Nordsjøen (2021)

Nordsjøen är den sista av fyra katastroffilmer från Norge i mitt lilla miniprojekt. Filmen kom ut så sent som förra året. Den är regisserad av John Andreas Andersen som också gjorde Skjelvet. Den filmen var mycket bra och denna är inte så tokig den heller.

Som vi nu vet är det riktigt farligt i Norge. Men inte bara på land, i tunnlar eller i fjordarna utan också ute i Nordsjön just utanför kusten där botten består av en gigantisk platta om kanske kan få för sig att ge sig iväg ner i djupet. Om när det sker blir det dåligt för alla oljeborrplattformar som står fast förankrade i botten. 

Filmen handlar om Sofia och Stian. Sofia arbetar med forskning och undervattensräddningar tillsammans med sin närmaste kollega Artur. Stian är en teamledare på en av oljeborrplattformarna. Filmens spänning byggs upp när larm går i övervakningscentralen inne på land. Tiden är knapp. Plattformarna måste evakueras men först måste oljan stängas av för att förhindra naturkatastrofen. Stian beger sig frivilligt ner i djupet för att rädda upp situationen. Och där blir han kvar. Alla "vet" att han är död. Men filmens hjältinna Sofia vägrar tro på detta och tar med sig Artur ut på ett "one woman and one man in love"-mission för att rädda Stian.

Ja, spänningen kan man inte klaga på. Sofia är något av en super woman och gör det ena stordådet efter det andra för att rädda sin käresta. Samtligt svansar den illa dolt kärlekskranke Artur efter henne som en bortsprungen hundvalp. Artur är filmens klart mest intressanta karaktär. Hans roll i dramat är inte obetydligt men han är så underspelad att jag undrar om filmteamet helt glömt bort honom. Man blir nyfiken på mer. 

En av filmens hårdaste scener var när Sofia och Artur undersökte den först sjunkna plattformen med en robot och hittade en man i en luftficka. Vanmakten de kände när de inte kunde hjälp honom kände jag ända in i märgen. Mannens skrik om att han inte ville dö på det viset... Fruktansvärd scen. Filmen bjöd på några riktigt svåra situationer och jag fann den välkommet osentimental.

Helt klart en bra katastroffilm. Heja Norge.

Betyg: 3/5

Tunnelen (2019)

 

I förra veckans två katastroffilmer från Norge lärde vi oss att Norge är farligt. Jordskred kan leda till stora vågor som drar in över småstäderna som tsunamis, och jordbävningar kan ödelägga Oslo med dess Operahus och höga Radisson-hotell. Nu har vi kommit fram till faran med alla Norges tunnlar. De har 11.000 tunnlar enligt informationen i filmen. 

Nu har vi lämnat Kristian, Julia och Sondre åt deras sorg och öde. Ny hjälte är brandmannen Stein (Thorbjørn Harr) och hans bångstyriga men högst kapabla dotter Elise (Ylva Fuglerud). Steins nya svenska flickvän Ingrid är också med på ett hörn. Kul med lite svenska också, Ingrid spelas av Lisa Carlehed.

Det är juletid och storm på fjället. Bilar susar in från båda ändar av en jättelång tunnel. Också en långtradare som fraktar... bensin. Krasch och bom. Drippande vätska. Elektrisk gnista och ett eldmoln djupt inne i tunneln. Räddningstjänsten stoppas av lavin, och tänder som gnisslas, händer som vrids. Mest träligt för dem som är fast därinne. 

Filmen är spännande! Man blir superengagerad på ett nästan fysiskt sätt. Det är basala rädslor om att stängas inne, kvävas eller helt enkelt brinna till döds som skapar nerv i filmen. Men trots det når inte filmen upp till Bølgen eller Skjelvet. Skillnaden ligger i uppbyggnaden av filmerna. Här är hotet simplare och vi väntar bara på att det ska ske. I de två första filmerna byggs spänningen upp mer organiskt med forskare som anar oråd och så vidare.

Stein och Elise är frejdiga hjältar som jag absolut tar till mitt hjärta. Vi får åter igen en stark far-dotter relation att ta ställning till, men de når ändå inte upp till vad jag kände för huvudpersonerna i de förra två filmerna. Där var karaktärsstudien mer djupgående och bättre helt enkelt. Filmens intressantaste karaktär var inte Stein utan den unge, fege och modige brandmannen Ivar (Mikkel Bratt Silset).

