"Woman walks ahead" är namnet på filmen men också namnet Lakotastammen (del av Siouxerna) gav den vita kvinnan Caroline Weldon. Som nybliven änka resten hon utan specifik inbjudan till Dakota-distriktet för att söka rätt på Sitting Bull och måla hans porträtt. Detta var 1890, dvs 14 år efter slaget vid Little Bighorn (1876), under en tid då siouxerna försökte leva i fred med de vita inkräktarna. Den amerikanska militären såg inte med blida ögon på mrs Weldon.
Ja, detta är alltså en biografisk film som verkar följa de stora dragen runt Sitting Bulls död ganska nära. Filmen är en vemodig och somber resa in i det oundvikliga. Sitting Bull tillsamman med Crazy Horse hade ju vunnit det berömda slaget och där dödat general Custer och en stor del av hans män. Den amerikanska militären var fortfarande ute efter hämnd. Och hämnd de fick.
Jessica Chastain spelar kvinnan som gick före, Michael Greyeyes spelar Sitting Bull och Sam Rockwell, Ciarán Hinds och Michael Nouri spelar biroller. Skådespeleriet är genomgående tajt.
Tyvärr går det inte att komma ifrån att filmer om denna del av den amerikanska historien ofta är så sorgliga att det är svårt att sätta betyg på filmerna. Javisst, den kan vara "viktig", men det lämnar inte åskådaren med en mindre klump i magen för det.
Jag tycker nog att filmen var mer intressant än magnifik. På en road trip i USA sommaren 2018 stannade vi vid museet och minnesplatsen vid Little Bighorn i södra Montana. I slaget slogs en koalition av Sioux, Dakota, Cheyenne och Arapaho på den defensiva sidan och General Custer och hans 7:e kavalleriregementet med Crow och Arikara scouter som anfallare. Custer skulle egentligen ha inväntat två arméer till för att kunna genomföra en kniptångsmanöver, men han anföll innan de andra kommit fram. Han var väl arrogant och trodde nog att hans vanliga vidriga taktik skulle funka, men Sitting Bull hade lärt sig läxan och var förberedd.
Vi lyssnade på föreläsning av en ranger som jobbade på museet som var informativt, dvs den officiella historien. Men än intressantare var den guidade touren med ättlingar till ursprungsbefolkning, Cheyenne och Crow. Guiderna var ättlingar till krigare som hade deltagit i slaget, intressant nog på olika sidor. Det var otroligt intressant att höra deras beskrivning om vad som hände den dagen, inte minst eftersom beskrivningarna skilde sig en del i detaljerna...
Allra mest intressant var när vi beträdde slagfältet och fick se topografin med egna ögon. Dagarna efter slaget kom andra armégrupper fram och dokumenterade alla döda och deras exakta position på fältet. Det står en vit sten för varje död yankee. Många i en klump runt där Custer föll, men också många utspridda över slagfältet. Kavalleristerna stred två och två med sina ryggar mot varandra när deras ammunition tagit slut... Det var gripande att blicka ut över ett vackert och böljande landskap med dessa makabra minnesmärken.
Vi såg inte många röda gravstenar på fältet, det var en ensidig fajt som jag förstått det. Siouxerna, Cheyenner och de andra stammarna slaktades istället under diverse "incidenter" efter slaget...
Filmen rekommenderar jag till er med intresse för denna del av historien. Jag ger den en trea.
Betyg: 3/5
Besöket vid Little Bighorn ger jag 5/5.
 |
| General Custers sten i mitten (med en svart minnestext) |
 |
| En av få röda stenar |
 |
| 1869... sju år före slaget vid Little Bighorn |
Men blir inte den där klumpen i magen efter en titt ett kvitto på att filmen var bra då?
SvaraRaderaJomen visst, fast lite både och. Jag gillade filmen, därav det positiva betyget 3/5. Men klumpen i magen kommer ju mycket av att jag känner till skeenden i historien som filmen berör. Så den kunde finnas där ändå, och den fanns där när jag besökte Little Bighorn 2018, tsom exempel.
Radera