Andor - Season 2 (2025)

Jag har inte varit ett större fan av Disneys hantering av Star Wars. Deras live action tv-series har inte varit speciellt bra. Jag lägger skulden på ledningen av Disney Star Wars.

När det gäller filmerna under Kathleen Kennedys horribla ledning har det mestadels varit svårartat uselt med ett undantag som heter Rogue One: A Star Wars Story från 2016.

Det är mest för koppling mellan Andor och just rogue One som gjorde att jag drog av plåstret och kollade på andra säsongen av Andor. Jag hade också hört att den skulle vara bra, ta i trä.

Ok, ja detta var kanske det bästa bland tv-serierna. Jag såg första Mandalorian och tyckte det var milt spännande att se världen komma till liv. Den enskilt bästa delen av Mandalorian var avslutningen av andra säsongen. Säsong tre tror jag att jag inte ens brytt mig se.

Första Andor då? Den var hyllad men jag fann den ganska tråkig. Jag hoppades på bättre i S2.

Problemet med Andor är att Cassian, Bix och Wilmon är tråkiga platta figurer som jag inte bryr mig om. Samma sak med det onda laget; Syril, Dedra och alla deras chefer, jag finner aldrig någon anledning att bry mig om dem mer än att de är device för att skapa stämning.

Andor och speciellt säsong 2 lever i mitt huvud på i princip tre karaktärer vilka jag skulle velat se så mycket mer av; seriens "Scarlet Pimpernel" Luthen (Stellan Skarsgård), den stenhårda och spännande Kleya (Elizabeth Dulau) samt politikern som riskerar allt för rebellerna Mon Mothma (Genevieve O'Reilly). Jag skulle velat se en säsong som fokuserade på dessa tre och deras gärningar och där Cassian och de andra endast dyker upp lite då och då. Nu är säsongen balanserad helt tvärtom. Jag fann aldrig Cassians moraliska beslut eller actioninriktade stordåd som speciellt gripande. De övriga figurerna vi får följa var än mer menlösa. Men Luthen, Kley och Mon de gjorde allt det "roliga" under denna fas av motstånden mot Palpatine. Det är de som är de riktiga hjältarna!

Säsongen inleds BBY 4 och vi får tre avsnitt per år. Ett kul grepp att stega ner mot starten av Rogue One, men också något av en antalogi vilket innebär tre årslånga hopp i berättelsem. Momentum stoppas om och om igen.

Den sista fjärdedelen fokusera äntligen mer på Luthen och Kleya än Cass och Bix. De tre avsnitten var det bästa av denna serie och det bästa Star Wars tv-serie jag sett, vid sidan av sista avsnittet av Mandalorian S2.

Första delen, BBY 4, är mer eller mindre redan glömd förutom en härlig scen i slutet av Ep 3 under bröllopet när Mon efter ett kort ödesdigert samtal med Luthen inte vet vad hon kan göra mer än att dansa. Tyvärr är den så starka scenen korsklippt med något meningslöst från en jordbruksplanet. 

Andra delen, BBY 3, är episoder 4-6 och de är också trista förutom en scen i slutet av sjätte avsnittet när Kleya skulle ta bort avlyssningsapparaten från ett antikt föremål samtidigt som fienden är i rummet. Upproret på Ghorman som taget ur en film om den franska motståndsrörelsen under andra världskriget var kanske väl menat men usch så icke spännande det var. Till sist fick Bix sin hämnd mot elak man som torterat henne. Varför de klippt ner den sekvensen så förtvivlat fattar jag inte. Med tanke på hur svag historien varit under de första sex avsnitten kunde man tänkt sig att de gjort en större sak av detta. Vi kunde fått en mycket längre och mer spännande berättelse om hur Bix och Cassian kunde bli ensamma med honom, en lång scen med en obruten konversation mellan Bix och monstret, förväntningen inför slutet är spänningen (!) och inte minst att vi kunde fått se lite mer av hämnden...

Den tredje delen, BBY 2, är lite lite bättre. Dels gör Alan Tudyk entré och det är pluspoäng såklart. Allt om Ghorman är olidligt, men Mon Mothmas eldiga politiska tal och efterföljande flykt där Cassian räddar henne var spännande på riktigt. Tyvärr orkade showen inte fullfölja med en komplett fritagning. Just när det såg som mörkast ut så var de helt plötsigt ute på trappan ner till plazan långt från soldaterna. Jaha, det gick ju smidigt...

Ok, så kommer vi till den fjärde och sista delen, BBY 1, tre bra avsnitt och den del av säsongen som jag faktiskt fick lite, lite old school feeling som om detta vore riktiga Star Wars. Ep 10-11 med Luthens död, Kleyas origin story och hennes uppoffring är magnifik. Döm om min förvåning! Showen kan ju när de bara väljer att fokusera på rätt saker. Men too little too late i mina ögon.

