Black Bag (2025)

 

För att ha slutat göra film är Steven Soderbergh ganska aktiv ändå. Han senaste är spionthrillern Black Bag med manus av amerikanen David Koepp. Han skrev manus till den första Mission: Impossible, och för flera av Spielbergs svagare alster dessutom.

Filmen känns dock mer som en brittisk spionfilm än en hollywood-rulle. Jag skulle mappa in den någonstans mellan Slow Horses och John le Carré. 

Filmen är en thriller där en förrädare inom MI6 jagas av alla och envar. I filmens fokus har vi det äkta paret George Woodhouse och Kathryn St. Jean spelade av Michael Fassbender och Cate Blanchett. Andra notabla skådespelare är ex-Bond Pierce Brosnan, ex-Moneypenny Naomie Harris, vår egen Gustav Skarsgård och ex-Praetorian Jack Tom Burke.

Filmen lever mycket på ett utsökt skådespeleri och en mästerlig regi. Filmen känns nästan lite klaustrofobisk då den mestadels utspelas inomhus, specifikt i Georges och Kathryns lyxiga town house i City. Filmen innehåller mycket lite våldsamheter för att vara en spionfilm och de få actionscener som finns är mer eller mindre nedprioriterade.

Filmen är spännande ända in i slutskedet, men behållningen består mer av skådisarna än mysteriet. Extra kul att se Brosnan igen. Här presenteras han som sliten och åldrad "silverrygg", mycket mer så än i den relativt nyliga filmen Fast Charlie. Cate Blanchett är såklart mycket bra på sitt iskalla sätt. 

Michael Fassbender är en historia för sig. Han var en av mina favoritskådisar tills Carl valde filmen The Counselor som extrafilm under andra säsongen av Coen Brothers-podden. Efter den filmen har Fassbenders ansikte blivit en symbol för ont i magen. Jag håller på att rehabilitera mig och neutralisera traumat av The Counselor med att se andra filmer med honom. 

Detta är helt klart en film som kan rekommenderas till alla fans av spionthrillers. Välgjord och bra film, men saknar eggen för att nå riktigt högt inom genren.

Betyg: 3/5

Kimi (2022)

Kimi är en hich-tech thriller av Steven Soderbergh som blandar och ger med referenser till gamla godingar.

Zoë Kravitz spelar Angela som arbetar för ett teknikföretag. Hon analyserar dataströmmar från Kimi-prylar hos företagets kunder. Kimi är en Alexa-pryl. En dag hör Angela hur ett brott begås och hon börjar misstänka att hon hört ett mord på en kvinna. När hon anmäler detta till företaget blir det konstigheter och hon finner sig snart på flykt.

Pitchen för filmen skulle kunna vara att blanda Sandra Bullocks The Net med Hitchcocks Rear Window. Dessutom har de valt att Angela är en enstöring som knappt vågar gå ut från sin stora lägenhet, ett resultat av ett tidigare överfall samt att det är så folk lever under och efter covid-pandemin.

Detta är en trevlig liten science fiction-thriller som var underhållande och lite spännande under titten, men som senare var ganska lättglömd. Skådespeleriet är överlag helt ok från mestadels okända ansikten för mig. Jag vet inte om jag är så imponerad av Zoë Kravitz men hon är inte dålig, helt ok helt enkel.

Filmen kan vara ett alternativ om man gillar filmer om risker med teknikutveckling i en nära framtid. Angela arbetar i ett stort företag inom IT likt ett Google, Apple eller något av Elons alla projekt. Nöjd för stunden...

Betyg: 2/5

Logan Lucky (2017)

Vad är det med filmer från 2017 där huvudpersonerna är mer eller mindre korkade? Nåja, nu är kanske inte just Channing Tatums karaktär Jimmy Logan så korkad, men det denna film som utspelas i den amerikanska södern, i Charlotte, North Carolina, är en hel del figurer puckon. Kul kanske men oftast mest irriterande.

