1883 - mini series (2021-2022)

Wow, ibland ser man något så bra att man har svårt att finna orden att beskriva vad man just sett. Man blir tyst av det man såg.

Detta, gott folk, är den bästa säsongen jag sett sedan första säsongen av True Detective från 2014. Jag finner inga ord men jag ska försöka i alla fall. 

Serien kanske bäst beskrivs med Elsas egna ord...

Elsa: "I remember the first time I saw it. Tried to find words to describe it, but I couldn’t. Nothing had prepared me, no books, no teachers, not even my parents. I heard a thousand stories but none could describe this place. It must be witnessed to be understood. And yet, I’ve seen it, and understand it even less than before I first cast eyes on this place.

“Some call it the American Desert, others, the Great Plains. But those phrases were invented by professors at universities surrounded by the illusion of order and the fantasy of right and wrong. To know it, you must walk it. Bleed into its dirt. Drown in its rivers. Then its name becomes clear. It is Hell. And there are demons everywhere.”

1883 är Taylor Sheridans mini-serie om pionjärer som söker sig västerut under 1800-talet. Det är den första spin-offen från hans välkända serie Yellowstone. Här möter vi släkten Dutton men fyra generationer tidigare. Serien utspelas 1883. 

Elsa: "We are in the land of no mercy now."

Jag fick höra att den var långsam... Och det är den, ljuvligt långsam men också intensiv och påträngande. Den är dessutom otroligt brutal, både grafiskt men framför allt i sin krasshet inför det som sker med folket vi följer. De har tagit sig in i mig, de lever där nu.

Elsa: "I knew nothing of the horrors that hides in freedom's shadow."

Vi leds av Elsa Duttons interna monolog under resan norrut från Forth Worth. Hennes röst förhäxar mig, tar sig in under huden, in i mitt undermedvetna. Hon beskriver på ett fantastiskt sätt naturen och friheten hon finner därut.

Elsa: "Freedom has fangs."

Allt hon beskriver har två sidor. Naturen är gudomligt vacker, men också gudomligt obarmhärtig. Den är likgiltig inför människors lidande och undergång.

Elsa: "No matter how much we love it, the land will never love us back."

Jag älskar det poetiska och det karga. Känslan av otvunget, naket och utsatt. Serien visar vad det är att vara helt fri från det civiliserade samhället men därmed också helt utlämnad till en miljö som inte bryr sig och där endast de starkaste överlever. Om ens de.

Elsa: "I didn't have the heart to tell her there is no Heaven to go to, because we're in it already. We're in Hell too. They coexist, right beside each other. And God is the land."

Sheridans manus är makalöst. Alla i casten är helt fantastiska med Isabel May som Elsa Dutton i spetsen. Vi har det äkta paret Tim McGraw och Faith Hill som James och Margaret Dutton, Sam Elliott som Wagon Master Shea Brennan och LaMonica Garrett som Thomas... En av de bäst säsongerna tv-serie jag sett.

Elsa: "The best way to know if land is truly undiscovered is to seek words to describe it. When you can't, you know it's virgin land. Untouched by our dirty hands. To see it is to be silenced by it."

Betyg: 5/5

A Star Is Born (2018)

A star is born är en av många filmer från 2018 med musiktema och jag har upptäckt att jag älskar denna genre. Har i och för sig gillat den typen av filmer förr i tiden också, jag kommer osökt att tänka på filmer som Almost famous (2000), Singles (1992), High fidelity (2000), Amadeus (1984), Whiplash (2014) och Crazy heart (2009).

Detta är ju inte den första utan den fjärde versionen av A star is born men jag har inte sett en enda av de tre tidigare. Så för mig var storyn inte känd, jag var helt ospoilad och hade därmed ingen aning om vilken riktning handlingen skulle ta efter halva filmen. Lady Gaga och Bradley Cooper är fantastiska i denna film. Coopers Jack är en kopia av Eddie Vedder och Lady Gaga har jag nog aldrig sett så osminkad som hennes Ally är i denna film. De har båda otrolig närvaro och deras personkemi är supernajs. Första halvan av filmen är fantastisk och jag slukar filmen med hull och hår. Musiken är helt perfekt, precis den typ av musik jag gillar. Mer om det nedan.

