Logan Lucky (2017)

Vad är det med filmer från 2017 där huvudpersonerna är mer eller mindre korkade? Nåja, nu är kanske inte just Channing Tatums karaktär Jimmy Logan så korkad, men det denna film som utspelas i den amerikanska södern, i Charlotte, North Carolina, är en hel del figurer puckon. Kul kanske men oftast mest irriterande.

Men precis som i The Ballad of Lefty Brown vinner ett gott hjärta och en stor portion street smartness över elegans och briljans. Så detta var alltså filmen Steven Soderbergh valde att komma ut från sin pensionering för? Att göra en bonnig variant av Ocean's Eleven, en Ocean's Seven-Eleven.

Hehe, ja filmen är mysig och underhållande men också extremt flyktig och extremt lättglömd. Detta trots en hel del kul skådespelarinsatser där Channing tillsammans med Adam Driver stod ut. Filmens sämsta casting var i mina ögon träbiten Daniel Craig. Han må vara James Bond och gift med Rachel Weisz, men han är inte solid i komedier. Det får mig att tänka på Rian Johnson's Knives Out... Där var Danne Craig också med och det var också en crime-comedy. Hur funkade han där egentligen? Han spelade någon slags Poirot-typ. Well, han var knappast den som gjorde den filmen... Där kommer jag ihåg Chris Evans, Ana de Armas, Jamie Lee Curtis, Don Johnson och Toni Collette före jag tänker på Craig. Hmmm.

Nåväl, Logan Lucky är alltså en heist-film som håller hemligheter för åskådaren så att filmens twist inte ska avslöjas. Gott så. Det var nöjsamt att se den och som en komedi inom genren är den duglig. Trea eller två. Men måste ändå tillstå att den var snäppet bättre än "helt ok", så jag ger den en trea!

Betyg: 3/5

Hold the Dark (2018)

Hold the dark är en mörk och brutal thriller som utspelas i Alaska. En författare och expert på vargen kallas upp till en liten by i utkanten för att utreda ett barnarov.

Filmen är gjord av Jeremy Saulnier som gjorde den fantastiska Blue ruin vilket var en av toppfilmerna från 2013. Saulnier är en filmregissör att hålla koll på. I Hold the dark spelas huvudkaraktärerna av Jeffrey Wright, självaste Bernard från Westworld. Vår egen Alexander Skarsgård spelar den andra huvudrollen. Båda är riktigt bra i roller som inte kan ha varit jättelätta att spela. Mycket av filmen sker utan dialog och vi följer och förstår dem båda genom rent skådespeleri, miner och kroppsspråk. Skarsgård har en något distanserad spelstil ibland, men här passar det perfekt.

Filmen har olika influenser, brutalt våld från Blue ruin, en sökande huvudperson som från Winter's bone och inslag från ursprungsbefolkning i kalla miljöer från den svenska tv-serien Midnattsol. Handlingen är skymd och innehåller eventuellt övernaturliga inslag. Eller ej. Karaktärers bevekelsegrunder är i vilket fall höjda i dunkel på ett bra sätt. Filmen lämnar åskådaren med minst lika många frågor som svar vilket ibland är uselt men här funkar det bra. Vargen? Den mänskliga eller djuret?

Jag gillade filmen en hel del och det känns givet att betyget ska bli en fyra.

Betyg: 4/5

Paterno (2018)

Den 29:e oktober 2011 mötte Penn State Nittany Lions rivalerna Illinois Fighting Illini. Matchen vanns av Penn State med 10-7 efter att Illinois field goal attempt gick stolpe ut i slutet av matchen. Segern innebar huvudtränaren Joe Paternos 409:e vinst för Penn State, ett svårslaget rekord inom NCAA Division I Football (den högsta divisionen inom amerikansk college football).

Oväntat nog blev detta den sista matchen Paterno coachade. Han fick sparken efter 46 år som huvudcoach. Filmen Paterno med Al Pacino som JoPa behandlar händelserna i oktober-november 2011.

Grunden till avskedandet var en pedofilskandal gällande Jerry Sandusky, en tidigare coach i Paternos stab och huruvida Paterno hade vetat om något eller inget, och gjort tillräckligt mycket på den eventuella information han hade. Paterno skulle ändå ha pensionerat sig efter säsongen 2011 i en ålder av 85 år. Han dog av cancer en kort tid efter avskedandet.

Filmen fokuserar på Paterno och hans familj. Jag antar att man tagit sig stora friheter med exakt vad som sades bakom stängda dörrar. Mycket av historien kommer från journalisten Sara Ganim som var först att rapportera om Jerry Sandusky och hans organisation  The second Mile Charity. Ganim vann ett Pulitzer pris 2012 för bästa "local reporting". Ganim var också med i filmproduktionen vilket borde ha lett till att filmen borde representera vad som hände i hög grad.

Filmen är helt klart intressant och spännande. Jag hade bara en vag kännedom om fallet då jag inte följer collegefotbollen nära. Det var lärorikt att följa vad som hände och det var kul att se Al Pacino tillbaka. Med det menar jag att han spelar rollen utan hans vanliga hojtanden och frustanden. Han spelar helt enkelt inte över lika mycket som jag fått en känsla av att han gjort den senaste tiden, typ de senaste 30 åren...

Själva historien är vedervärdig och det är smärtsamt att tänka på att om folket runt laget tidigare hade anmält Sandusky till polisen hade flera offer undsluppit sitt öde. Filmen är tydlig om vad den tycker om själva brottet, vilket borde vara en självklarhet för alla, men det är inte det huvudsakliga ämnet i filmen. Däremot fokuserar den mer på att spekulera om hur mycket Paterno visste. Det är en intressant vinkel. Pacino ger oss en man som, antagligen helt korrekt, struntade i allt annat än laget och sporten. Han var blind på båda ögonen om saker som skedde utanför hans intressesfär. Det är en rimlig beskrivning av en man som arbetat med laget i 61 år varav 46 år som dess huvudocach.

Vi får inte alls lika mycket inblick i journalistens arbete. För det journalistiska perspektivet (om en annan gigantiskt mycket större pedofilskandal) kan jag rekommendera Spotlight från 2015. Vi får heller inte speciellt mycket om football, sporten som sådan. Som studie av en legendars sista dagar är den dock klart rekommendabel för oss som gillar denna sport.

Jag ger Paterno tre touchdowns av fem möjliga.

Betyg: 3/5