Hit Man (2023)

Richard Linklater är en av mina favoritregissörer med fantastiska filmer som Boyhood, Before-trilogin och Dazed and confused i bagaget. Så det var klart att jag ville se hans senaste alster, komedin Hit man.

Men det fanns ändock en liten klocka som plingade längre bak i mitt huvud. Detta är en actionkomedi som bygger lite grand på verkliga händelser. Vi har Gary Johnson, en psykologilärare på universitetet som extraknäcker hos polisen med att snärja kriminella genom att låtsas vara en "hit man for hire".

Jag är helt klart kluven till dessa "based on a true story". De kan vara superba som Spotlight, Erin Brocovich, Interstellar och The Blind Side (även om den filmen har fått en kontrovers på halsen på senare år), men lika ofta är det lite halvkasst som... Tom Cruise som pilot i American Made, Matthew McConaughey som letar guld i Gold eller Tom Hanks som härjad kapten i Captain Phillips.

Hit man hamnar i kategorin halvkass. Den tar inga chanser och håller sig inom det rimliga. Förvisso är den verkliga historien lite lockande för dess crazyness, men den är inte så "far out" att filmen kan leva på det rakt upp och ner. Storyn blir allt för blek och snarast ganska tråkig. Mot slutet trodde jag att filmen åtminstone skulle bjuda på någon twist men den tuffade på i sina gamla tråkiga spår ända in i mål.

Glen Powell i huvudrollen som Gary var bra, eller i alla fall kul i alla sina Fletch-inspirerade "under cover"-karaktärer. Jag gillade speciellt när han skapade den karismatiske och snygge karaktären Ron och då såg ut och agerade som Brad Pitt. Det var festligt och jag hoppas att det var meningen från produktionen. Klockrent i mina ögon i alla fall.

Garys love interest Madison spelas av Adria Arjona som jag har sett tidigare men som jag aldrig lagt märke till speciellt. Hon har tydligen varit med i tv-serierna Andor och True detective S4 samt filmen 6 Underground (den med Ryan Reynolds). Jag tyckte inte att hon var speciellt bra i denna film, förutom att hon var väldigt lik en ung Jami Gertz. Kommer ni ihåg henne?

Filmen blev något av en besvikelse, men i ärlighetens namn får jag kalla den "helt ok". Det blir en tvåa.

Betyg: 2/5

Vad har vi på BOATS, "Based on a true story"? Om jag håller mig undan från rena krigsfilmer,  sportfilmer och renodlade biografier likt Lincoln...

Tio inte så himlans bra BOATS:
Gold, American made, 127 hours, A beautiful mind, The imitation game, Captain Phillips, Hustlers, The Bling Ring, Hillbilly Elegy, American Gangster

Tio exempel på väldans bra BOATS:
Spotlight, Erin Brocovich, The blind side, Zodiac, The Wolf of Wall Street, Moneyball, Adrift, Only the brave, Darkest hour, Charlie Wilson's war

Last Flag Flying (2017)

På något sätt hade jag missat Richard Linklaters film "Last flag flying" från 2017. Jag gillar Linklater och trodde mig se det mesta från honom vid detta laget. Filmen kallas en dramakomedi både på IMDB och Wikipedia. Och visst är den rolig på ett tvistat sätt, men den är framför allt otroligt sorglig i grunden. Antikrigsfilmer kommer i många skepnader.

Om du är en av alla som tror att Steve Carrell endast kan spela komedier så kan du med trygghet kolla in denna film. Carrell är otroligt bra i en lågmäld och rent dramatisk roll. De säger att komedi är det svåraste att spela så det är egentligen inte konstigt alls när man ser kända komiker briljera i dramer.

De komiska inslagen står framför allt karaktären som spelas av Bryan Cranston för. Tyvärr har jag svårt för den mannen men han gör sin frispråkige och cyniska krigsveteran med bravur. Den tredje mannen i trion spelas av giganten Laurence Fishburn och han står för allvaret, tyngden och en man som funnit stillhet via religionen.