Tyvärr tappar filmen betänkligt under andra halvan då filmen fokuserar mer på Jacks problem och bara antydningsvis problematiserar Allys karriär. Jag hann under titten "känna" att filmen skulle ta en helt annan väg, men det var ett falsarium. Jag trodde att det stora dramat skulle handla om Allys artistiska integritet, dvs en kamp mot managern och bolagets vilja att göra henne till en massproducerad och syntetisk popprinsessa. Under första halvan av filmen kändes Ally så otroligt verklig. Kudos till Lady Gaga för hennes skådespelarinsats. Under andra halvan kändes Ally mer och mer konstgjord. Det hade varit mer intressant om filmen handlat om hennes framtid som artist, och om kampen för att hon skulle kunna bli en unik egensinnig artist. Det finns gott om dem i verkligheten men tyvärr tror jag att det finns än fler som blir manglade av "systemet" och förbrukade spottas ut för att kastas på tippen.

Med nuvarande story fick vi en redan berättad historia om alkoholism. Visst, det blev en stark sista scen med Lady Gagas ansikte i tårar vilken såklart var jättefin. Hon spelad in scenen precis efter hon besökt, men inte hunnit till, en nära väns dödsbädd. Men jag hade heller valt "min" andra halva av filmen.

Åter till musiken. Det var så lustigt för när jag såg Jacks band tyckte jag att jag kände igen killarna. Allra först tänkte jag att sådana där countryrock-snubbar ser väl likadana ut allihopa, men sedan la jag ihop ett och ett. Det var ju för tusan Lukas Nelson & Promise of the Real! Jag har sett dem live i Dalhalla och då som kompbandet bakom Neil Young. Neil har spelat med dem på några studioplattor och flera turnéer. Promise of the Real. Damn! De unga killarna i bandet har med stor tydlighet vitaliserat Neil och jag är den förste att applådera deras samarbete. Nu till sommaren ska jag och Sir Per åka till London och se Neil Young med Promise of the Real spela i den stora konserten i Hype Park.

Bradley Cooper har dessutom sagt att han baserade Jacks gitarrspel och "tone" på Neil Youngs spelstil. Nu är han ju ingen Neil Young på gitarren, haha, men ta mig tusan om jag inte kan höra vissa likheter ändå. Inte undra på att jag fann mig som fisken i vatten när jag såg denna film! Jag älskar den, mesta av den, en del av den, äh, jag älskar den helt enkelt!

Jag ger den en solid fyra.

Betyg: 4/5

The Hero (2017)

Ibland stöter man på de där filmerna som talar direkt in i hjärtat på en. Det kan vara en specifik sinnesstämning, ett minne eller något som kan kopplas till egna personliga erfarenheter som skapar avenyn in i känsloregistret. Det verkar som att det ofta är amerikanska independent-filmer som gör detta. Därför väljer jag gärna från den sektionen på filmfestivalen. Dagens film The hero låg i och för sig i sektionen Icons (pga Sam Elliott antar jag), men det är uppenbarligen en American Independents. Sam Elliott spelar en sjuttioenårig westernskådespelare i nedförsbacken på andra sidan av sin karriär. Nu för tiden tar han jobb som röst i reklamfilmer och röker på med sin kompis.

Egentligen inför inte denna film något nytt på arenan. Det är gammal skåpmat. Men som så ofta med konst handlar det om hur bra genomförande är. Visst filmen har ingen ny gimmick, ingen twist som blåser iväg dig eller annat extraordinärt. Den är bara svinbra rätt upp och ner.



Filmen utspelas under dagarna efter Lee fått besked från sin doktor att han har en allvarlig cancer och inte så många år kvar att leva. Samma gamla problem som allt för många familjer har fått och kommer få uppleva. Det är smärtsamt och hur man reagerar i den situationen är säkert lika varierande som det finns antal personer på jorden. Lee har svårt att berätta för sin familj, dottern Lucy och ex-frun Valerie.

In i hans liv kommer så Charlotte Dylan. Hon är ung men verkar inte bry sig om åldersskillnaden. Hon är fräsig och har skinn på näsan. Vi följer dem under några omvälvande dagar. Laura Prepon, känd från That 70's show, spelar Charlotte och hon är helt magisk i denna lilla roll. Inget flashigt men en massa små detaljer i hur hon för sig, miner och uttryck. Hon har vuxit upp rejält, är nu drygt 35 år och hon påminner mig s starkt om Ashley Judd och sämre doppelgängers kan man ju ha! Laura är som Ashley Judd med en nypa Mila Kunis som jag skrev på twitter.



Sam Elliott har en fantastisk röst. Det är som att han definierar westernmyten med rösten. Otroligt. Här får han också spänna skådespelarmusklerna med en stor variation. Han är med i princip varje scen i hela filmen. Damn, jag gillar honom. Filmmanuset är enligt imdb trivia till stor del baserat på Elliotts liv även om han nog inte har blivit diagnostiserats med cancer så vitt jag vet.