Tyvärr fick jag inte min lilla förhoppning uppfylld om att Andor S2 skulle knyt an direkt in i Rogue One (så som Rogue One gör in i Episode IV). Men den kommer ganska nära, och precis som Patrik förutspådde var jag tvungen att se om Rogue One direkt efter jag avslutat säsongen. Så, javisst det finns något här. Tre riktigt bra avsnitt och spridda bra delmoment ur avsnitten 3, 6 och 9. Man får vara nöjd med det lilla man får.

Betyg: 2/5 

Superman (2025)

Jösses vilken gojja. Man kan sannerligen konstatera att "yours truly" inte synkar med James Gunns humor och blanding av tonaliteter, speciellt i hans senaste alster. 

Jag är oftast inte intresserad av den tråkige Stålmannen som är omöjlig att döda. Det enda som dödas i hans filmer är alla former av "stakes". Men med det sagt har jag ändå koll på vad han står för. Här har vi en film som på ytan är en film om "stålis", men som under ytan är något annat. Glöm hjärta, uppriktighet och patos.

Jag tog mig an filmen för jag ville se vad Gunn fått Nathan Fillion att gå med på den gång. Kunde vara kul tänkte jag, men Fillion är en av många otroligt tråkiga element i denna  film.

Nej! Jag ids inte skriva mer om denna skitfilm så jag citerar istället några recensenter jag följer. De sammanfattar vad jag kände i magen rörande filmen...

Sam Van Hallgren (Letterboxd):

"Zero stars, an abomination.

This was like watching that sadistic neighbor kid from Toy Story steal, dismember, and torture your most beloved childhood toy.

And not just dismember and torture, but make your toy behave in ways that were not only wrong and unsettlingly perverse, but in ways that felt counter to their very essence.

Placing Superman in a geopolitically complex world is probably a fool’s errand (in addition to being No Fun At All), but when doing so requires us to believe that Supes/Clark - whose most underrated superpower is his cleverness - is a political nitwit (and defensive and shouty to boot), well, you lost me in act one.

It’s also clear that James Gunn is not for me. His sense of humor is of the Nothing is Sacred kind. But, sorry, Superman is sacred. Gunn gestures at Superman’s iconographic power, but he lacks the reverence. 

Or, if I’m being generous, I’d say that I guess there can be all kinds of Superman movies and I just hated this one."

Josh Larsen (Larsen On Film):

"Superman, the character, is corny, earnest, and kind. Superman—as written and directed by James Gunn—is “cool,” callous, and cruel. It’s an irreconcilable difference the movie cannot overcome.

You may not notice this at first. In David Corenswet, the film has a likably handsome face in the traditional Superman mode, with a gee-whiz temperament to match. (Corenswet doesn’t use the word “swell,” as Christopher Reeve did in 1978’s Superman, but he does toss off a “golly” here and there.) And Gunn, veteran of all three Guardians of the Galaxy films, employs peppy punk songs and bright, primary colors (the latter likely to distinguish this installment from the grimly gray Man of Steel and Batman v Superman: Dawn of Justice). But this is also a Superman film that includes a lethally “comedic” game of Russian roulette; an alien baby held hostage in a black-site prison; a robot repeatedly stabbing itself in the head; and Krypto the Superdog forced to run endlessly on a treadmill in pursuit of digital squirrels. (After all the animal torture in Guardians of the Galaxy Vol. 3, I’m not sure what Gunn has against pets.)

Let’s consider one Superman sequence in particular. After Lex Luthor (Nicholas Hoult, sweating in an underwritten take on the villain) detains Superman and takes him to the aforementioned torture site, Lois Lane (Rachel Brosnahan) teams up with superhero Mr. Terrific (Edi Gathegi) to rescue him. Arriving to face a squadron of mercenaries, Mr. Terrific unleashes a protective “T-Sphere” around Lois while he uses a variety of proprietary projectiles to take out the bad guys. Gunn and cinematographer Henry Braham enclose us in the sphere with Lois, employing an extended, swerving, single take to match her perspective as the action swirls around her. Add Noah & The Whale’s bopping “5 Years Time” to the soundtrack (“Fun! Fun! Fun!”) and it’s almost as if Lois is having her own IMAX movie experience. When the carnage is over and the bubble pops, she—and we—are clearly meant to be wowed, only able to utter an admiring “Holy shit!” as we gaze upon the bodies (some dead?) strewn about. Killing is rarely as clever as it is in a James Gunn film.

Like Corenswet, Brosnahan seems fully capable of anchoring a decent Superman movie. But aside from an early, extended conversation sequence, which means to bring us up to speed on their entire relationship history and dynamics in one scene, they’re not onscreen together much. Gunn’s strategic decision to begin this Superman installment in media res is a smart one, given how many iterations we’ve already had, but the movie still lacks the emotional and character context necessary to make us feel as if any of this is worth our investment.