Men precis som i The Ballad of Lefty Brown vinner ett gott hjärta och en stor portion street smartness över elegans och briljans. Så detta var alltså filmen Steven Soderbergh valde att komma ut från sin pensionering för? Att göra en bonnig variant av Ocean's Eleven, en Ocean's Seven-Eleven.

Hehe, ja filmen är mysig och underhållande men också extremt flyktig och extremt lättglömd. Detta trots en hel del kul skådespelarinsatser där Channing tillsammans med Adam Driver stod ut. Filmens sämsta casting var i mina ögon träbiten Daniel Craig. Han må vara James Bond och gift med Rachel Weisz, men han är inte solid i komedier. Det får mig att tänka på Rian Johnson's Knives Out... Där var Danne Craig också med och det var också en crime-comedy. Hur funkade han där egentligen? Han spelade någon slags Poirot-typ. Well, han var knappast den som gjorde den filmen... Där kommer jag ihåg Chris Evans, Ana de Armas, Jamie Lee Curtis, Don Johnson och Toni Collette före jag tänker på Craig. Hmmm.

Nåväl, Logan Lucky är alltså en heist-film som håller hemligheter för åskådaren så att filmens twist inte ska avslöjas. Gott så. Det var nöjsamt att se den och som en komedi inom genren är den duglig. Trea eller två. Men måste ändå tillstå att den var snäppet bättre än "helt ok", så jag ger den en trea!

Betyg: 3/5

No Sudden Move (2021)

En ny film av Steven Soderbergh! Skulle inte han lägga av med att göra film? Nåväl han har uppenbarligen gjort en film till i alla fall.

Soderbergh är en mångsidig regissör som hoppar mellan genrer. Jag älskar inte allt han gjort men han har ändå några filmer som är otroligt bra. Tänker speciellt på filmer från hans kreativa höjdpunkt åren 2000-2001; Erin Brockovich, Traffic och Ocean's eleven.  

Nu har vi thrillern No sudden move. Titeln flyger mig helt över huvudet men det är kanske symptomatiskt för detta var ingen höjdare mina vänner. Visst den är bra gjort inom de tekniska kategorierna, men en thriller som inte är det minsta spännande är ett fail. En film där man inte bryr sig om karaktärerna eller deras relationer leder till avsaknad av engagemang och därmed ingen spänning.

Filmen bygger enligt eftertexterna på verkliga händelser från den amerikanska fordonsindustrin på 50-talet. Historien är rörig så in i helvete att jag efter halva filmen inte fattar över huvud taget vem som lurar vem och varför. Allt handlar sedan om katalysatorn till bensinbilar. Wow, vilken särledes trist fråga att spendera en hel film på.

Jag gissar att Soderbergh hade tänkt sig avslöja fuffens i industrivärlden som gjort hans egen Erin Brockovich, eller i någon av de två som avslöjar "Big Tobacco"; Michael Manns The Insider och Jason Reitmans Thank you for smoking. Filmen funkar inte som satir (som Thank you for smoking) eller som drama (som The Insider) på grund av att man inte förstår vad det handlar om förrän i slutet av filmen. 

Istället inleds filmen som ett mysterium likt Tarantinos Reservoir dogs. Några skurkar som inte känner varandra sätts ihop i ett team för att utföra ett brott. Snart glider filmen över till att bli en thriller där olika maffiasnubbar ska lura varandra och filmen påminner tematiskt om bröderna Coens Miller's Crossing. Till slut påminner den om Manns The Insider. Vilken soppa. Alla de filmer denna påminner om är ljusår bättre.

Jag varnar alla: Håll er borta! Filmen är dock bra gjord och jag gillar Don Cheadles karaktär så det blir en svag tvåa.

