The Last Movie Star (2017)

The last movie star från 2017 fångade mitt öga då den distribuerats av det sällsamma bolaget A24. De har ju hand om så många superintressanta men ofta smala filmer. Denna film kändes som en typisk filmfestivalfilm, en liten film med några kända namn som hoppat in och gör "riktig film". 

Burt Reynolds spelar en eventuellt nästan självbiografisk roll som en gammal skådespelare som börjar se slutet på sin karriär. Efter att ha varit en av de största på sjuttiotalet bjuds han in till en filmfestival för att ta emot en "lifetime achievements award". Trots att han inte är sugen på resan blir han övertalad av en gammal vän att åka dit. Men inget blir som han hade förväntat sig.

Burt Reynolds är riktigt bra i denna film., de använder gamla klipp från hans filmografi på ett mycket kul sätt. En bit in i filmen utvecklas den till en road trip-film och en buddy-movie. Den äldre vresige skådespelaren tvingas umgås med den unga kvinnliga värdinnan från filmfestivalen. Alltid ett spännande grepp som ofta ger sköna och mysiga filmer, och samma sak här. Här matchas Burt av ungdomlige Ariel Winter som kanske är bäst känd från tv-serien "Modern family". 

Intressant nog dyker Chevy Chase upp i en försvinnande liten roll, men också Ellar Coltrane från "Boyhood" i en stor biroll.

Detta är en mysig liten film. Inga stora kanoner, utan den känns istället väldigt personlig, varm och tänkvärd. Jag brukar gilla denna genre och betyget blir som förväntat.

Betyg: 3/5

Boyhood (2014)

Richard Linklater är en varm filmskapare. Jag gillar hans stil och känsla. Before-trilogin är bland mina absoluta favoriter. Nu har hans magnifika 12-åriga filmprojekt slutförts och filmen Boyhood ligger för våra fötter. Imorgon har den premiär.

I Boyhood får vi följa en pojkes uppväxt på nära håll i uppspeedad "realtid". Det är en spelfilm men Linklater har spelat in 20-30 minuter per år i tolv år med samma skådespelare. Vi får följa pojkens uppväxt med föräldrarnas skilsmässa, flyttar, byte av skola och mammans nya pojkvänner. Scenerna glider in i varandra utan förvarning när det gått ytterligare ett år. Långsamt åldras föräldrarna medans barnen förändras mer såklart. Det är som att se Daniel, Emma och Rupert växa upp på film men allt detta komprimerat till en långfilm på nästan tre timmar.

Vilket magnifikt projekt! Det är mästerligt och vansinnigt att ta sig an ett filmprojekt som detta. Jag blir alldeles till mig bara av tanken. Det är rysligt spännande. Om filmen blir bra kommer projektets storskalighet addera till känslan av filmen, men om filmen blir dåligt kommer det inte vara långt till tankar om storhetsvansinne, poserande och pretto. Linklater spände verkligen bågen med detta projekt. Modigt!

Men precis som i Linklaters fantastiska Before-trilogi funkar detta suveränt. Obemärkt har Linklater integrerat skådespelarnas personligheter med filmens karaktärer. Pappan spelas av Ethan Hawke, som är van med detta angreppssätt från Berfore-filmerna och mamman spelas ypperligt av Patricia Arquette.

Pojken spelas av den tidigare helt okända Ellar Coltrane. Systern spelas av Linklaters dotter Lorelei Linklater. Hon tjatade sig till rollen, ville hoppa av i mitten men fortsatte och fullföljde projektet till slut. Ellar Coltrane visade vara en naturbegåvning. Nu kanske han inte väljer att fortsätta inom filmbranschen, han är tydligen en lovande fotograf också, men han skulle säkert kunna lyckas där om han bara ville. Det är annorlunda att se honom växa upp framför ögonen i en enda lång långfilm. Och det faktum att han utanför filmen levt hela sin uppväxt som en vanlig pöjk, när han samtidigt är en filmstjärna i danande är fantasieggande och unikt.

Filmupplevelsen var magnifik. Jag märkte knappt av den långa speltiden. Det kändes som att de 165 minuterna bara flög iväg. I en scen mot slutet tänkte jag plötsligt att här skulle filmen kunna vara slut och en sekund senare började eftertexterna rulla. Magisk ögonblick då jag som åskådare kände mig helt i synk med filmmakaren och då känslan av perfekt mättnadsgrad infunnit sig. Jag var varken sugen på mer eller övermätt. Richard Linklater är överlägsen Steven Soderbergh!

Boyhood var så mäktig och jag var så inne i historien att jag efter visningen nästan inte kom ihåg filmen. Detaljer, favoritögonblick eller kritik sköljde över mig och försvann lika fort som när man bläddrar genom ett familjefotoalbum. Vad ska man ta fasta på? Helheten eller detaljerna? I detta fall är helheten det jag kommer ihåg och då är filmen magnifik. Jag borde kanske dock se om den minst en gång för att kunna ge den fulla poäng betygsmässigt? Jag vill se om den nu! Och det är ju ändå så att när jag tänker tillbaka på filmen blir jag alldeles varm inombords. Ok Magen, jag förstår...

Jag ger Boyhood fem fantastiska filmprojekt av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Läs gärna om pappans (Ethan Hawke) The Black album, post-Beatles mix tape inkluderat sånglistan.

Jag tror allt att flera av mina filmspanarvänner också kommer skriva om denna film. Var de lika förtjusta i Linklaters projekt som jag?
Johan
Fiffi
Sofia
Jonas
Carl