Indeed, Gunn’s Metropolis hardly seems worth saving, given the the jokey violence, petrified pets, bullied women (poor Sara Sampaio has to endure endless humiliations as Luthor’s girlfriend), and blowhard superheroes (Nathan Fillion also appears as a one-note Guy Gardner/Green Lantern). By the movie’s merciful end, you wonder what a nice guy like Superman is doing in a mean place like this."

Betyg: 1/5

Disenchanted (2022)

 

Enchanted kom 2007 och den var en mycket positiv överraskning för mig. Amy Adams i sitt esse som Disneyu-prinsessan som dyker upp som "Live action"-figur i New York City var underbart. Jag var sugen, förväntansfull och lite, lite orolig för magplask när uppföljaren nu dök upp hela 15 år senare. Sablans vad tiden går fort...

Och om det inte var känt tidigare kan vi nu slå fast att Disney kan trolla! Denna gång har de trollat bort all magi från den första filmen och gjort uppföljaren Enchanted fruktansvärt dålig. Usel. Bra trolleri ändå Disney, bra trollat med oss i publiken.

En kort bit in i filmen efter Giselle och hennes familj flyttat ut i förorten fick filmen en liten vajb av WandaVision men den försvann snabb. Så kul skulle vi tydligen inte ha det.

Är det roligt med en gråtmild Amy Adams? Hon kör en tillgjord ljus röst och verkar vara på på gränsen till gråt filmen igenom. Hur tusan tänkte de här?

Idén är trots allt ganska intressant. Via förvecklingar blir Amy Adams Giselle en ond häxa, och allt håller på att gå åt skogen. Men tyvärr går ju detta inte för sig. Istället för att gå hela vägen låter de Giselle vara ond men egentligen snäll och det snälla vinner och allt blir bra igen... det vill säga blir dåligt igen eftersom det var det filmen var innan hon blev ond-fast-god.

Denna film har till skillnad från första filmen absurt många sånger. Det är ju trots allt Disney. Fast inte Disney med lite nya alternativa idéer som i Enchanted utan trista "gamla" Disney. Och tyvärr är sångerna inte fyndiga med blinkning i ögat utan smöriga så in i bomben. Urtråkigt. 

Den enda som fortfarande är rolig är James Marsden som sagoprinsen Edward. Amy Adams är osannolikt svag med tanke på vad hon kan. Patrick Dempsey är som vanligt trist och nykomlingen Maya Rudolph är usel. Generellt sett är birollskaraktärerna undermåliga i denna film, något som bland mycket annat var en styrka med den första filmen.

Mycket stor besvikelse.

Betyg: 1/5

Oddball (2015)

Jag fick upp ögonen för filmen Oddball via ett naturprogram på TV där de pratade om hur vakthundar användes för att skydda dvärgpingviner från rävar i södra Australien. Bakgrunden var att räven nästan hade utrotat dvärgpingviner som har sin häckningsplats på Midle Island på vadavstånd från kusten nära staden Warrnambool, Australien. Filmen som alltså bygger på verkliga händelser är en snällisfilm med för mig okända skådespelare förutom Firefly-hjälten Alan Tudyk som gör något av ett gästspel här.

I handlingens centrum står en bonde som använder hundar av rasen maremma (Maremmano abruzzese) som vakthundar mot räven som slår hans höns. När det blir klart att räven också håller på att ta kål på dvärgpingvinerna kommer bonden på att använda hundarna som vakt på ön. Med lyckat resultat!

Detta är en gullig film, perfekt för hela familjen. Filmen har ett varmt hjärta och är lätt att avnjuta med en hel del knasig humor då bonden i fokus och hans hund är något klumpiga och dråpliga.

Jag hade kanske önskat få se lite mer om hur idén uppstod, och hur de genomförde detta lyckade experiment. Nu blev fokus på människorna i familjen och yttre konflikter med onda valåskådare och en lite fånig men väntad kärlekshistoria på sidan.

Betyg: 2/5

Done the Impossible: The Fans' Tale of 'Firefly' and 'Serenity' (2006)

Done the impossible är en dokumentär om fans till tv-serien Firefly gjord av fans till tv-serien Firefly. Den kom ut 2006 och täcker in perioden efter tv-seriens nedläggningsbeslut av kanalen FOX. Det är mycket ryggdunkande och självförhärligande av fansen till serien, men det är också överraskande mycket av filmen som består av intervjuer och deltagande från skapare, skådespelare och folk bakom kulisserna till serien och långfilmen Serenity (2005).

Både Joss Whedon och Tim Minear intervjuas. Tims delar känns mer seriösa. Joss däremot har de fått tag på på golvet på någon stor convention (kan det ha varit Comic Con?). Adam Baldwin (Jayne) är presentatör och värd för hela dokumentären. Dessutom återkommer flera klipp med intervjuer med Jewel Staite (Kaylee), Morena Baccarin (Inara), Alan Tyduk (Wash), Nathan Fillion (Mal), Ron Glass (Book) och Christina Hendricks (Saffron). Av folk bakom kulisserna som deltar i filmen syns seriens kompositör Greg Edmonson samt producenter till Serenity från Universal Mary Parent och Christopher Buchanan.