Betyg: 2/5

Haywire (2011)

Gina Carano är bad ass som superagenten i Steven Soderberghs agent- och actionthriller från 2011. Jag vet inte varför jag missade denna när den var ny för filmen var ju faktiskt riktigt bra. Caranos Mallory skulle ju kunnat bli något av en kvinnlig Bond. Men nej det verkar ju för galet, eller hur? En kvinna som Agent 007. :-)

Filmen är snyggt gjord och riktigt najs under hela speltiden. Det stora problemet som jag kan känna är att filmen bara visar en del av historien. Det finns en massa intressanta saker som hänt före filmen startade och en hel del spännande och avslutande action som händer  under och efter filmens slut. Det där med att börja mitt i en actionscen och sluta mitt i en annan scen kan vara bra, om det genomförs perfekt, men jag kände att det drog ner denna film lite. I just detta fall hade det kanske varit bättre med ett historia som hade en start och ett slut. Nu kändes det lite spekulativt, lite prettovarning på orsakerna till detta konstnärliga grepp. Jaja, det vi fick se var bra i alla fall.

Gina Carano är jättebra i huvudrollen och vi får se idel kända alfahannar och gamla silverryggar i birollerna. Channing Tatum som dansade och åmade sig igenom den förra filmen jag skrev om är med här igen. Dessutom ser vi Michael Fassbender, Michael Douglas, Antonio Banderas och så den lite veke och ständigt överskattade Ewan McGregor. En av de mest trivsamma stunderna var med Bill Paxton som Mallorys pappa. Paxton är fin.

Synd att inte Soderbergh följde upp denna film för jag hade nog gärna sett ytterligare ett äventyr med Mallory Kane. Nu blev denna film mycket underhållande för stunden men den lämnade inte några bestående intryck efter sig. Därmed blir det en stark trea!

Betyg: 3+/5

Magic Mike (2012)

Magic Mike är en mustig film om manliga strippor. En bra film som bör kunna locka fler än övermogna kvinnfolk att se den. Soderberghs film baseras löst på huvudrollsinnehavaren Channing Tatums personliga erfarenheter. Han spelar strippklubbens kändaste aktör som tar en ung rookie under sina vingar. Alfahannen spelas av godingen Matthew McConaughey.

Filmen tar några oväntade vändningar, och några väntade. Det är ett drama som fokuserar på Mike och nykomlingen Adams öden. Jag har inte någon utökad erfarenhet av manlig strippdans, la av med sånt för flera år sedan, men det verkar som att filmen fångar miljön mycket bra. Det är en bra och kärleksfull stämning i gänget som arbetar på klubben, men droger och sexuella eskapader lurar hela tiden runt hörnet efter avslutat pass, och via det lutande planet är det inte långt till förnedring. Att vara åtrådd och beundrad av berusade och överhettade tjejer kan verka bra. Ett tag.

Channing Tatum är bra, hans dans fantastisk men hans skådespeleri är också imponerande. Adam spelad av för mig okände NN och han passar in i rollen som unghingsten som släppts ut på grönbete för första gången. Matthew McConaughey gör sin grej, han känns igen om man säger så. Det är karaktären X spelad av Olivia Munn som intresserar mig mest. Könsrollerna ställs på huvudet och hon spelar den smarta och ”normal” som använder Mike som en leksak. Mike är för henne en renodlad knullmaskin. Uppfriskande!

Jag gillade Magic Mike en hel del men den är ingen mästerlig film, den är lite för begränsad i sin story för det.

Betyg: 3+/5

The Limey (1999)

Wilson: You tell him, you tell him I'm coming. Tell him I'm fucking coming!

Inför årsbästalistan för 1999 var det dags att plocka tre osedda från hyllan och kolla om de kunde slå sig in på listan i sista sekund. Egentligen är det ganska osannolikt eftersom de flesta filmerna på sådana listor är favoriter som legat till sig, jäst och utvecklats i sinnet.

Den första jag testkörde var Steven Soderberghs The limey. Mr Soderbergh är frustrerande ojämn. Han blandar vilt mellan filmtyper och genrer. Hans filmer är också mycket ojämna. The limey hade jag hört en hel del bra om. Den kom ut året efter Out of sight och året före Traffic och Erin Brocovich. The limey var i bra sällskap runt 1998-2000 kan lugnt säga. Tyvärr kommer denna film inte ens i närheten av någon av de nämnda filmerna.

