Lean on Pete (2017)

"Lean on Pete" är ett mycket lågmält, personligt och långsamt drama som påminner mig om Kelly Reichardts fina film "Wendy and Lucy". Regissören är Andrew Haigh och han verkar inte vara en muntergök direkt, om man säger så. Han gör mest tunga dramer som det verkar.

I "Lean on Pete" får vi träffa femtonårige Charley som spelas alldeles förträffligt av unge Charlie Plummer. Det är en imponerande tolkning han gör. Charley bor med sin slarver och suput till farsa i en trailerpark i Portland. För att få livet att gå runt tar han ett sommarjobb som hästskötare för en åldrande tävlingshäst med namn Lean on Pete. Hästägaren Del spelas ypperligt av favoriten Steve Buscemi, men tyvärr är han ganska svinig i denna film. Filmen visar sannerligen USAs baksida. 

Charley är en mångfacetterad karaktär som trots en mycket dålig giv i livets kortspel gör det bästa av situationen. Del beklagar sig över att han inte har "manners", men det han saknar i bordsskick tar han igen i att vara reko i viktiga frågor. Filmen är ett enda långt sökande efter att höra till, att vara del av en familj, att kunna slappna av och känna trygghet. Saker som känns självklara tills man inte har dem...

Lean on Pete och de andra stackars hästarna i Dels stall tävlar i en sjaskig värld där endast vinst gäller. De tävlar bokstavligen på liv och död. Tänk wrestling-världen i Darren Aronofskys "The wrestler" fast för hästar. De flesta människor vi får träffa i filmen är mer eller mindre elaka eller i alla fall egoistiska. På så sätt är detta en tvärtom-film jämfört med David Lynchs "The straight story" som visar upp en annan sida av Amerika. Men Lynchs val är kanske en sida som inte är lika spektakulär att visa upp på film...

Del är en ärrad veteran i gemet. Han låter hästarna tävla tills de inte pallar mer och sedan säljs de "till Mexico" dvs det är the end of the road för dem. Charley fattar tycke för Lean on Pete och tragedin sitter redan nu i farstun och väntar.

Som sagt är detta en film som mycket starkt påminner om "Wendy and Lucy". Inte i exakt handling men miljöer, tematik och känsla. Båda är bra men lite lätt deprimerande. Typiska filmfestivalfilmer. Man blir inte direkt överraskad att den är distribuerad av A24 heller. De håller allt som oftast på att rota i personliga "off the beaten track"-filmer.

Betyg: 3/5

The Dead Don't Die (2019)

"This is definitely going to end badly."

Jim Jarmusch har en skön egen stil som jag gillar mycket. Även när han gör nischade genrefilmer blir det på hans vis. "Only lovers left alive" är en otroligt stilistiskt vacker och välspelad vampyrfilm som osade av vemod. Nu har han gjort en zombiefilm också och jag är såklart jättenyfiken.

Adam Driver och Bill Murray leder en stjärncast som också innehåller Tilda Swinton, Tom Waits, Chloë Sevigny, Steve Buscemi, Danny Glover, Caleb Landry Jones, Selena Gomez och Iggy Pop. Det är en fröjd att se alla  dessa skådisar.

Om "Only lovers left alive" var en lament över det oändliga i att vara odödlig är "The dead don't die" en bister synd på mänskligheten av idag som sitter stilla och ser världen rasa samma runt omkring sig. Ingen gör något, alla bryr sig bara om sina egna små liv. Inte ens när zombies börjar ta över den lilla sömnig och snälla amerikanska småstaden Centerville händer något. Folk fortsätter sina liv i sakta mak, försöker förstrött spika upp en planka på insidan av fönstret så att monstren inte kan ta sig in, men det hjälper ju inte länge. Folk gör inget mer. Invånarna i Centerville beter sig som nybyggarna på Miranda precis före de la sig ner och dog. Samma slutresultat också.

Det finns få karaktärer att riktigt gilla i denna film (Officer Peterson och Zelda kanske), men desto fler skådespelarinsatser att hylla. Mina favoriter är Tilda Swinton som den skotska begravningsentreprenören med ett samurajsvärd, Adam Drivers krassa polis, Bill Murrays sömniga polischef, Tom Waits filosofiska överlevare som tagen ur Buster Scruggs, Steve Buscemis rasistiske fårfarmare och Caleb Landry Jones' insatta zombiefilmsnörd.

Jag gillar filmen, snäppet under älskar. Slutet är akilleshälen. Jag har inga problem med tonaliteten, det är underbyggt i resten av filmen, men det kändes lite slappt, nästan som om Jarmusch hade haft svårt att formulera vad han ville med det.

Slutet är ett litet minus, men i övrigt är detta en av de bästa zombiefilmerna jag sett. Filmen är mycket rolig på det där lite nedtonade sättet.

"A wild animal, or perhaps several wild animals."

Betyg: 4/5

Love & Friendship (2016)

Jag är väl inte jätteförtjust i kostymfilmer om den brittiska adeln men Love & friendship är gjord av Whit Stillman som gjorde den milt underhållande Damsesl in distress med Greta Gerwig. Det räckte för mig i en "time slot" under Malmö filmdagar som i övrigt inte erbjöd någon film som jag var mer sugen på.

Filmen bygger på novellen Lady Susan av Jane Austen. Filmen är en komedi som gäckar mig lite. Den är extremt ironisk på flera plan. Enligt initierade källor skrev Austen ironiskt om de miljöer hennes historier utspelas i, dvs brittiska "stiff upper lip"-miljön. Men utöver denna ironi upplever jag att filmen i sig är ironisk på toppen av Austens grundmaterial. Ett exempel är att alla huvudkaraktärer, och det är ett stort antal, presenteras i inledningen av filmen med namn och en syrlig, komisk och ironisk undertext.

Ska vi försöka reda ut handlingen kanske? Det kändes som att handlingen inte hade någon betydelse men men. Lady Susan Vernon är en skandalomsusad änka med en tonårig dotter. Hon spelas fullständigt magnifikt av Kate Beckinsdale. Hatten av för Kate och det blir att hålla utkik efter henne mer i framtiden. Hon var verkligen något extra i denna film.

Lady Susan har i alla fall inga pengar men hon kompenserar det med ett dyrt leverne. För att klara detta nästlar hon in sig hos rika familjer och passar då också på att förföra husets herre. Åtminstone om man får tro på skvallret. Och under 1790-talet lyssnar societeten, precis som idag, mycket på skvallret. Dessutom måste Lady Susan lyckas gifta bort sin dotter Frederica, en ung dam som mest är i vägen för Lady Susan i hennes eskapader. Mer av handlingen fattade jag inte.

På ett sätt ser jag denna film som anti-tesen av en film som Suburra. Detta är en skröna och så långt från den realistiska verkligheten man kan komma. Love & friendship är heller inte speciellt direkt. Lite flummigt beskrivet är den som en behaglig bakgrundsfilm, lite som behaglig bakgrundsmusik kan vara. Det flimrar förbi en massa scener vara flertalet är hysteriska och många väldigt roliga, men filmen kommer aldrig i fokus för mig. Den förblir långt borta, motsatsen till en film "in your face".

Vi såg filmen efter en pastalunch på Vespa och det kan ha hänt att jag zonade ut lite i början av filmen, men desto längre den gick desto mer förtjust över Lady Susans upptåg blev jag. Mot slutet var jag såld. Jag gillade denna film mer och mer. Ironi är svårt och den kan verka på flera plan. Jag har fortfarande inte helt klart för mig om hur många plan denna film verkar på.

Jag ger Love & friendship tre hattar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Jojjenito
Sofia

Fiffi

Carl från filmbloggarkollektivet Har du inte sett den? har också skrivit om filmen idag:
Carl

Zodiac (2007)

I Need to know who he is.

Zodiac, polisthriller som baseras på verkliga händelser i San Fransisco i slutet av 60-talet. Jake Gyllenhaal och Robert Downey Jr och med David Fincher bakom kameran. Det låter mycket intressant, och det var det väl antar jag. Filmen är långsam och lång. Bitvis spännande, men aldrig så tät och gripande som jag hoppats. Seriemördaren var intressant, men man fick aldrig grepp om honom (duh!). Jag hade gärna sett mer. Hur som helst var jag nog lite trött när jag såg den och jag nickade till en och annan gång. Syrran satt på helspänn hela filmen igenom verkade det som, svågern inte lika lättimponerad. Kanske högre betyg om jag ser om den, den har ju fått rätt så bra kritik av andra...

Betyg 3/5