Andra random folk som dyker upp i kortare intervjuer är James Gunn (som senare gjort Guardinas of the Galaxy-filmerna), Rafael och Yan Feldman (Fanty och Mingo från filmen), Tracy Hickman och Margaret Weis som gjort Firefly the Role Playing Game och författaren Orson Scott Card (Ender's Game).

Men en stor del av filmen lämnas åt fans av alla de olika slag. Det är allt från folk som bara berättar om vad serien betytt för dem personligen, till fans som arbetat med "guerilla marketing" för att få serien att återuppstå efter nedläggningen, till folks om varit med och gjort fans films eller deltagit på conventions i olika roller.

Jag pendlade mellan att tycka att de var gulliga till att vilja ta fram skämskudden, lika mycket för att en del fans var helt hysteriskt känslosamma som en självmedvetenhet om att jag själv är en del av denna skara fans. Jag har ju podden, deltagit på en Firefly/Serenity convention i London 2006 och allt annat jag hållit på med.

Detta är en dokumentär som endast vänder sig till oss som gillar serien. Den berättar inget om seriens uppgång och fall och återuppståndelse från ett perspektiv som skulle vara intressant för den oinvigde. Detta är ren och skär introvert betraktelse om fansen och deras hjältar.

Jag gillar den!

Betyg: 3/5

Jag och Johan pratar om dokumentären i näst sista avsnittet av Fireflypodden.

Selfie!!

Rogue One (2016)

Den nya Star Wars-filmen är ju inte episode 8 utan den första specialfilmen. Detta är mycket spännande. Skulle det betyda lite friare tyglar med avseende på form och innehåll? Jag hade hållit mig väldigt ospoilad inför dagens visning. Jag visste inte ens om filmen hyllats eller sågats av fansen. Det enda jag visste var att detta utspelas precis före A new hope inleds. Det var också spännande. Hur fick rebellerna tag på ritningen över Dödsstjärnan? Och var är alla dessa rebellhjältar under episode 4-6?

Filmen inleds mäktigt utan den ikoniska Star Wars-fanfaren. Vi kastas in i en mörk och regnig värld och den första vi ser är dansken Mads Mikkelsen. Han är äcklig. Nåja, vi får i alla fall oss till livs en liten origin-story om filmens hjältinna Jyn (Felicity Jones). Sedan drar filmen iväg i ett högt tempo om Imperiet, Alliansen, rebeller och extremister. Det är onödigt rörigt. Inte för att jag inte hänger med utan för att det tar från det viktiga i dessa filmer, karaktärerna. Det är ett av de problem som den usla Star Wars-filmen med nummer I som också lider av - onödigt röriga och komplexa politiska historier som är helt meningslösa.

Jyn är intressant men hon är inte super-duperbra. Man måste kanske inte jämför med förra årets suveräna The Force Awakens men det är lätt hänt och då är tyvärr Jyn en klart svagare karaktär än Rey. Det gör att hela Rogue One inte känns lika mycket i hjärtat.

Detta är inte den bästa Star Wars-filmen, långt därifrån. Men den är totalt sett riktigt bra. Den introducerar en lite mörkare och hårdare värld (givetvis helt utan blod dock vilket var förväntat).

Jag kommer med stort intresse se om filmen så snart den släppts på plastbitar men efter denna första titt känner jag tydligt att filmen saknar partier där den får ANDAS. Var var de lugna scenerna där vi lär känna och lär oss känna för huvudkaraktärerna? Det är ett fasligt tempo hela vägen och om man ska lyfta en sak som är så bra både med A new hope och The Force Awakens är att de filmerna får andas och inte känns stressade.

En film som denna behöver också en bra och tydlig villain och tyvärr är väl inte Director Krennic den mest karismatiske skurken vi sett. Han var slätstruken på ett sätt som gjorde att jag inte brydde mig om vi fick se mer av honom eller ej. Helt tvärt om jämfört med Kylo Ren alltså. Men det var givetvis otroligt bad ass närhelst Darth Vader var med. De hade med honom perfekt mycket. Jag var lite orolig över att de skulle ha med honom för mycket.

Under en majoritet av filmen kändes den bra men lite åt det "helt okey-iga" hållet. Det lutade åt en trea. Men sedan kom den sista tredjedelen. Filmen har en fantastisk avslutning med speciellt de allra sista scenerna som knyter an till A new hope. Jag blev helt tårögd då Princess Leia dök upp, datorgenererad eller ej. Hela sekvensen med Darth Vader som bordar det första skeppet och hur rebellerna kom undan var en snygg lösning. Jag stormysde och tårades upp samtidigt.