Filmen är en "road trip" på ytan då Steve Carrells karaktär uppsöker sina gamla vapenbröder från Vietnamn för att få hjälp med en jobbig sak. Men den är lika mycket en inre resa, vilket givetvis är meningen med filmen. De tre måste rannsaka sig många gånger om för att reda ut vad de gjort och inte gjort och var de står idag. 

Filmen blandar fina och smärtsamt ömma scener med en vass och rivig dialog. Jag uppfattar en vrede under ytan som hela tiden hotar med att explodera, men samtidigt är filmen stramt hållen. Den är överraskande för att komma från Linklater. Jag förstår inte hur denna film passar in i hans övriga filmografi. Det är något jag får fundera på...

Filmen är riktigt bra, men den är också smygande sorglig och jag lämnas med en känsla av hopplöshet efter titten. Jag är inte helt säker på att det var det Linklater siktade på med filmen. Eller så var det just det, och i så fall lyckades han.

Betyg: 3/5

52 Directors: Richard Linklater

Richard Linklater är en favoritregissör. Amerikanaren gör dramakomedier med fokus på karaktärer och relationer. Ethan Hawke dyker ofta upp i hans bästa filmer. Linklater verkar fascinerad av tiden som fenomen. Dels har vi hans Before-trilogi som spelats in med nio års mellanrum mellan filmerna och där både skådespelare och karaktärer levt nio år mellan filmerna. Dels har vi hans episka Boyhood som spelades in under 12 år, en liten bit i taget, några scener per år, och som visar hur en ung pojke växer upp. Häftiga projekt båda två som ändock inte hade varit lika starka om inte filmerna varit så förbaskat bra.



Without further ado...

Richard Linklater topp 5

5. Everybody want some!! (2016)

En mycket underfundigt underhållande film om ett gäng killar dagarna före college startar. Skön åttiotalskänsla i filmen. Känslomässigt och tematiskt en uppföljare till Dazed and confuzed (som fick plats 6 på listan).

4. Before midnight (2013)

Tredje kapitlet om Jesse och Céline. Den högt emotsedda filmen tvingades kämpa mot tonvis med förväntningar men den klarade sig väldigt bra ändå.

3. Before sunrise (1995)

Fantastisk inledning på historien om Jesse och Céline. Ethan Hawke och Julie Delpy är underbara. Dialogen är naturlig och organisk.

2. Boyhood (2014)

En magnifikt filmprojekt resulterade i en fantastisk film med Ethan Hawke och Patricia Arquette. Makalöst bra film.

1. Before sunset (2004)

Får förstaplatsen på grund av att det är en av de bästa kärleksfilmer jag sett. Sista scenen är magisk. Ethan Hawke och Julie Delpy är med både framför kameran och i manusskrivandet. En underbar film.



Jag har sett tio av Linklaters nitton filmer:

1. Slacker (1990)
2. Dazed and confused (1993)
3. Before sunrise (1995)
4. School of rock (2003)
5. Before sunset (2004)
6. A scanner darkly (2006)
7. Bernie (2011)
8. Before midnight (2013)
9. Boyhood (2014)
10. Everybody want some!! (2016)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tycker om Richard Linklater.

Blaze (2018)

Ett svårt val: antingen får du veta exakt när du kommer dö, eller så får du veta exakt hur du kommer dö. Vilket väljer du? Ett ångestfyllt val, men det känns för mig givet att jag skulle välja alternativ två. Det första alternativet skulle påverka livet den sista tiden allt för negativt, även om man skulle kunna göra en finansiell budget för sitt liv med yttersta precision. I filmen om countrymusikern Blaze Foley erbjuds vi dock det andra alternativet. Vi får i inledningen veta hur han kommer dö. Resten av filmen är en vemodig och ofta sorglig men mycket engagerande film om en bortglömd "legend". Filmen när min dödsångest och biter sig fast i mitt innersta.

