Only the Brave (2017)

"Deploy"

"Only the brave" är baserad på verkliga händelser. Den handlar om brandmännen i Granite Mountain IHC, ett gäng experter på skogs- och präriebränder i Arizona. Filmen bygger på en GQ artikel med namnet "No exit". Hmmm, inte så lovande namn... Jag hade ingen aning om vad som skulle hända och jag tror att filmen vann mycket på detta. Om ni blir sugna att se filmen rekommenderar jag er att inte googla innan ni sett filmen.

Jag visste egentligen inte hur spännande en film om brandmän som kämpar mot bränder ute i bushen, "wildfires", kunde vara. Nu vet jag. Och svaret är mycket spännande. 

Deras teknik var speciellt intressant. De drar upp en linje som elden inte fick passera. Därefter gjorde de en korridor på eldsidan av sin linje där de rensade rent på allt brännbart. Till sist tänder de eld i det brännbara på den andra sidan av korridoren därifrån den riktiga elden kommer. På så sätt möts de två eldfronterna och den riktiga elden kan inte "hopp över" till korridoren och linjen. Resultatet blir att elden stannar av. Detta verkar för det mesta funka bra.

Vi får följa två huvudkaraktärer, dels chefen för gänget Eric Marsh som spelas av Josh Brolin, dels rookien Brendan McDonough som spelas av Miles Teller. Filmen tar lång tid på sig. Den etablerar karaktärerna noggrant, visar upp livet männen och deras familjer lever och hur de arbetar med skogsbränder ute i den extremt torra ökenmiljön i Arizona. 

Jag gillade filmen mycket. Det är ett mycket bra skådespeleri och miljöerna är autentiska. Det känns som att man är ute i öknen eller på en lokal countrybar i Arizona när man ser filmen. Jag gillar också att filmen inte var överdrivet sentimental och att filmmakarna visade en stor portion behärskning i sina val av vad de visade.

Med tanke på att det är en BOATS och vad artikeln filmen bygger på heter (vilket står i förtexterna) börjar jag inse att någon av Eric och Brendan ligger riktigt risigt till. Spänningen stegras allt efter filmen går framåt och de sista trettio minuterna är olidligt spännande. Till sist sitter jag tyst och i närmast ett chocktillstånd när eftertexterna rullar. Stark film. 

Betyg: 4/5

Top Gun: Maverick (2022)

Jag hade förväntningar på denna film, men inte extremt höga som vissa verkade ha. Men tusan vad denna film levererade. Detta var väldigt trevligt, och det var helt klart värt att se om den gamla filmen före denna.

Filmen inleds i nostalgins tecken med flera scener i rad som påminde oss om den gamla filmen, nu fräscht i minnet. Risken är givetvis att överdriva att dra i nostalgikänslorna men regissören Joseph Kosinski höll sig själv i schack. 

Handlingen i filmen var också överraskande bra. Det hade jag inte väntat mig. Mavericks karriär kändes väldigt rimlig, samma sak med Ice Man. Det var bra helt enkelt. Jag ömmade speciellt för Val Kilmer och hans scener, speciellt efter att jag såg den mycket gripande dokumentären "Val" förra året. Stark rekommendation att se den, kan gå som ett komplement till de två Top Gun-filmerna.

Actionscenerna var också över förväntan. Först hade vi provflygningar som påminde om klassiker som "The Right Stuff", till träningen med de unga hetsporrarna. Mavericks tänkande utanför boxen älskade jag. Även uppdraget och fajter mot både robotar och femte generationen var mycket bra! Damnest, det hade jag inte vågat hoppas på.

Karaktärerna och deras relationer då? Tompa är som alltid bra. Jag gillade också hans relation med Jennifer Connellys Penny. Den funkade. Däremot var jag inte helt impad av Miles Tellers Rooster, sån av Goose. Jag kan inte komma på något bättre sätt att skapa den nödvändiga friktionen som filmen behöver, men jag älskade inte det de nu gjorde. Annars var manus överlag bra, lite Mission Impossible-känsla faktiskt. Tompas vapendragare i MI-skrivarrummet var ju med här, Christopher McQuarrie.

Ja! Jag gillar't. Bra skit helt enkelt.

