrer och ta mig tusan om den inte har religiösa undertoner också för att slänga lök på laxen. Den är en salig röra, sånt som kan kallas "a mess" på utrikiska.

Daniel Kaluuya är filmens starkaste skådespelare ganska klart. Han spelar sin OJ som en sävlig introvert som inte har anlag att hantera människor. Hästar kan han dock. Systern spelas av Keke Palmer och hon var mest irriterande hela filmen igenom. Inte en favorit. Brandon Perea som den livfulle elektronikförsäljaren Angel var filmens roligaste inslag. 

Visst har Nope en hel del bra, i detta fall, spännande scener var för sig, men som helhet var filmen spretig, ojämn och inte speciellt engagerande. Tyvärr, jag hade heller dragits in i detta "första mötet med alien"-historien. Den påminde såklart lite om filmer som War of the worlds, Close encounter of the third kind eller varför inte Arrival. Alla filmer som jag hellre skulle rekommendera över dagens film.

Egentligen skulle jag velat se mer av incidenten med schimpansen. Där var den mest intressanta storyn. Varför fick vi inte se mer av den?

Betyg: 2/5

Sofia var lite mer generös med betyget, läs varför här.

Jojje har poddat om filmen, lyssna här.

Toy Story 4 (2019)

Woody har arbetat hela sitt långa liv för barns bästa. Men hur blir det när "hans barn" hittar nya leksaker och går Woody förbi? Efter ett liv i barnens tjänst, vad återstår när barnet, "guden", kastat dig åt sidan?

Sällan har Toy Story-serien så tydligt signalerat konceptet att barnet är Gud och de levande leksakerna är Gudens tjänare, som när barnet Bonnie de facto skapar ett nytt liv i inledningen av Toy Story 4.

Man kunde kanske tro att serien var klar i och med trean, men så var icke fallet. Den fjärde filmen behandlar efterspelet på ett briljant sätt. Jag ångrar bara att jag inte såg om de tre första filmerna före jag såg denna då vi återbesöker en hel del karaktärer och teman som etablerats och behandlats i de tidigare filmerna.

I fyran förbyts ett religiöst blint troende på sitt barn mot något nytt, kan det vara kärlek, kan det vara vänskap, kan det vara ett eget liv som något annat än en slav?

Som vanligt med de bästa Pixar-filmerna har denna film flera lager. Vi får humor och kul karaktärer på flera nivåer. Filmen fortsätter att ge en intressanta saker att fundera på efter den är slut. Jag finner mig konsumera den långt efter själva titten är slut. Den lilla figuren Forky hänger sig kvar. Lustig figur det där.

Den roligaste nya karaktären är dock den kanadensiska Duke Kaboom som har så svårt att leva upp till sin egen reklamfilm. Han pratas av de senaste årens guldgosse Keanu Reeves. Yes We Canada!

En annan mycket kul detalj är skämten runt karaktärernas inre röster där Buzz löser frågan på ett förträffligt och mycket underhållande sätt.

Filmens "bad guy" är mycket bra, en komplex figur med en hustlers röst. Ja, hon pratas av Christina Hendricks känd som Saffron från Firefly. Hennes henchmen är nästan lika creepy som dockan i Buffy-avsnittet "The puppet show".

För övrigt gillar jag fåret Billy, Goat och Gruff. Det är roliga tjejer det.

Ett stort tips de de som inte sett så mycket Pixar-filmer, looking at you Jojjenito. Se alla fyra Toy Story-filmerna ihop, som den serie de är. Det blir filmerna bättre av totalt sett då alla uppföljare refererar till de tidigare hej vilt. Jag ser fram emot att se om alla fyra vid tillfälle och då låta blommorna i denna bukett öppna sig fullständigt.

Det blir en stark trea efter första titten, men jag kan tänka mig att filmen växer vid omtitt.

Betyg: 3/5

Us (2019)

För att vara en person som inte gillar skräckfilmer tyckte jag att Us var alldeles för lite av en skräckfilm. Jag tycker oftast att skräckisar är som bäst i inledningen när allt är oklart, när jag inte vet vad som händer, vad som är hotet eller varför. Det är det rysliga man vill åt. Men allt som oftast ändrar skräckfilmer karaktär någon gång under filmens gång och går från skräck till thrillerspänning och action. Det är den fasen när våra hjältar slåss för sina liv.

I Jordan Peeles första film Get out var filmen i skräck-mode under nästan hela löptiden och den var därmed riktigt ruggig under stora delar av filmen. I Peeles nya film Us switchar filmen från skräck till thriller och sedan action alldeles för tidigt. Det vi såg i den allt för korta första delen var bättre än resten och tyvärr var "resten" den större delen av filmen. Jag gillade scenerna från stranden i nutid och flash backen till Adelaides barndom. Jag älskade också de tidiga faserna av skuggornas "anfall". Scenen när den andra familjen stod tysta på uppfarten framför huset var ryslig på det bra sättet.

Men sedan blev filmen mindre mystisk och mer av typen "home invasion" för att sedan bli nästan som en vanlig "zombie"-film med en massa springa, smyga, hacka och hugga för att överleva. Den actionorienterade delen var dock absolut bra inledningsvis, men det blev allt längre filmen flöt på mindre och mindre intressant. Filmen tappade tempo någonstans där under andra halvan och mot slutet var jag inte alls spänd över vad som skulle hända. Om jag jämför hur det kändes under slutakten av Get out är det som natt och dag. När den stora switchen i Us kom i dagern var jag inte intresserad längre. Det är trist att konstatera att jag fann Us lite tråkig i slutet. Synd att Peele inte byggde mer av spänningen på att våra hjältar fajtades mot skuggor av sig själv som, i teorin, skulle kunna vara lika starka som de själva.

Peele blandar med en lekfull lätthet genrer. Skräck, humor och samhällskommentarer blandas hej vilt. Det är kanske hans största styrka och i Get out funkade det väldigt bra. Känslan av att inte vara välkommen eller att inte höra till förmedlades suveränt i Get out. Att han sedan erbjöd en skräckinjagande förklaringsmodell adderade en extra udd till hans samhällskommentar. I Us försöker han sig på ett liknande trick, men det fungerar inte alls lika bra. Denna gång handlar det om samhällsklasser istället för rasfrågan. Hela storyn i Us uppdagas under filmens senare delar och den är direkt svag. Ologisk om än överförklarad. Han pekar svepande med hela armen över huvudet på publiken. I Get out var han mer precis med sina kommentarer. Och de gick fram för att hans film visade hur det är. Det är detaljerna som avgör och gör stor skillnad.

Filmen innehåller så många logiska luckor att jag inte ens ids börja diskutera dem. Jag kan bara konstatera att filmen antagligen blivit mycket bättre om han valt att ge skuggorna en mer personlig bakgrund och det bara varit familjen Wilson som råkat illa ut. Nu tar han ett brett men suddigt grepp om allt och alla. Och han försökte dessutom ge en förklaring till skuggorna vilket i mina ögon försvagade hela filmens mystik. Det hade varit mer skrämmande att lämna vissa saker oförklarade.

Jag tror tyvärr att Peele råkat ut för de i musikvärlden så kända svårigheterna med att skapa en uppföljare till en hyllad debut... "Den svåra andra skivan". Problem som TV-Serien True detective upplevde. Problem som författarinnan Donna Tartt nästan blivit en symbol för.

Behållningen med Us blir till slut dess första tredjedel samt dess humor. Speciellt Tim Heidecker och Elisabeth Moss var klart underhållande i sina skuggversioner. Skådespeleriet var överlag bra hos huvudpersonerna. Lupita Nyong'o har den showiga rollen och hon var ok, men inte mer. Jag borde kanske inte spoila hela filmen, SPOILER ALERT filmen och Westworld S2, men det hon gör i denna roll gjordes bättre av Tessa Thompson i andra säsongen av Westworld från förra året.

Svårbedömt med betyget, men jag hamnar på en stark tvåa. Jag var alldeles för oengagerad av filmen när den slutade för ett betyg som börjar på trean. Visningen var dock bra. Det var extra kul när en man i publiken ropade till vid någon jump scare-scen. Sådant är alltid lustigt.

Betyg: 2+/5

Filmen sågs med ett gäng filmspanare som följdes upp med en trevlig middag full av filmsnack. Gösta? Nej Hasse! Läs andras tankar om filmen:
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The nerd bird
Har du inte sett den?
Movies-Noir
Filmitch

Wet Hot American Summer: First Day of Camp - Season 1 (2015)

Nyligen sedda Wet hot American summer från 2001 var en härligt knasig komedi. Jag fann den ojämn men tillräcklig underhållande för att ge den en god trea. 14 år efter filmens premiär kom så samma gäng ut med en uppföljande tv-serie som fick namnet Wet hot American summer: First day of camp.

Åter igen är det Michael Showalter och David Wain som ligger bakom och de hr fått med sig i princip alla kändisar som var med i den ursprungliga filmen. Många av dem har numera vuxit upp och blivit stora filmstjärnor. Tänker på Bradley Cooper med flera. Dessutom har en drös nya kändisar adderats i stora, små eller cameo-roller.