Kompisen Jeremy spelas av Nick Offerman och jag visste att jag sett honom förut men jag kunde inte placera honom. Men damn, det var ju han som spelade familjefadern och polisen Don i We're the Millers. Bra komedi det för övrigt.

En av filmens mest upphetsande trivian är att Lees ex-fru spelas av Katharine Ross, ni vet Dustin Hoffmans kärlek i The graduate. Hon spelade också den cyklande tjejen i Butch Cassidy and the Sundance Kid. Dessutom är hon och Sam Elliott gifta i verkliga livet! Hon kom såvitt jag förstår ut ur pensionering för att spela denna roll.

En av festivalens bästa filmer! Jag ger The hero fyra starka dödsdomar av fem.

Betyg: 4/5

Tombstone (1993)

Tombstone är en av många filmer om den legendariske sheriffen Wyatt Earp (1848-1929). Jag vet att jag sett filmen tidigare eftersom jag så tydligt kommer ihåg Val Kilmers porträtt av den lungsjuke Doc Holliday. Ett porträtt som än idag är fantastiskt. Filmen är från 1993 och jag var vagt undrande om jag efter denna titt skulle behöva uppdatera min topplista för året i fråga.... Men oroas icke. Det kommer sannerligen inte behövas.

Detta är en sablans lång film... kändes det som. Den är bara två timmar och tio minuter. Det är egentligen en biografi förklädd till western. Den första timmen är helt ok om än väldigt utdragen. Bröderna Earp slår sig ner med fruar (inga barn dock i denna film) i Tombstone och blir snart indragna i ett bråk med den ökända ligan som går under benämningen "The Cowboys" med bland annat Johnny Ringo som en av ledarfigurerna. Detta banditgäng lever dock helt öppet i samhället oavsett hur många brott de begår. Lite som Liberty Valance och hans hejdukar gjorde för övrigt.

Tombstone är framför allt för lång. Den innehåller långa partier om Wyatts sugenhet på en mörkhårig skönhet vid teatern (spelad av Dana Delany som vi såg i The housesitter). Hans fru är en osympatisk opiumjunkie, skådespelerskan Dana Wheeler-Nicholson såg vi för övrigt i serien Friday Night Lights också. Om de hade klippt ner filmen till cirka 90 minuter hade den blivit bättre tror jag.

Den stora svagheten är att första timmen spenderas till att bygga upp spänning inför en förväntat explosiv avslutning. Earp-bröderna och Doc Holliday gnabbas och småbråkar med Curly Bill, Johnny Ringo, Ike Clanton och The Cowboys mest hela tiden. Men under andra halvan blir vi lurade på konfekten. Vi får en långt från tillfredsställande slutfajt mellan Doc och Ringo men i övrigt sker det mesta av våldet i dåligt klippta collagesekvenser, ofta med närbilder så att man inte ens kan se vilka som blev skjutna.

Mitt i filmen får vi se incidenten vid O. K. Corral utan att den scenen får speciellt mycket plats eller betydelse. Sen finns en scen när Wyatt stormar hals över huvudet över en flod får att förgöra Curly Bill. Men i övrigt är detta en pratfilm. Som biografi är den dessutom ganska tunn.

Det som filmen gör bra är en enda sak, eller en skådespelare rättare sagt - Val Kilmer. Hans Doc Holliday är till och med otroligt bra. Filmens bästa scen var den i spelsalongen då Johnny Ringo mästrade med sina pistoler och Doc efteråt förlöjligade honom genom att härma honom med ett spritglas.

Men vad tusan tog Kate vägen? Docs flickvän. Klipptes hon bara bort under andra halvan eller? Drog hon med pengarna? Oklart.

Filmen kommer inte hota någon av mina toppfilmer från 1993. Som ibland händer i Hollywood har denna film en tvilling i Kevin Costners Wyatt Earp som kom året efter. Den är groteskt nog ännu längre och klockar in på tre timmar och tio minuter. Jag är mycket osäker på om jag har sett den, men jag får väl ta mig an den någon gång antar jag. Speltiden gör att jag tvekar dock.

Tombstone hade en del bra scener, fler i inledningen bland annat, men tempot dras ner om och om igen under de partier då den mer liknar ett kärleksdrama, ett svagt sådant.