Jag hade spekulerat i hur det skulle gå för rebellerna. Då de upplevs som helt okända för rebellerna i Episode 4-6 kunde man ju räkna ut det enkelt. Men hur skulle de göra? Och skulle teamet bakom filmen våga? Detta är ändå en filmserier för alla åldrar och ville de verkligen ta sagan till en sådan mörk plats undrade jag. Till min belåtenhet prioriterades sagans integritet. George Lucas är ju lyckligtvis inte med och styr längre. Här har vi en film där en av "hjältarna", Cassian Andor, inte bara skjuter först, utan också i ryggen, dessutom en av sina rebellkompisar.

Denna film har förvånande lite humor men den som finns kommer mestadels från den omprogrammerade imperiedroiden K-2SO. Jag gillade honom skarpt och gladdes lite extra när det var favoritskådisen Alan Tyduk som voicade honom. Jag antar att en del surpellar kommer störa sig på K-2's torra humor dock, men för mig funkade det bra på det där cheesiga sättet som det gör i en bra Star Wars-film.

Som helhet var jag mycket nöjd. Det är en mörk film och det gillar vi ju som ni vet. Sedan var slutet accelerande bra med en fantastisk slutscen som gjorde mig rörd och nästan på gränsen till sammanbrott. Jag fick rysningar och det är det ultimata beviset att jag älskar det. Jag gillar ansatserna och tycker att detta var en mycket positiv spin off eller vad man än kallar dessa mellanfilmer i Star Wars universat.

Jag ger Rogue One fyra konstruktionsritningar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jag såg filmen tillsammans med Johan. Läs hans tankar om filmen här.

Andra filmspanares texter:
Magnus på Spel och Film

Con Man - Season 1 (2015)

Con Man är en crowd fundad humorserie som hittas på Vimeo. Alan Tudyk har skrivit och regisserat alla 13 episoderna som är mellan 12-20 minuter vardera. Med som producent är bland annat Nathan Fillion och 46.000 fans.

Serien handlar om Wray Nerely, en avdankad före detta stjärna i den kortlivade sci-fi serien Spectrum. Nereley spelade piloten i serien. Hans karriär efter Spectrum har varit allt annat än lyckosam och åker han omkring på diverse conventions (Con man) och autograf-signeringar. Nereley hatar Spectrum. Humorn i denna serie påminner mig om humorn i filmen Galaxy Quest med Sigourney weaver och Alan Rickman.

Först trodde jag att Spectrum helt enkelt representerade Firefly. Alan Tudyk spelade ju piloten Wash i den serien. Nathan Fillion spelade kapten Mal Reynolds i Firefly och här är han Jack Moore, kaptenen i Spectrum. Men så dök ännu en Firefly-alumni upp i ett av de första avsnitten - Sean Maher (Dr Simon Tam i Firefly). Maher spelar sig själv och han pratar om Firefly. Så i detta universum finns två älskade kort sci-fi serier som blev cancellerade i förtid.

Denna serie är hysteriskt rolig i vissa partier. Den kan nästan efterliknas korta webbisoder, men om man ser fler avsnitt i rad blir man helt insugen i Wrays eländiga liv. Hans före detta kollega Jack Moore (Nathan Fillion) har haft en lysande karriär efter Spectrum och han lever i sus och dus. Mycket av humorn kommer från skillnaden mellan vännerna. Nereley har också en ofantligt jobbig manager/convention booker som dyker upp i tid och otid. Hon spelas förträffligt av Mindy Sterling. Jag kände inte igen henne men hon har spelat en hel del biroller.

Däremot kände jag igen eller kände till en hel uppsjö av skådisar som gästspelar i serien, framför allt från Joss Whedons serier. Eller vad sägs om denna lista:
Alan Tudyk - Wash i Firefly
Nathan Fillion - Malcolm Reynolds i Firefly
Sean Maher - Dr. Simon Tam i Firefly
Jewel State - Kaylee i Firefly
Summer Glau - River Tam i Firefly
Gina Torres - Zoe i Firefly
Joss Whedon showrunner Buffy, Angel, Firefly, Dollhouse
Seth Green - Oz i Buffy the Vampire Slayer
Felicia Day från Buffy the Vampire Slayer, Dollhouse och Dr Horrible's sing-along blog
Amy Acker från Angel och Dollhouse
Liza Lapira från Dollhouse

Övriga notabla gästskådisar ur den långa listan:
Sean Astin från Sagan om ringen
Tricia Helfer från Battlestar Galactica
Will Wheaton - nerdgud
Milo Ventimiglia från Heroes
Henry Rollins
James Gunn regissör av Guardians of the Galaxy

Som helhet var detta mycket underhållande för alla nördar och vi som älskar popkulturella referenser.

Betyg: 4/5

Alan Tudyk och Sean Maher

Nathan Fillion

Nathan Fillion, Summer Glau och Joss Whedon

Gina Torres

Jewel Staite

Seth Green och Alan Tudyk 

Amy Acker

Joss

Henry Rollins

Serenity (2005)

Vilket är det ideala antalet gånger man ska se en film för att man ska kunna skriva den ultimata revyn? Man borde ju kunna skriva en lite bättre text efter andra eller tredje titten än efter endast en enda visning? Eller hur? Men var går den övre gränsen? När börjar det bli svårare att skriva sin tankar om en film?

