Denna vecka blir det tre filmer från 2021 som alla är gjorda av noterbara regissörer. Jag inleder med den svagaste av de tre, Licorice pizza från alla filmnördars älskling Paul Thomas Anderson. Jag har lite svårt för PTA och hans pretentiösa anslag till sina filmer. Jag saknar värmen och humorn, eller så finns den där men den går mig förbi. De senaste filmerna som jag känner positivt för är nog Magnolia och Punch-drunk love.
När jag tittar över hans verk känner jag att PTA är något av en "Robert Altman"-wannabe. Eller hur va? Är Magnolia PTAs Short cuts? I vilket fall som helst gillar jag Altman bra mycket mer än PTA.
Här har vi då en semibiografisk dramakomedi om några ungdomars uppväxt i The Valley på sjuttiotalet. Det är en typisk "slice of life"-film. Det händer inte så värst mycket som leder någonstans. Istället bygger filmen till stor del på känslan i filmen och att du som åskådare gillar karaktärerna och deras relationer. Tyvärr fallerar filmen för mig på alla de tre områdena. Jag finner mig helt ointresserad av huvudpersonerna och fann dem snarast lite "annoying", alltså vagt irriterande. Stämningen i filmen är... okeyish. Jag tycker att Tarantino gör det så mycket bättre i "Once upon a time in... Hollywood" så denna känns bara futtig.
Istället är det några biroller spelade av kändisar som piggar upp stämningen litet. Tänker på Bradley Cooper, Sean Penn och Tom Waits (kopplingen till Altman!). Vill också hylla några riktigt najsa låtval från eran; Paul McCartneys Let me roll it och Bowies Life on Mars? poppar upp i minnet.
Filmens huvudperson, och PTAs alter ego får man väl anta, spelas av Cooper Hoffman som är son till den briljante men allt för tidigt döde Philip Seymour Hoffman. Jag förstår att folk vill att Cooper ska vara lika bra som sin far, men det var sannerligen inget jag såg i denna film i alla fall. Grabben kommer säkert få fler chanser då Hollywood premierar denna typ av "connections" men han måste visa mer nästa gång. Den kvinnliga huvudrollen spelades av Alana Haim och hon var supertrist. Det var tråkigt.
Med nöd och näppe en tvåa, men svag sådan!
Betyg: 2-/5
Nej och nej. Tråkigt. Och Altman gillade jag som ung, särskilt Prêt-à-porter, men inte nu längre. Den värsta var Beyond Therapy, ett hatobjekt. Fast Gosford Park är bra, på grund av manuset.
SvaraRaderaHej Anonym och välkommen! Nej och nej? Gissar att du inte heller är så förtjust i denna film, eller menar du tvärtom att det är jag som har missat dess charm?
RaderaJag gillar tidigare Altman som The long goodbye, McCabe & Mrs. Miller, M.A.S.H. och Nashville, men också nittiotalsfilmer som The Player och Short Cuts. The Player är en av mina top-10 filmer genom tiderna. :-)
Aj då. Ja, jag älskade ju filmen och håller fortfarande PTA som en av mina favoritregissörer. Jag tycker dessutom han är snäppet vassare än den gamle mannen (Altman), baserat på de Altman-filmer jag har sett.
SvaraRaderaEn härlig film där man bara hänger med, och hänger med rollfigurerna.
Ja, så kan det ju vara, alla gillar inte samma. för mig är det tydligt att PTA och Altman har olika känsla i sina filmer och jag föredrar den senare. Samt många andra över PTA.
RaderaJag var inte lika förtjust i hänget helt enkelt. :-)
Är i Jojjenitos ringhörna här. Skön film som jag blev lite glad av att se
SvaraRaderaVafalls? På Jojjes lag? Encroyable! ;-)
Radera