Jag firar med att se om alla MCU-filmer som kommit ut efter vår poddning om de 14 första filmerna. Jag började därmed med Guardians vol 2. Jag var inte jätteförtjust i någondera av de två Guardians-filmerna när de sågs på bio. Men med stöd av Thor i Avengers: Infinity War fick jag en mycket bättre känsla för gamängerna i Guardians. Den tredje bästa Chris behövde tydligen lite draghjälp från den bästa Chris för att det skulle landa hos mig...
Jag gillade i alla fall Guardians 2 mycket mer vid denna titt än när jag såg den 2017. Denna gång brydde jag mig inte så mycket om handling och lyckades ignorera den svaga skurken Ego (Kurt Russell), mannen som är en planet. Det kanske funkade bättre i serieböckerna men jag finner honom urbota dum som koncept. Kurt Russel kan vara bra men han var inte tillräckligt charmig för att rädda Ego. Dessutom är hans föryngrade själv en pina att titta på. Urk. Dessa problem kvarstår men lyxen med att se om en film som denna är att man nu kan lägga dessa petitesser åt sidan och njuta av filmens kvaliteter.
Filmens styrka är dess charm och dess humoristiska inslag. Den är inte lika stark inom drama eller karaktärsdrivna känslomässiga scener. Därför är det lite apart att min favoritkaraktär är den enda karaktär i filmen som inte används för humor, Nebula (Karen Gillan). Hennes historia är stark och hon är den enda som skapar riktigt engagemang hos mig. Scener med systern är väldigt bra.
Jag gillar också "den fula" Mantis (Pom Klementieff) och hennes relation med Drax (Dave Bautista). Hennes förmåga är av den klassiska sorten som skapar en herrans massa intressanta situationer. Drax är dock lite för överdriven som karaktär för att funka helt och hållet för mig. Om de bara hade skalat av lite av hans autistiska drag hade han kanske blivit en än starkare karaktär. Hans sorg över sin förlorade familj måste balanseras med den humoristiska typ han är, nu blir han lite för mycket som Långben i Musse Pigg.
Relationen mellan Peter (Chris den tredje) och Gamora (Zoe Saldana) är direkt svag och där har jag samma känsla kvar som efter första titten. Visst, det bränner till lite i A:IW rörande deras relation, men det hela känns påklistrat. Jag känner inget för deras spirande "will they or won't they"-relation.
Rocket (Bradley Cooper) börjar jag dock bli mer och mer förtjust i, trots att han egentligen borde diskvalificeras på grund av fåneri. Till sista har vi väl Baby Groot (Vin Diesel) som såklart kan vara lite lustig här och där, men han är lite lätt överskattad.
Yondu (Michael Rooker) och hans "merry men" är MCU's version av Priates of the Carribean. Lite oklart dock hur mysigt det egentligen är att filmen gör Yondus massmord på sin egen besättning som en skojfrisk scen.
Jag har inget övers för Ego. Det var en osedvanligt trist fiende. Däremot gillar jag de guldfärgade Sovereign med Ayesha (Elizabeth Debicki) i spetsen. Mycket lustiga figurer. Lättkränkta!
Stan Lees cameo var sisådär. Men klart att det hugger till lite i hjärtat när han i en av alla "post-credits" scener utropar "I have so many stories to tell." R.I.P. Stan.
Jag jackar upp filmen från en tvåa till en stabil trea!
Betyg: 3/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar