Coco (2017)

Den förträfflige filmbloggaren Jojjenito körde nyligen ett Pixar-projekt där han tog sig an att se alla till dags datum släppta långfilmer från Pixar. Ja, Cars-filmerna också! 

Han avslutade projektet med en fest där han rankade filmerna och publicerade sin topp 10. Jag fick äran att hänga på och inför min egen topp 10 ville jag se denna film som var en blind spot för mig. 

Tyvärr kommer jag nog gör dig lite besviken nu Jojjenito!

Filmen är mysig helt klart. Den har sina förtjänster, bland annat är de mexikanska miljöerna fina och dödsriket är fantasirikt. Men precis som med Soul kändes det som att regissörerna Lee Unkrich och Adrian Molina inte riktigt nådde fram. 

Det känns som att gänget i regissörsrummet på Pixars högkvarter har sett Pete Docters Inside out och fått prestationsångest, storhetsvansinne och skrivkramp allt i ett. Två filmer på kort tid där de försöker säga djupa saker om livet genom att använda döden som spelplats, som båda känns halvdanna. 

Filmen känns bara tråkig trots ett färgsprakande bildspråk. Den lilla huvudpersonen Miguel är mest jobbig som barn ofta kan vara på film. Hans familj är så illojal och idiotiska att jag snart tröttnar på filmens filosofiska och emotionella utmaningar. Jag låter mig inte engageras av hans problem helt enkelt.

Dessutom tycker jag inte att filmen är speciellt rolig. Det som var så bra med tidiga Pixarfilmer där vuxen humor nästan obemärkt genomsyrade filmerna är borta och utbytt mot ansträngda försök att få till humorn. Som det känns i alla fall.

Hunden var utstuderat jobbig (slapstik overload) medans mormodern Coco var filmens bästa karaktär.

Något filmen erbjuder är i alla fall en inblick i vissa delar av den mexikanska kulturen som inte handlar om tortyrmord utförda av rivaliserande drogkarteller. Det är bra.

Betyg: 2/5 

The Kindergarten Teacher (2018)

The Kindergarten Teacher blir den sista filmen från årets filmfestival som jag skriver om. Detta är ännu en film som skulle passat in på favoritsektionen American Independents, även om filmen var med i sektionen Competition istället. Indie-drottningen Maggie Gyllenhaal spelar Lisa, lärarinna på förskolan med drömmar om ett mer kreativt liv, ett liv som innehåller poesi. Hon tar poesikurs om kvällarna men hon påvisar ingen större talang. Allt detta ställs på huvudet när hon upptäcker att Jimmy, en av femåringarna i hennes klass, är en äkta poet. Lisa blir mer och mer engagerad i Jimmys liv då hon snart förstår att hon är den enda i världen som har de insikter och känslor som behövs för att kunna hjälpa Jimmy blomma ut till det geni han är ämnad att bli.

Filmen är helt klart spännande. Gyllenhaal gör en intressant tolkning som går obemärkt från mysig till galen. Hennes tolkning påminner mig om Robin Williams i festivalfilmen One Hour Photo (2002). Gael García Bernal spelar sin poesilärare med igenkännbar glöd. Han påminner lite om sig själv i den underbara tv-serien Mozart in the Jungle, vilken jag för övrigt kan rekommendera. Femårige Jimmy spelas av Parker Sevak och han gör ett bra jobb. Det blir inte skämskudde på grund av barnskådespelaren i detta fall vilket var skönt.

Även om filmen har kvalitéer och var nog så intressant under titten känner jag snabbt att filmen föll tillbaka. Den gav inget extra värde efter titten och redan en dag efter titten hade glansen falnat. Tyvärr blir den en av de svagare filmerna från årets festivalskörd.

Jag ger The Kindergarten Teacher två tveksamma beslut av fem.

Betyg: 2/5

Mozart in the Jungle - Season 4 (2018)

Första säsongen av Mozart in the jungle är ju otroligt bra. Rolig, bra drama, fantastisk musik, en mix av klassiskt och moderna och några fullständigt lysande skådespelarprestationer. Det var nästan givet att serien skulle tappa under efterföljande säsonger. Under säsong 3 tyckte jag att både Rodrigo och Hai-lai blivit mindre intressanta och jag misstänkte att det skulle bli ännu blekare i S4.

Döm om min förvåning när serien gjorde något som jag aldrig hade kunnat förutse. Den definierade om sig, gled in i en närliggande men ny genre!



Låt mig ta några steg tillbaka. Säsong 4 är mindre rolig än tidigare säsonger. Rodrigo är mindre rolig också. Han har kommit för långt från konsten. Istället är han indragen i det kommersiella spelat runt orkestern med ett lågvattenmärke när han gör reklam för tacos. Han är inte lycklig. Serien är inte lycklig. Samma sak med förhållandet mellan Rodrigo och Hai-Lai, det bjuder varken på humor eller drama. Det är ett ganska tråkigt förhållande för att vara en motor för en tv-serie. Samma sak känner Rodrigo och Hai-Lai. De känner att de måste ändras, även om de har olika idéer om hur en sådan ändring kan vara. Till sist står Rodrigo inte ut. Hai-Lai bryter också igen sina egna murar och i slutet av säsongen har allt förändrats.

Det fascinerande är att jag upplever att hela tv-serien har genomgått en liknande ”skärseld” som Rodrigo! Den har också fått nog av allt dravel och vill söka sig till något annat. Detta är inte längre en quirky komedi. Serien har blivit ett drama med vissa inslag av lågmäld humor. När jag började se mönstret att serien och Rodrigo utvecklades parallellt framför våra ögon fick jag upp ögonen för säsongen. Den blev mycket mer intressant och förbaskat överraskande.

Till och med Malcolm McDowell var bra i denna säsong. Han hade annars varit ett av de svagare korten i de tidigare säsongerna.



En höjdpunkt i säsongen var när de åkte till Tokyo. De tre avsnitten fick mig att bli ännu mer sugen på att resa dit på semester... Avsnittet som regisserades av Jason Schwartzmann var flummigt men bra. det påminde mig om något som David LÖynch skulle kunnat göra. Som en outake från Twin Peaks The Return till och med.

Inför säsong 5, som jag antar kommer komma, har vi ingen aning om vad som väntas skall. Det är precis som det ska vara! Jag ser fram emot den.

Betyg: 3+/5

Neruda (2016)

Mozart in the Jungle, originalserien från Amazon Studios, är en otroligt skön dramakomedi som utspelas i New York och fokuserar på människorna i och runt en symfoniorkester. Gael Garcia Bernal är fantastisk i rollen som den excentriske dirigenten Rodrigo De Souza. Han bara är Rodrigo, det känns som att han var född att spela den rollen. Han vann en Emmy 2016 för sin tolkning.

När jag såg hans namn i rollistan för Neruda var valet enkelt att välja filmen bland många kandidater nere på Malmö filmdagar 2017. Bernal spelar polismannen Óscar Peluchonneau som får i uppdrag att fång poeten, kommunisten, dissidenten, Pablo Neruda.



Filmen är inte en biopic där man får följa Neruda från liten till gammal. Istället fokuserar man på en kort fas efter Chile har valt en högerpolitiker till president och tiden då kommunisterna började trakasseras och jagas. Vi får se Nerudas flykt genom hans egna ögon. Neruda älskar Neruda och hans pompösa självbild visas tydligt här. Det känns som att filmmakarna har en kluven inställning till Neruda. Samtidigt som filmen är något form av hyllning till honom som poet, politiker och framför allt legend hos folket så visar den också en massa negativa sidor av honom. Hans egoism, hans storhetsvansinne, hans otrohet. Han beter sig allmänt svinigt mot folk i sin närhet.

Neruda vill inte fly ut ur landet för då skulle folk inte se honom som en hjälte längre. Han blir upprörd när polisen inte hittar honom, för då blir det för lite fokus på honom själv - Neruda. Han vill inte hamna i fängelse, men han vill ännu mindre förlora sin upphöjda elitstatus som dissident. Rödvinskommunist.



Tyvärr får vi inte följa polisen Óscar så mycket, men hans resa är lik den Martins Sheens Captain Ben Willard gör i Apocalypse Now. Óscar blir mer och mer fascinerad av Neruda och den mytomspunna legend som bildats runt honom. Óscar blir helt enkelt mer och mer imponerad av mannen han jagar och mot slutet står det klart att han lojaliteter hamnat på sniskan. Ok, Bernal gör polissnubbe så bra man kana tänka sig men rollen är ensidig och platt och har bara en funktion. Han är ingen Rodrigo här inte.

Tyvärr är filmen frustrerande seg och ryckig. Filmmakarna har valt att klippa filmen på ett konstnärligt, läs pretentiöst, sätt. Enkla scener plockas isär och klipps ihop förvanskade. Som ett klipptekniskt grepp funkade detta kanske bättre i regissörens huvud än i slutresultatet. Vid sida av tveksamma konstnärliga ambitioner saknar filmen någon karaktär som är intressant nog att hänga upp upplevelsen på. Neruda är osmaklig och äcklig och tyvärr intresserar sig filmen inte för någon annan. Filmen bryr sig inte speciellt mycket om Óscar som endast har funktionen av en spegel som används för att förstärka bilden av objektet i fokus - Neruda.



Ibland får man bedöma en film inte för dess tekniska kvaliteter utan för hur effektiv den är att skapa intresse eller engagemang hos mig som åskådare. Denna film fallerar totalt att uppfylla det målet.

Jag ger Neruda ett stort sömnpiller av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Några andra recensioner från Malmögänget:
Har du inte sett den - Johan
Jojjenito

Filmen har svensk biopremiär imorgon fredag.

Mozart In The Jungle - Season 3 (2016)

Säsong 3 tar vid med innehåll som liknar säsong 2, dvs en hel del handling vilket tar fokus från de bästa med serien som bara är att vara, inte jaga handling.

Första halvan om fem avsnitt utspelas i Venedig där Rodrigo ska hjälpa en gammal operadiva, La Fiamma, tillbaka till strålkastarljuset. Monica Bellucci spelar divan både lustfyllt och exakt. Hai-Lai dyker upp med Andrew Shaw Orchestra och får promt sparken precis när hon är inom räckhåll för Rodrigo. Hailey spelar en central roll i dramat som regisseras av La Fiamma. De första fem avsnitten är så täta att för att kunna absorbera det som skedde krävs minst en omtitt.

Andra halvan om fem avsnitt utspelas (äntligen) i New York. Förutom ett avsnitt som är skrivet och regisserat av Roman Coppola. Han frångår serien vanliga stil och hela avsnittet är en dokumentärfilm om hur symfoniorkestern uppträder på fängelset Rikers Island utanför NYC. Det är som om Roman tror sig vara en annan Joss och börjar laborera med formatet på sin serie. Det avsnittet är på sin höjd småintressant.

Tyvärr fann jag det svårt att riktigt komma in i säsongen. Det är fortfarande en mysig serie och jag såg hela säsongen i tre intensiva sittningar. Detta år började jag gilla den gamle maestron Thomas Pembridge (Malcolm McDowell) lite mer. Annars är fortfarande Rodrigo (Gael García Berna) och Hailey (Lola Kirke) självklart favoriterna. Plus att man aldrig får glömma Pavel (Sandro Isaack).

Sista avsnittet är dock otroligt bra. En hel säsongs innehåll intryckt i en enda episode som det känns. Avslutningen var majestätisk med mötet mellan Hai Lai och Maria Anna M.

Jag vill ha mer!

Betyg: 3/5

Mozart In The Jungle - Season 2 (2015)

De tio avsnitten i säsong 2 av Mozart in the jungle blev lätt avverkade. Serien har fortfarande en riktigt skön stämning. Under de tre första avsnitten händer inte så mycket, det är mest småputtrigt. Det är som livet självt som Frans uttryckte det. Under andra halvan av serien har filmskaparna lagt in för mycket handling tycker jag. Dels åker hela New York Symfony på en sydamerikaresa vilket är ganska tråkig då avsnitten från New York har mycket skönare feeling, dels är det en massa fokus på en löneförhandling mellan musikerna och ledningen. Denna serie är kanske som Seinfeld, en serie som är bäst när den inte har någon handling?

Säsongens klart bästa avsnitt var nummer 4 "Touche Maestro, touche".  Episoden är regisserad av Jason Schwartzman och det innehåller några ljuvliga scener då Hailey festar med en massa kända musikers som gästskådespelar i serien som sig själva. Där är Lang Lang (pianist), Joshua Bell (violinist), Emanuel Ax (pianist), Alan Gilbert (dirigent) och duon Andrew Andrew (dj's). Avsnittet har också en scen som visas under musik av Daft Punk Veridis Quo, en av de bästa scener jag sett i en tv-serie på länge.