Jag har sett Serenity fler än tjugo gånger! I kid you not! Detta är första gången jag ska skriva ner mina många tankar om denna film och jag tror att jag sedan länge passerat den ideala siffran för hur många tittningar man ska ha i bagaget för att få ur sig en bra text. Jämmer och elände. Jag kan inte skriva om denna film på en nivå som ger den rättvisa. Jag klarar inte av det. Pressen blir för stor. Jag går under.

Serenity sågs för femtielfte gången då Fiffi var på besök häromsistens. Hon hade vänligt nog hjälpt mig med inredningsdesign i min lägenhet. Som tack för hjälpen bjöd jag på lite käk och en film. Under matlagningen framkom att hon sett tv-serien Firefly, men hon hade inte sett Serenity än. Encroyable! Valet blev då givet. Jag skulle ännu en gång få visa filmen för "vänner och bekanta"...

Jag borde ju rimligen klara av att formulera mina känslor om filmen. Jag skulle kanske skriva om hur härligt det var att Universal gav Joss chansen att slutföra berättelsen om Mal och hans gäng efter att Fox så nesligt lagt ner serien mitt under dess första säsong. Eller så skulle ja kunna analysera hur briljant Joss var då han faktiskt lyckades göra en film som både funkade för dem som aldrig sett Firefly och för de inbitna fansen. Jag är själv ett bevis för att den funkade på oss fans. Jag såg filmen fem gånger på bio under vintern 2005. Först på en förhandsvisning tillsammans med Mr Magic och Plymschen, sedan en gång med folk från Buffyforum, och till sist tre olika gånger med vänner; Diana, Robert och Mattias A (tror jag att det var). Efter de första två-tre tittarna roades jag mest åt att "uppleva" publikens reaktioner i biosalongen. Deras skratt, deras suckar, deras stön, deras skrik och deras tårar (?). Jag har också visat filmen för flera vänner och bekanta som inte varit Firefly-fans och de har indikerat att filmen funkar på egen hand.

Men allt ovan kan jag alltså att inte skriva om. Istället återanvänder jag en gammal lapp med några hastigt nedkladdade anteckningar jag skrev som ett underlag till ett tackbrev jag tänkte skicka till Universal. Det är passande nog (för mig) något av en lista då jag nämner mina favoritögonblick med filmens tio huvudkaraktärer. Nu kommer denna lista bli överfull av svårartade spoilers, så jag ber er som inte sett filmen att sluta läsa här och återkomma när ni har sett denna fantastiskt underhållande sci-fi-actionfilm. Om du såg och gillade Joss Whedon's storfilm The Avengers skulle du nog kunna ha mycket nöje med Serenity också, oavsett om du sett tv-serien eller ej före. Men när vi ändå är inne på det ämnet. Jag kan starkt rekommendera dig att se tv-serien Firefly först (alla 14 avsnitten). Filmen blir så mycket starkare om du har sett serien.

Captain Malcom "Mal" Reynolds, Captain Tight pants!

Favoritscenen med Mal är redan i inledningen av filmen dår hela gänget har introducerats i den långa, långa tagningen genom hela Serenity. Kameran stannar på River och Joss Whedon's namn kommer upp under "Written and directed by". I detta läge kan ovana tittare tro att filmens huvudperson är River och för att åter sätta fokus på Mal slängde Joss in en liten scen efter den egentliga inspelningen var klar. Det är den scenen då Mal står och laddar sin pistol och River graciöst kliver ner bakom honom från några lådor. Mal frågar River: "Hello darling, do you know your role in all this?" Och River svarar och därmed lämnar över till Mal: "Do you?". Mals ansiktsuttryck är förvånat och bekymrat samtidigt.

En kul detalj är när Mal möter The Operative på The Training house. De för en ganska lång konversation före de börjar slåss. Varje gång The Operative cirkulerar runt Mal och Inara ställer sig Mal hela tiden mitt emellan Inara och hotet. Det är så typiskt Mal och så romantiskt i mina ögon. Sen är det kul att Joss fick med kaffebordet i slagsmålet. Han ville ha ett bord som INTE gick sönder när någon slängdes på det. Man ser hur ont Mal fick i ryggen när han kastas ner på bordet, just för att det inte gav vika.

Inara Serra, The Companion

Allra bästa scenen med Inara är en liten, i princip osynlig, vidgning av hennes ögon i det korta klipp vi ser då hon möter The Operative för första gången. Detta ögonblick har jag upptäckt efter många tittomer av filmen. Inara har först ett vänligt och välkomnande ansiktsuttryck inför främlingen som anländer upp för trappan, men helt plötsligt vidgas hennes ögon och hon ser i ett slag spänd ut. Som en tränad Companion är hon skolad i att snabbt bedöma personer hon möter och hon inser snabbt hur farlig The Operative är. Kan denna lilla detalj verkligen vara planerad från Joss och Morena Baccarin? Ja, visst är det så. Och i så fall är det makalöst fint hantverk av dem båda.