Jag ger Tombstone två snygga mustascher av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Grandma (2015)

Jag hörde om Grandma på någon podcast och uppfattade den som en komedi. När jag nu satt mig ner med filmen visade det sig att det inte var hela sanningen. Detta är en av de där typiska dramakomedierna inom American Independent-genren. Filmen är skriven och regisserad av Paul Weitz som kanske är mest känd för sitt filmmanus till About a boy. Han har på den senare tiden varit med och skapat den angenäma tv-serien Mozart in the jungle.

Vad som fångade mig med Grandma var att huvudrollen spelas av Lily Tomlin. När jag hör hennes namn tänker jag direkt på Robert Altman's Short cuts där hon gör en strong insats som en av många huvudkaraktärer. Här i Grandma spelar hon Elle som hjälper sin dotterdotter i en stund av knipa. Elle är en riktigt arg kvinna med hjärtat på rätt ställe. Hon är som en arg gammal gubbstrutt men i kvinnlig form. Dotterdottern Sage spelas av den för mig okända nittonåringen Julia Garner. De har en bra personkemi sinsemellan.

Historien utspelas i Los Angeles under en enda dag. Elle och Sage åker från plats till plats, från person till person i Elles gamla amerikanare för att fixa fram pengarna. Filmen påminner mig en hel del om Tangerine, fast med en touch av American Independent. Färgerna är mer naturliga, det är inte lika varmt och vi får en mer intellektuell dialog. Vissa delar av historierna överlappar mer.

Grandma var en glad överraskning. Den är kort men naggande god och helt klart värd en titt. Om inte anat för Lily Tomlins skådespelarinsats. Den är jättebra.

Jag ger Grandma tre sönderklippta kreditkort av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Road House (1989)

Anledningen till att jag tog med Road House bland mina filmer är lite eljest. Filmen var jag inte direkt sugen på men jag hade läst någonstans att filmens "audio commentary" med Kevin Smith och Scott Mosier skulle vara mycket underhållande. Detta ville jag lyssna på och därmed kom filmen med i projektet. Två gånger om dessutom eftersom jag såg filmen först med det vanliga ljudspåret.

Först några ord om filmen, skrivna före jag tittade och lyssnade på kommentarspåret. Jag hade vaga idéer om vad filmen var för något. Var det en actionfilm med Patrick Swayze? Kanske lite åt komedihållet? Men nej, detta vara en nykter och seriös actionfilm med allvar i blicken. Patrick Swayze spelar Dalton i en modern western. Istället för en tystlåten sheriff som kommer till en liten stad som inte är värdig honom är Dalton en rättskipare på den lokala baren. Dalton är stoisk och lugn. Han utövar tai chi och är en bad ass som syr sig själv i överarmen utan bedövning efter han blivit knivad som en annan John Rambo.

Det lustiga är att all denna hårdhet och western-vajb utspelas i en hyperåttiotalistisk miljö med hysteriska frisyer, poppig musik, bara överkroppar och pastellfärger så långt ögat når. Lite lagom anakronistiskt alltså. Det känns hela tiden som att filmen balanserar på gränsen till att bli patetisk. Det är antagligen det som Kevin Smith gillade förresten. Jag var allmänt underhållen hela vägen. Sam Elliot som en gammal mästare till Dalton var bra som vanligt, sentuff. Men som helhet var detta inte mer än "helt ok". Det som var kul med filmen är att den blandar så friskt mellan allvar och cheesy-ness.

Nu dags för kommentarspåret... Hur var det och hur skulle jag då uppleva filmen något annorlunda?

Kevin Smith och Scott Mosier fick frågan om de ville spela in ett audio commentary efter att de pratat om Road House i deras kommentarspår för Clerks jubileumsutgåvan. De har en störtskön jargong och det är supermysigt att lyssna på dem. De är pålästa och de har med sig en massa information utskrivet på papper (wtf?). En bit in i filmen börjar de köra Dalton-skämt där de återanvänder Chuck Norris-skämt fast om Daltons i Norris ställe. Det blir roligare och roligare desto länge de kör dem. Och de kör dem hela kommentarspåret ut, de slänger in Dalton-ismer lite då och då.

Jag hade kanske väntat mig lite mer upprörande eller extrema uttalanden av Smith och Mosier men det var väldigt belevat. ett mysigt och underhållande kommentarspår helt enkelt.

Tillbaka till filmen... Nej, det var kanske inte den bästa åttiotalaren jag sett men den har något frejdigt och naivt över sig som ändå är ganska charmerande. Och den har en monstertruck!