Betyg: 4/5

Alita: Battle Angel (2019)

Alita: Battle Angel var en otroligt stor positiv överraskning. Jag älskade denna fantasy i sci-fi-miljö. Det är en avlägsen framtid på jorden, efter ett brutalt krig mot kolonierna på Mars. Sagan om krigsroboten Alita med ett mänskligt hjärta och en mänskliga själ drabbade mig mer än vad jag kunde ana. Jag älskar uppenbarligen typen av historier där huvudpersonen har glömt allt och måste upptäcka sig själv och vad de kan göra. Det återkommer här i massor och vi har sett det i sagor som Bourne identity och Long kiss goodnight. Jag fick bokstavligen gåshud när Alita automatiskt intog en stridsposition när hon blev överraskad av den stora klumpiga robotpolisen i inledningen av filmen. Då visste jag redan att vi var hemma... Jag älskar Alitas rena hjärta och obändiga vilja.

Filmen är regisserad av Roberto Rodriguez vilket överraskar mig lite. Det är en mix av live action och full animation av Alita. Då hon är en humanoid robot funkar det perfekt med animationen. Jag har inga problem med uncanny valley. Filmen är supersnygg och miljöerna, karaktärerna och historien i filmen funkar fullt ut. det är mindre överraskande att James Cameron är en av producenterna bakom filmen. Han verkar ju vara mycket intresserad av teknisk utveckling i sina alster och detta var nog den bästa filmen med mix av animation och live action jag sett. Cameron har varit med och skrivit manus också och det var ett orosmoment. Hans manus har ju inte varit hans forte i senare verks (tänker på dig avatar). Men filmen bygger ju på en manga med namnet Battle Angel Alita och det gick kanske inte att helt pajja den bra storyn.

Jag har inte läst mangan och jag var i övrigt ganska ospoilad när jag satt mig ner för att se filmen. Storyn leder upp mot en slutfajt mot en ond man i staden uppe i skyn. En bra bit in i filmen inser jag att de omöjligtvis kan hinna med all handling som förväntas. Hmmm, vid närmare efterforskning visar det sig att James Cameron hade (minst) en trilogi i tankarna. Det var därför han bytte ordningen på orden i titeln. Filmerna skulle heta Alita. Battle Angel, Alita: Fallen Angel och Alita: Avenging Angel. Efter denna första film hoppas jag verkligen att de två uppföljarna blir av. Vi fick ju också något av en cliff hanger i slutet där vi till slut fick se ansiktet av den onde mannen, nästan lika olycksbådande som Thanos i de tidiga Avengers-filmerna.

Jag gillade detta skarpt då det är en av de bättre jag sett i denna smala genre, godhjärtade fantasyäventyr i sci-fi-miljöer, och nu skulle jag gärna spendera mer tid med den lilla hårda Alita. Hon påminner mig så om Egwene. Alita skulle helt klart ha valt Green Ajah!

Betyg: 5/5 

Labyrinth (1986)

Tänk hur mycket fantasygenren har Sagan om ringen, Harry Potter och Game of Thrones att tacka för. När jag var ung hade det mesta inom fantasy en sunkig skrattretande kvalité. Det enda som helt kunde förflytta mig i tid och rum, till en galax långt långt borta var Star Wars. När Labyrinth kom ut 1986 gav jag den inte ens chansen. Det var och är en barnfilm och den har inte speciellt upphetsande specialeffekter. Vad den istället har är en stor portion charm och humor samt David Bowie. Jag valde att se filmen eftersom Bowie är med och han har en fyra-fem låtar med i filmen.



En femtonårig Jennifer Connelly spelar Sarah, filmens antagonist. Hon råkar uttala de exakta orden i en besvärjelse som triggar goblins-kungen (Bowie) att stjäla hennes lillebror Toby. Sarah ger sig in i labyrinten, goblins-staden och till slut kungens slott för att rädda Toby. Likt en Alice i Underlandet, en Dorothy i OZ eller barnen Pevensie som går genom garderoben och finner Narnia utspelar sig Sarahs äventyr i en annan dimension, en parallell värld eller helt sonika i hennes eget huvud.



Specialeffekterna och hantering av animatroniska dockor i filmen är under all kritik. Ändå har filmen en hel del fans. För många innebär säkert filmen en nostalgisk tripp tillbaka till barndomen. Men det finns faktiskt en hel del humor om man ser på filmen med rätt humör. Den påminner mig en hel del om The princess bride i strukturen men också på grund av fantastiska namn på utmaningar likt "The bog of stench". Det finns en del från Willow med tanke på typen av äventyr och alla korta personer.

Många av figurerna spelas av animatroniska dockor och de påminner mig om mupparna och det är också Jim Henson som regisserat denna film. Jag slås av likheten med Guardians of the Galaxy på grund av den ettrige och snabbtjäftade gnagaren. Till sist påminner den mig om Bilbo-filmerna på grund av alla prutt- och dratta på ändan-skämt. Många av mina jämförelser kommer såklart från saker som kommit ut före Labyrinth, vad som influerat vad låter jag eftervärlden döma. Det är en salig fantasysörja i vilket fall.



