The Ballad of Lefty Brown (2017)

The Ballad of Lefty Brown är en långsam och lite finurlig western. Inte superbrutal på något sätt, men den har allt lite pang-pang i alla fall. Jag skulle inte direkt kalla den en revisionistisk western då den ibland får mig att påminnas om känslan i vissa av John Fords episka westerns. Men den är samtidigt långt från John Waynes westerns då vår huvudperson Lefty Brown är en tjomme vars knivar inte är de vassaste i lådan. Lefty är en sådan figur som ofta spelar andra eller till och med tredjefiolen i "vanliga" westerns. Så lite "off the beaten" tracks är nog denna western allt ändå.

Ibland kan jag bli uttråkad av filmer där korkade personer är i fokus då jag tycker det är mer upprymmande att se karaktärer som är bra på vad de gör. Men här funkar det ändå. Delvis för att jag ändå gillar genren och filmen känns fullt ut som en western, men också för att vad Lefty Brown saknar i intellektet kompenserar han med ett stort hjärta och en hel del "street smartness".

Filmen handlar om vad som händer efter att traktens starke man Edward Johnson blir mördad. Hans trogne vapendragare sedan 40 år Lefty Brown blir anklagad för mordet och sedan måste han helt enkelt lösa mordet samtidigt som han måste hålla sig levande länge nog. En ganska enkel handling som det verkar på ytan.

I huvudrollen finner vi Bill Pullman och han gör ett gediget jobb som Lefty. Under filmens gång blir han Lefty i mina ögon och sådant är alltid trevligt att se. Andra skådespelare är Kathy Baker som änkan Johnson och Tommy Flanagan och Jim Caviezel som Edwards och Leftys gamla vapendragare. I rollen som Edward "himself" ser vi Peter Fonda i en liten nära intill cameo-roll. Av dessa gillade jag Tommy Flanagans insats mest. Jag har insett att han ofta är bra, men han har spelat mestadels bi-roller i det jag har sett.

Nu för tiden kommer det inte så många nya westerns och de som kommer ut är oftast smala filmer. Denna film visades upp på filmfestivalen South by Southwest och köptes därefter upp av distributionsbolaget A24. Och det är väl mer eller mindre därför jag hittade till den. Filmen är klart värd att ses om du gillar genren.

Betyg: 3/5

The Count of Monte Cristo (2002)

Ojojoj, denna gamla rackaren? Javisst. Jag blev så himla sugen på att se filmen på självaste nyårsafton. Ensam i lägenheten på grund av pandemins tvingande begränsningar ville jag fly verkligheten med svärdfäktning, överdådiga kostymer och den mest grundläggande av banala känslor - hämnd.

Historien om Edmond som blir kungligt fuckad av trion Mondego, Villefort och Danglars är en av litteraturens stora historier. Boken är såklart skriven av Alexandre Dumas. Creme de la creme av äventyr i historisk tidsera, även om jag gillar de glada historierna om de tre, fyra musketörerna från samme författare ännu mer.

Filmen är mustig och som sådan lever den mycket på sina skådespelare och här har man lyckats ganska bra. Jim Caviezel spelar huvudrollen innerligt och bland hans antagonister ser vi en sliskig Guy Pearce och en bra castad James Frain. 

Edmonds käresta Mercedes spelas av den vackra men för mig helt okända polskan Dagmara Dominczyk. Intressant nog dyker en mycket ung Henry Cavill i rollen som Albert. Lite jarring. Geralt of Rivia ju!

Till sist spelas Edmonds kompisar Abbe Faria och Jacopo av Richard Harris och Luis Guzmán, båda gör sina roller till full belåtenhet.

Denna film är över två timmar lång och en stor del av tiden läggs på fängelseön. Oskönt! Jag hade helt klart hellre sett mer av hur Edmond konstruerar sin hämnd på de tre banemännen. Det är den delen av historien som är mest fängslande. Det jag saknar är mer av planering och genomförande av hämnderna, samt reaction shots på de olyckliga när de inser att Edmond har återgäldat sveket med ränta.

Filmen fyllde sin uppgift och resan mot ett nytt och förhoppningsvis bättre år upplevdes som kortare.

Betyg: 3/5

Escape Plan (2013)

Rottmayer: Have a lovely day... asshole!


Ibland är man sugen på en hjärndöd actionrulle. Ibland blir man överraskad över att även gamla tjommar kan leverera!

Tänk vilken favorit Arnold Schwarzenegger var när vi växte upp i Skövde på 80-talet. Jag och Mr Magic citerade Arnolds bästa citat till leda... "I'll be back", "He had to split", "Stick around", "Give those people air" och favoriten "You're a funny guy Sully, I like you, that's why I'm going to kill you last". Dessa one liners var roliga nästan bara för Arnolds brytning och hans sätt att leverera replikerna. Självklart är kontexten de uttalas i också viktig. De måste höras och ses!

Nu för tiden känns det kanske inte lika fräckt att heja på Arnold längre! Hehe. Men han överraskade en hel del med den solida actionrullen The last stand som kom för ett år sedan. Nu slog jag mig ner i rummet för att se Arnold och Sly i filmen Escape plan. Jag hade ganska låga förväntningar på filmen. Jag var mest intresserad av att se hur gubbarna performade i denna film och jag måste tillstå att jag blev positivt överraskad. Filmen i sig är inte nydanande. Det är en actionthriller som det går tretton på dussinet av. Men den är ganska spännande och speciellt vissa fängelsescener gav mig rysningar av klaustrofobi. Jag tänker speciellt på de små glasburarna de hamnade i i specialfängelset. Det liknar den som Hannibal Lector satt i, eller rummet som Loki var inlåst i i den senaste Thor-filmen. Men här var de mycket mindre och det kändes helt omöjligt att fly från dem. Nu blev denna film som en blandning av Lock up, Flykten från Alcatraz och Water world.

Elak kille till vänster

Filmen har överraskande många kända skådespelare i diverse biroller och alla sköter sig bra. Vincent D'Onofrio, Amy Ryan, Sam Neill, Vinnie Jones, "50 Cent" (Curtis Jackson) och Jim Caviezel som en elak kille är ett bra gäng, om än inte från A-listan. Trots allt lyfts filmen av Sly och the Arnold. Kul att se dem ihop. Det funkar över förväntan, även om vissa one liners känns lite trötta. Samma element som jag älskade förr känns nu lite fåniga ibland. Eller är det jag som blivit gammal? Skulle dagens ungdom kunna gilla dessa one liners? Nä knappast, men så är inte dagens ungdom som den en gång var. De unga av idag är så mycket äldre än vad vi var. Om ni förstår vad jag menar.

Mark Ruffalo look alike, fast tjockare

Lagom spänning, lagom action och ett lagom klaustrofobiskt slut ger ett lagom bra betyg. Jag ger Escape plan två svindåliga jobb av fem möjliga.

Edit 22/4: efter ett kvartssamtal med Fiffi om betygsskalan insåg jag att jag måste jacka ner betyget på denna film ett snäpp. Den var ju godkänd och kul för stunden, men inte mer. Betyg 2 är då det korrekta betyget. Uppdateras härmed.

Betyg: 2/5