Denna film hade lite mer humor jämfört med de andra katastroffilmerna. Speciellt den vidrige Tesla-mannen var mycket lustig. Lite oklart för mig vem som spelade honom men han gjorde den jäktade och egoistiske storstadsmannen till perfektion.

Till sist kan man undra hur många fel val en människa under maximal press kan ta egentligen. Tänker på en speciellt olycklig familj inne i tunneln. Mamman tar det ena felbeslutet efter det andra. Pappan var helt obeslutsam och lät henne hållas (så länge han var med). Här är det nästan parodiskt, som i en skräckis när alla säger åt dem att inte gå ner i källaren... och så går de ändå ner i källaren!

Om man ska resa i Norge tar man med fördel bilen för att kunna nå alla otroliga platser ute längs kusten. Inför kommande resa kommer jag vara litet mer skeptisk till att kasta mig in i tunnlarna men man får väl hoppas på god tur.

Betyg: 2+/5

Skjelvet (2018)

Skjelvet är en direkt fortsättning på Bølgen med Kristian, Idun, Julia och Sondre åter i hetluften för en naturkatastrof. I denna film får vi också lära känna Marit, dottern till en känd geolog som Kristian arbetat med före den gamle mannen gått ur tiden.

Denna film är både lik och olik sin föregångare. Här läggs fokus inte endast på den jordbävning som drabbar Oslo med fokus på Operan samt SAS Radissons höga hotell i centrum. Filmen lägger minst lika mycket tid på Kristians PTSD från händelserna i förra filmen och dessa bitar är ta mig tusan filmens bästa. Äktenskapet är i gungning och Kristian har isolerat sig uppe vid fjorden. Resten av familjen har enligt planer som drogs upp före katastrofen i förra filmen flyttat till Oslo där Idun är någon slags mellanchef på SAS Radisson.

Filmen inleds med att den nu något äldre Julia är på besök hos pappan men han klarar inte av att hantera situationen. Det blir för jobbigt för honom att göra enkla saker som att laga mat och äta med dottern. I en smärtsam scen kör han ut henne och tvingar henne att återvända till Oslo redan efter en dag. Mina tankar går direkt tillbaka till scenen i första filmen då han obegripligt nog lämna henne åt sitt öde mitt under katastrofen. Hey, inte coolt, lämna inte dottern så där, damn you!

Senare åker han ner till Oslo för att be om ursäkt kan man tro, men egentligen för att han har blivit inbjuden av en tidigare kollega som hunnit avlida efter inbjudan skickades. Det är via kollegans forskningsmaterial som Kristian inser att det är nära förestående med en jordbävning mitt i Oslo. Och så skakningar och snart därefter startar skrikandet igen...

Jag håller denna film strået vassare än dess föregångare då den lägger mer fokus på de psykologiska konsekvenserna som upplevelserna haft på de inblandade. Ofta blir slutfajten mot katastrofen i denna genre lite tradiga men här kändes den oväntat realistisk och faktiskt lite överraskande i delar. Filmen är mer brutal än vad jag väntade mig. Ska inte spoila men kan tillägga att filmen har ett som jag gissar oplanerat slut. Det verkar som att pengar eller teamets tid rann ut snabbare än vad de tänkt sig och det känns som att en hel sekvens saknas. Blir en lite snopen känsla i slutet.

Betyg: 3+/5

Bølgen (2015)

Helt plötsligt blev jag sugen på att se lite norsk genrefilm. Jag är ju själv halvnorsk då min far föddes och växte upp i Bergen. Han flyttade till Sverige då han var klar med utbildningen och det var här han gifte sig och skaffade familj. Så jag borde kanske ha sett dessa filmer för länge sedan, men bättre sent än aldrig.

Förra veckan skrev jag om två trollfilmer, Trolljegeren och Troll. Denna vecka och nästa blir det fyra stycken katastroffilmer som gjorts i Norge under se senaste decenniet. Jag inleder med dagens film Bølgen från 2015. Här får vi följa geologen Kristian som arbetar med att övervaka och mäta på berget som sluttar ner i fjorden. Detta för att kunna förvarna folket i den lilla byn en bit längre ut i fjorden om det skulle bli ett jordskred med efterföljande tsunamivåg. Därav namnet Vågen.

Vi får också följa Kristians kone Idun och deras två barn, den tonårige Sondre och unga Julia.

Inledningen och allt före katastrofen inträffar är filmens bästa del, något som kommer gälla mer eller mindre för alla fyra katastroffilmerna. Det är mer intressant att följa personerna som filmerna handlar om och de olika "problemen" som filmerna behandlar än de ibland lite smöriga aktionscenerna som avslutar filmerna.