The limey är en lågmäld, stämningsfylld hämndfilm med en arg pappa på jakt efter sin dotters mördare. Terence Stamp spelar den brittiske gangstern som på gamla dar åker till Los Angeles för att hämnas sin 25-åriga dotters mord.

Jag antar att filmen blir ganska meningslös om man inte gillar Terence Stamp i denna film och det gjorde inte jag. Han spelar över orimligt mycket i de scenerna där han ska vara ledsen eller arg. Ridå.

Istället stjäl Peter Fonda hela filmen. Han spelar en musikproducent, en övervintrad och sönderknarkad 60-talshippie, dvs han spelar i princip sig själv. Detta görs med en stor portion glimten i ögat och man får en känsla av att Fonda och Soderbergh haft mycket kul med den karaktären.

Nej, detta funkade inte för mig. Som thriller eller action är den alldeles för tam. Som stämningsfilm är den också vek, se då hellre om Out of sight istället.

Jag ger The limey två hämnare av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Side Effects (2013)

Depression is the inability to construct a future.

Månadens filmväljare i Filmspanarna var Jojjenito. Jag litade fullt ut på hans val, det skulle ju bli Soderbergh. Av olika lyckliga omständigheter hade jag inte läst något, hört något eller sett något om denna film. Därmed fick jag den ovanliga glädjen att gå in på en biovisning i goda vänners lag utan att ens veta vilken genre av film vi skulle se.

Johan berättade att Soderbergh har hotat med att detta skulle bli hans sista film. Först och främst låter det lite pretentiöst att förkunna något sådan, tror han att han är Ziggy Stardust eller? Men det gjorde ju bara hela visningen mer spännande. För visst skulle man kunna tro att den sista filmen borde vara något speciellt. Tyvärr går det nästan inte att skriva om filmen utan att spoila den, så om du vill se filmen bör du göra det först och komma tillbaka och läsa min revy vid ett senare tillfälle. Och visst är filmen värd att se, så mycket kan jag avslöja.

Ok, nu till filmen. Det tog ett bra tag innan jag förstod att detta var en crime/thriller. Först trodde jag att det var en Contagion-liknande uppgörelse med psykvården generellt sett och psykofarmakaindustrin specifikt. Men efter ett tag ändrade filmen karaktär och blev till en thriller.

Jude Law spelar huvudrollen och han är riktigt stabil. Kanske inte spektakulär men ändock bra på något sätt. Han börjar få Michael Douglas kvaliteter, den gode Jude. Den kvinnliga huvudrollen spelas av Kate Mara's syster. Hon är inte alls lika bra som Kate. Men de är så lika att jag satt och förnimmade Kate bakom ytan på syrran. Den tredje kändisen i rollistan var Catherine Zeta-Jones. Som vanligt vacker? Nej, hon var inte lika blomstrande som hon kan vara. Något skavde. När vi gick ut från bion kom jag på att hon hade fått en hint av Joker-sminkning. Det röda läppstiftet hade målats med en antydan till Jokerns målade spetsiga leende. CZJ visade sig mycket riktigt vara en ful fisk.

Jag tyckte personligen att filmens inledning var mycket lovande. Ämnet var lockande och problematiken med läkare som skriver ut piller samtidigt som de är betalda av industrin är spännande. Vem är skyldig sedan när allt går åt skogen? Spännande, men tyvärr var det inte det filmen handlade om. Istället var det en thriller. Och som sådan var den rent ut sagt dålig. Thrillerdelen av filmen var slarvigt skriven och slappt regisserad. Låt mig föra upp ett exempel. Emily går i sömnen som en bieffekt av sina mediciner. Under en sådan episod händer en sak som inte kan tas tillbaka. Hon skadar sin make. Senare i filmen får vi en alternativ förklaring till vad som hände i den scenen. Och hela filmen bygger på denna alternativa förklaring. Men ändå luras vi åskådare eftersom Emily "spelar" hela scenen ut ända in tills det att hon lägger sig i sängen för att sova. Detta efter maken fallit. Helt orimligt. Soderbergh klipper in i en flashback hur Emily tränar på 911 samtalet innan hon ringer polisen. Men som sagt när vi ser scenen tidigare i filmen luras vi. Denna typ av tillrättalagda fuskande tycker jag är sloppy film making. Det är vad jag tycker.