Hoban "Wash" Washburn

Det självklara valet är "I'm a leaf on the wind"-segmentet. Och det är givetvis otroligt bra. Det var en fröjd att sitta i biosalongen och se reaktionerna, jag tittade faktiskt åt sidan under fjärde eller femte visningen och såg folks chockade ansiktsuttryck. Men favoritscenen med Wash är nog när kameran snurrar runt runt först River och sedan Jayne när de står utanför byggnaderna nere i den stora staden på planeten Miranda. Efter att kameran virvlat klart och precis samtidigt som Jayne säger "... dead for no reason at all", stannar kameran rakt på Wash. I en sekund eller två är allt tyst och vi ser bara Wash. Olycksbådande. Indeed. Suverän klippning och dialog i den scenen.

Zoe Washburn

Favoritscenen med Zoe är när hon laddar sin hagelbrakare i väntan på The Reavers, hennes mans mördare. De ska göra en last stand och Kaylee upptäcker plötsligt att Wash inte är bland dem längre. Kaylee "Wait, wait, where is Wash?". Zoe: "He's not coming".

Fans spekulerar i att hon i slutet av filmen har ett klädesplagg eller smycke eller vad det är som indikerar att hon är gravid. Gör det än mer triste. 

En annan bra scen är den mellan Mal och Zoe precis innan de ska flyga iväg i sista scenen. Mal frågar Zoe om reparationerna av Serenity men egentligen frågan han hur hon mår. Mal: "You think she'll hold together?". Zoe svarar att Serenity kommer klara det, men egentligen säger hon att hon kommer ta sig igenom krisen (av att förlora Wash). Zoe: "She's torn up plenty, sir, but she'll fly true." 

Jayne Cobb: Sex. Muscles. Thuggery. Humor. Jayne

Jayne har sina bästa scener i tv-serien. I Serenity har han tyvärr inte en lika framträdande roll utan får mest bli comic releif. Den bästa scenen med Jayne som också visar hans obändliga tilltro till sig själv i kniviga situationer är när de är under attack från the Reavers och Zoe frågar: "Do you really think any of us is gonna get through this?". Jaynes svar är klockrent, även om hans röst blir väldigt liten. Jayne: "I might."
En kul detalj är Jaynes slagsmålsteknik genom filmen. Under det inledande rånet dunkar han en kille i golvet med huvudet nedåt (hela kroppen upp och ner efter att Jayne fällt honom).

Kaywinnet Lee "Kaylee" Frye

Två scener. Den första är Kaylees beslutsamma min då hon får reda på att Simon skulle vilja ha sex med henne. Mitt under anfallet får hon nyvunnet anledning att överleva.
Kaylee: "With me? You mean to say... as in sex?"
Simon: "I mean to say."
Kaylee: "To Hell with this. I'm gonna live." 
När hon sedan får tre pilar i halsen blir man ju väldigt skärrad.

Jag gillar också en liten detalj från en dramatisk scen på Serenity. Efter River fått spelet på baren är Mal riktigt arg på Simon och en mycket tense situation uppstår. Mal håller nästan på att slå ner Simon och stackars Kaylee som sitter vid middagsbordet på stolen närmast Mal hoppar till och byter stol av rena förskräckelsen. Mycket lustig liten detalj som också har Joss penseldrag över sig. Det är de små detaljerna i filmen som gör den så oändligt omtittningsbar.

Dr. Simon Tam

Simon är lite kul i inledningsscenerna när han är arg på Mal, men allra bästa scenen och en emotionell höjdpunkt i hela filmen är när han blir skjuten. Han spelar den scenen väl. Jag tror till och med att scenen de tog med i filmen var tagningen från repetitionen sent om kvällen före de egentligen skulle skjutit den scenen. Men alla gjorde den så bra att Joss valde att gå med repetitionsscenen. Det enda Simon tänker på trots att han själv blivit skjuten är att ge Kaylee medicin, svetten strömmar nerför ansiktet och River ser chockad ut. Hur bra är inte den lilla detaljen med svetten? I många filmer ser man folk bli skjutna men de svettas inte i ansiktet. Man borde nog se mycket risig ut om man blir skjuten i magen.

River Tam, prodigy

Rivers hero moment, hennes Buffy moment, är direkt efter Simon fått en i kistan. River: "You take care of me, Simon. You've always taken care of me. My turn." Den scenen är given eftersom detta är Joss's film, men den är en av filmens svagaste tycker jag. De scener jag gillar mest med River är hennes hallucinationer och röster som hörs efter hon blivit triggad på baren. När hon ligger med handbojjor. Scenen mellan henne och Simon är en av de finaste mellan de två i hela filmen och serien. 