Rent generellt sett blir jag imponerad av hur bra specialeffekterna är, allt känns mycket naturligt. Och på tal om naturen är den en stjärna i denna film. Man blir ju rejält sugen på att besöka naturen vi får se. Givetvis är det bättre om man slipper en tsunami, så det är klart...

Skådespeleriet är bra överlag. Jag gillar både Kristoffer Joner och Ane Dahl Torp i huvudrollerna. Barnskådisarna är också helt ok. Däremot blir man ju lätt frustrerad över vilka korkade beslut som människor i panik tar. Om en "vanlis" blir helt vettskrämd och gör något galet känns det rimligare, men att vår geolog-huvudperson som är väl insatt i problemet beter sig som han gör är lite konstigt. Dels tar han bilen med dottern och åker ner i dalen mot byn, trots att det är helt utan tvivel omöjligt att hinna åka dit och hämta fru och son och ta sig i säkerhet inom 10 minuter. Lite slappt skrivet. Sen tycker jag också att det var helt orimligt att han lämnade dottern lite senare i filmen. Oförlåtligt i mina ögon.

Scenerna nere i skyddsrummet var bästa sekvensen i slutet av filmen. Det blev riktigt rysligt med vattnet som strömmade in och hotet om att drunkna. Plus en galen dansk. Sen hur de klarade sig var lite svagt. Filmen trodde sig plötsligt vara en superhjälte-film...

Överlag en riktigt najs katastroffilm i underskön miljö med bra effekter och en hel del spänning och ett morsomt slut.

Betyg: 3/5

Alternativa namn: Bölgen, The Wave

Troll (2022)

Så har vi en ny trollfilm från Norge. Är det en re-make av den första? Nei ikke! En norsk King Kong-film kanske? Nja.

Norskt tunnelbygge väcker en uråldrig trollkung som mina förfäder för länge sedan begravt levande i berget efter massaker på trollets familj. 

Får man heja på trollet i filmen??

Illa dolda poänger om ”klimakrisen” förtar inte att detta är ett frejdigt äventyr med en Pippi-kopia i huvudrollen. Pippi heter här Nora och är paleontolog. Hon kallas in när monstret från berget vaknat och börjat röja runt uppe på fjället. Trollet går på tur. Upptäckten chockar både militären och premiärministern i Oslo. 

Relationen mellan Nora och premiärministerns assisten Andreas var fin. Och den mellan henne och hennes galne far var ännu finare. Liten och stor på äventyr. Tyvärr var kapten Kris från norska specialstyrkorna ett mycket svagt inslag. 

Idén och genomförandet var överlag gott. Manus var tyvärr generellt sett svajigt och som ofta är fallet med monsterfilmer var första halvan av filmen mycket bättre än andra halvan. Dialogen var också upp och ner, ofta bra men ibland rent tokig. 

Underhållande genrefilm som inleds starkt och kompetent men som tappar fokus och stapplar in i mål. 

Betyg: 2/5

Trolljegeren (2010)

Nu har jag äntligen tagit mig av den norska filmen Trolljegeren. Det är en himla skoj "found footage"-film om några dejlige studenter som hjälper en trolljägare jaga några förrymda troll. 

Genren "found footage" inbjuder till skräck a la Blair Witch Project men detta är långt från det. Istället får vi hänga med de tre lustiga studenterna och den vrånge jägaren och jag gillar det mycket. 

Filmen leker med konceptet och lyckas väl. Filmen håller högt tempo och är aldrig tråkig. Thomas den entusiastiska studentreportern i blå gammal klassisk täckjacka är favoriten. Johanna som är teamets ljudtekniker är cool och modig. Den orolige och kristne fotografen får vi inte se så mycket av. 

Den vresige trolljägaren är också en skön prick, lite av en galning i sin hängivna självuppoffrande fokus på uppgiften.

Det är kul hur de vävt in gamla sagors regler som gäller trollen. Att de blir förstenade eller sprängs i solljus, tydligen beroende på deras ålder. Också att de verkligen hatar kristna vilket vår olycklige fotograf får erfara.

Gillar också hur vi lite i taget får veta mer om myndigheternas försök att hålla trollens närvaro hemligt. Mycket humor i scenerna med statstjänstemannen. 

Vilket leder oss till slutet. Ja, vad kan ma

Betyg: 3/5

Den 12. mann (2017)

"Den 12. mann" är ett norskt historiskt drama som bygger på verkliga händelser. Jan Baalsrud var den tolfte mannen, den enda som kom undan tyskarna när ett team norska soldater skulle angöra landet och utföra sabotageuppdrag under andra världskriget. 