Blaze nämner i filmen att han vill bli en legend. Han säger något om att en stjärna brinner för sin egen skull, bländad av sin egen framgång, men en legend lever vidare efter sin död. Blaze är väl inte en legend trots allt, men han borde kanske vara en? Favoriten Ethan Hawke har regisserat filmen och jag känner att han har haft med sig sina karaktärer Tucker, Jesse och Mason Sr. i skapandet av filmen. Han visar på stort mod i att låta filmen vara så långsam och eftertänksam som den är. Jag gissar att många åskådare kommer vantrivas med tempot. Men för mig var det en magisk film, mycket på grund av den var så extremt långsam och introvert närmast.

Hawke har skrivit manus till filmen med Blazes exfru Sybil Rosen och det är därmed i stort genom hennes ögon vi får se Blaze. De må vara förmildrande av tidens förlåtande funktion, men jag tycker att de ändå fått fram en komplex bild av en man som antagligen var mycket svårt att leva med. Speciellt i ett modernt samhälle som ställer krav på alla att prestera och lyckas. Så länge de levde i sin "trädkoja" ute i skogen i Georgia hade de ett starkt förhållande som det verkar.



Jag älskar den typ av nedskalad country som spelas i filmen och fann musiken mycket vital, helt underbar i vissa partier. Och detta trots att Blaze inte körde någon Neil Young-cover! Jag kan förstå att vissa av låtarna skulle kunna nå någon form av förhöjd status, oklart om de borde bli legendariska dock.

Skådespelarna är väldigt bra. De äger sina karaktärer på ett självklart sätt. Det var annorlunda för mig att se Ben Dickey i rollen som Blaze då han är extremt lik en före detta kollega till mig som också är musiker. Det kändes hela tiden som att jag såg D på duken, han lämnade aldrig medvetandet under hela visningen. Som att gå på bio med en kär vän fast han fanns i mitt huvud hela tiden. Det var alldeles för länge sedan jag träffade D senast.

Jag gillade också Alia Shawkat i rollen som Sybil. Sybil själv spelade sin mamma i filmen, och Ethan Hawke spelade radio DJ som intervjuade Townes Van Zandt. Sen kunde jag inte missa den roliga cameon av Sam Rockwell, regissören Richard Linklater och Steve Zahn. Däremot kände jag inte igen Kris Kristofferson i rollen som Edwin Fuller, Blazes far. Det var en mycket stark scen.

Jag  vet inte hur denna film kommer utvecklas i mitt huvud under de närmaste månaderna men under visningen var det en av årets starkaste filmer.

Jag ger Blaze fyra paradis av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmen sågs under Filmspanardagen tillsammans med likasinnade bloggare. Hoppa in och läs deras tankar om filmen. Jag har svårt att tro att någon gillade filmen lika mycket som jag dock...

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir

Jojjenito

Fiffis Filmtajm

The Nerd Bird

Har du inte sett den?

filmfrommen

Hitchcock/Truffaut (2015)

Dokumentären Hitchcock/Truffaut är som hand i handsken för oss filmälskare. Den franske filmmakaren Francois Truffaut var ett stort fan av Alfred Hitchcock. Precis som alla friska filmälskare är. I mitten av sextiotalet inviterade han Hitchcock till en långintervju över en vecka. Det blev ett bra samtal och allt filmatiserades. Truffaut släppte också en stor magnifik intervjubok från sessionerna, en bok som anses ett måste för oss filmentusiaster.



2015 gjordes denna dokumentär av Kent Jones. Vi får se en massa klipp fån intervjuerna plus flera (väldigt) kända regissörer som uttalar sig om de två. Detta sker i det högst ordinära "talking heads"-formatet. Vi ser personen som talar sittandes i en stol eller på sin höjd en soffa. Ansikten som syns är Wes Anderson, David Fincher, Mr. Scorsese, Olivier Assayas, Richar Linklater med flera.

