A Star Is Born (2018)

A star is born är en av många filmer från 2018 med musiktema och jag har upptäckt att jag älskar denna genre. Har i och för sig gillat den typen av filmer förr i tiden också, jag kommer osökt att tänka på filmer som Almost famous (2000), Singles (1992), High fidelity (2000), Amadeus (1984), Whiplash (2014) och Crazy heart (2009).

Detta är ju inte den första utan den fjärde versionen av A star is born men jag har inte sett en enda av de tre tidigare. Så för mig var storyn inte känd, jag var helt ospoilad och hade därmed ingen aning om vilken riktning handlingen skulle ta efter halva filmen. Lady Gaga och Bradley Cooper är fantastiska i denna film. Coopers Jack är en kopia av Eddie Vedder och Lady Gaga har jag nog aldrig sett så osminkad som hennes Ally är i denna film. De har båda otrolig närvaro och deras personkemi är supernajs. Första halvan av filmen är fantastisk och jag slukar filmen med hull och hår. Musiken är helt perfekt, precis den typ av musik jag gillar. Mer om det nedan.

Tyvärr tappar filmen betänkligt under andra halvan då filmen fokuserar mer på Jacks problem och bara antydningsvis problematiserar Allys karriär. Jag hann under titten "känna" att filmen skulle ta en helt annan väg, men det var ett falsarium. Jag trodde att det stora dramat skulle handla om Allys artistiska integritet, dvs en kamp mot managern och bolagets vilja att göra henne till en massproducerad och syntetisk popprinsessa. Under första halvan av filmen kändes Ally så otroligt verklig. Kudos till Lady Gaga för hennes skådespelarinsats. Under andra halvan kändes Ally mer och mer konstgjord. Det hade varit mer intressant om filmen handlat om hennes framtid som artist, och om kampen för att hon skulle kunna bli en unik egensinnig artist. Det finns gott om dem i verkligheten men tyvärr tror jag att det finns än fler som blir manglade av "systemet" och förbrukade spottas ut för att kastas på tippen.

Med nuvarande story fick vi en redan berättad historia om alkoholism. Visst, det blev en stark sista scen med Lady Gagas ansikte i tårar vilken såklart var jättefin. Hon spelad in scenen precis efter hon besökt, men inte hunnit till, en nära väns dödsbädd. Men jag hade heller valt "min" andra halva av filmen.

Åter till musiken. Det var så lustigt för när jag såg Jacks band tyckte jag att jag kände igen killarna. Allra först tänkte jag att sådana där countryrock-snubbar ser väl likadana ut allihopa, men sedan la jag ihop ett och ett. Det var ju för tusan Lukas Nelson & Promise of the Real! Jag har sett dem live i Dalhalla och då som kompbandet bakom Neil Young. Neil har spelat med dem på några studioplattor och flera turnéer. Promise of the Real. Damn! De unga killarna i bandet har med stor tydlighet vitaliserat Neil och jag är den förste att applådera deras samarbete. Nu till sommaren ska jag och Sir Per åka till London och se Neil Young med Promise of the Real spela i den stora konserten i Hype Park.

Bradley Cooper har dessutom sagt att han baserade Jacks gitarrspel och "tone" på Neil Youngs spelstil. Nu är han ju ingen Neil Young på gitarren, haha, men ta mig tusan om jag inte kan höra vissa likheter ändå. Inte undra på att jag fann mig som fisken i vatten när jag såg denna film! Jag älskar den, mesta av den, en del av den, äh, jag älskar den helt enkelt!

Jag ger den en solid fyra.

Betyg: 4/5