Händelsen är vida känd och Jan har kallats "mannen med nio liv". Varje år genomförs Baalsrudmarschen som följer de 200 km han flydde från västra Norge in i Sverige.

Filmen är riktigt bra gjord och känns mycket noggrann med att följa de historiska händelserna till minsta detalj. Den undviker att vara allt för sensationalistisk eller sentimental vilket hedrar teamet bakom filmen. Filmen är ursinnigt spännande bitvis, speciellt under dess första halva.

Tyvärr kändes lite för lång med sina 135 minuter speltid. Det blev en del repetition mot slutet och jag tänker att de kanske med fördel borde ha tajtat till berättelsen lite. Inte skrivit om historien, såklart, men valt vilka delar de ville fokusera på. Ni vet talesättet från Hollywood: "Kill your darlings"...? 

Filmen är regisserad av norskholländaren Harald Zwart som tidigare har regisserat svenska "Hamilton" och "The Pink Panther 2" med Steve Martin. Huvudrollen spelas av Thomas Gullestad som var en ny bekantskap för mig. Däremot känner vi igen Jonathan Rhys-Meyers i rollen som den den intelligente och elake SS-mannen Kurt Stage. Han är isande kall i denna roll vilket förefaller passa honom utmärkt.

Filmen är bra, men jag fann ändå historien i sig mer intressant än filmen för övrigt. En välproducerad dokumentär skulle kanske varit ännu bättre? Denna film känns i och för sig rejält dokumentär men ändå inte riktigt. Den norska filmen "Ni liv" från 1957 behandlar samma historia, en film som jag dock inte har sett så jag kan inte jämföra de två.

Jag fascineras av historien och fann filmen bra, men inte lysande. Tillräckligt bra för en trea i alla fall. Så det blir en rekommendation till alla som intresserar sig för denna händelse eller andra världskriget rent generellt.

Betyg: 3/5

Verdens verste menneske (2021)

Verdens verste menneske är ett drama, en "slice-of-life"-film där vi får följa snart trettioåriga Julie under några år i en fas i livet då de minsta bananskalen kan förändra ett helt liv. Filmen kan säkert slå otroligt olika beroende på hur mycket man känner igen sig i situationerna, känslorna hon känner och valen hon gör med- eller omedvetet. 

Julie är en drömmare som ofta agerar ogenomtänkt och spontant. Samtidigt vet hon hela tiden exakt vad hon vill med sitt liv. Tills hon ändrar sig. Hon är charmig men likväl flyktig från allt som är av vikt. Hon är skör men stark i samma andetag. Det är ett komplext porträtt och själva poängen med filmen.

Den påminner mig inte så lite om Nick Hornbys High fidelity. Jag läste boken samtidigt som mitt liv återspeglade bokens berättelse med ett förhållande som bröts upp för att sedan pusslas ihop igen. Något år senare tog det dock slut på riktigt i verkliga livet. Boken hade sedan länge avslutats med en fråga hängande i luften. Jag har alltid drömt om att Rob och Laura blev lyckliga ihop, men jag gissar att det dock blev slut dem emellan också till slut.

På samma sätt känner jag igen mig i dagens film. Inte nödvändigtvis lika bokstavligt som i High fidelity, men situationer och känslor som Julie berörs av är som ekon ur mitt eget liv. När är det dags att sätta ner foten och stadga sig, skaffa barn och sluta drömma? Små beslut som antogs vara oväsentliga och tillfälliga, kan lika gärna påverka ett helt liv.

Filmer som får mig att tänka på mitt eget liv på detta sätt måste vara bra och denna film är riktigt bra. Renate Reinsve i rollen som Julie och Anders Danielsen Lie som Aksel är otroligt bra. De har charm och en naturlig personkemi. Trots detta vet jag inte ens om jag "håller" på dem som par. Jag velade fram och tillbaka och det var svårt att inte dras med i Julies snabba ryck. När de senare i filmen, flera år senare, möts igen ges vi en av årets starkaste scener. En scen som knappast minskar den sedan några år gryende dödsångesten hos mig själv. Scenen med Aksel och Julie ute i parken utanför hospitalet gav mig hetta i ansiktet, kalla kårar längs ryggraden och en stor, stor klump i magen. 

Betyg: 4/5  

Filmen heter The worst person in the world på engelska.