Dokumentären nämner flera av Truffauts filmer, som Jules and Jim och The 400 blows, men den fokuserar trots allt mest på Hitchs filmer. Dokumentären kan ses som en teaser av boken då vi inte får följa med på några närmare analyser av filmerna. Man skrapar lite på ytan och antyder att boken går in mer i detalj. Hela dokumentären skulle kunna ses som en reklamfilm för boken... Japp, jag har beställt ett ex av boken själv!



Vid kommande Hichcock-maraton kommer jag läsa om filmerna och följa herrarnas samtal om dem. Jag har sett en del Hitchcock förstås men det känns alltid som att man sett för lite. Jag behöver ta mig an hans viktigaste filmer på ett seriöst sätt känns det som och jag skönjer ett nytt bloggprojekt vid horisonten.

Allt som allt var det en intressant dokumentär om än icke spektakulär. Den gav mig mersmak av att se Hitchcock-filmer så jag antar att dess primära syfte uppfylldes i alla fall!

Betyg: 3/5

Everybody Wants Some!! (2016)

Richard Linklater gör sköna filmer. Jag gillar mycket av det han gör. Hans "Before"-trilogi är suverän och Boyhood är en av de häftigaste filmerna de senaste åren. Han har ett bra handlag med skådespelare, ofta mycket bra soundtrack i sina filmer och hans filmer är ofta varma med ett stort hjärta. Samtidigt bör man veta att hans filmer oftast har extremt mycket dialog och om man säker "hjärndöd" actionfilm få man söka sitt filmval någon annanstans, förslagsvis reabacken på den lokala Supermarket. För att gilla Linklaters filmer bör man också gilla den stämning som han bygger upp i dem. De är oftast inte handlingsdrivna utan bygger bara på en "state of mind". Hans söker något i sina filmer, en frihet från livets tvång och måstebn. Hans filmer är kanske till för oss drömmare?

Den nya komedin Everybody wants some! är inte riktigt lika bra som Linklaters allra bästa men ändå en väldigt bra film. Den påminner om hans film Dazed and confused och den har till och med omnämnts som en spirituell uppföljare till den. Åter igen får vi lära känna ett gäng som till stor del spelas av för mig helt okända skådespelare. Dazed and confused handlade om sista dagen i high school, denna handlar om de tre sista dagarna före college startar.

Under inledningen av filmen är jag lite konfunderad. Det är svårt att avkoda handling, stämning och vilka av karaktärerna som är goda eller onda. Det visar sig att handlingen är sekundär, stämningen är inbjudande och att alla är bara vanliga "dudes", ingen är ond eller utstuderat elak. Linklater har inte glömt att ta med ett stort hjärta i denna film. Dessutom är dialogen "hilarious" på sina platser. Allt eftersom filmen rullar på blir jag mer och mer engagerad. Det är som att filmen kryper in under huden på mig. Jag börjar gilla killarna i gänget, en "fraternity" bestående av skolans baseballag. Jag följer gärna med på deras fester och då de raggar brudar. Det är idel nya ansikten som är i fokus eller flimrar förbi i periferin. Den enda skådisen jag känner igen i hela filmen är Dora Madison som vi sett som Becky i Friday Night Lights och Niki Walters i Dexter.

Detta är dock en väldigt dude-ig film. Den handlar om killarna och deras vänskap. Det är en studie i gruppdynamik och en nostalgisk tripp till tidigt åttiotal. Filmen är till bredden fylld med sköna låtar från eran, det är mycket sjuttiotalsmusik inklusive en bra låt från Pink Floyd. Neils LP Decades syns också i bild! Linklater är tillsammans med Wes Anderson och Cameron Crowe bäst i Hollywood på soundtrack i sina filmer. Om nu denna film ens är från Hollywood? Det är kanske en American independent helt enkelt? Oavsett om det är en indiefilm eller ej så var detta en film helt i min smak. En film som jag håller som snäppet bättre än Dazed and confused men som självklart skulle kunna ses "back to back" med den filmen.