River: Don't make me sleep again.

Simon: I won't. I won't

Rrver: Put abullet to me. Bullet in the brain pan. Squish.

Simon: Don't say that! Not ever. We'll get through this.

River: Things are going to get much, much worse.

Som alltid i denna film är River en sanningssägare. Allt hon säger är en spegling av vad som händer, hänt eller komma hända. När hon säger: Things are going to get much, much worse. Då blir det så, och det blev så. Fråga bara Wash. När hon senare säger "I'm fine" efter hon spytt betyder det inte bara att hon kräkits klart. Det betyder också att hemligheten som frätte sönder henne nu kommit ut. Och när hon i allra sista scenen säger: "The storm is getting worse" är det en föraning inför andra och tredje delen av den trilogi som diskuterades innan Serenity gjordes. Tyvärr sålde ju inte filmen så bra att man valde att inte gå vidare med en trilogi. Men vem vet, om Joss blir så stor via Avengers-filmerna att han kan välja projekt lite mer själv, kan han kanske återbesöka Serenity i framtiden? Hoppet är det sista som lämnar mig. 

Shepherd Derrial Book

Bästa scenen är när Mal och Book står och småpratar i natten. Book varnar Mal om The Operative och han berättar hur de arbetar. Mal undrar hur Book kan veta så mycket om The Alliance. 

Mal: It's of interest to me how much you seem to know about that world.

Book: I wasn't born a shepherd, Mal.

Mal: You have to tell me about that sometime.

Book: [pause] No, I don't.

Detta är en ren blinkning från Joss till fansen då det gick vilda spekulationer om Book's bakgrund. Senare, efter filmen kommit ut har det släppts ett seriealbum som berättar om hans historia. 

En not om Books dödsscen. den är som tagen ur en gammal film med ett långt tal som slutar mitt i en mening. Ett överdrivet dramatisk död. Första gången jag såg hans dödsscen blev jag brydd då den inte var så speciellt smart. Men den är givetvis på det sättet för att göra kontrasten till nästa dödsfall i filmen så mycket större. Det är en set-up av oss fans. Och efter det andra dödsfallet känns det ju som att ingen går säker. Mot slutet kan man tro ett tag att ingen ska klara sig...

Firefly-class transport ship Serenity

Den tionde och sista karaktären som jag listar här är Serenity själv. Den härligaste scenen är introduktionen till henne med den jättelånga kameraåkningen genom hela skeppet i en enda tagning (som egentligen är två tagningar. Ser ni var de har klippt?). Vi möter Serenity efter den ganska långa och stökiga inledningen. Segmenten delas av en svart skärm och helt tyst, sedan börjar den fantastiska musiken och vi ser Serenity för första gången i filmen, kort klipp från scenen. Den långa tagningen startas längst fram i skeppets styrrum och går genom hela skeppet. Vi får möta alla i besättningen (alla nio minus Inara och Book som vid detta tillfälle inte är ombord på skeppet). Hela den scenen är underbar oklippt som ger den hemtrevliga känslan extra stöd.

Filmens inledning är inte lika hemtrevlig men likväl briljant. Joss lyckas med konststycket att ge alla nykomlingar hela bakgrunden i historien och samtidigt ge oss Firefly-fans något ordentligt att suga på trots att vi redan vet att River var fången i The Academy där de gjorde hemska saker med henne och att hennes bror Simon smugglade ut henne därifrån. Hur gjorde Joss det då? Jo, han inleder med en intensiv och hetsigt klippt inledning där perspektiven skiftar konstant. Åskådaren måste vara fullt fokuserad för att ens kunna hänga med. Hur mänga perspektiv är där? (1) först ser vi rymdskepp lämna jorden och en berättarröst (voice over) berättar om att människan var tvungna att lämna, men sedan ser vi att det är en lärarinna (2) som talar till en klass tweenies. Hon har en historielektion och vi får veta lite mer om bakgrunden till filmen. Lärarinnan vänder sig till den klart yngre eleven River och det visar sig att allt bara var ett minne (3). River befinner sig på The Academy och de onda läkarna gör hemska experiment med henne. Efter att Simon och River flytt ser vi till slut att allt var en inspelning (4) av flykten som The Operative studerar för inför sin jakt på syskonen Tam. Som sagt en intensiv och briljant inledning.

Trots att jag inte riktigt kan sätta ord på allt jag tycker om Serenity så älskar jag filmen och det var härligt att få se sagans slut.

Jag ger Serenity fem försök att göra folk bättre av fem möjliga.

Betyg: 6/5


Missa inte att kolla på denna review av Jeremy Jahns. Han tar upp en del samma saker som jag skrivit om ovan.

Nu är vi väl alla väldigt nyfikna på hur Fiffi upplevde filmen. Jag hade lite svårt att tyda hennes reaktioner och hon ville inte avslöja något om vad hon tyckte. Blev hon stressad eller fann hon frid?