Serien bygger på två skämt. det ena är att trots att alla skådespelare som redan 2001 var för gamla för att spela 16-år nu är 14 år äldre men de spelar fortfarande 16-åringar. Detta görs med en lätthet och ett leende på läpparna som är uppfriskande. I en lustig scen går en liten rödhårig flicka in på toaletten och upptäcker att hon fått sin första mens och ut från båset skrider en rödhårig vuxen skådespelerska. Kul detalj.

Det andra skämtet är att i princip hela tv-seriesäsongen utspelas under en enda dag. En dag som är lång, lång. Det är inte ett skämt som man skrattar läppen av sig åt men det roar lite i bakgrunden.

Showen har flera riktigt roliga scener där regissören David Wains Yaron kanske är den allra roligaste. Trion David Wain, Michael Showalter och nytillskottet Lake Bell är kanske serien roligaste trio.

Tyvärr är showen minst lika ojämn som filmen var och showen gör dessutom samma misstag som gjordes med Seinfelds avslutningsavsnitt. Den har en handling. Visst det är en meningslös och galen handling, men precis som med Seinfeld blir det inte lika roligt när man försöker hänga upp skämten runt en handling. Här är det en story om hur myndigheterna med president Reagan i spetsen håller på med miljöförstöring som hotar sommarlägret. en andra handling är om Elizabeth Banks Lindsay som deltar i lägret som ungdomsledare men egentligen är en undersökande journalist som letar efter en förlorad musiklegend som för övrigt spelas av Chris Pine.

Njae, detta var inte så värst kul. Jag tror bestämt att jag kommer avvakta med att se andra säsongen Wet hot American summer: Ten years after.

Betyg: 2/5

Trivia: Regissören till Get out Jordan Peele har en liten roll i serien.

Get Out (2017)

Get out är en av de filmer som kommer definiera filmåret 2017. Den är något nytt och spännande och gav mig en helt ny typ av skräckfilmskomedi. Till skillnad från roliga men ospännande filmer som Zombieland eller Shaun of the dead var denna både nervpirrande så att jag knappt kunde andas och oväntad rolig på ett becksvart vis. Stämningen under första halvan kunde skäras med kniv och jag var helt slut i nerverna när filmens idé sent omsider börjades skönjas. Då avtog som brukligt den isande spänningen. Samtidigt är filmen en suverän satir med svart absurd humor. Dessutom har den ett underbart slut som inte går av för hackor. Only in the movies!



Att filmen är skriven och regisserad av en debutant känns mäkta imponerande. Jordan Peele har mest arbetat som skådespelare och framför allt i tv-serier. Nu snart 40 år gammal har han gjort sin första film och den är sensationellt bra i det perspektivet. Det känns som att man är i trygga händer filmen igenom, och då menar jag det filmiska hantverket. Då det gäller känslan från filmens handling är den det motsatta. Att stämningen på festen ute på landet kändes så hotfull att man inte kunde sitta stilla säger en hel del om hur bra filmens regissör är, men också mycket om dagens samhälle.

Skådespeleriet är också världselit och där givetvis Daniel Kaluuya i rollen som Chris står ut. Han har en närvaro som krävs för rollen och det skiner igenom. Förmågan att låta stora tårar bildas och rinna nerför kinden är ovanlig. Bradley Whitford är en gammal favorit och han är också mycket bra i denna film. Det är inte en helt lätt roll han har här. Catherine Keener är ok men inte riktigt lika bra som jag hade förväntat mig. Jag tycker att hon med sitt skådespeleri avslöjar för mycket om sin karaktär. Oklart vad som går fel dock, det är bara en känsla jag fick. Betty Gabriel i rollen som hemhjälpen Georgina var dock ypperlig. Det finns en scen med henne som var en av filmårets scener alla kategorier. Så bra.



En av filmens viktigaste roller är Rose och hon spelas av Allison Williams. Samtidigt som hon gör rollen intill perfektion är hon också förvillande lik Kiera Knightly och det drar trots allt ner lite. Trist med ovidkommande och ovälkomna frågor som rumlar runt i huvudet under titten. Är det samma alien-haka de har kanske?

Och nu kommer vi till handlingen... Nej, det gör vi inte. Se filmen så ospoilad som möjligt. Det är den värd. Se den på bio för att i bästa fall få höra hur publiken lever sig in handlingens bergochdalbana. Detta är en imponerande filmdebut, en mustig blandning av skräck, obehag, komedi, politik, spänning och utlösning.

Jag ger Get out fyra "sunken places" av fem möjliga.

Betyg: 4+/5