Jag ger Everybody wants some! fyra sköna snubbar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The School Of Rock (2003)

The School of Rock? Denna film har skapat en del förvirring hos mig genom åren. Jag har blandat ihop filmen regissör. Cameron Crowe eller Richard Linklater? Javisst, det är den senare. Tyvärr. Linklaters forte är pratfilmer och indyfilmer. När det handlar om dramakomedier med ett stort hjärta som handlar om musiker är uppenbarligen Cameron Crowe bättre.

Ok, nu var det alltså Linklater. Vad har han då att erbjuda i denna film? Framför allt två irriterande skådespelare. Först och främt har vi en absurt överspelande Jack Black. Han beter sig som en sinnesstörd med sprattelsjuka. Man vill bara skicka honom till psyket och en dos med elchocker. Sen har vi tjej som alltid får spela andrafiolen - Joan Cusack. Hon brukar aldrig vara speciellt bra och här är hon tämligen usel. Hennes finaste stunder är kanske Grosse Pointe Blank och Sixteen candles?

Filmen hade trots allt potential. En udda vikarie i en John Keating-liknande roll ruskar om ett gäng ung studenter och visar dem musik som en konstart. Men filmen saknar allt som Döda poeters sällskap hade. Humorn är allt för simpel, allvaret är i princip obefintligt och slutet är för tamt. Och då är det ändå de sista tjugo minuterna som lyfter filmen lite i alla fall. Lyfter den upp från bottenskrapet.

Nej Richard, detta var inte ok. Gå hem och fortsätt att filma på Boyhood 2 istället! Manhood?

Jag ger The school of rock med nöd och näppe två livekonserter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Slacker (1991)

Richard Linklater har gjort några fantastiska filmer och här har vi ännu en speciell film. Favoriter från Linklater's katalog är Before-trilogin samt förra årets "Boyhood". Om man ska nämna ett tema som Linklater verkar vara fascinerad av så är det tiden. Before-trilogin spelades in med samma skådespelare i huvudrollerna med nio års mellanrum. Både filmens karaktärer och skådespelarna har blivit nio år äldre mellan varje film. Ethan Hawke och Julie Delpy har dessutom bidragit i manusarbetet vilket gör att filmerna och skådespelarnas verkliga liv sammanflätas. För "Boyhood" togs ett annat grepp och filmen spelades in under 12 år då vi får följa en imaginär familjs liv. Filmen spelades in en skvätt per år med samma skådespelare som åldrades i takt med sina karaktärer. Ett makalöst filmprojekt.

Men redan i "Slacker" från 1991 leker Linklater alltså med tiden som viktig komponent. Hela filmen är som en enda tagning. På riktigt. Släng dig i väggen Iñárritu. "Slacker" går i realtid, som i en lång stafett följer kameran karaktär efter karaktär. Vi följer en man som anländer till Austin, Texas, med en långfärdsbuss. Han hoppar in i en taxi och åker till en adress. Väl framme där byter kameran fokus från person till person. När två möts på gatan byter kameran person, när någon ser någon på ett kafé byter kameran person. Kameran är som en ande som hoppar över till en ny värld och åker med några minuter för att sedan hoppa vidare.

Det finns ingen handling och ändå är var och varannan miniepisod mer fascinerande, intressant eller rolig än den förra. Många favoriter passerar revy som tjejen (för det var väl en tjej?) som vill sälja ett av Madonnas pubishår, eller den nervösa kvinnan på en bar, eller utbytesstudenten från Europa eller killen som samlar på tv-apparater, tjockis-tv såklart... 1991! Och så vidare. Allez, allez.

Detta var en mäktig filmupplevelse. Jag vet inte riktigt vad den är, vet inte ens om den är bra (men det är den!!!). Det enda jag vet är att jag absolut vill se den igen. En trea är för svagt för en så säregen film som denna.