Annars är Hailey (Lola Kirke), Rodrigo (Gael Garcia Bernal), Pavel (Sandro Isaack), Lizzie (Hanna Dunne) och Bradford Sharpe (Jason Schwartzman) fortfarande favoriterna. Däremot har jag svårt för Malcolm McDowell i rollen som den äldre maestron Thomas. Säsongens gästas av Gretchen Mol som spelar musikernas inhyrda advokat. Jag fick aldrig någon feeling för henne och hon spelade en äcklig karaktär. Det kändes mycket oklart vad hon gjorde där och vad de ville med den karaktären.

En lustig detalj var att Rodrigo mötte både Amadeus och Ludwig under säsongen. En annan lustig detalj men på grund av att den var så fånig var den nya vinjetten. Galet oskön och den påminde mig om vinjetten till Rosa Pantern-filmerna vilket inte alls passar till serien övriga feeling

Sista scenen mellan Rodrigo, Hailey och Eric var intressant. När Eric säger att han röstat som musikerna ville uppfattar man att han ljuger för att inte göra Hailey besviken, men det ser ut som att Rodrigo förstod vad som hänt. Eller hur läste ni den scenen?

Tappade något jämfört med säsong 1 men jag kommer utan tvekan titta vidare på säsong 3.

Betyg: 3/5

Mozart In The Jungle - Season 1 (2014)

Jag var på besök hos min vän Frans över nyår. När jag kommit fram och knackade på ytterdörren dröjde det lite längre än vanligt innan han öppnade. Det visade sig att andra säsongen av "Mozart in the jungle" just släppts av Amazon och Frans hade varit djupt insjunken i ett avsnitt när jag anlände. Det stod snart klart att Frans tyckte att det var en utmärkt idé att jag skulle se denna serie. Första säsongen hade släppts i december 2014 och andra ett år senare. Precis som Netflix brukar göra släppte Amazon alla tio avsnitten samma dag.

Jag var avvaktande till en början, medveten om att listan av tv-serier som jag tänker se, vill se och blivit uppmanad eller tipsad att se redan förefaller vara oändlig. Men under vistelsen hos Frans såg vi dock de två första avsnitten av serien tillsammans. Det hade inte gått mer än 5 minuter av första episoden så visste jag att jag var fast.

Känslan i serien är underbar. Den utspelas i New York City och vid sidan av det suveräna manuset, de fantastiska skådespelarna och den magnifika musiken är serien något av en kärlekshyllning till staden som aldrig sover. Serien bygger på en bok av Blair Tindal som heter "Mozart in The Jungle: Sex, Drugs and Classical Music". Hon är en oboespelare som utbildade sig vid Manhattan School of Music. Boken och serien bygger löst på hennes erfarenheter in de tre ämnena, sex, drugs och classical music.

I serien får vi följa Hailey Rutledge en ung oboespelare som försöker slå sig fram på den klassiska musikens hårda arena. Hon aspirerar till att få en plats i New York Symphony (en påhittad symfoniorkester). Serien startar med att orkesterledningen ersätter den gamla maestron med ett underbarn från Sydamerika, Rodrigo De Souza.

"Hai-Lai" (Hailey) spelas av Lola Kirke som vi njöt av i Noah Baumbachs Mistress America. Hon är ljuvlig. Rodrigo, spelad av Gael Garcis Bernal, är dock seriens stjärna och han är helt fantastisk i sitt manér, sin tajming, dialog, humor. Serien är för övrigt mycket väl castad, ett måste för att en serie som bygger på feeling och castens personkemi ska fungera.

Serien är skapad, producerad och delvis skriven av Jason Schwartzman och Roman Coppola, ni vet Wes Anderson's polare. Roman och Jason har också regisserat några avsnitt vardera och Schwartzman spelar en återkommande birollskaraktär.

När jag såg sista avsnittet av säsong 1 under scenen från premiärkonserten insåg jag hur otroligt lik Jason Schwartzman är den något äldre kollegan Stanley Tucci. De har ju precis samma ögon!

"Mozart in the jungle" är rock'n'roll! Det är en mycket njutbar serie. Jag ser fram emot säsong 2.

Betyg: 4/5

Notis: Docentens spaning om att orkestrarnas snyggaste kvinnor nästan alltid spelar cello verkar bevisas i denna serie också. En av seriens vackraste kvinnor Cynthia (Saffron Burrows) spelar just cello.