Men filmen är ganska bra ändå, någon i gänget dubbade filmen till en film noir. Inspirerat och klockrent. Allt är där; den olycklige, femme fatalen, den orimligt komplicerade komplotten, en femme fatale till. Allt! Är det en film värdig som Soderbergh's sista film? Nej, långt därifrån, då skulle han valt en film som Traffic eller The girlfriend experience. Denna är mellow yellow, in the middle of the road. Jag tror nog att han satsar vidare mot nästa OS!

Jag ger Side effects tre lyckopiller av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Vad tycker mina Filmspanarvänner? Kolla här:

Fiffis filmtajm
Jojjenito
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Contagion (2011)

Dr. Ian Sussman: Blogging is not writing. It's just graffiti with punctuation.

Hehe. Här kommer denna bloggares inlägg om "Contagion". Det är alltid lite spännande när Steven Soderbergh kommer med en ny film, för han är en mästare på att varierar sig i sitt filmskapande. Ibland gör han allvarliga storfilmer (Traffic, Che), ibland är det experimentella indie-filmer (Bubble, The girlfriend experience) medan en del är underhållningsfilmer från Hollywood med en twist (Ocean's Eleven, Erin Brockovich, Out of sight). Den nya filmen är en av de allvarliga storfilmerna och den kan nog mest liknas med "Traffic" bland hans tidigare filmer.

Det är klart att mina förväntningar var tämligen höga när jag och Danne såg filmen tidigare i veckan. Soderbergh har åter igen samlat en imponerande hoper med kända skådespleare. Vad sägs om Gwynet Paltrow, Kate Winslet, Marion Cotillard, Matt Damon, Jude Law, Laurence Fishburne, John Hawkes och Ellior Gould? Vilka av dem vill du ska få överleva och vilka ska tvingas förgås av det fruktansvärda fladdermus-gris-viruset?

Filmen är en beskrivning om hur en fiktiv global virusepedemi sprider sig över hela världen. Filmen spekulerar i hur individer, myndigheter, massmedia och folk som nyttjar sociala nätverk reagerar vid en sådan situation. Vad sägs om kravaller, plundringar och extrem egoism? Det är mer en beskrivning över procedurer än en drama som behandlar individer. Filmen "Traffic" beskrev individers och myndigheters hantering av knarksmuggling och bruk i USA, men där fanns ett antal mycket starka personliga öden och historier. Det saknar jag nästan helt i "Contagion". Samtidigt är filmen otroligt välgjord, både då det gäller "production value" och skådespelarinsatser. Men med distans och en viss kyla.

Jovisst, filmen är mycket spännande, men den spänningen bygger på att man sitter och undrar över vilka av de kända skådespelarna som kommer dö av viruset och vilka som kommer klara sig. Det är inget bra tecken att jag som åskådare sitter och funderar om filmen i ett perspektiv utifrån densamma. En del fakta i filmen om spridningshastighet, smittorisker och sådant var intressant (en vanlig människa rör vid sitt ansikte flera tusen gånger per dag...!). Men till sist blev jag helt enkelt inte engagerad tillräckligt mycket i karaktärerna, och jag blev faktiskt inte tagen av filmen som helhet.

En minnesvärd detalj från visningen i den lilla men vackra SF-biografen i Råsunda var att det satt en person på raden bakom oss som hostade och fräste hela filmen igenom. Tala om passande "back-drop" till filmen...

Jag ger Soderbergh's "Contagion" tre vaccin av fem möjliga.

Betyg: 3/5