Jag ville se filmen för att höra och se Bowie "in action". Han har inte en jättespännande roll att spela här. Goblin-kungen är en ganska grund och enkerlspårig karaktär. Bowie har dock en häftig frisyr, galna kläder och fantasieggande sminkning. Han är kanske inte väldens bästa skådespelare om man ska vara ärlig, men han passar in i denna film, den är så överdriven och "campy". Jag var vagt underhållen mest hela tiden, men jag kommer inte minnas den som en personlig favorit.

Jag ger Labyrinth två Hedwig-ugglor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Trivia: Manus skrivet av Terry Jones och regissören Jim Henson samt Dennis Lee. George Lucas är producent.

Fripp funderar: har skaparna av Guardians of the Galaxy stulit karaktären Rocket rakt av från Didymus i Labyrinth?

Lyssna på oss i Shinypodden när vi pratar om skivan Tonight från 1984 där vi också pratar om denna film.

Requiem for a Dream (2000)

Marion: Harry, can you come home today?
Harry: Yeah...

Darren Aronofskys film Requiem for a dream är en film om droger. Man kan få svar på några frågor då man ser denna film... Ska man ta heroin? Nej! Ska man ta amfetamin? NEJ. Kan man ta kokain? NEJ. Men röka gräs då? NEJ, NEJ. Äta socker? Nej. Äta god mat? NEJ. Andas? Nej. Leva livet? NEJ. NEJ. NEJ. NEJ. NEJ. NEJ...

Oj då, jag gick visst för långt där. Blev medryckt. Kunde inte sluta. Så är det för filmens fyra huvudpersoner också. De kunde inte sluta. De tar sin grej till överdrivna proportioner. Man kan kanske tycka att Aronofsky också går lite för långt, blir lite väl övertydlig i denna film. Men jag antar att det är ok i ett fall som detta. Och även om filmen är riktigt bra, mer om det nedan, når inte budskapet fram lika starkt som det kunde gjort känner jag såhär några dagar efter jag sett filmen.

Filmen börjar med en galen idiot (heroinist) som rånar sin egen mor. Hon i sin tur verkar redan vara mentalt störd. Av ålder, ensamhet eller bara för att hon är sådan vet man inte och får heller inte veta. Alla individer i filmen, förutom Marion eventuellt, är i mina ögon redan junkies när filmen startar. Jag tror filmen hade blivit ännu hårdare om Aronofsky lagt lite tid på att visa de fyra innan de kastade sig ner i kaninhålet och inledde sin färd mot det oundvikliga slutet.

Men gott folk, låt oss inte nedslås. Detta är en grymt bra film. Jovisst sörru. Aronofsky vet verkligen vad han gör. Med bildspråk, musik, ljud och snabba klipp får han fram de känslor han söker med högsta effektivitet. Filmen är i vissa delar precis så som mardrömmar kan upplevas. Till det kommer genomgående bra skådespeleri där Jennifer Connelly och Ellen Burstyn står ut. Visst Jared Leto är också helt ok. Men det är ändå Jennifer Connellys Marion Silver som lämnar det starkaste intrycket på mig. Ass to ass. Hennes karaktär genomgår den största bergochdalbanan. Ellen Burstyns Sara Goldfarb var en tv-junkie redan när filmen startade och hennes fall blev därmed lite kortare kan jag tycka.

Men man kan ju i alla fall trösta sig med filmens ljusa glimtar... Nähä, det gick inte. Det finns inte en gnutta hopp i denna film. Allt är grått, mörkt, svart elände. Harrys drömsekvens är olycksbådande och verkligheten är än värre. Hur slutar det (spoiler alert!); lobotomerad via elchocker (varför är det alltid dessa elchocker??), en svart kille fast i ett rasistiskt sydstatsfängelse, frivillig sexslav åt en knarklangare samt Harry som förlorade sin frihet, sin tjej, sin arm och sin dröm. Requiem for a dream.

Betyg: 4+/5

Filmens starkaste scen? Det vet båda att han inte kan...

A Beautiful Mind (2001)

Jag gillar ju historier om matematik och matematiker, och historien om John Nash som kämpar med psykisk sjukdom men senare i livet får upprättelse och till och med nobelpriset är lika spännande som den om Alan Turing och han kodbrytarmaskin. Turing behandlades nyligen i filmen The imitation game och även om den bakomliggande historien är spännande behöver inte filmen bli bra. Jag var mer sval inför The imitation game än vissa andra, host*Halo*host.