Thelma (2017)

Thelma är en ljuvlig liten norsk film om häxan Thelma som flyttar hemifrån för att studera på universitetet i Oslo. Ta en del Cirkeln, en del Låt den rätta komma in och till det en nypa Buffy så får du Thelma. Samt en hel del religion och annan galenskap. Mumma. Detta blev en mycket lyckad film av Joachim Trier.

Jag har inte sett något av Trier tidigare, men detta var bra. Den är i och för sig stöpt i den diskbänksrealism som så många i Norden verkar se som sitt livs nektar. Egentligen gillar jag det inte, men i Thelma låter Trier det fantastiska, lyriska och förunderliga ta överhanden och då kan till och med en gammal sur gubbe som jag klappa i händerna.



Det är en spännande och vacker film. Försök att hålla er ospoilade då det är bra om man inte vet något om handlingen. Filmen bygger inte på någon specifik twist utan den utvecklas organiskt men i riktningar som jag inte riktigt såg hela tiden. De till synes fragila Thelma (Eili Harboe) har fler krafter än vad hon kunde ana. Det finns som sagt vissa likheter med Cirkeln, och en hel del Buffy.

Thelmas strikt religiösa föräldrar är givetvis fruktansvärda. De ska brinna i helvetet de jävlarna. Fan, vad jag hatar sådan typer!

Men ok då. Filmen är kall, den är ack så kall. Varför är den inte lite varmare? Den hade väl inte tappat på det, snarare tvärtom? Jovisst, Låt den rätte komma in är också kall. Cirkeln är mer kall än varm men mindre kall än Thelma. Blåa filmer alla tre. Buffy är varm. Willow.

Jag ger Thelma tre starka tjejer av fem möjlig.

Betyg: 3+/5

Fler texter om filmen (i urval):
Fiffis Filmtajm

Filmen har svensk biopremiär den 17:e november. Före dess kan man se den på Stockholms Filmfestival den 15:e och 16:e november. Jag såg den på Malmö Filmdagar i höstas.

Kampen om tungtvannet - Season 1 (2015)

När det kommer en tv-serie från Norge om motståndet mot nazisterna under andra världskriget med en Tronstad i huvudrollen, då får man bänka sig och avnjuta föreställningen! Tv-serien handlar om norska motståndsrörelsen och britternas lyckade försök att hindra Tyskland att få tag på tillräckliga mängder av tungt vatten som behövdes i deras forskning på atombomben. Det tunga vattnet producerades av Norska Hydro's fabrik i Rjukan och såldes dyrt till Tyskland. Ledare för det norska motståndet var Leif Tronstad, en ledande forskare inom ämnet och en av de som byggde fabriken som producerade det tunga vattnet.

Leif Tronstad

Detta är en mycket solid dramaserie med antydan till action i något avsnitt. Det är en seriös storproduktion, den dyraste serien i Norges historia enligt information på internet Vi får i princip följa tre "huvudpersoner"; Leif och hans överordnade brittiska officerare på basen i Skottland där alla uppdrag utgick från, nobelpristagaren från 1932 Werner Heisenberg som ledde det tyska energi/atomvapen-programmet samt Björn Henriksen, chef för fabriken.

Heisenberg

Jag gillar serien en hel del. Visserligen är det lite oklart hur mycket dramatisering som letat sig in i manus. Alla tre huvudpersoner har konflikter i sina liv. Leif Tronstad beskrivs som eventuellt ha haft en affär med en brittisk officerare trots att han hade fru och barn hemma i Norge. Heisenberg framställs som skrupelfri och allt annat än oskyldig. Hans inblandning i atomvapenprogrammet är också mycket omtvistat av eftervärlden. I serien låter de det bli oklart hur medveten han var hänga lite i luften. Det är den klassiska konflikten "grundforskning till alla pris" kontra att ta ställning för rätt sida. Till slut framställs inte Norska Hydro i speciellt bra dager heller och chefen vid fabriken spelas också upp som ett egoistiskt svin. Oklart hur efterlevande ser på denna beskrivning...

Hjälte från Telemark

Allt som allt var detta en fin liten serie som det var kul att ha sett. Men den var i slutändan mer intressant än engagerande. Det var sällan det blev speciellt spännande och då den spenderade så mycket tid i slutna rum var det uppenbart att mycket av manus måste varit ren spekulation. Jag hade kanske hellre sett en serie som tog fasta på själva kommandouppdragen mer i detalj, och mindre om huvudpersonernas själsliv, som givetvis inte kan bli lika historiskt korrekt.

Betyg: 3/5