Jag ger "Slacker" fyra möten i Austin av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Gemensam film!! Kolla in vad Christian och Johan tyckte om detta filmiska experiment:

Movies-Noir

Jojjenito

Boyhood (2014)

Richard Linklater är en varm filmskapare. Jag gillar hans stil och känsla. Before-trilogin är bland mina absoluta favoriter. Nu har hans magnifika 12-åriga filmprojekt slutförts och filmen Boyhood ligger för våra fötter. Imorgon har den premiär.

I Boyhood får vi följa en pojkes uppväxt på nära håll i uppspeedad "realtid". Det är en spelfilm men Linklater har spelat in 20-30 minuter per år i tolv år med samma skådespelare. Vi får följa pojkens uppväxt med föräldrarnas skilsmässa, flyttar, byte av skola och mammans nya pojkvänner. Scenerna glider in i varandra utan förvarning när det gått ytterligare ett år. Långsamt åldras föräldrarna medans barnen förändras mer såklart. Det är som att se Daniel, Emma och Rupert växa upp på film men allt detta komprimerat till en långfilm på nästan tre timmar.

Vilket magnifikt projekt! Det är mästerligt och vansinnigt att ta sig an ett filmprojekt som detta. Jag blir alldeles till mig bara av tanken. Det är rysligt spännande. Om filmen blir bra kommer projektets storskalighet addera till känslan av filmen, men om filmen blir dåligt kommer det inte vara långt till tankar om storhetsvansinne, poserande och pretto. Linklater spände verkligen bågen med detta projekt. Modigt!

Men precis som i Linklaters fantastiska Before-trilogi funkar detta suveränt. Obemärkt har Linklater integrerat skådespelarnas personligheter med filmens karaktärer. Pappan spelas av Ethan Hawke, som är van med detta angreppssätt från Berfore-filmerna och mamman spelas ypperligt av Patricia Arquette.

Pojken spelas av den tidigare helt okända Ellar Coltrane. Systern spelas av Linklaters dotter Lorelei Linklater. Hon tjatade sig till rollen, ville hoppa av i mitten men fortsatte och fullföljde projektet till slut. Ellar Coltrane visade vara en naturbegåvning. Nu kanske han inte väljer att fortsätta inom filmbranschen, han är tydligen en lovande fotograf också, men han skulle säkert kunna lyckas där om han bara ville. Det är annorlunda att se honom växa upp framför ögonen i en enda lång långfilm. Och det faktum att han utanför filmen levt hela sin uppväxt som en vanlig pöjk, när han samtidigt är en filmstjärna i danande är fantasieggande och unikt.

Filmupplevelsen var magnifik. Jag märkte knappt av den långa speltiden. Det kändes som att de 165 minuterna bara flög iväg. I en scen mot slutet tänkte jag plötsligt att här skulle filmen kunna vara slut och en sekund senare började eftertexterna rulla. Magisk ögonblick då jag som åskådare kände mig helt i synk med filmmakaren och då känslan av perfekt mättnadsgrad infunnit sig. Jag var varken sugen på mer eller övermätt. Richard Linklater är överlägsen Steven Soderbergh!

Boyhood var så mäktig och jag var så inne i historien att jag efter visningen nästan inte kom ihåg filmen. Detaljer, favoritögonblick eller kritik sköljde över mig och försvann lika fort som när man bläddrar genom ett familjefotoalbum. Vad ska man ta fasta på? Helheten eller detaljerna? I detta fall är helheten det jag kommer ihåg och då är filmen magnifik. Jag borde kanske dock se om den minst en gång för att kunna ge den fulla poäng betygsmässigt? Jag vill se om den nu! Och det är ju ändå så att när jag tänker tillbaka på filmen blir jag alldeles varm inombords. Ok Magen, jag förstår...

Jag ger Boyhood fem fantastiska filmprojekt av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Läs gärna om pappans (Ethan Hawke) The Black album, post-Beatles mix tape inkluderat sånglistan.

Jag tror allt att flera av mina filmspanarvänner också kommer skriva om denna film. Var de lika förtjusta i Linklaters projekt som jag?
Johan
Fiffi
Sofia
Jonas
Carl