Det ligger i sakens natur att dessa filmer är BOATS och det är ofta tyvärr ett litet problem. Det blir ofta så formuläriskt och stelt. Filmen om John Nash, A beautiful mind, bjuder på ytan inte några nya grepp som BOATS. Den startar när han är helt ny på universitetet och slutar på galan i Stockholm. Egentligen handlar filmen dock bara sekundärt om hans forskning och idéer. Den handlar mest om hans paranoida schizofreni. Inom detta område är filmen både innovativ och lekfull. Jag gillar de bitarna av filmen.

Alla inblandade skådespelare är bra. De kända namnen är Russell Crowe, Jennifer Connelly, Ed Harris, Paul Bettany, Adam Goldberg, Judd Hirch och Christopher Plummer. Ingen av dem stod dock ut så mycket att filmen definieras av dem. Filmen är regisserad av Ron Howard vilket brukar borga för superstabilt men inte riskabelt eller nyskapande.

Som matematiker fick alltså Nash sitt erkännande till slut. Jag älskar filmens bästa scen då hans kollegor visar honom sin respekt med att lägga ner sina pennor vid hans plats i universitetets kafé. Det är någon sorts tradition som lever där. En stor del av filmen utspelas i universitetsmiljön och det är en miljö jag gillar i filmens värld (också). En bra film i den miljön är Wonder boys. En bra bok i den miljön som jag gärna skulle se filmatiserad är Donna Tartts The secret history.

Åter till A beautiful mind. Jag kände till att Nash var en nobelpristagare och ju längre in i filmen vi kom desto mer såg jag fram emot hur de skulle behandla detta. Jag tycker att scener då pristagare får veta att de vunnit är det bästa med priset. Ni vet det där samtalet från någon från akademin i fråga. Medaljutdelningen och festen är givetvis också kul, men att få se när pristagaren får informationen är spännande. Tyvärr fumlar filmen med detta moment. Det blir en halvmesyr med en "vetting" före priset annonseras. Trist då jag verkligen såg fram emot en "tear jerker" scen där.

Detta är en helt ok film, bland de bättre BOATS om en historisk person jag sett på ett tag nu, men den är inget mästerverk. Den blev ju oscarsnominerad i alla möjliga kategorier. Akademin är verkligen svag för BOATS-filmerna. Som om de inte kan skilja på filmen och personen/gärningen som filmen beskriver.

Jag ger A beautiful mind tre låtsaskompisar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

He's Just Not That Into You (2009)

Alex: If a guy treats you like he doesn't give a shit, he genuinely doesn't give a shit.

Min kompis Frans må gilla en och annan konstig film men han har absolut gehör då det gäller amerikanska romantiska komedier. Därför blev jag väldigt nyfiken då han i en bisats sa att He's just not that into you var bra. Den kom genast upp på min "att se"-lista.

Precis som i Valentine's day får man följa flera olika karaktärer och olika historier som vävts samman. I fokus är en grupp unga kvinnor som kryssar sig fram i relationernas svårnavigerade hav. Filmens stora fråga som den lustiga huvudpersonen ställer sig är hur hon ska veta om killen hon just träffade är intresserad av henne eller ej. Hon är inte speciellt duktig på att tolka signaler eller antydningar. Alla problem med feltolkningar började då hennes mamma i ett försök att trösta sin fyraåriga dotter sa att enda anledningen till att den lille pojken puttade ner henne på marken var för att han var så förtjust i henne!

Vad sa du?

Han gillar mig?

Filmens huvudfigur Gigi spelas av Ginnifer Goodwin. Hon får oväntad hjälp av den emotionellt avstängde notoriske tjejtjusaren Alex som spelas av Justin Long. Som kärlekspar är Goodwin och Long väldigt mysiga. De spelade mot varandra i den underbart trevliga tv-serien Ed. Där var de Diane och Warren, men de var bara vänner och fick nog aldrig varandra (om jag kommer ihåg rätt). Nu gick det bättre.

Ginnifer Goodwin och Justin Long

He's just not that into you har en uppsjö av bra skådespelare i biroller där alla har ett eller annat problem med kärleksrelationer. Vad sägs om Drew Barrymore, Bradley Cooper, Jennifer Aniston, Ben Affleck, Scarlett Johansson, Kevin Connolly, Jennifer Connelly och Kris Kristofferson. Vilken höjdar-cast!

Filmen är i samma anda som Valentine's day och nästan lika bra. Den är rar, sann och ibland lite bitter. Och rolig. Mycket älskvärd.

Jag ger He's just not that into you tre misstolkade signaler av fem.

Betyg: 3/5

Scarlett var osedvanligt het i denna film