Jag ger Road House två round kicks av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Draft Day (2014)

Ali: How is it that the ultimate prize in the most macho sport ever invented is a piece of jewelry?

En av säsongens största matcher spelas ikväll då Denver Broncos (6-1) möter New England Patriots (6-2) på bortaplan. Det är sextonde gången de legendariska quaterbackarna Peyton Manning och Tom Brady möts. Låt oss alla hålla tummarna för att de goda vinner. Vi är nu nästan exakt i mitten av grundserien av 2014 års NFL-säsong. NFL draften 2014 hölls på Radio City Music Hall i New York City i maj månad. Houston Texans hade första-picket och valde DE Jadeveon Clowney, Atlanta Falcons valde OT Jake Matthews med det sjätte picket och Tampa Bay Buccaneers valde WR Mike Evans med det sjunde picket.

Filmen Draft day utspelas under första dagen i NFL draften 2014, fast i en parallellvärld. Vi får följa Cleveland Browns General Manager Sonny Weaver Jr (Kevin Costner) som dealar och wealar, kämpar och våndas, tänker och känner efter vad han ska göra under den så kritiska draften.

NFL har uppenbarligen hjälpt till en massa i produktionen denna film och det är kul att se. Jag tycker att det förtar en hel del av känslan när filmer om NFL måste hitta på låtsaslag för att de inte får tillstånd av NFL att göra det på riktigt. Any given Sunday är en av de filmerna, den är bra men den hade kunnat vara  ännu bättre. Nu är till och med NFL Commissioner Roger Goodell med i Draft day. Dessutom ser vi en massa journalister och gamla spelare från det riktiga NFL. Resten av filmens handling är ren fiktion. Det blir en ganska skön mash-up mellan dagens profiler inom NFL och rent påhitt.

Filmen påminner givetvis en hel del om Moneyball. Denna känns dock lite mer lättviktig. Dessutom tror jag att Moneyball förutom vissa konstnärliga friheter var ganska trogen historien, vad som verkligen hände. I Draft day sker en del ganska sensationella saker, varav några är lite svårt att tro på. Både en och två av de inblandade GM:arna beter sig naivt och det förtar känslan lite. Browns head coach Penn (Denis Leary) beter sig också som en barnunge. Visst finns det kanske fall i historien där spektakulära saker har hänt runt verklighetens drafty day, Saints trade för att kunna plocka upp RB Ricky Williams kommer snart till minnet, men storyn i Draft day känns ändå krystad och mer amatörmässig än hur verkligheten egentligen är.

Oki, vad hände då, hur var historien om Ricky och da Saints? Head coach Mike Ditka tradade upp i draften 1999 och tog Ricky Williams med det femte picket. I utbyte för detta fick Washington Redskins alla Saints draft picks '99 plus första-picket och tredje-picket i draften året efter. En humungus trade och helt galen om du frågar mig. Omslaget på ESPN magazine kort därefter var mycket talande... Coach Ditka la alla sina ägg i en korg, for better or worse... Hur det gick? Nja, Williams var en helt ok RB men spelade bara tre säsonger i laget innan han blev tradad till Miami Dolphins för fyra draft picks inklusive två förstarundor... Ja, så det var kanske inte så himla illa pinkat av Ditka ändå...

Nåväl, ibland överträffar verkligheten fantasin, men inte riktigt i detta fallet. Draft day är en underdogstory med en mysfarbrorlig Kevin Costner i huvudrollen. Den är snyggt gjord och berättad i ett rappt tempo. De nästan två timmarna flög fram. Jag älskar ju NFL och för mig var filmen mycket intressant, men för er som inte har en aning om vad jag pratar om när jag säger dime defense, sacks, interceptions, naked bootlegs eller two points conversions kommer kanske denna film inte kännas riktigt lika intressant.

Jag ger Draft day tre picks av fem möjliga.

Betyg: 3/5

A piece of jewelry

10 notabla draft picks i Denver Broncos history:

Terrell Davis (30), RB, 1995, sixth round
Shannon Sharpe (84), TE, 1990, seventh round
Tom Nalen (66), C, 1994, seventh round
Al Wilson, LB (56), 1999, first round
Von Miller (58), OLB, 2011, first round
Ryan Clady (78), OT, 2008, first round
Demaryius Thomas (88), WR, 2010, first round
Steve Atwater (27), SS, 1989, first round
Karl Mecklenburg (77), LB, 1983, round twelve
Rulon Jones (75), DE, 1980, first round

Rod Smith (80), WR, 1994 - undrafted